Annie Lööf (C) har blivit mer och mer av en populist under denna mandatperiod och har inte mycket gemensamt med det parti Torbjörn Fälldin en gång ledde. Hon är bra på att ta plats och noga med att påpeka att hon har en juristexamen, men mig veterligen har hon aldrig jobbat som jurist. Däremot visade hon sitt förakt för svensk rättstillämpning genom att godkänna den s k ’gymnasielagen’ trots att hon på en presskonferens dömde ut den och förkunnade att regeringens lagförslag var ”ett haveri”. Hon deklarerade tydligt att hon höll med Lagrådet om att ”gränsen är nådd för vad som är acceptabelt.” I nästa andetag meddelade hon att centern skulle rösta igenom lagen. Därmed visade hon att hennes personliga moral står över svensk rätt.

Att centern utger sig för att vara ett feministiskt parti rimmar illa med att de röstat för detta omfattande flyktingmottagande från starkt patriarkala kulturer.  Nästan 100 % av de ’särskilt utvalda’ afghanska ungdomarna utan asylskäl är män. Vilka konsekvenser får en så stor invandring från sådana kulturer för kvinnors frihet i Sverige?  Hur går det att förena med de ”feministiska framsteg” partiet hävdar att de gjort? Men Lööf vägrar att se och hantera ev målkonflikter. Framåt manar hon och fortsätter att lägga ut sina feministiska dimridåer obekymrad om bristen på logik och konsekvens.

Lööfs retorik innehåller mer ”jag” än övriga partiledares; ”jag vill vara tydlig med att jag” ……, ”jag och partiet står upp för….”. Väljarna förstår vad hon säger och hennes energi och tydlighet går hem hos många, inte minst för att konkurrensen från övriga partiledare saknas när det gäller energi, tydlighet och svansföring. Hon ses som en politiker som vågar ta ställning och stå upp för sina åsikter. Men i rättvisans namn, vilket parti vill inte ha nolltolerans mot hedersbrott, sexuella övergrepp och våld mot blåljuspersonal?

-Tryggheten ska finnas överallt i Sverige, i varje stad, i varje stadsdel, i varje by, i varje förort, varje dag på året”.

Så ska vi ha’t men hur ska Lööf genomföra detta? Ingen som vet.

När Lööf valdes till partiledare deklarerade hon inte att hennes ambition var att göra sitt bästa för Sverige tillsammans med allianskollegorna. Redan då var det jaget före laget:

-Alliansen är medlet för att nå Centerpartiets mål, inte ett mål i sig.

Lööfs mål är att partiet 2022 ska vara lika ”agendasättande” som DN, ha minst 20% och ha en egen statsministerkandidat. Drömma går ju.

Lööf talar gärna och ofta om sin tydlighet och sitt ledarskap. Den piruett hon gjorde när hon röstade igenom ’gymnasielagen’ visade med all önskvärd tydlighet att hennes moral står över svensk rätt. Likaså visade hon tydligt att hon struntar i normala krav på logik och konsekvens. Med sitt stora självförtroende och sin självbild av moralisk överlägsenhet och humanitär och ansvarstagande politik rör hon sig ”framåt” och missar aldrig ett tillfälle att ”tydligt” påpeka att hon ALDRIG skulle acceptera att ingå i en alliansregering som behöver SD:s passiva eller aktiva stöd för att få igenom sin politik. Men är inte målet med att vinna ett val att faktiskt få igenom sin politik?

Lika tydlig har hon länge varit med att hon hellre skulle äta upp sin högra sko än sitta i en regering med Löfven. Däremot erbjuder hon obesvärat Löfven och sossarna att samarbeta och stötta en alliansregering. De har dock sagt blankt nej till detta ’oemotståndliga erbjudande’. Att inget av de traditionella blocken kan bilda regering utan SD:s stöd verkar inte bekymra Lööf. Som den politiska populist hon är, vägrar hon att inse att hennes sandlådebeteende och låsta position omöjliggör en alliansregering. Hon verkar m a o inte ha lärt sig något av DÖ och det haveri den inneburit för landet.

Hon är också tydlig med att de väljare som röstat på SD inte ska få något inflytande trots att SD blev dubbelt så stort som C i valet. Demokrati och praxis är underordnad Lööf moraliska överlägsenhet. Väljer väljarna fel får de skylla sig själva. Hon är mycket tydlig med att hon vägrar respektera demokratins spelregler och samtala med alla demokratiskt valda partier. Istället ägnar hon sig åt vuxenmobbning och negativ särbehandling. Det är ohederligt och ovärdigt av en politiker som aspirerar på att bli statsminister 2022 att inte stå upp för alla människors lika värde. Hittills har jag f ö inte hört eller sett att Lööf vägrar samtala med vänstern, som har en mycket blodig och våldsam historia som de själva gärna g/l/ömmer.

När DN i feb i samband med Centerns kommundagar tog upp frågan om en ev regeringsbildning svarade Lööf bl a att väljarna ”…… söker ett parti som tar ansvar, visar ledarskap, som står upp tydligt för sina principer men som också är berett att smutsa ner fingrarna för att styra landet. Till syvende och sist så är det viktigt att vi politiker tar ansvar för det valresultat som väljarna ger oss på valdagen”.

I Lööfs ögon innebär förhandling över blockgränserna, d v s med socialdemokrater och miljöpartister, i syfte ”att hitta ett alternativ som gör att vi får en långsiktig och stabil regering som kan regera Sverige tryggt” att smutsa ner fingrarna. Vilket häpnadsväckande uttalande! Att vägra samtala med alla riksdagspartier och därigenom inte ta ansvar för hela valresultatet borde då rimligtvis innebära att hon smutsar ner inte bara fingrarna utan hela kroppen. Det är bra att hon är tydlig med sitt väljarförakt, men hur rimmar det med hennes moraliska högmod?

Hur mycket ansvar tog hon f ö under den gångna mandatperioden när hon och Alliansen så lättvindigt gav bort regeringsmakten till de rödgröna, en inkompetent minoritetsregering på vänsterkanten stöttad av kommunisterna? Med Decemberöverenskommelsen valde Alliansen att ”sitta på läktaren” och där har de suttit ganska passiva, fega och bleka i fyra år. Nu tycks hon tillsammans med Jan Björklund (L) vara på väg att stjälpa hela Alliansen. För dem verkar det viktigaste vara att SD inte får något som helst politiskt inflytande, inte att Alliansen kan bilda regering och få igenom sin politik. Liten tuva stjälper ofta stort lass.

Så kommer Lööf att sätta Alliansen och landets bästa före de rödgröna eller jaget? Oavsett hur hon väljer lär hon få en svår svekdebatt att hantera. Fast då gör hon nog bara en ny piruett och säger att hon ”försökte ända in i kaklet” att få till en alliansregering, men det gick inte. Istället tvingades hon rädda jaget med en topposition i det rödgröna laget, som hon med stor energi just varit med om att fälla. Hennes agerande kommer med stor sannolikhet att utplåna Alliansen för åratal framöver.

/Dr/Ygeman och Löfven har efter valet gått ut och pratat om riksdagens 7 anständiga partier. SD ser de som ett oanständigt parti. Jonas Sjöstedt (v), sprickfärdig av stolthet för att hans parti gjorde ett bra val, antagligen tack vare att F! försvann.

Sjöstedt är inte sen att spinna vidare på denna mobbningskampanj. På en presskonferens på torsdagen klargjorde han att vänsterpartiet inte kan tänka sig att acceptera Björn Söder (SD) som andre vice talman i riksdagen. Vi är nog många som kommer ihåg hur hans partikollega, Rossana Dinamarca, respektlöst och mot gällande riksdagsetikett demonstrerade mot Söder genom att vägra adressera talman Söder, när hon inledde ett anförande i den nya riksdagen 2014. När hon tillrättavisades sa hon med ’juvenil trotsighet’ ”Du är inte min talman”. Ska vi ha riksdagsledamöter som inte klarar av att uppträda bildat, respektfullt och vuxet i riksdagen?

Sjöstedt anser att SD ska utestängas från politiskt inflytande och kallar SD för både odemokratiskt och oanständigt. Det är att kasta sten, eller snarare betongblock, i glashus. Sjöstedt säger bl a:

-Vi kan inte ha en talman som uttrycker sig rasistiskt och som säger att samer och judar inte är svenska.

-Han kan omöjligt företräda alla svenskar.

Sjöstedt drar sig inte för att ljuga offentligt. Hans vana att dra ifrån kontroversiella saker om sitt eget parti och lägga till förvanskade fakta eller osanningar om motståndarpartier är mer regel än undantag. Hans attack mot Söder gränsar till förtal och motsägs av representanter för de grupper som Söder refererade till. Stefan Ritter, svensk jude och stockholmare, har kommenterat Söders uttalande om judar:

-Vad Björn Söder sagt om oss judar är helt korrekt. Jag har inga problem med det. Vad Björn Söder menade var att de fem nationella minoriteterna, däribland vi judar, har en särskild status som innebär att vi kan upprätthålla våra språk och vår kultur. Det är väl bra, även om det finns få som talar jiddisch i dag. Men att ytterligare 25 minoriteter skulle få samma ställning blir omöjligt, det var vad Björn Söder menade.

Också den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén kommenterade i SVT (14 12 16) att:

 -/han blir/personligen nästan mer bekymrad när alla andra partier från höger till vänster tar debatten och säger att samer är svenskar – för det är vi inte. Det är därför vi har ett Sameting, rätt till att ha undervisning och utbildning på samiska och det är därför vi har särskilda rättigheter till landområden och naturresurser.

Han menar vidare att det i grund och botten är farligt att säga att samer är svenskar:

-Därför att det leder till assimilering och i slutändan till att den samiska kulturen försvinner.

