Mental och medial låsning

I juni efterlyste jag i en av mina bloggtexter en redovisning av vad invandringen kostar. Jag refererade till en bok av ekonomen Jan Tullberg, tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och docent i ekonomi, och hans bok Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik. Tullberg är en av de ekonomer som försökt beräkna invandringens kostnader. Han beräknar att nettokostnaden för invandringen under 2013 uppgick till 250 miljarder kronor inklusive undanträngningseffekter, d v s ungefär 7 procent av Sveriges BNP.

Under almedalsveckan publicerade Arena Idé en rapport framtagen av Sandro Scocco, f d LO-ekonom, och en forskare vid Umeå universitet. Det var ett politiskt beställningsjobb som slog fast att invandringen genererat en vinst på hela 900 miljarder till vår offentliga sektor. I en följande lunchdebatt i Almedalen påpekade Hanif Bali, moderat riksdagsledamot, och Johan Westerholm, S, att Tino Sanandaji (www.tino.us) skulle pulvrisera rapporten på en minut. Tino är forskare vid Institutet för ekonomisk historia på Handelshögskolan i Stockholm och en av dem jag regelbundet följer och ofta refererar till.

På tal om Låsningen låg den på Bokus topplista över sålda böcker. Nyligen hittade jag av en händelse en recension av boken. Marika Formgren, Svenska Nyhetsbyrån, journalist och gästkrönikör på Göteborgsposten skriver: ”….hans bok diskuteras och hyllas inte bara på Flashback utan på Avpixlat, Fria tider och liknande sajter. För den svenska åsiktskorridorens gatekeepers räcker detta som argument för att man inte ska låtsas om att Låsningen existerar. Märk väl: man ska inte ens skriva negativt om boken utan man ska tiga ihjäl den.” Så korkat att försöka tiga ihjäl åsikter man inte delar!

Idag verkar okunskap ha blivit en dygd. Detta gäller i synnerhet fakta som inte är smickrande för invandringspolitiken och som avslöjar att etablissemanget medvetet eller omedvetet försöker föra oss bakom ljuset. ”I den offentliga debatten diskuteras det ’tillåtna’…… I alternativdebatten på olika nätsajter diskuteras volymer: hur samhällets olika delar påverkas av dagens höga invandringsvolymer.” konstaterar Formgren. Tullbergs paradgren är ekonomi. Med utgångspunkt från officiell statistik gör han en ärlig och grundlig uppskattning av kostnaderna för migrationen och kommer fram till 250 miljarder inklusive s k undanträngningseffekter (förklaras i min juniblogg).

Det är inte rasism eller främlingsfientligt att erkänna att de ekonomiska resurserna är begränsade och att en dyr invandringspolitik påverkar andra budgetposter. Att låtsas att volymerna inte påverkar kostnaderna säger allt om dem som hävdar detta. I alla andra sammanhang utgår man från kostnader per person/elev/patient etc när man beräknar kostnader. Varför får man inte göra det här? Bemöt alla som ifrågasätter volymer och kostnader med sakliga argument istället för att stympa det offentliga samtalet! Och tala om för svenska folket att biståndsbudgeten plundras på 8-9 miljarder per år el mer för att täcka en del av invandringens årliga kostnader!

Formgren påpekar att alternativdebatten inte längre finns i den etablerade debatten och att åsiktskorridoren säkras när volympratare diskvalificeras som rasister. Volymfrågan är brännmärkt. När Tobias Billström, f d moderat migrationsminister, året innan valet ”ville diskutera volymerna i migrations- och invandringspolitiken…” kritiserades han hårt från höger till vänster och Reinfeldt läxade upp honom. En fortsatt hög migration kan lättare accepteras om integrationen fungerar. I Sverige fungerar den inte och det aktualiserar frågan om volymer.

Hade Alliansens integrationspolitik fungerat, hade vi inte haft vad moderaterna nu kallar ’det nya utanförskapet’. Alliansen lyckades inte ens avskaffa det ’gamla utanförskapet’, som nu lever vidare sida vid sida med det ’nya utanförskapet’. Detta nämner Reinfeldt inte i sin nyutkomna biografi ’Halvvägs’, som innehåller en del halvsanningar om hans politiska misslyckanden. Hans största misstag och en allvarlig strategisk felbedömning var att inleda ett migrationspolitiskt samarbete med Miljöpartiet. Det får Sverige nu får ta ansvar för, medan Reinfeldt tar emot 156 000 i månaden i omställningsbidrag och 100 000 per framträdande för sina föredrag. Han torde skratta hela vägen till banken.

 

 

 

 

Tredje statsmakten

Yttrandefriheten är en förutsättning för demokrati, men man får inte alltid säga precis vad man tycker. Idag i synnerhet tillåts inte att vissa fakta blir allmänt tillgängliga, t ex hur mycket invandringen kostar eller hur den urholkar vår välfärd. Vi har idag ett samhällsklimat där vänsteråsikter är mer accepterade än höger­åsikter och där vissa politiska fält är mer minerade än andra. Debatten och politiken blir därmed mer enkelspårig och vi svenskar blir lite mer instängda och korkade.