Vänstern har under hela valkampanjen otaliga gånger visat hur oanständiga och odemokratiska de är. Partiets ungdomsförbund, Ung Vänster, har utan någon som helst respekt gång på gång stört och sabbat SD:s torgmöten runtom i landet. Istället för att påverka sina motståndare med argument har de förstört och tystat med megafoner och slagord och överröstat istället för att övertyga. Amanda Nyberg, ordf i UV, gick ut med uppmaningen ”Let’s crash this party” när SD skulle ha torgmöte i Göteborg. Hon anser tydligen att hennes egen åsikt är den enda rätta och att alla andra ska hålla käft. Det är knappast ett exempel på den yttrandefrihet som har gjort Sverige till ett tryggt samhälle att leva i utan påminner snarare om läget i de kommunistiska regimer som vänsterpartiet har sina rötter i.

Sjöstedt har valt att blunda för Ung Vänsters oanständighet och odemokratiska agerande, men kan vi i riksdagen ha ett odemokratiskt parti, som öppet hyllat flera av världshistoriens värsta mördarregimer? Kan ett parti vars medlemmar systematiskt terroriserat andra partiers representanter och återkommande stört och skapat upplopp vid andra partiers torgmöten tillåtas få politiskt inflytande? Och kan vi låta ett parti som inte gjort upp med sin mörka och våldsamma historia få politiskt inflytande? Hur många vet att kommunismen en gång stöttade både Hitler och Stalin? Nazistiska rötter, Sjöstedt?

Alltsedan 1970-talet har den dåvarande östeuropakorrespondenten Kjell Albin Abrahamson rapporterat från och om det kommunistiska Östeuropa och det postkommunistiska Central- och Östeuropa. I sin bok Låt mig få städa klart (2014) vänder den folkkäre utrikeskorrespondenten för första gången på perspektivet och granskar vänsterpartiets och kommunismens roll i Sverige. Det är en ytterst läsvärd och mycket skrämmande redogörelse för vänsterns rötter och historia.

Några veckor innan valet publicerade Magnus Utvik, litteraturkritiker och författare, sin bok Partiet på kant med (v)erkligheten (Carlssons förlag, 2018). ”Den är en svidande vidräkning med det svenska vänsterpartiet, dess kramande av kommunistdiktaturer världen över och, framför allt, dess svek mot den demokratiska oppositionen i Öst- och Centraleuropas kommunistdiktaturer ända fram till kommunismens fall.”

Utvik pekar på en beklämmande parad av namnbyten på partiet och pliktskyldiga fördömanden av uppenbara svinerier, samtidigt som de ”kamratliga” kontakterna med diktaturpartierna upprätthålls. Han anser att ingen verklig förändring verkar ske i partiets verklighetsuppfattning. Utvik redovisar hur V under Jonas Sjöstedts ledarskap så sent som 2017, och i år, fortsatt att ha kontakter med kommunistiska grupper som till exempel hyllar Nordkorea och förespråkar politiskt våld. Ändå behandlas V idag som ett normalt parti av etablissemanget. Häpnadsväckande och fullständigt oacceptabelt!

Utvik har själv en bakgrund i bokstavskombinationsvänstern, vilket han berättade om 2011 i boken Med Stalin som Gud – tre år i en kommunistisk sekt. Han vet m a o av egen erfarenhet vad han pratar om när han avslöjar alla vedervärdigheter.

Efter valet har Sjöstedt sagt att han kan tänka sig att bli vice statsminister eftersom vänsterpartiet är det näst största partiet i det rödgröna blocket. Han förutsätter att Löfven får sitta kvar. Men vill S regera med ett så odemokratiskt och oanständigt parti som vänstern?

Då Sjöstedt anser att Björn Söder ”omöjligt kan företräda alla svenskar” kan V inte nominera honom som kandidat till posten som andre vice talman. Nu har Sjöstedt och partiet därför nominerat Lotta Johnsson Fornarve (v) till posten som andra vice talman. Hon blev medlem i dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna 1979. Då var Sovjetunionen, Östtyskland och Kuba fortfarande partiets ideologiska föredömen. Johnsson Fornarve ljuger lika friskt som Sjöstedt och påstår att ”så länge jag har varit med har vi tagit avstånd från östblocket och Sovjetunionen”. Det rimmar illa med vad Utvik avslöjat, men det torde inte besvära Sjöstedt eller partiet. De har ljugit om betydligt värre saker än så under årens lopp.

Socialdemokraterna har de senaste dagarna betonat hur viktigt det är att vara ödmjuk i dagens svåra parlamentariska läge. Som ett led i detta sträcker de nu ’generöst ut en hand till de borgerliga inför valet av talman. Anders Ygeman, gruppledare för S i riksdagen, säger att det är viktigt att ”anständiga partier” kan samarbeta över blockgränsen men inte över ”anständighetsgränsen”. S föreslår därför en ny princip för val av talman; genom samtal med de borgerliga. Alliansen valde dock att avvisa detta ’oemotståndliga’ erbjudande om samtal och kommer, som de tidigare meddelat, att presentera en egen gemensam talmanskandidat.

Såssarnas valkampanj har saknat både ödmjukhet och anständighet och de har svartmålat både M och SD på svenska, arabiska och somaliska för att ingen skulle missa de negativa budskapen. Men nu är det förstås mer lönsamt att göra helt om och istället visa sig ’ödmjuk och anständig’; de inser att oavsett vilken talmanskandidat de själva lanserar, kommer han/hon med stor sannolikhet att röstas bort av Alliansen och SD. Därför väljer S att förekomma i hopp om att inte förekommas. De torde också hoppas på att kunna härska genom att söndra Alliansen.

Jag skulle råda alla som bjuds in till samtal med dr/Ygeman att tacka nej, speciellt om ärendet ifråga brådskar. Under sin tid som inrikesminister tog det honom hela 12 månader att informera statsministern om Transportstyrelsens IT-haveri. När han ställdes till svars för detta förklarade han det med att ”det här är information som man inte kan prata om på fikarasten eller i fikarummet, utan att det krävs att man är i speciella lokaler för att kunna delge den här typen av information”.

Apropå Transportstyrelsen fick den arrogante Ygeman skarp kritik av riksdagens konstitutionsutskott som granskade regeringens hantering av IT-haveriet. Själv ansåg han att han istället borde ha fått beröm, eftersom det var han som var ansvarig för den myndighet (Säkerhetspolisen) som ”avslöjade skandalen och såg till att lagföra den som hade gjort fel”. Så magstarkt att försöka få ’credit’ för Säkerhetspolisens arbete! Som tur var, såg Alliansen och SD till att han tvingades avgå.

Som plåster på såren för att Ygeman begått ett så allvarligt misstag, belönade Löfven och partiet honom strax därefter genom att välja honom till gruppledare för S i riksdagen. Det innebär att Ygeman har chansen att bli statsråd om vi får en ny socialdemokratisk regering. Maktpartiet S tycks inte förstå att man inte kan återanvända politiker som begår så stora misstag och som dessutom visar en sådan brist på självinsikt och på respekt för medborgarna.

I samband med Ygemans undermåliga agerande under transportskandalen avslöjade Expressen (17/6-17) att han redan i yngre dagar smitit undan ansvar och agerat respektlöst. Han dömdes t ex för att inte ha betalat hyran och för att ha förstört en villa i Huddinge. Villan hade han sedan utan tillstånd låtit ett kollektiv ta över. De förvandlade villan till oigenkännlighet. Tingsrätten beslutade att Ygeman måste betala hyran i en förhandling som han inte ens dök upp på. Vad säger det om hans ansvarskänsla och moraliska kompass?

De tre snickarna, som ägde huset, drabbades av en ekonomisk katastrof som innebar livstids existensminimum för dem. När Expressen konfronterar Ygeman med detta svarar han att eftersom det gått 25 år sedan dess, borde snickarna kunna lägga det bakom sig och gå vidare. Det hade han gjort!! Men tidningen kunde visa att beteendet fortsatte. När de tar upp att Ygeman hade 31 betalningsanmärkningar och hade dömts för olaga intrång skyller han på att han var ”i en period mellan ströjobb och arbetslöshet”. Innebär det att man slipper göra rätt för sig enligt Ygeman? Också efter att han blivit riksdagsman hamnade han hos Kronofogden för obetalda skulder. Orsaken till dessa torde vara bristande moral snarare än dålig ekonomi. Eller bor det kanske en Mona Sahlin i honom? Förtroendeingivande är det då inte.

Låt oss nu hoppas att vi slipper den ”ödmjuke, anständige” /dr/Ygeman! Nu behöver landet en ansvarsfull regering, som kan reda upp den oordning och de brister den rödgröna regeringen lämnar efter sig inom många områden.

Återvandring är en av punkterna i SD:s partiprogram. Många som kommit hit och lever här skulle vilja åka tillbaka till sina hemländer. Många har dessutom kommit till Sverige på felaktiga grunder. SD vill därför, när det är möjligt att flytta tillbaka till ett område som varit drabbat av krig, satsa på generösa bidrag för att underlätta för människor att återvända och bygga upp ett liv i sitt hemland.

En annan person som talar om återvandring är Tibets andlige ledare Dalai Lama, som besökte Malmö i veckan. Han var inbjuden av biståndsorganisationen Individuell människohjälp, en konferens om hur alla kan bidra till att skapa lyckligare och fredligare samhällen. Han slog bl a fast att Europa tillhör européerna liksom Tibet tillhör tibetanerna. Han sa vidare att det är bra att t ex Sverige och Tyskland tagit emot migranter, att vi hjälper dem och utbildar dem, men migranterna ska inte stanna här utan återvända hem så snart de kan för att återuppbygga sina hemländer. Han sa inte ett ord om integration eller assimilation. Är Dalai Lama rasist för att han säger att Europa tillhör européerna och att migranter ska återvända hem så snart de kan för att återuppbygga sina hemländer?

Den rödgröna regeringen har under sin tid vid makten bedrivit en tidvis okontrollerad migrationspolitik som inte haft stöd av en majoritet av folket. S har på senare tid stramat upp sin migrationspolitik och därmed närmat sig SD:s migrationspolitik, något de bestämt förnekar. S säger nu t ex att alla som inte har asylskäl ska lämna Sverige. Det låter bra i retoriken, men praktiken motsäger detta. Så sent som för några månader sedan röstade S+Mp+V+C igenom den hårt kritiserade ’gymnasielagen’. Denna lag betyder att ca 9 000 afghanska migranter, i huvudsak män, som inte kan styrka sin identitet och i flera instanser fått avslag på sina asylansökningar, får rätt att stanna här för att studera på gymnasiet.

Just nu råder emellertid oenighet bland migrationsdomstolarna om hur gymnasielagen ska tolkas. Följden är att många av dessa afghaner f n saknar både bostad och mat, eftersom bosättningslagen inte omfattar personer som saknar uppehållstillstånd. De som prioriterat medmänsklighet före rättssäkerhet har bidragit till detta juridiska haveri. Hur kunde Annie Lööf, som ofta påpekar att hon är juristutbildad, aktivt bidra till detta haveri? Den totala kostnaden för gymnasielagen har inte redovisats, antagligen för att ingen vet, eller för att någon vet men inte vågar redovisa totalsumman.

SD vill minska kostnaden för migrationen bl a genom att hjälpa flyktingar på plats, vilket skulle vara både billigare och effektivare. Det skulle dessutom betyda ett slut på de livsfarliga båtresor över Medelhavet som skördar många människors liv men berikar skrupelfria flyktingsmugglare. Det skulle heller inte splittra familjer på flykt. För ett par år sedan sa Hans Rosling följande:

-Flyktingmottagandet i Sverige i år kommer kosta dubbelt så mycket som FN har för alla flyktingar i världen. UNHCR:s budget för 60 miljoner flyktingar är hälften mot de svenska flyktingkostnaderna. Och då säger inte jag någonting om de svenska flyktingkostnaderna, men vi borde ha öst in mer pengar för att hjälpa människor där de flesta är. Men man får inte göra det så ensidigt så att det antingen blir att hjälpa människor i Sverige eller på plats. Först och främst på plats. Rejält. Sen också välkomna flyktingar hit.

Varför lägger Sverige nu så mycket resurser på en specifik grupp utan asylskäl och ID-handlingar, när dessa resurser skulle kunna göra mycket större skillnad för många fler på plats, något som både Hans Rosling och SD talat om? Så var Rosling rasist? Nej, han var en mycket insiktsfull realist som utstrålade självförtroende och trygghet. Dessutom brann han för att dela med sig av sin kunskap. Han var ”en vuxen i rummet” som sa vad han trodde på och trodde på vad han sa.

En majoritet av 7-klövern anklagar ofta SD för att vara främlingsfientliga och rasister, särskilt när det kommer till invandring. Detta brunsmetande har blivit ett mantra i hopp om att minska SD:s inflytande och tillväxt. Just nu vägrar 7-klöverns samtliga partier att samtala, samarbeta eller samregera med SD. De som ser sig själva som ”de vuxna i rummet” kan inte ens i dagens låsta politiska läge och för landets bästa tänka sig att sitta ner och samtala med SD för att hitta gemensamma nämnare. Att Dalai Lama och Hans Rosling utan problem kan framföra åsikter som 7-klövern kritiserar när SD framför dem, visar att vem som säger något är viktigare än vad som sägs. Vi styrs uppenbarligen av politiker som inte tror på den s k värdegrunden och alla människors lika värde.

Det sägs ofta att män kan arbeta också med personer de inte gillar medan vi kvinnor har svårt att jobba med personer vi ogillar. Jag tror det när jag ser det. Bland de politiskt ansvariga verkar detta definitivt inte stämma. Fast det kanske beror på att ingen av dem är ”vuxen i rummet” eller vuxen sin uppgift.

Redan på valdagskvällen utropade sig alla partier till vinnare oavsett valresultat. Att det slutliga valresultatet inte blir klart förrän på fredag verkade sakna betydelse.

Vänsterpartiet ökade med 2,2% och gjorde ett av sina bättre val. Jonas Sjöstedt var snabb att säga att detta innebär att partiet nu kan ställa krav på sossarna att ge dem större politiskt inflytande och mer vänsterorienterad politik. För att lyckas hålla sig kvar som statsminister kan Löfven tvingas välja att samarbeta antingen med V (med rötter i kommunism och stalinism) eller med SD (som Löfven kallar rasister, nyfascister m m). Undra på att Löfven flirtat med både C och L för att slippa samarbeta med ’mörka krafter’! Annie Lööf har dock deklarerat att hon hellre äter upp sin högra sko än samarbetar med sossarna. Hur länge kommer det att hålla?

Miljöpartiet gick från 6,9% i förra valet till 4,3% i detta val. Trots att detta är deras sämsta resultat sedan de ramlade ur riksdagen 1991, såg de sig ändå som vinnare. Allt är relativt, men miljöpartiet var tidvis under riksdagsspärren och då är det förstås en seger att klara av att överleva som riksdagsparti. Språkrören Lövin och Fridolin påpekade att deras valresultat var en seger inte minst för Sverige och världen tack vare partiets mycket framgångsrika klimatpolitik. Att deras klimat- och skolpolitik inte levererat några imponerande resultat verkar inte ha nått dem.

Sossarna gjorde sitt sämsta val på över 100 år, men eftersom deras förvalssiffror var omkr 22-25% ansåg de att 28,4 var en seger trots att det innebar en förlust på 2,8% jämfört med valet 2014. De lyckades åter bli landets största parti. Det är häpnadsväckande med tanke på allt den rödgröna kalkonregeringen misslyckats med och alla allvarliga skandaler de varit inblandade i men inte tagit ansvar för. Att de lyckats med sin identitetspolitik och därigenom lockat invandrarröster torde förklara att de ändå lyckades bli största partiet. Bara var tredje väljare har röstat på den sittande regeringen i detta val, men de borde faktiskt tvingas stanna kvar vid makten och ta ansvar för de fördubblade vårdköerna, bostadsbristen, skolans problem, gängkriminaliteten, utanförskapsområdena, poliskrisen m m.

Liberalerna med major Björklund i spetsen fick 5,5%, en uppgång med endast 0,1% jämfört med förra valet. Han såg sig också som en vinnare för enl opinionssiffrorna innan valet låg partiet under riksdagsspärren. Det måste därför vara en seger för honom att få vara kvar i riksdagen om än som det minsta borgerliga partiet.

Den stora vinnaren i Alliansen var KD, som länge varit uträknade. Tack vare en energisk och kraftfull slutspurt lyckades Ebba Busch Thor lyfta partiet till 6,4%, en ökning med 1,8% sedan förra valet.  Möjligen är valresultatet delvis också ett resultat av stödröster, men framgången är nog främst ett resultat av ’Ebbaeffekten’ och partiets familje- och sjukvårdspolitik.

Centern och Annie Lööf var också vinnare. De fick 8,6%, en minskning mot de höga opinionssiffror hon haft under våren och sommaren men en ökning med 2,5% jämfört med valet 2014.

Också moderaterna såg sig som segrare med sina 19,8%, en minskning med 3,5% sedan förra valet. De befarade före valet att bli landets tredje största parti eftersom SD såg ut att bli landets andra största parti. Eftersom M nu blev det näst största partiet kunde också de se sig som segrare trots nedgången på 3,5%. De försatt inte chansen att tillsammans med övr allianspartier genast gå ut och kräva regeringen Löfvens avgång trots att hela valresultatet inte är räknat och kontrollräknat förrän på torsdag/fredag.

Flera opinionsinstitut tippade före valet att SD skulle bli landets näst största el t o m landets största parti. Partiet hamnade slutligen på 17,6% och sågs av flera ’kommentatorer’ som förlorare trots att de ökade med 4,5%, d v s betydligt mer än något av de andra ’segrarna’ ökade. Det är häpnadsväckande att t o m de som förlorat väljare i valet ser sig som segrare samtidigt som de betraktar SD som förlorare för att de inte lyckades bli det näst största el största partiet. SD är därmed vågmästare mellan de två blocken i ännu högre grad än 2014.

Nu kommer rapporter om att en av OSSE:s internationella valobservatörer, den danske politikern Michael Aastrup Jensen, som bevakat det svenska valet, säger till TT att det är ”långt ifrån europeisk standard”. Han kritiserar det svenska valsystemet, främst hanteringen av valsedlar, som inte garanterar valhemligheten.

Han säger vidare att han ”Aldrig sett ett så odemokratiskt val som det svenska” trots att han observerat val i Ryssland och unga demokratier i Östeuropa. Oegentligheterna i det svenska valet liknar inget han sett utomlands. På valdagen besökte han en vallokal i Malmö. Där såg han hur ”partisoldater” stod utanför och försökte pressa på väljarna sina valsedlar:

– Vi måste sända den skarpast möjliga signalen till Sverige om att de ska införa regler som vi har i Danmark och så gott som alla andra länder i världen, säger han inför sitt möte om det svenska valsystemet i Europarådet.

EU-kommissionen har f ö redan tidigare riktat hård kritik mot det svenska valsystemet. Så hur rimmar detta med Sverigebilden och vår uppfattning att Sverige är demokratins högborg?

Jakten på Makten XXX

Ante är mycket nöjd och stärkt av framgången i provvalet. Han är än en gång ohotad partistetta i Björksta. Det enda molnet på hans blå himmel är Allan, som återvänt till Björksta:

-Men har jag tagit mig så här långt, ska det väl funka sen också, tänker han. Allans trovärdighet är nu noll. Den nollvisionen blir min räddning. Vad Allan än påstår, kommer jag att avfärda det som fria fantasier. Vem kommer dom att tro på? Allan kommer inte att ha en chans. Han kan ta sig i kulorna. Det är nog dom enda kulor Skatteverket låter honom behålla.

Han skickar också en tanke till Emil Jonsson, som sitter i fängelse för att avtjäna sitt straff:

–Måtte Emil bara inte gå ut och börja prata om saker och ting igen! tänker Ante och börjar svettas.

Just då ringer telefonen.