En som verkligen fått känna av att man inte får säga vad man tycker är Julia Caesar, krönikör, som kritiskt granskar och bloggar om invandringen. Tills för ett par månader sedan skrev hon under pseudonym men så bestämde sig en fotograf och en journalist för att med diskutabla metoder avslöja hennes identitet och utföra offentligt karaktärsmord på henne.

DN och dess chefredaktör Peter Wolodarski bröt med icke önskvärd tydlighet mot alla etiska principer när det gäller Julia Caesar, som tidigare arbetade som journalist på DN. Självklart måste man räkna med att bli granskad och motsagd när man ’sticker ut hakan’ och går utanför den snäva åsiktskorridoren. Man ska dock inte behöva bli nedsmutsad och misstänkliggjord som person på det sätt som Caesar blivit. Varför skriver man t ex om hennes hälsoproblem och sjukskrivningar om inte för att ytterligare misstänkliggöra henne?

Många svenskar har numera slutat läsa ’gammelmedia’ som styrs av den politiska agendan och blivit allt mer beroende av presstöd. Moderna nätbaserade media håller idag på att konkurrera ut ’gammelmedia’ och det innebär att deras journalister och partiernas politiker inte längre har full kontroll över opinionsbildningen. Tidigare skötte politikerna politiken och journalisterna den kritiska granskningen. ’Gammelmedia’ och Public Service förvandlades på så sätt till den tredje statsmakten. På denna dominerande arena sköttes det mesta av samhällsdebatten på ett lättkontrollerat sätt. Det var i stort sett bara åsikter som släpptes fram av etablissemanget som kom ut.

Nu har vi Internet och det har inneburit fritt fram för opinionsbildning. Anden har tagit sig ur flaskan och opinionsbildningsmonopolets saga är all. Nya arenor och media har sett dagen och vi vanliga dödliga kan plötsligt göra våra röster hörda i samhällsdebatten. Dessutom kan vi nu lätt kommunicera med resten av världen. Personligen läser jag ett stort antal bloggar och får på så sätt mycket värdefull information. Att utan pekpinnar och uppfostrande ’gammelmedia’ själv få avgöra vad som verkar rimligt och inte ger en känsla av frihet. Undra på att ’gammelmedia’ idag känner sig hotade och lägger mycket energi på att bekämpa och svartmåla vad de kallar ’hatsajter’ och ’undervegetation’! Tänk om de kunde lägga sin energi på att ge oss den information vi vill ha istället för att undanhålla oss allt som ev skulle kunna göra oss kritiska mot dagens okontrollerade invandring och kostnader?

Resultatet har blivit att ’gammelmedia’ och den politiska eliten har börjat smälta ihop. I dag är en majoritet av den etablerade journalistkåren ense med den politiska adeln om att man måste attackera de svenskar som kan uppfattas som ’främlingsfientliga eller rasistiska’. Media har m a o övergått från att granska makten åt folket till att granska folket åt makten och därmed övergivit sin roll som kritiska granskare av den politiska adeln. Idag ser vi hur mainstream-media tillsammans med den politiska makteliten har börjat attackera den nya fria opinionsbildningen på nätet. Inte minst SD har drabbats av detta.

Ola Sigvardsson, pressombudsman (PO), har också engagerat sig i kriget mot den nya opinionsbildningen på nätet. Han har t o m börjat ifrågasätta yttrande- och tryckfriheten. Så här sa han i en intervju med Svt (19/8): ”En konsekvens av att hatbudskap och propaganda sprids på nätet är att yttrande- och tryckfrihet äventyras för alla.– Yttrande- och tryckfriheten är något som vi inte kan ta för givet. Politikerna ger oss rätten att trycka och yttra oss, men kräver att vi gör det på ett ansvarsfullt sätt. Om vi inte gör det, kanske friheten inskränks.”

Vilket häpnadsväckande och okunnigt uttalande av en tjänsteman! Yttrande- och tryckfrihet är en grundlagsfäst frihet att yttra och trycka vad vi vill och inget som politikerna gett oss! Sigvardsson var tidigare journalist på den kommunistiska tidningen Rödluvan. Hans röda luva skymmer uppenbarligen fortfarande hans sikt och gör honom oroväckande enögd. Mitt förslag är att han återgår till Rödluvan.

Ynka 22 %

Våra makthavare i allmänhet, och den rödgröna regeringen i synnerhet, för en politik som går emot en majoritet av oss. Novus har nyligen gått ut och frågat svenska folket om man är positiv eller negativ till ökat antal flyktingar. TV4 rapporterar att 22 procent tycker det är positivt med ökat flyktingmottagande. Ynka 22 % av oss väljare stöder m a o nuvarande invandringspolitik! Om någon sådan politik ens finns; det mesta liknar kris, kaos, tvära kast samt bristande struktur, planering, konsekvensmedvetande, ledarskap och noll ’sjukdomsinsikt’.

Regeringen, 7-klövern och mainstream-media har ansvaret för vad som nu sker i Sverige, något de verkar totalt ovetande om eller oförstående inför. De klarar inte ens av att ta in detta utan försöker föra över ansvaret på andra EU-länder eller kommuner ”som inte tar sitt ansvar”, främlingsfientliga krafter, ’hatsiter’, SD m m. Så länge etablissemanget fortsätter att gå emot folkopinionen och se verkligheten som en fiende som måste besegras, kommer de att fortsätta att späda på de motsättningar och hatiska strömningar som idag finns i landet.