-Har du hört nyheterna? frågar Ted.

-Nej, jag har precis kommit från ett styrelsemöte. Hur så? undrar Ante.

-Kristina Nord är i farten igen, säger Ted upphetsat. Hur kan hon få så mycket utrymme i medierna? Hon är ta mig tusan i Allans klass.

-Och vad har hon nu hittat på? undrar Ante.

-Hon säger att du borde vara den förste att ivra för att björkstapartisterna tvättar byken en gång för alla, eftersom ditt namn förekommit i två provval där fusk och manipulerade medlemsregister använts, svarar Ted.

-Att hon aldrig ger sig, säger Ante irriterat. Vilken himla tur för oss att ingen annan är lika ihärdig!

-Sen säger hon att det är nåt konstigt med provvalen i björkstapartisterna numera. 1993 fick ett provval göras om på grund av oegentligheter, 1997 var du med och manipulerade medlemsregistren och körde med kringströvande röstboskap, 2001 var du huvudmisstänkt för fusket i provvalet och i år är en fjärdedel av medlemsrösterna ogiltiga, då de är fel ifyllda och det har aldrig tidigare hänt, vare sig här eller nån annanstans, säger Ted upprört. Hur ska vi få tyst på henne?

-En kvinna i saltsyra är ett löst problem, svarar Ante sammanbitet.

-Men seriöst? fortsätter Ted. Hur får hon reda på allting? Är hon synsk? Hon säger att du måste ta ansvar för att väljarna återfår förtroendet för partiet i Björksta och det gör du inte genom att bara lägga locket på och ljuga om att valfusket är utrett. Hon vet att huvudfrågan inte utretts, eftersom utredaren vägrade kontakta de ’55 tvångsintagna’, som röstade i provvalet utan att ens veta om att de var nyblivna medlemmar i Partiet, som hon uttrycker det. Dessutom säger hon att du förstör möjligheterna för våra samarbetspartier att vinna valet genom att vägra att gå till botten med allt fusk. Du är ett hot mot vår valseger i Björksta.

-Det enda vi kan göra är att fortsätta att blåneka, svarar Ante. Allan skulle ha klarat det här mycket bättre än vi. Jag blir bara röd över hela kroppen, när journalisterna ställer besvärliga frågor. Värst är det när jag intervjuas i TV. Jag måste sluta ställa upp framför kameran och bara ge mina kommentarer per telefon.

-Kristina varnar dig också för att bli känd som en politiker som sätter demokratin och väljarna ur spel och bara tänker på position, pengar och makt, Hon verkar inte ha mycket förtroende för dig, konstaterar Ted ironiskt.

-Jag undrar vad hon säger nästa år, när jag blir Björkstas mäktigaste politiker, säger Ante leende. Det ska väl få tyst på henne en gång för alla. Säga vad man vill, men brott lönar sig. Så länge man inte blir avslöjad. Det är bara osmarta amatörer som åker fast. Och om nån skulle råka avslöja oss är det bara att blåneka tills ingen längre orkar kräva att vi ska

ställas till svars. Inget ska få stoppa oss nu när det bara återstår att bestämma hur vi ska fördela uppdragen nästa år.

-Men är inte det redan klart? frågar Ted förvånat.

-Jo, i princip, säger Ante. Vet du förresten vad som hände förra veckan? Britt Berg, som sitter i en av bolagsstyrelserna, sa nåt om att hon nästa mandatperiod vill satsa på politiken, så jag bjöd ut henne på lunch för att pressa henne lite närmare. Hon är intresserad av näringslivsfrågor. Jag upplyste henne om att dom frågorna tar jag själv hand om i egenskap av kommunalråd. Vet du vad den fräcka damen då sa? Jo, att det kan jag väl inte bestämma nu. Det avgör ju väljarna efter nästa val. Jag var tvungen att tala om för henne att så funkar det inte och att det är självklart att jag blir kommunalråd också efter nästa val. Hon vägrade att acceptera det och envisades med att det är väljarna som bestämmer. Snacka om att inte fatta hur det funkar. Hur kan man vara så dum och naiv efter så många år i vårt parti här?

-Det är väl en jäkla tur att väljarna också är så dumma, påpekar Ted. Dom skulle aldrig rösta, om dom visste hur det funkar. Låt dom gärna vara med och tycka, men låt dom för Guds skull inte vara med och bestämma! Det klarar dom inte.

-Som om deras röster egentligen spelar nån roll, fortsätter Ante. Det går lika bra utan väljare och valprocesser.

-Bättre, svarar Ted. För att inte tala om hur enkelt och billigt det skulle bli!

Med den sedvanliga grabbigheten och arrogansen och under ett tunt lager av ’mänsklig’ fernissa har de två representanterna för bunkergänget kopplat ett säkert grepp om regionpartisterna och sin egen fortsatta försörjning i åratal framöver. Deras grepp om det politiska innehållet verkar däremot lika osäkert som tillgången på öppenhet och demokrati i partiet. Det borde oroa både ev väljare och partiet.

Jakten på Makten XXIX

Framgång har sitt pris

Från 2002 och framåt börjar Allan Lundsjö allt oftare att prata om att han är utsatt för svartmålning, antipersonvalskampanj, förföljelse och hotfulla anonyma brev. Han berättar i Björkstabladet hur en sjuk kvinna har förföljt och trakasserat honom i nästan 3 år. Nu har han lämnat in en polisanmälan och utredning har påbörjats:

-Som offentlig person måste man räkna med påhopp från olika håll, tåla granskning och ifrågasättas, säger han till tidningen. Men att behöva utsättas för grova förtalskampanjer och hot är fruktansvärt och mer än vad till och med en politiker ska behöva utstå.

Allan anser att kvinnan är sjuk och behöver professionell vård och hjälp:

–Hon är besatt av tanken att skada både mig personligen och min närmaste omgivning, fortsätter han.

Han hade inte räknat med att behöva gå till polisen, men det gick till slut för långt, när han upptäckte att transaktioner på hans personliga konton var kända av kvinnan:

–Det är en myt att vi skulle ha banksekretess i det här landet, säger han vidare. Jag trodde inte det var möjligt för någon utomstående person att kontrollera mina konton på banken, mina betalningsströmmar och vilka telefonsamtal jag ringer. Nu vet jag bättre.

Kvinnan har enligt Allan utgett sig för att vara en myndighetsperson, som endera företrätt skattemyndigheten eller kronofogdemyndigheten. Hon har lyckats i sitt uppsåt genom att göra ett trovärdigt intryck:

-Hon är förslagen och intelligent och folk är naiva och tror att hon är den hon utger sig för att vara. Jag känner mig både avklädd och genomlyst av hennes tilltag, säger Allan.

-Du påstår att du vet, vem det är som trakasserar dig. Hur kan du vara så säker på det? frågar tidningen.

-Det kan jag inte närmare gå in på, eftersom det pågår en utredning, svarar Allan. Tänk att inte kunna gå ut utan att vara rädd för att få en kniv i ryggen! Det är mycket obehagligt och påverkar mig i mitt dagliga arbete. Nu vill jag helst lägga allt det här bakom mig och fokusera på det politiska arbetet.

Det framkommer senare i riksmedierna att Allan och kvinnan ifråga haft en nära relation.

Vid ett annat tillfälle intervjuas han av medierna om den bomb som placerats på hans bil utanför hans lägenhet i Björksta. Polisens utredning visar dock att någon bomb inte placerats på hans bil och björkstaborna börjar spekulera om varför han gått ut och påstått detta:

-Han brukar visserligen säga att politik handlar om att synas, men nån måtta får det väl vara på synligheten, säger Fredrik. Annars tappar han den begränsade trovärdighet han fortfarande har.

-Allan balanserar hela tiden mellan att synas i medierna och att slippa synas av medierna, säger Ingemar. Han tror han kan diktera villkoren för alla i sin omgivning. När han gör nåt bra, vill han synas i feta rubriker, men när han gör nåt tvivelaktigt eller dåligt och granskas av medierna, då känner han sig förföljd av dom. Det påminner nästan om ett neurotiskt äktenskap.

Allan upprepar då och då att Börje Rhenman är rättshaverist och paranoid. Han anser att detta är en yrkesskada, som Rhenman dragit på sig i egenskap av f d säkerhetschef och försöker att avfärda honom som yrkesskadad eller rättshaverist. När han vid några tillfällen erbjuds att träffa Rhenman i radiostudion eller TV-studion vägrar han. Detta mönster upprepas gång på gång:

-Allan klarar inte av raka, direkta diskussioner eller konflikter, säger Kristina. Han och jag har aldrig haft en diskussion. Han skulle aldrig klara av att argumentera med mig. Det vet han och därför väljer han istället att anfalla genom bakhåll. Han är både feg och konflikträdd. Större än så är han inte. Det är den bistra verkligheten.

I många intervjuer i medierna berättar Allan att han är utsatt för en antipersonvalskampanj och att det pågår en maktkamp, som drivs framför allt av Kristina Nord, Ivar Sonesson och Ingemar Jonsson. Han varierar sig ibland genom att använda ordet personkonflikt. Denna omskrivning får många att tro att det bara rör sig om små oviktiga bråk, som bara berör de direkt inblandade. Han tycker att han omges av några onda partikamrater, vars enda ambition är att göra livet surt för honom och ta ifrån honom makten.

Allt eftersom tiden går, börjar han också anklaga medierna för att förfölja honom. Han känner sig utsatt för ett ’mediadrev’. En kväll i november 2005 ställer Allan därför upp på länets Mediaklubb för att gå till rätta med sina belackare:

-Det är Björkstabladet som förstört min politiska karriär, hävdar han.

-Det är säkert synd om dig men skyll inte på budbäraren! svarar en av tidningens representanter. Man kan diskutera enskilda rubriker och nyanser i vår bevakning, men du har varit en offentlig person och därför får du finna dig i att granskas.