Utanförskapet blir allt tydligare liksom motsättningarna. Allt fler inser dessutom med ilska att regeringen, 7-klövern och mainstream-media krampaktigt undanhåller fakta samt konsekvenserna av dagens massinvandring i syfte att minska risken för kritik och protester. Folket har sedan länge insett att kejsaren är spritt språngande naken och att både yttrandefriheten och demokratin håller på att urholkas. En minoritet (22 %) står bakom dagens migrationspolitik och den minoriteten har tagit majoriteten (=folket) som gisslan idag. Det gynnar motsättningar och hat. Att minoriteten dessutom ser ner på majoriteten och kallar oss att ”rasister och främlingshatare” är respektlöst och helt oacceptabelt.

Utanförskapet, det gamla och det nya, har länge varit ett begrepp inom politiken. Men nu är det dags att prata om INNANFÖRSKAPET, som består av regeringen, 7-klövern, mainstream-media och andra verklighetsförnekare och extremister. Politiker av alla kulörer har länge medgivit att integrationen har misslyckats. Så varför fortsätter de att tvinga på oss den? Varför förstår de inte sin egen roll i detta? Varför ”tar de inte sitt ansvar” för det land de är valda att styra? Deras framfart är inget annat än trolöshet mot oss huvudmän.

Det finns mycket litet stöd bland dagens verkliga utanförskap, d v s väljarna, för den migrationspolitik man envist och länge försökt tvinga på oss. Undra på att motsättningarna i samhället växer! Hur kan man t ex förvänta sig att vi villigt ska jobba till 75 och samtidigt få oss att tro att invandringen är lönsam för Sverige? I så fall borde vi väl få pensionera oss innan 65! Nu är det tydligen vi som ska vara lönsamma så att immigranterna, varav de flesta inte flyr från krig, ska kunna ta del av vår välfärd trots att det tar åratal för dem att försörja sig själva, om de överhuvudtaget lyckas med detta.

Som många av er nog kommer ihåg, var jag en av de tre toppkandidaterna för Junilistan till EU-parlamentsvalet 2009. Dessvärre tappade vi våra 3 platser, som vi vann 2004. Nils Lundgren, en av skaparna bakom Junilistan, är fortfarande en ganska aktiv och mycket klok man. Han skrev nyligen en intressant och läsvärd krönika i tidningen Neo:

”Nationalekonomen Torben Andersen finner i sin forskning att invandrare till de nordiska länderna i genomsnitt har mindre humankapital, fler barn och fler äldre släktingar än de inhemska befolkningarna. Eftersom de därmed minskar antalet förvärvsarbetande per försörjd och betalar mindre i skatt, försämrar sådan invandring finansieringen av den nordiska välfärdsstaten. Om vi däremot, likt Kanada, bara släpper in välutbildade människor och motverkar anhöriginvandring, kan värdlandets befolkning vinna mycket genom så kallad brain drain”.

Har vi rätt att avvisa ekonomiska invandrare? Mitt svar är att vi har den rätten. Medborgare i en framgångsrik stat äger kollektivt enormt stora tillgångar i form av infrastruktur, fastigheter och företag och har dessutom byggt upp socialt kapital som möjliggör ett välfungerande socialt och ekonomiskt system. Människor från andra delar av världen kan inte ges rätt att fritt flytta in och ta för sig av denna kollektiva egendom.”

 

 

Wallström solid + arisk

Klas Hjort, fri debattör, skrev i Svensk Tidskrift (okt 2014) en artikel: Margot, miljonerna och moralen:

Margot Wallström har tjänat nära 30 miljoner kronor som kommissionär. Men valt att inte betala skatt, trots att EU-parlamentarikerna gör det på mycket lägre löner. Varför? Som en av de främsta i en rörelse som ytterligare vill höja skatten har man vissa moraliska krav på sig”, anser Klas Hjort.

Dubbla budskap och dubbelmoral är inte gångbart i politiken och Wallström kritiserade alliansregeringen hårt i Expressen förra året: “Jag menar att de har rånat oss på den här idén om att vi faktiskt också är ett samhälle, att det är en gemenskap, att vi är ett land som behöver hålla ihop. Vi är inte bara individer som är intresserade av lite mer i plånboken, utan vi är också intresserade av hur vi utvecklas som land”.

Magstarkt och rena hyckleriet! Enl Open Europé tjänade Wallström nära 3 miljoner euro i arvoden och andra ersättningar som kommissionär, d v s nästan 30 miljoner svenska kronor! Dessutom har hon en  fallskärm på drygt 113 000 euro om året, över en miljon kronor, efter att hon slutat.