-Från 1999 har jag blivit systematiskt misskrediterad av tidningen, inte minst av artiklarna om mina ekonomiska förehavanden, resor som politiker och det stora interna bråket inom björkstapartisterna inför valet, fortsätter Allan. Ni har därmed också påverkat den demokratiska processen och det är mycket allvarligt.

-I det uppdrag vi har från våra ägare står det klart och tydligt att vi ska granska makthavarna, säger en annan av Björkstabladets företrädare. Intresset att granska makthavare och människor i samhällets topp har ökat och det finns inga tecken på att den utvecklingen kommer att avta. Tvärtom. Jag tror att granskningen kommer att bli ännu tuffare i framtiden.

–Visst ska vi granskas men granska dom politiska besluten istället! Jag välkomnar en reflekterande debatt, men medan ni reflekterar har offret dött, säger Allan och syftar på det faktum att han numera har lämnat den politiska arenan.

Ingemar och Kristina läser Björkstabladet. Trots att de känner Allan och väntar sig nästan vad som helst från honom, förvånas de ändå över att han har det dåliga omdömet att gå till Mediaklubben, journalisternas eget territorium, och anklaga dem för att de har gjort sitt jobb.

-Nu håller hans hårddisk på att paja, säger Kristina.

-Ja, mycket omdömeslöst har han gjort sig skyldig till i sina dagar, men det här måste väl ändå vara bland det dummaste han tagit sig till. Tror han att han kan väcka deras sympati? säger Ingemar.

-Men vem skulle se honom som ett offer efter allt han gjort mot så många? frågar Kristina. Vet du vad jag tror? Jag tror att han försöker avleda uppmärksamheten från sin egen förföljelsemani genom att anklaga andra personer för att vara paranoida och lida av förföljelsemani. Han kanske verkligen är illa däran. Han upplever antagligen att vi alla förföljer honom och driver kampanjer mot honom.

-Jag slår vad om att Ante och Ted gnuggar händerna nu, fortsätter Ingemar. Dom kan bara lugnt sitta och se på, hur han gör bort sig. Dom vet att dom snart är av med honom för gott.

-Fortsätter han med sina omdömeslösa utspel, kommer ingen heller att tro på honom, om han en dag väljer att gå ut och berätta vad han vet om provvalet och Antes och Teds huvudroller i det. Allan vet mer än vad som är bra för ett antal personer, men vem kommer att tro honom, även om han säger sanningen? Ante med sin oskyldiga uppsyn kommer med hjälp av Teds bedyranden att ta hem segern i den trovärdighetstävlingen, säger Kristina. Det ska bli intressant att se vad Allan gör härnäst.

-Han säger ju att han ska flytta från stan, svarar Ingemar.

-Vem tror på det? frågar Kristina. Vart ska han ta vägen? Och hur ska han försörja sig nu, när den politiska arenan stängts för honom?

-Han sa förresten för några veckor sen att han nu skulle skriva färdig den där boken som stals för ett par år sen, och tävla med den i en romantävling. Vinner han den får han kanske kosing, säger Ivar.

-Han dyker säkert upp nån annanstans, kanske i nåt annat parti, svarar Ingemar. Han tycks alltid återuppstå, precis som gubben i lådan.    

-Kanske, men folkdemokraterna har då deklarerat att han inte är välkommen där, trots att han vill att länspartisterna ska rösta på deras riksdagskandidat, påpekar Ivar. Inget annat parti har heller sagt sig vilja rekrytera honom.

-Han påstår ju att han är en entreprenör, så han försöker kanske starta ett eget parti, säger Ingemar.

-Säkert, svarar Kristina. Den som lever får se. Nåt spektakulärt kan vi nog vänta oss i alla fall. Så stora förändringar lär han inte genomgå. Han ser inga fel hos sig själv och har därför ingen anledning att ändra sitt koncept. Det är alla vi andra som är fel och oss kan han ju välja bort.

-Han saknar motstycke, säger Ivar. Han anser på fullt allvar att om nån fuskare får personligt obehag av sitt fusk, då ska den som avslöjar fusket ställas inför rätta.

-Det känns tryggt att veta att högmod ofta går före fall, säger Kristina.

-Ja, vilken tur att hut går hem! utbrister Ingemar. Rätt vad det är har sanningen och verkligheten hunnit ikapp.

-En jäkla tid har det då tagit, konstaterar Ivar.

-Sein Kampf lär fortsätta, konstaterar Kristina.

Jakten på Makten XXVIII

Att platsa i laget

Kristina har fortfarande inte hört ett ljud från nomineringskommittén, men dess ordförande, Gustav Sondell, upprepar med jämna mellanrum i medierna varför hon petats.

-Vår avvägning är att Kristina inte platsar i laget, säger han i feta rubriker. Vi gjorde uppenbart en bra bedömning för ombuden gick på vår linje. Det är inget fel på Kristinas politiska arbete, men vi vill ha slut på interna stridigheter. Nu behöver vi lugn och ro inför valet nästa år.

-Men medlemmarna som röstat på henne är ju många fler än det antal ombud som petat henne. Är det demokratiskt? frågar journalisten.

-Hon skrev för några år sen en debattartikel, där hon kritiserade partiets politik och den ligger henne i fatet, fortsätter Gustav snabbt.

-Har du läst den? frågar journalisten.

-Jaa, men jag kommer inte riktigt ihåg vad den handlar om. Jag tror hon kritiserade partiledaren bl a, säger Gustav.

–Nej, hon kritiserade varken partiets politik eller partiledaren. Tvärtom. Tror du ombuden, som nu petat henne huvudsakligen på grund av den artikeln, har läst den eller dömer dom ut henne på samma felaktiga grunder som du? fortsätter journalisten.

-Det kan jag inte svara på, säger Gustav kort.

-Men om den har använts mot henne för att motivera hennes petning, måste ni väl ha haft den som utgångspunkt, när ni ringde runt bland ordförandena i föreningarna, påpekar journalisten.

-Så går det inte till i den här processen, svarar Gustav. Vi gjorde en helhetsbedömning och kom fram till att hon inte skulle få förtroende bland ombuden på nomineringsmötet. Nu har vi klart markerat hur vi vill att våra företrädare ska agera för att få vårt förtroende.

-Så då är det som Kristina påstår. Demokrati och väljare är oviktiga för era kandidater. Det viktigaste är att bli populär och vald inom partiet av en intern maktelit som styr och ställer och sätter sig över medlemmar och väljare. Vänskapskorruption med andra ord? Om medlemmarna röstar på dig eller Ante respekteras det, men om dom röstar på Kristina respekteras det inte. Betyder det här då också att ombuden kanske inte representerar medlemmarna och väljarna? frågar journalisten.

-Ja, det är ju på det viset att föreningarna väljer själva sina ombud, svarar Gustav.

-När det gällde Allan ringde ni runt till alla ordförande i föreningarna för att höra om han var gångbar. Gjorde ni likadant i Kristinas fall? undrar journalisten.

-Nej, vi i nomineringskommittén fattade själva beslutet att plocka bort henne, svarar Gustav.

-Tycker ni att det är helt OK att behandla två kandidater så olika? Har ni inte konkurrens på lika villkor i Partiet? frågar journalisten.

Gustav svarar inte, så journalisten fortsätter:

-Jag förstår att ombuden röstar bort kandidater som är misstänkta för att ha begått brott och andra oegentligheter, men Kristina har ju inte gjort sig skyldig till några brott eller oegentligheter. Dessutom har hon uppenbarligen mycket stort stöd bland medlemmarna. Tycker du att det är hållbart eller demokratiskt mot alla medlemmar som röstat på Kristina att ombuden, som faktiskt borde representera medlemmarna, röstat bort henne? frågar  journalisten.

-Det är så här vår nomineringsprocess går till, svarar Gustav utan att tveka.

–Ja, åtminstone i västerbottenspartisterna. Det är uppenbart att Allan Lundsjö haft nån form av förhandling med er i nomineringskommittén, fortsätter journalisten. Varför måste ni ge honom garantier att Kristina skulle plockas bort? Han själv petades ju för att han är misstänkt för skattebrott.

-Vi har inte förhandlat med Allan och heller inte gett honom några garantier, svarar Gustav irriterat.

-Du påstår med andra ord att Allan ljuger, när han säger att ni lovat honom att Kristina var den första som skulle bort från riksdagslistan, fortsätter journalisten.

-Ja, jag påstår att Allan ljuger, svarar Gustav.

–Ja, han kan naturligtvis ha tagit en rövare och hittat på att Kristina skulle petas först av alla, men några veckor innan ni i nomineringskommittén, åtminstone officiellt, sa er veta hur riksdagslistan skulle se ut, informerade han oss i medierna att den kandidat som medlemmarna i provvalet placerat först på artonde plats, hade flyttats upp till tredje plats, d v s Kristinas plats. Hur förklarar du det? Att nr 18 ska ersätta nr 3 är så ologiskt att det kan man inte gissa sig till. Det måste han ha fått höra direkt av er, envisas journalisten.

-Jag kan inte svara på hur han visste det, säger Gustav besvärat.

-Men ni är väl bara tre personer i nomineringskommittén, fortsätter journalisten.

-Nej, vi är fyra, svarar Gustav. Ungpartisternas Klas Ström är också med.

-Det var intressant, säger journalisten. Vilket sammanträffande! Han har också helt otippat seglat upp som tvåa på kommunlistan och sägs ha mycket nära koppling till Ante Grenå. Har han nära koppling till Allan också?

-Det får du fråga Klas själv om, svarar Gustav kort.

Ella Grenlöf intervjuas också av Björkstabladet:

-Man ska nog se stämmans beslut mer som en markering om enighet än en politisk markering mot Kristina Nord. Det finns nog ingen som har nåt emot Kristina och hennes idéer, men det finns en rädsla för att hon ska ägna sig åt intern kritik istället för politik, säger Ella.

-Kristina har vid olika tillfällen krävt att det förra provvalet och misstankarna om fusk måste utredas och byken tvättas en gång för alla, säger journalisten.

-Det har utretts, svarar Ella kort.

-Men Kristina hävdar att huvudfrågan, de 55 ’tvångsintagna’ medlemmarna från södra Sverige, aldrig utretts eller kontaktats, fortsätter journalisten.

-Ja, det vill säga, man kontaktade dom ju inte, säger Ella undvikande.

-Men det var ju just det som frågan gällde, påpekar journalisten. Kristina med flera hävdar att många av dessa medlemmar inte visste om att dom tagits in som medlemmar i partiet och ändå var de med och röstade i provvalet. Huvudkravet var just att alla de 55 skulle kontaktas för att man skulle kunna ta reda på om dom visste att dom var med i partiet och hade röstat i provvalet.

-Det ingick inte i uppdraget att kontakta dom, svarar Ella.

-Men då är det alltså inte sant att ni utrett sakfrågan, säger journalisten häpet. Då har Kristina alltså rätt?

-Nja, den saken ingick inte i uppdraget, upprepar Ella.

-Flera av era aktiva partister är poliser och vet hur en utredning bör gå till. Hur kan dom spela med i detta utan att reagera? undrar journalisten.

-Det måste du fråga dom om, svarar Ella.

-Genom att kringgå sanningen slipper man alltså både att ljuga och att konfronteras med sanningen, fortsätter journalisten. Vad säger väljarna om det här? Och hur kommer det att påverka ert valresultat nästa år?                      

-Det där har vi nu lagt bakom oss. Man kan inte hålla på och älta det där längre. Nu vill vi jobba framåt och koncentrera oss på att göra ett bra valresultat, säger Ella.

-Men borde inte väljarna få veta att det är så här det går till i ert parti? frågar journalisten. Om ni vill ha deras förtroende och röster, är det väl viktigt att inte medvetet föra dom bakom ljuset. Falsk marknadsföring och missledande varudeklaration är inte tillåtet. Skulle dom rösta på er, om dom visste sanningen?

-Det får vi se i valet nästa år, svarar Ella lågmält.

-Kristina har i två provval fått många medlemsröster och i det allmänna valet 2002 fick hon många röster av väljarna. Det sänder märkliga signaler till väljarna om hur det funkar hos björkstapartisterna och hur ni sätter er över demokratin, påpekar journalisten.

-Nu är vi i alla fall mycket eniga inom partiet här, svarar Ella.

-Alla som förgäves krävt att själva huvudfrågan ska utredas och byken tvättas har lämnat partiet. Det betyder att Kristina nu är ensam om att kräva att misstankarna kring föregående provval ska utredas. Då förstår jag att hon inte platsar i laget, säger journalisten.

-Det har ju redan utretts, upprepar Ella med en dåres envishet.

-Eftersom ni nu tagit bort henne från listan, har ni också tagit ifrån väljarna möjligheten att välja en person som står upp för demokratin och väljarna, fortsätter journalisten. Det innebär att ni utsätter partiet för en stor risk. Väljarna kanske svarar med att inte alls rösta på er.

-Innan valet nästa år hoppas jag väljarna har glömt det här eländet, avslutar Ella.

Kristina läser och lyssnar med stigande förvåning på Gustavs och Ellas kommentarer i medierna:

-Herregud! tänker hon upprört, Ella vet vad Ante, Allan och Ted gjort sig skyldiga till under några år och i egenskap av Regionrådets styrelseordförande har hon haft ett stort ansvar utan att göra något. Hon var också den som först förstod hur dom hade fuskat. Jag har läst hennes handskrivna anteckningar och vet var dom finns. Dom skulle duga bra som bevis i en domstol. Att bara ha mage att gå ut och säga att det nu blir mindre stridigt i partiet, när hon varit med och plockat bort mig! Hon som bättre än dom flesta vet hur det har gått till i Klanens rike! Jag har träffat flera personer som skrivit till henne efter avslöjandet av fusket för att få veta, om dom enligt röstlängden varit med och röstat i provvalet 2001, men hon har, precis som Partisthögkvarteret, envist vägrat att svara på deras förfrågningar. Det förstår jag.

Ella vet mycket väl vad som hänt i provvalen och vilka som är hjärnorna och medaktörerna i det, men hon drar sig för att svara och ljuger medvetet för dem som kontaktat henne. Istället försöker hon mörka på samma sätt som Klanen för att kringgå sanningen och smita från det ansvar hon har både som aktiv Partist och som ordförande i Regionrådet. Makt och rädslan för att tappa makten korrumperar, den saken är klar. 

Kristina går ut och hämtar in posten, som just kommit och upptäcker det regionala Partistbladet, som kommer med jämna mellanrum. Ella har som vanligt en artikel på förstasidan. ’Trygga människor vågar mer!’

–Jaså, är det kanske för att hon inte är trygg som hon inte vågar, tänker Kristina. Ja, jag är säker på att hon är rädd. Det är ingen ovanlig känsla i björkstapartisterna. Alla vaktar på alla och när som helst kan man bli offentligt uthängd och avrättad. Och så är hon förstås rädd för att förlora makten och en riksdagsplats. Hon verkar vara mer rädd om sin position än om partiet. Därför låter hon allt fortsätta som vanligt, trots att hon är ytterst ansvarig för regionpartisterna. Jag, som vill göra nåt för att förändra, kan inte medan hon, som kan förändra, vill inte eller vågar inte. Vilken ironi!

Kristina har känt sig uppgiven många gånger tidigare, men den här gången känns det värre än vanligt. Hon berättar för sina arbetskamrater om sin uppgivenhet:

-Jag hoppas att arbetslösheten fortsätter, så fler människor söker sig till politiken. Det är nog enda sättet att få bättre politiker, säger Lisa, en av hennes arbetskamrater.

-Men vem ger sig in i detta epicentrum frivilligt? frågar Kinna, en annan av hennes arbetskamrater. Man blir ju totalt avskräckt, när man ser hur du, Kristina, blivit behandlad  i flera år. Av dina egna partikamrater! Så hemskt! Detta beteende skulle aldrig få försiggå ostraffat på en arbetsplats. När man tänker på att det är politiker som beter sig så och som också är dom som stiftar lagar, förstår man att våra lagar är luddiga och tandlösa. Dom inser så klart att lagarna annars skulle slå tillbaka mot dom själva. Fy tusan! Och så går de ut och ber om vårt förtroende!

-Men finns det inga riktiga människor som är normala och funkar i ditt parti? frågar Berit upprört.

-Det är klart att det finns, svarar Kristina. Problemet är bara att dom inte sitter på positioner, där man har nåt att säga till om. Alla med civilkurage som protesterar, ’packet’ som Ante kallar dom, rensas ut så fort maktkartellen förstår att ’dom inte går att lita på’ och därför får aldrig demokratin, eller de justa Partisternas vilja och uppfattning, nåt genomslag. Nej, här är det noggrann gallring, toppstyrning, total kontroll och utrensning som gäller.

-Det är bara brunskjortorna som saknas, påpekar Helena bistert.

Jakten på Makten XXVII  

 Makten och härligheten                                                                        

 -Nu tror jag vi har full kontroll över vad som ska hända på nomineringsmötet, säger Ante lättat.

–Fattas bara som vi har slitit, svarar Ted. All energi vi lagt ner på planeringen och genomförandet av våra senaste provval och nomineringar skulle räcka för att driva ett kärnkraftverk.

Tidningarna har skrivit spaltmetrar om partiet och provvalet. En del kritiska partister har också väckts till liv igen och ger sina kommentarer i medierna.

Nomineringsmötet blir en välregisserad föreställning utan överraskningar. Inte ett enda ombud föreslår att Allan Lundsjö ska återinföras på riksdagslistan. Några ombud försöker förgäves få andra ombud att ta sitt förnuft till fånga och sätta tillbaka Kristina på listan, men för övrigt går allt helt enligt Hux Fluxklanens plan.

-Äntligen! Nu kan vi andas ut. Både Allan och Kristina är bortrensade. Segern är vår, säger Ante triumferande.

-Och makten och härligheten i evighet, yesss! tillägger Ted. Because we’re worth it! Vilken tur att vi lyckades få till och med Ella att stödja Allans krav att Kristina skulle petas!

-Ella inser självklart att hon är den som tjänar mest på att Kristina försvinner och därför vill också hon peta henne, påpekar Ante. Vi två behöver inte konkurrera med Kristina på riksdagslistan. Det måste Ella. Bara genom att ta bort Kristina från listan kan Ella vara helt säker på att Kristina inte försvårar hennes chanser att ta sig till riksdagen. Ella behöver alla kryss hon kan få för tvåan på riksdagslistan blir en farlig konkurrent för henne.

-Men håll med om att det verkar helt galet att Ella är överens med Allan efter allt han sagt och gjort mot henne, invänder Ted. Hon verkar inte tveka att byta sida när det passar henne.

-Säg nåt vi inte vet! svarar Ante. Det har hon visat förr, så det är ingen nyhet. Henne vet man aldrig var man har.

-Då får vi lobba för att alla kryssar Ella så att inte tvåan kryssar sig förbi henne, säger Ted. Tar han sig in i riksdagen nu, blir det svårt för mig att ta mig dit i nästa val.

-Ja, det vore en mardröm, svarar Ante allvarligt. Jag delar Allans syn på Ella och hade aldrig trott att jag en dag skulle bli tvungen att uppmana folk att rösta på henne. Men nöden har ingen lag och om några år ryker hon ändå. I nästa provval kör vi vårt väl beprövade provvalskoncept och då blir vi som vanligt ettor på dom listor vi är med på. Jag är säker på att det räcker för att säkra en riksdagsplats åt dig.

-Tänk om Kristina då kandiderar igen! säger Ted leende.

-Henne klarar vi, svarar Ante. Det ordnar våra ombud. Det lovar jag att se till även då. Har jag klarat av att rensa bort henne i två provval i rad, fixar jag det nästa gång också. Inga problem.