EU-skatten som hon valt att betala är bara någon procent. P g a kritik mot våra svenska europaparlamentarikers nettolöner skapades ett regelverk för beskattning a deras inkomster. Men eftersom det är frivilligt att ansluta sig till detta system valde Wallström att inte ”skatta sig lycklig”. För henne är lycka pengar i den egna plånboken. Hon tror på att vara solid och arisk istället för solidarisk och intresserad ”av hur vi utvecklas som land”.  Det visar på bristande moral och trovärdighet. Allt som juridiskt rätt är inte rätt att göra (jfr Ove Rainer 1983 ) för en socialdemokratisk  ’toppolitiker’ som kritiserar Alliansens skattesänkningar. S anser att ” Höginkomsttagare kan och ska bidra”. Ja, alla utom Wallström.

I ett pressmeddelande från 25 mars 2009 säger S: “Alla inkomster ska beskattas. Skattereglerna för de svenska EU-parlamentarikerna bör inte avvika från dem som gäller för de svenska riksdagsledamöterna, menar Lars Johansson (S), vice ordförande i Skatteutskottet.” Men Wallström avviker. Det säger mycket om henne men även något om socialdemokratin. Det är bara att hålla med Margaret Thatcher: ”The trouble with socialism is that eventually you run out of other people’s money.”

Wallström har en mycket väl utvecklad talang för att nosa upp intressanta jobbmöjligheter (ledarsidorna.se 18/10). Nu är hon feministisk utrikesminister och det har gett Sverige och svenskt näringsliv en hel del relationsproblem. Hon har på mindre än ett år lyckats sabotera våra relationer med många länder i Nordafrika och Mellanöstern. Trots detta är regeringens centrala utrikespolitiska mål nu att säkra en plats i FN-stolen åt Wallström. Vad får det kosta i en tid när vår ekonomi är utomordentligt hårt ansträngd?

Nu måste den feministiska utrikespolitiken slätas över med manlig diplomati.  Löfven uppträdde i Central Park, New York, och Mikael Damberg, S, och Hans Dahlgren, statsministerns statssekreterare för utrikes samordning, åker f n runt till bl a Saudiarabien, Kuwait m fl länder. I sista hand kanske det blir nödvändigt med brev från kungen igen och med representanter från näringslivet, som vet hur man upprätthåller bra relationer med andra länder. Kan detta rädda platsen i FN åt henne? Till vilket pris har det i så fall? Och vad tror Wallström att hon ska kunna åstadkomma med tanke på vilka starka motspelare hon har där, som hon redan gjort sig till ovän med?

Just nu agerar Sverige i en klass för sig på den globala scenen genom ”….. att inte öppet erkänna Västsahara med SADR (Polisario) som legitim regering men i exil utan att bakvägen och bakom ryggen på bland annat Arabf”örbundet och Marocko, genom att stödja bland annat Algeriets initiativ att ge Polisario observatörsstatus i FN, uppfylla ett tjugo år gammalt löfte till det som idag utvecklats till att vara ett högst påtagligt säkerhetshot mot stora delar av Nordafrika.” enl Johan Westerholm (ledarsidorna.se).

Löfvens lansering av en New Global Deal har kompletterats av en expertgrupp för global samverkan tillsatt av framtidsminister Kristina Persson, S. I Aftonbladet (21/2 2015) deklarerade hon frankt: ”Andra länder vill gärna lyssna på oss. Det ger oss en slags mjuk makt som vi borde använda mer.”

Hittills har Wallströms framfart mer påmint om en elefant i en porslinsaffär än om mjuk makt. Det stärker knappast hennes chanser att säkra ännu en plats i solen eller på FN-stolen.

Maktens arrogans

Tidigare i höst tog Peggy Noonan, en gång Ronald Reagans talskrivare, i Wall Street Journal upp migrationskrisen. I ’The Migrants and the Elites – A humanitarian crisis threatens the future of Western institutions’ skriver hon:

“Migrations- och flyktingpolitiken utformas av dem som sitter säkert, av människor som tillhör landets styrande elit, som har trevliga bostäder i trevliga bostadsområden och som skyddas av sin status. De som lever med effekterna av migrationen är de som har mindre säkra liv, som ser dess avigsidor eftersom de dagligen konfronteras med en mindre vacker realitet, med spänningar och motsättningar.”

”Beslutsfattarna föraktar den oro som vanligt folk känner och tillskriver dem inskränkt trångsynthet och okunnighet. Men vanligt folks inkomster innebär att de inte kan köpa sig ut ur oroliga förorter. Folk i trygga bostadsområden som glider fram i stora bilar har köpt sig trygghet. För att inte nämna de ministrar och höga politiker som inte rör sig på stan utan säkerhetsvakter. De styrande har råd att se nationella säkerhetshot som en abstraktion.”

”Den stora utmaningen för politiker är att i takt med högre positioner och ansvar ändå förbli, i hjärta och hjärna, en av folket och uppleva livet som en normal person i vanliga bostadsområden och förorter.”

”Den största bristen hos ledare idag är att de inte lyssnar. De hör inte längre rösterna från vanligt folk. Eller inbillar sig att de vet att vad de säger och tycker känns omodernt och pinsamt. Vi ser nu politiker och institutioner som kommer att sönderfalla som en konsekvens av deras dövhet.”