Dagen efter nomineringsmötet går Kristinas telefoner varma. Precis som hon misstänkt har ombuden visat sig följsamma och röstat enligt nomineringskommitténs förslag. De har fullgjort vad de valts för att göra, vilket innebär att hon nu är borta från riksdagslistan. Det kan hon leva med, men att de inte förstår vad de ställer upp på eller, ännu värre, ställer upp trots att de förstår, är för henne helt obegripligt.

-Hur kan Ante och Ted m fl så till den grad dupera alla inklusive medierna? frågar hon sig gång på gång. Har alla tappat känslan för vad som är rätt och fel? Varför finns det inte fler reportrar som Janne Josefsson? En journalist av hans kaliber skulle ha full huggning i björkstapartisterna.

Journalister ligger på och vill att hon ska uttala sig om utgången av nomineringsmötet, men hon vill reflektera några dagar, innan hon ger sina kommentarer och luftar sina tankar offentligt. Flera personer som ringt henne har påpekat saker som hon känner att hon måste kontrollera, innan hon låter sig intervjuas. Därför ber hon journalisterna att återkomma senare.

Samma dag ger Björkstabladet i en debattartikel en träffande beskrivning av hur orättvist dagens personval slår mot många kandidater:

’Men alla står inte på samma startlinje. Partiernas favoriter är på så kallad valbar plats, d v s placeras högst upp på valsedeln och hamnar i troligt läge för inval. De andra tävlar sålunda både mot sina egna partikamrater och mot sitt parti på valdagen. De måste inte bara vinna väljarnas förtroende utan också knäcka den rangordning av kandidaterna som det egna partiet gjort upp.

Det är ett föga rättvist system som tillämpas i personvalet. Principen skall vara att den som får fler röster går före andra kandidater från samma parti med färre röster. Men det gäller alltså inte i personvalet. Där är det inte ens så att 1 röst alltid slår 0 röster.’

Kristina, Ingemar och Fredrik träffas på lunchen och kommenterar utgången av nomineringsmötet och Björkstabladets debattartikel:

-Det är helt otroligt att svensk demokrati vilar på en så tveksam och lös grund, säger Fredrik upprört. Det viktigaste är att bli vald av sina partikollegor, inte av väljarna. Fattar väljarna verkligen att det är så här det funkar? Inte ens jag som aktiv politiker har insett detta förrän nu.

–Det ligger inte i politikernas intresse att låta väljarna förstå, säger Kristina. Om alla förstod hur lite demokrati som ryms i vårt eget valsystem, skulle inte så många rösta. Det enda som valet egentligen avgör är hur makten mellan partierna ska fördelas.

-Dom flesta förstår inte att det är den interna rankningen, inte antalet kryss, som avgör vilka som väljs in i kommun och landsting, påpekar Ingemar. Kryssen kan däremot avgöra riksdagsvalet, men då måste en kandidat passera en svår spärr för att ta sig förbi den kandidat som internt lyckats bli rankad som etta av sina egna partikamrater.

-Varför tror ni att det finns svåra spärrar att ta sig förbi? undrar Fredrik ironiskt. Tror ni verkligen, att dom politiker som redan sitter vid makten frivilligt skulle gå med på att väljarnas röster ska gälla fullt ut? Då skulle ju många politiker sitta löst och riskera att bli av med sin försörjning.

-Det är väljarna som ska avgöra om mitt politiska ’bäst före datum’ inte passerats eller om jag ska förpassas till det politiska livets slutskede, inte en inre korrumperad och maktfullkomlig kartell. Klanen måste ha varit rädd för att jag skulle kunna kryssa mig in i riksdagen, säger Kristina.

-Självklart. Allan skulle aldrig överleva det, säger Fredrik. Inte Ante och Ted heller. Att de såg till att få bort dig från riksdagslistan är ett verkligt erkännande av dig, Kristina.

-Vad menar du? frågar Kristina. Dom kunde väl ha placerat mig sist på listan istället.

-Men fattar du inte? Då hade dom riskerat att du lyckats kryssa dig in i riksdagen, säger Ingemar. Ella är den som tjänar mest på att du plockats bort för nu slipper hon konkurrera med dig.

–Snacka om att lägga energi på fel saker, som Allan brukar anklaga oss andra för, när vi kräver ordning och reda, suckar Fredrik. Jag är mest chockad och besviken på Ella. Hon har verkligen visat vilken falskspelare hon är bakom den släta fasaden. Hon har banne mig oss att tacka för att hon sitter i riksdagen idag. Hade vi inte gått ut och avslöjat hur Allan varit med och fuskat i provvalet, hade hon aldrig slagit ut honom. Hon vann över honom inte för att hon var bäst utan för att hon blev den minst dåliga på valsedeln. Och vad gör hon nu? Jo, hon ställer sig aktivt på fuskarnas sida. Är det såna politiker väljarna vill ha? Har inte regionpartisterna gjort sig förtjänta av ett bättre ledarskap?

-Dom här kandidaterna tycker ju att dom är dom absolut bästa partisterna som länet kan få, påpekar Kristina. Rensar man bort dom som utgör ett hot mot ens egen karriär, framstår man själv som det bästa eller enda alternativet. Svårare än så är det kanske inte att bli vald till riksdagsledamot.

-Ja, dom själva kanske tycker att dom är bäst, men det visar bara ännu tydligare hur dåligt omdöme dom har, påpekar Ingemar. Vi får bara hoppas att väljarna har så gott omdöme att dom inte röstar på dom. Politiker utan civilkurage och moral har vi redan alldeles för många av.

-Vi får facit efter valet nästa år, säger Kristina. Det ska bli intressant att se hur väljarna då värderar våra kandidater. Än tycks till exempel Ante inte ha gjort nåt bestående intryck på väljarna, om man ska tro på Björkstabladets senaste undersökning. Alla hans annonser verkar inte ha gett nån större effekt. Allting går kanske ändå inte att sälja med mördande reklam och partisternas pengar.

-Tydligen inte och det är därför Klanen också ser till att rensa ut dom kandidater som står i vägen för deras makthunger, säger Fredrik. Om dom rensar bort alla duktiga färgstarka kandidater, ökar deras egna chanser att bli valda. Tänk, att bara våga jämföra sig och tävla med dom kandidater som är sämre! Vilka ynkliga ’lågoddsare’!

-Om man rensar ut alla starka ’besvärliga’ partikollegor försvinner också mycket av dynamiken i en politisk grupp, säger Kristina. Maktbalansen går förlorad och ’likboden’ blir norm. Man klär sig lika, säger och skriver lika, speglar sig i varandra och konstaterar lättat hur lika man är och hur bra man samarbetar. Alla som inte är ’rättrogna’ och platsar i ’sekten’ upplevs som hotfulla och jagas bort. Tänk, att just Ella är med och aktivt bidrar till den dåliga kultur och sektmentalitet jag pekade på för några år sen och som hon gick ut offentligt och förnekade så kategoriskt! Dom här människorna förtjänar verkligen varandra.

-Och tänk att rensa ut dig för att du sa sanningen! säger Fredrik upprört. Den slutliga triumfen för medelmåttornas tyranni!

-Ella förstår nog inte bättre, säger Ingemar. Viljan kanske finns men förmågan saknas. Inkompetens och dumhet är inte straffbart.

-Förstår man inte bättre i hennes ålder och position, då finns det inte mycket hopp för henne, konstaterar Fredrik. En sak tycks hon i alla fall förstå och det är att hon vill hänga sig kvar i riksdagen. Hon borde inse att hon har sin framtid bakom sig. Min röst får hon inte, för jag satsar bara på vinnare. Vinner hon blir det en äkta pyrrhusseger.

-Då är ni minst två personer som inte kommer att rösta på henne, säger Ingemar leende. Allan kommer nog inte heller att välja Ella.

-Det här är nog enda gången han och jag är överens om något, svarar Fredrik kort.

-Jag tror att fler än du är överens med honom i just det fallet, konstaterar Kristina.

Jakten på Makten XXVI

Vinna eller försvinna

Mystiken och spänningen kring västerbottenspartisternas riksdagslista 2006 växer i Björksta. Det enda som läckt ut är att Allan petats från listan, eftersom föreningarna inte längre säger sig ha förtroende för honom.

Allan kallar omedelbart till presskonferens. Bättre förekomma än förekommas. Han är en mästare på dramatiska utspel och på att skaka av sig kritik. Nu har han riggat upp för en av sitt livs viktigaste föreställningar. Han ser det ingalunda som sin ’grand final’. Tvärtom anser han att det här är det enda som kan rädda honom från politisk härdsmälta och slutförvaring på tundran. Av alla sina utspel och misstag har han lärt sig att det är nästan omöjligt att agera klokt när man är i affekt. Och i affekt är han. Han gör en snabb kalkyl:

-Vad har jag att förlora om jag går ut i media nu? Ingenting. Vad har jag att vinna? Allt, eller åtminstone en hel del.

Han har gått många tuffa matcher tidigare och överlevt och tycker nu att han lärt sig att hantera media:

-Politik handlar om att synas och det spelar ingen roll vad det handlar om. I slutänden är det bara namnet man kommer ihåg.

Han får kickar av att befinna sig i rampljuset och behöver medierna för att ta sig dit. Samtidigt vet han att medierna behöver honom. Han ser sig själv som en färgstark och karismatisk politiker med förmågan att förse journalister med en häftig story och feta rubriker med jämna mellanrum.

Helt i enlighet med planen har han än en gång vunnit provvalet till riksdagen. Han har visserligen just hoppat av från alla sina politiska uppdrag för att inte smutsa ner partiet p g a att han är misstänkt för skattefiffel. Eftersom Ante sitter i nomineringskommittén för riksdagslistan, kan Allan dock känna sig helt säker på att hans politiska comeback kommer att gå som på räls. Ända tills nu, när rälsen plötsligt drabbats av en kraftig solkurva och hans politiska karriärtåg hotar att spåra ur och göra honom till en politisk haverist. Eftersom det varken finns tid eller tillgång till någon haverikommission, får han fixa det med hjälp av en presskonferens:

-Det kanske är nästan samma sak, tänker han med galghumor.