Vem av oss instämmer inte i Noonans beskrivning? Gapet mellan dem däruppe som styr oss härnere växer sig allt större allt snabbare. En renodlad politisk yrkesklass som ser sig själva som tillsvidareanställda istället för förtroendevalda har målmedvetet steg för steg satt folkstyret ur spel. Decemberöverenskommelsen har berövat folket dess inflytande och tagit död på idédebatten. Till sin hjälp har de ett system av media som, styrda av en politisk agenda och beroende av presstöd, försöker förvanska eller dölja den verklighet folket lever i. Även lobby-organisationer maskerade till folkrörelser hjälper till att skapa en folkopinion som inte finns bland verklighetens folk.

Den folkligt förankrade idédebatten är död och politiken cementerad till yrkespolitikernas gemensamma värdegrund. För att behålla skenet av folkstyre använder man det raffinerade systemet med agendastyrda medier och lobbyorganisationer förklädda till folkrörelser som iscensätter en folkopinion som inte finns i verkligheten. Här är ett exempel på agendastyrda medier:

”Den dramatiska utvecklingen i Europa har mötts av ett massivt folkligt stöd för en humanare flyktingpolitik. Men stödet återspeglas inte i Aftonbladet/Inizios väljarundersökning under perioden 2 till 9 september”. Det låter som en satir av Public Service, men detta är dessvärre ett uttalande av Aftonbladets journalist Olof Svensson.

I komikern Bill Mahers program ombads författaren Salman Rushdie nyligen att kommentera presidentvalrörelsen. Så här svarade han:

”Det stora som händer runt om i världen nu, vilket Trump är ett tecken på, är en växande avsky för traditionella politiker. Väljarkårerna runt om i världen känner sig främmande inför vad man ser som en politisk maskin och folk vänder sig till dem som inte är en del av denna maskin.”

Anna Kinberg Batra är ett bra exempel på en ”traditionell politiker” eller ”politisk maskin”. När hon inte vill svara på en fråga upprepar hon likt en förprogrammerad robot istället gång på gång samma svar nästan oavsett vilken fråga hon får. Vem kan känna förtroende för en sådan politisk ledare? Hon är dessutom direkt ansvarig för att Löfven tillåtits leda Sveriges genom tiderna sämsta regering.

De politiskt ansvariga har vänt väljarna och verkligheten ryggen. Rädsla och brandkårsutryckningar styr dem nu snarare än långsiktiga och hållbara lösningar. Så här beskriver bloggaren Johan Westerholm dem:

”De har blivit taktiker och identitetspolitiker som ser väljaren som konsument av politiska åsikter istället för människor i ett samhälle som vi måste få att fungera. Som ser partiet som en karriärväg istället för att ta ansvar för vårt samhälle.”

Liten tuva

Liten tuva stjälper ofta stort lass och nu har vi tack vare KD lyckats riva upp DÖ, decemberöverenskommelsen. Äntligen! Det hedrar KD att de faktiskt lyssnade och tog hänsyn till sina demokratiskt valda ombuds åsikt trots att det gick emot partistyrelsens förslag. DÖ varade knappt 10 månader men hann undergräva demokratin och ytterligare försvaga väljarnas förtroende för den politiska makteliten.

Händelsen utlöste oro och irritation i Rosenbad. Löfven, landsfadern själv, gjorde sig först oanträffbar för medierna; när det hettar till håller han sig helst undan. Han nöjde sig med att skicka följande skriftliga kommentar till TT: ”Det är upprörande att de borgerliga partierna bryter en överenskommelse som de skrivit under och försvarat inför väljarna”. Hur många vallöften har Löfven och hans rödgröna regering brutit sedan valet? Och hur har han styrt landet efter valet? Större kaos och brist på kontroll har väl Sverige aldrig drabbats av. Först ett dygn senare höll Löfven presskonferens.

En som inte var upprörd var Anna Kinberg Batra. Hon tog direkt chansen att gå ut och meddela att DÖ begravts. C och Fp var inte sena att hänga på. Vilken lättnad för AKB! Nu slipper hon ta fighten med de partikamrater som meddelat att de på partistämman nästa vecka ska rösta för att DÖ ska skrotas! Nu slipper hon argumentera mot Finn Bengtsson m fl och kanske t o m för en gångs skull tappa kontrollen. Hennes partimedlemmar och väljare torde nu kräva att partiet går från att passivt släppa fram den politik man kritiserar till att äntligen bedriva moderat politik. Hittills har AKB inte visat någon större handlingskraft och partiets opinionssiffror har sjunkit ordentligt sedan valet.

”Det är dags för regeringen att ta ansvar för situationen. Det är en extrem påfrestning vi nu ser som förvärras för varje dag. Vi måste få ordning på vilka som kommer hit”, sa AKB till TT för några dagar sedan. Vi måste också få ordning på alla de ca 20 000 personer (minst) som illegalt finns här säger jag! AKB kräver att regeringen omedelbart inför gränskontroller även mot andra EU-länder. Det innebär att asylinvandringen i praktiken tillfälligt stoppas helt då gränserna stängs för personer från tredje land som saknar svenskt visum.  Så dags! Men menar moderaterna allvar eller är det bara ännu ett spel för gallerierna?

Moderaternas (och Alliansens) överenskommelse med Miljöpartiet under förra regeringen om invandringspolitiken är orsaken till dagens extrema situation och påfrestning på samhället. Att Alliansregeringen dessutom inte såg till att alla som fått avvisningsbesked faktiskt lämnade landet innebär ytterligare påfrestningar på systemet. Inte minst måste det bli möjligt att redan vid gränsen avvisa alla som saknar asylskäl. Det är oacceptabelt att migranter ska vistas här i långa tider och ta upp resurser och boenden, när de ändå inte har skäl att stanna här.

”Vi har just nu en regering som varken vill ta ansvar för att minska söktrycket mot Sverige eller ta höjd för de extraordinära förslag som kommer att behövas om denna situation blir uthållig. När människor upptäcker att regeringen saknar en plan kommer oron krypande. Den rädslan kan i sig utlösa andra slags kriser.” skriver Anna Dahlberg i Expressen (11 okt).

Så kan vi nu äntligen få en opposition värd namnet? I höst lär det inte hända mycket; AKB har lovat Löfven att släppa igenom regeringens budget trots att DÖ nu fallit.  Men redan till våren kan allianspartierna utmana regeringen genom att lägga ett gemensamt budgetförslag. Om SD stödjer det, fälls regeringen. Om allianspartierna däremot lägger separata budgetförslag, utmanar de inte regeringen, en lösning som verkar bli fallet i höst. Sannolikheten att Alliansen ska göra något som gör dem beroende av SD:s stöd får nog anses vara minimal. Hela 7-klövern ägnar sig fortfarande åt att önska bort SD, en strategi som bidragit till SD:s tillväxt. Att stänga ute SD tycks viktigare för makteliten än att ta ansvar för landet, demokratin och välfärden.

AKB talar ofta om vikten av att ta ansvar för Sverige, speciellt om Löfvens och regeringens ansvar. Nu är det dags för henne att visa att också hon är beredd att genom politisk handlingskraft ta ansvar för Sverige. Hur ser hennes plan ut? Är hon redo att axla det ansvar som faller på henne som oppositionsledare? Har hon den kompetens, politiska handlingskraft och de ledaregenskaper som behövs för uppgiften? Och hur reagerar väljarna om hon och övr allianspartier nu inte utmanar regeringen och genomför den politik de gick till val på?

 

Marcus Storch-nar

Hur tänkte Mikael Damberg när han nyligen i Di kommenterade näringslivets relation med SD? ”Svenskt Näringsliv måste vara öppet och transparent med hur man sköter de här kontakterna ”, sa han. Eftersom de flesta frågor besvarades i tidningsartikeln får man väl ändå konstatera att det var både öppet och transparent. Hur är det med Dambergs eget agerande? Varför var han inte ”öppen och transparent” t ex med sitt besök på IKEA efter morden där i somras?

Även inom LO har man gått i taket. Man är upprörd och frustrerad över att ens motparter på arbetsgivarsidan samtalar med SD. LO har å sin sida valt att frångå principen om ”alla människors lika värde” när det gäller SD och förbjuder SD:are att ha förtroendeuppdrag. LO kartlägger dem som är hobbypolitiker för SD och kastar ut dem. Vad tycker LO om kartläggning när andra gör det?

Det verkar långsökt och orimligt att svenska företag och Svenskt Näringsliv förväntas rapportera vem de träffar och samtalar med. Till vem i så fall? Damberg, Löfven, LO, Metall m fl misstänkliggör samtalen genom att kalla dem ett ”samarbete” mellan SD och Svenskt Näringsliv. Ordet samarbete antyder att man kohandlar, något som kan väcka misstanken att ’omoraliska’ företagsintressen är beredda att lobba för SD:s hjärtefrågor, d v s minska invandringen och lämna EU. Anser socialdemokraterna att också näringslivet, som inte anammat 7-klöverns DÖmokrati, ska stänga ute SD, Sveriges tredje eller andra största riksdagsparti? Hur demokratifientliga har dagens politiker blivit?

Damberg vill förstås utnyttja näringslivets rädsla att trampa fel i debatten. Han vill skrämmas och få näringslivet att hålla sig till socialdemokraterna. Makteliten styrs numera av rädsla och drar sig inte för att skrämmas för att styra över allt och alla. Med de låga opinionssiffror S har idag, måste de inse och acceptera att de inte kan diktera hur som helst. Verkligheten har förändrats tack vare politisk konkurrens och ett nytt politiskt landskap.

Socialdemokraterna upprörs också över att SD ändrat inställning till vinster i välfärden. Vilken märklig reaktion! Hela Alliansen håller för närvarande på att vidareutveckla sin politik och S och Mp ändrar sin politik och sina vallöften nästan varje vecka. Av allt de rödgröna lovade inför valet är det inte mycket kvar. Dessutom har de gett vänstern ett inflytande som väljarna inte gett dem mandat för.