Sagt och gjort. Leende och samlad möter Allan press och TV på Björksta Central. Hans mörka clubblazer gör sig bra mot de ljusa möblerna. Jeansen och skjortan, som för tillfället är uppknäppt i halsen, ger tillsammans med leendet ett avslappnat intryck. Manen är bakåtstruken på samma sätt som på finanslejonen runt vattenhålen vid Stureplan. Publiken är förväntansfull. Föreställningen kan börja.

Han har förberett sitt anförande efter talekonstens alla regler och inleder därför med att väcka de närvarandes intresse och skapa förtroende för frågan och för sig själv. Han säger att han respekterar att en del medlemmar inte har förtroende för honom. Sedan går han snabbt över till att tala om vad som hänt. Han tar upp att han har en tvist med Skatteverket och att han ett par veckor tidigare därför beslutat sig för att hoppa av alla sina politiska uppdrag. Han vill inte smutsa ner partiet.

Han berättar vidare hur glad och stolt han är över att så många medlemmar trots skattetvisten visat så stort förtroende för honom i provvalet. Medlemmarna har placerat honom på första plats på riksdagslistan. Därför har han beslutat sig för att ändå ställa upp och kandidera. Han har inte hjärta att svika alla dessa människor.

Därefter övergår han, som retoriken påbjuder, till att lägga fram fakta och förklaringar till varför det blivit så här, samtidigt som han försöker vädja till de närvarandes känslor för att väcka sympati. Han säger att medierna har styrt hans dagordning under årens lopp. Han känner sig mer granskad än andra. Det är mediernas sätt att vinkla tvisten som ställt till det för honom och partiet. Tidningarna har i sina rubriker utpekat honom som skattefifflare och

avslöjat att Skatteverket misstänker honom för att ha undanhållit skatt på hundratusentals kronor. Han känner sig utsatt för en antipersonvalskampanj. Medierna är därför ansvariga för medlemmarnas bristande förtroende för honom och för att han petats från riksdagslistan.

Han säger att han också är mycket besviken på partiet. Varför kan de inte ha tålamod och fördragsamhet och vänta tills domstolen sagt sitt? Varför petar de honom innan han ens fått chansen att bevisa att han är oskyldig? Det är ju bara en tvist han har med Skatteverket och han är övertygad om att han kommer att vinna. Varför kan de inte avvakta utgången? Han har trots allt varit en färgstark och mycket framgångsrik politiker. Är det inte längre värt något?

Han avslutar sin föreställning med att lägga fram sitt förslag; får han bara chansen att kandidera, kommer han med sin kända, färgstarka profil och utstrålning att kunna fixa två riksdagsmandat åt västerbottenspartisterna i valet nästa år. Det har ingen tidigare klarat och med de bleka kandidater som nu toppar listan, lär det bli helt omöjligt. Utan honom ser det dessvärre ganska hopplöst ut för partiet inför nästa års val. Napoleon hade sett sig själv som staten. Allan är blygsammare och ser sig själv bara som partiet, men jämförelsen ligger nära till hands.

Han känner sig riktigt nöjd så här långt. Under det noggrant förberedda och välregisserade talet har han haft kontrollen. Huvudet och tanken har styrt. När han avslutat sitt anförande, kommer frågorna och kommentarerna:

-Du säger att du har en tvist med Skatteverket, säger en av reportrarna. Kan man verkligen kalla det för tvist, när det handlar om att vara misstänkt för att ha undanhållit skatt på så stora summor?

Allan ignorerar frågan. Han vill till varje pris inte prata om skattefifflet och bestämmer sig tvärt för att byta manus. Magen och känslorna håller snabbt på att ta över. Han råkar i affekt trots att han bestämt sig för att inte göra det. Journalisterna känner honom väl efter alla år och utspel och vet hur de ska hantera honom.

Allan kan inte längre kontrollera ilskan, bitterheten och besvikelsen väller fram. Reptilhjärnan kopplar ett stadigt grepp om honom och journalisterna får sina förväntningar uppfyllda. Med råge. Allan undviker skickligt skatteaffären och börjar istället angripa Ella Grenlöf, sin partikamrat och konkurrent, som lyckades vinna över honom i förra riksdagsvalet trots att Klanen hade manipulerat provvalet så att han skulle hamna överst på riksdagslistan. Han hade absolut inte väntat sig att hon skulle kunna kryssa sig förbi honom och ta hans riksdagsplats ifrån honom. Han ser bekymrad ut när han säger:

-Om jag var Ella, skulle jag fundera över varför jag inte vann provvalet och blev etta på riksdagslistan. Det bevisar bara hur ointressant och färglös hon är. Inte många känner till henne. Dessvärre är ingen annan i toppen på listan heller nåt att skryta med. Det är ett blekt, ointressant och oerfaret gäng, som partiet både kan ha och mista.

Journalisterna antecknar så pennorna glöder. Nu börjar det bli spännande. När Allan väl fått upp ångan, kan inget hejda honom. Han säger det ena mer uppseendeväckande än det andra. På frågan vad han nu ska göra svarar han att nu ska han skriva sista kapitlet på den bok som försvann vid de två inbrotten i Spanien. Journalisterna ser frågande ut. Allan hade för några år sedan i pressmeddelanden hem till Sverige direkt efter inbrotten, eller var det kanske före, meddelat att datorn med den så gott som färdigskrivna boken stulits. Eftersom han inte sparat någon kopia av det stulna manuset någon annanstans, kunde han därför inte ge ut boken. Ja, det var åtminstone så han framställt det då.

–Sen ska jag skicka in den färdigskrivna boken till en romantävling, där jag kan vinna en miljon, fortsätter Allan.

-Ska du använda prispengarna till att betala skatt om du vinner, frågar en kvinnlig journalist.

Om blickar kunnat döda, hade hennes kollegor blivit tvungna att börja förbereda de tal de ska hålla på hennes begravning. Allan stirrar kallt på henne men svarar inte. Nästa fråga skär redan som en blixt genom den laddade tystnaden:

-Fick du ut nån ersättning från försäkringsbolaget för det som stals vid de två inbrotten i Spanien eller anmälde du aldrig stölden?

Alla håller andan, men Allan bara ler kallt och säger:

-Det avslöjar jag i min roman.

Hans förmåga att dra uppmärksamhet från själva sakfrågan, när det börjar brännas, får honom att hastigt byta ämne:

-Enda möjligheten för västerbottenspartisterna att göra sin stämma hörd i Stockholm är att rösta på folkdemokraterna och deras Stefan Lindberg i valet nästa år. Han är till skillnad från Ella en duktig och drivande riksdagspolitiker. Ella är det inte många som känner till.

Journalisterna tror inte sina öron. Uppmanar Allan verkligen västerbottenspartisterna att inte rösta på sitt eget parti? Har hans hårddisk kraschat? Mycket har han kläckt ur sig under årens lopp, men detta måste vara det mest kontroversiella. Får man verkligen vara kvar som medlem i partiet, om man uppmanar väljare att rösta på ett annat parti? Det är en intressant fråga som genast måste utredas.

Nu är goda råd dyra. Allan måste till varje pris se till att det inte uppstår någon paus, för då kommer journalisterna att tjata om skattefifflet igen. Alltså måste han fortsätta att prata för att undvika själva sakfrågan. Eftersom detta är hans verkliga styrka, känner han sig lite säkrare och släpper därför nästa bomb:

-Jag har förresten fått klara garantier av nomineringskommittén att även Kristina Nord kommer att plockas bort från riksdagslistan. Dom försäkrade att hon var den första som skulle bort.

Åhärarna hämtar andan. Nu måste han väl ändå vara ute och cykla.

-Är hon också misstänkt för nåt brott? undrar journalisterna intresserat.

-Nej, inte direkt men hon har inget förtroende bland medlemmar och väljare, svarar Allan kort.

-Men hon kom ju på fjärde plats i provvalet, påpekar en journalist. Dessutom säger hon sig vara emot allt vad fusk och fiffel heter, så jag förmodar att hon inte fuskat till sig sin placering.

-Hon har skadat mig med sina skriverier, säger Allan irriterat. Hon har fört en lång antipersonvalskampanj mot mig.

–Det är kanske en definitionsfråga. Hon har åtminstone speglat vad som hänt och krävt att det ska granskas. Mig veterligen har ingen av er hittills lyckats bevisa att hon, eller vi i medierna för den delen, påstått nåt som inte är sant, inskjuter TV-reportern.

-Själva sakfrågan har ju aldrig utretts, fyller en annan journalist i.

-Hennes agerande har kostat mig många röster och gjort stor skada, konstaterar Allan kort.

Nu blandar sig ytterligare en journalist in i samtalet:

-Menar du att det är den som berättar vad som hänt eller vad nån gjort som är den skyldige? Är det därför du gör medierna ansvariga för att du petats? Intressant. Det skulle ju t ex kunna innebära att en åklagare, eller ett vittne, som avslöjar hur ett brott gått till och vem som gjort det egentligen är den skyldige eller brottslingen. Det var en helt ny och mycket kreativ vinkling, utbrister journalisten förbluffat.

Allan känner att det nu är läge att försvinna. Hans tåg ska strax avgå och föra honom bort från Björksta, så han avslutar hastigt presskonferensen. Han hinner dock toppa föreställningen med ett litet extranummer och drämmer därför till med att han är klar med Björksta och har bestämt sig för att flytta, när han återkommer från den här resan. Med sportbagen på axeln och fladdrande clubblazer försvinner han med raska steg mot perrongen.

Hans snabba sorti gör det omöjligt för journalisterna att ställa fler frågor. De packar istället ihop sina utrustningar och åker direkt till sina redaktioner för att ta itu med allt hett stoff Allan försett dem med. De måste också ringa ett och annat samtal för att checka av sanningshalten i det han sagt. Tanken på hur morgondagens förstasidor kommer att se ut kittlar och tiden är knapp. Det gäller att hinna först till alla källor.