Självklart är det också jobbigt för LO att minst en fjärdedel av deras medlemmar röstar på SD. Därför har LO nu inlett en förtalskampanj gränsande till antidemokrati och rasistisk människosyn. Med nötta signalord och fraser vill LO förmå arbetsgivarsidan att sluta prata med SD. Vad tycker de LO-anslutna SD-väljarna om att bli kallade för nyfascister av sina fackliga ledare eller av en kader i Aftonbladet där Sverigedemokrater betraktas som paria? Eller om att aktiva SD:are slängs ut ur facket medan medlemmar aktiva i andra partier får stanna kvar?

I en intervju med Dagens Industri säger Leif Johansson, f d Volvochef: ”Jag har stor respekt för i stort sett alla partier som finns i riksdagen när de gäller allmän ekonomisk politik och när det gäller sättet att sköta demokrati och så vidare och tycker faktiskt att de sköter det bra. Jag tycker inte vi behöver ett SD.” Vilket öppet förakt för demokratiska spelregler och för alla som röstar på SD! Uppenbarligen anser Johansson att Vänsterpartiet med sina blodiga rötter i både stalinism och kommunism är helt OK.

Också Marcus Storch, f d VD för AGA och Nobelstiftelsens tidigare ordförande, kritiserar näringslivets kontakter med SD i en intervju med Dagens Industri. ”Det svenska näringslivet har passerat en gräns. Kontakterna med Sverigedemokraterna är moraliskt oförsvarbara. Är allt till salu för näringslivet?” frågar han sig i en stor intervju med DI. Inte heller Storch tycks ha några betänkligheter när det gäller Vänsterpartiet och dess klandervärda förflutna.

Storch var den som beslutade att SD som enda parti inte skulle bjudas in till Nobelfesten, ett beslut som fortfarande gäller trots att Storch inte längre är ordförande i Nobelstiftelsen. Trots att familjemedlemmar till både kungen och drottningen anklagats för kontakter med nazismen, tvekar Storch varken att bjuda in dem eller ha dem till bords på Nobelfesten. Har kanske även Storch därmed ”passerat en gräns” och agerat ”moraliskt oförsvarbart”?

 

 

 

 

 

 

 

 

Socialisering av bostadsmarknaden?

Boverket är en statlig myndighet som vägleder ifråga om bostadspolitiken. Det är därmed en viktig aktör på bostadsmarknaden. Deras Nyanländas boendesituation – delrapport (hela rapporten presenteras 15 okt) föreslår att kösystemet ska skrotas och nyanlända prioriteras.

Boverket föreslår vidare rejäla ingrepp i den privata och grundlagsskyddade äganderätten samt en socialisering av bostadsmarknaden. ”Politiker ska ges all makt att fördela bostäder baserat på ideologiska preferenser.” Tanken är främst att komma till rätta med den stora och växande bostadsbristen orsakad av invandringen. Bostadsminister Mehmet Kaplan har inte ens kommenterat att nyanlända ska få förtur i bostadskön och att privata värdar ska tvingas lämna lägenheter till kön. Kaplan har helt enkelt inga fungerande idéer eller förslag och borde därför omgående skickas till närmaste miljöstation.

Rapporten föreslår t ex att ”alla privata företag ska tvingas att tillhöra en enda centralstyrd kommunal kö och lämna alla objekt dit.” Alla lägenheter som ägs av andra än kommunen, d v s av privata företag, ska hänvisas till en kommunal kö som styrs av politiska tjänstemän. ”Denna centralstyrda kö ska dessutom ge förtur till nyanlända. Kötid ska inte längre spela någon roll utan denna centrala kö ska enbart ge lägenheter till flyktingar.”

För att säkra marktillgång även när privata markägare vägrar att sälja föreslår man att man kanske måste göra det möjligt för staten att ”expropriera för tätbebyggelseändamålet för att trygga bostadsförsörjningen.” Idag får bara kommunen göra det, men nu kanske både stat och kommun ska tillåtas göra det.

Om detta är konsekvensen av vår ’gränslöshet’, går min egen gräns här; en socialisering av bostadsmarknaden finns inte på min karta. Hur många privata aktörer vill satsa sina pengar på att bygga på så avskräckande villkor? Både hyresvärd och hyresgäst ska styras av politiker och få bostad av politiska skäl. Har studenter som tvingas bo hemma p g a bostadsbristen eller personer som får jobb i t ex Stockholm politiska skäl att få bostad? Hur tänker man? Är denna ’putinisering’ Putins taktik och smarta drag för att straffa Sverige och avskräcka oss från att gå med i Nato? :O)

Boverket sammanfattar så här:

”Förslagen som läggs är däremot i allt väsentligt riktade till en särskild grupp: nyanlända som behöver en kommunplats för att kunna lämna sitt anläggningsboende. En bredare målgrupp kan nås genom att temporärt ta det befintliga bostadsbeståndet i anspråk. Därför föreslås en aktiv bostadsförmedling. Det är en öppen fråga huruvida bostadsförmedlingar ska vara obligatoriska i en del – eller alla – kommuner. Dessutom behöver frågan om det dels ska finnas anmälningsplikt för hyresvärdar av lediga lägenheter, dels om bostadsförmedlingarna ska behovspröva vid anvisning av lägenheter utredas. Förslaget innebär att den köhantering som i huvudsak bedrivs på bostadsförmedlingarna därmed skulle ersättas av en mer aktiv bostadsförmedling.”

Om man redan har ett hyreskontrakt kommer man inte ens att få byta till en annan hyresrätt inom samma bolag, då alla vakanser ska fördelas av bostadsförmedlingen, läs ges till flyktingar. Privata hyresvärdar ska inte få förmedla hyreskontrakt själva. Hur kommer kultur- och medieeliten på Södermalm att reagera på detta? Eller alla som bor på Östermalm med lägenheter stora nog att rymma flyktingar med stora familjer? Att säga nej till invandrare är inget alternativ för det innebär diskriminering och är straffbart.

Vår politiska maktelit har beslutat att vi ska öppna våra hjärtan och vara en ”humanitär stormakt” och många svenskar har lojalt ställt upp. Särskilt de senaste veckorna verkar man ha invaderats av känslor och godhet. Vart tog förnuftet och den intellektuella diskussionen kring flyktingmottagning och integration samt konsekvenserna av dem vägen?

Ansvariga politiker måste nu erkänna att de tappat kontrollen över flyktingsituationen, något som vi väljare insett ganska länge. Framför allt måste de svara på våra frågor om hur de ska hantera det dramatiskt ökande antalet flyktingar som nu anländer. Det duger inte att makteliten säger ”så ska vi ha’t” och att folket svarar ”men var ska vi ta’t”. Nu får  det vara nog!!

Läs också: http://www.uvell.se/2015/09/12/socialisering-28327960

 

 

Hello New York! Hello Central Park!

Stefan Löfven deltog i helgen i en kvinnokonferens i FN där han ’proudly presented’ sin feministiska regering och feministiska utrikespolitik.  Löfven framträdde också på den konsert som anordnades i Central Park i samband med konferensen och betonade hur stolt han är över att ”representera Sverige och världens första feministiska regering”.

I sitt euforiska tillstånd tillkännagav han att Sverige ska bidra med  2,5 miljarder dollar för att  finansiera  vatten och sanitet för 60 miljoner fattiga fram till 2030. Har riksdagen sanktionerat detta bidrag? Är bidraget ett sätt att säkra en plats för Sverige och Margot Wallström i FN:s säkerhetsråd? Internationella och välbetalda arenor tycks ju ha en särskild dragningskraft på henne.

Det är klart att vi har råd, det här är, alltså, det här är inte en kostnad, det är en investering”, sa en mycket nöjd Löfven.

Under kvinnokonferensen utlovade Löfven ackompanjerad av Margot Wallström att Sverige ska skapa ett nätverk av kvinnliga fredsmäklare som inom två år ska kunna hjälpa till att medla fred i konflikter världen över. Enligt statsministern ska det svenska biståndet också “genussäkras”. Att den svenska regeringens feministiska utrikespolitik är non-grata i arabvärlden och ifrågasatt i flera nordafrikanska länder tycks inte bekymra honom.

Det blir intressant att se hur Kina, Ryssland (båda med vetorätt), Saudiarabien m fl reagerar när de ska samtala och förhandla med Wallström, som driver en feministisk utrikespolitik. Åsa Romson är sällan ett bra val, men hon har i alla fall inte hunnit göra sig till ovän med olika kungar och presidenter – ännu. Vice statsminister är hon också även om det är oklart vad det innebär i denna regering.

Det måste kännas bra för Löfven att fly Sverige och alla problem och diskussioner här för att istället få frottera sig med kändisar, presidenter m fl och motta folkets ovationer i Central Park. Här hemma möter han knappast några ovationer för sin ”feministiska regering eller feministiska utrikespolitik”. Hans rödgröna överbemannade regering är nog den svagaste och minst handlingskraftiga regering Sverige någonsin haft. Hade inte den bleka och blodfattiga oppositionen varit sådana DÖnickar, hade regeringen inte överlevt sitt första år.

”Den som flyr från krig och förtryck ska kunna få skydd i Sverige. Den som saknar skäl för att stanna ska återvända. Sverige har en reglerad invandring”, sa Löfven i sin regeringsförklaring. Nu måste han gå från ord till handling. Det räcker inte med att tillsätta kommissioner, utredningar, nätverk eller samordnare för att ge sken av att något händer. Det är bara ett sätt att förhala frågorna i hopp om att de ska ha glömts bort tills utredningarna äntligen presenterar vad de kommit fram till eller tills de har lagts ned.

I veckan framkom att minst 17 000 personer uppehåller sig i Sverige trots avvisningsbeslut. Hur rimmar det med regeringsförklaringens ord: ”Den som saknar skäl för att stanna ska återvända. Sverige har en reglerad invandring”?  17 000 innebär en mindre stad. Märkliga politiska reformer tvingar dessutom kommunerna att hålla med skola och sjukvård åt människor som vistas illegalt i Sverige och lagen klarar inte av att avhysa migranter som bygger kåkstäder på privat mark. Hur är detta möjligt?

Det är hög tid för Löfven att återvända till Sverige och tala om hur han tänker ordna upp det kaos som råder här. Vi är många som otåligt väntar på att han och hans feministiska regering äntligen ska leverera allt de utlovat. Hittills har det mest varit mycket prat och litet verkstad samt många brutna löften.