Annie Lööf (C) har blivit mer och mer av en populist under denna mandatperiod och har inte mycket gemensamt med det parti Torbjörn Fälldin en gång ledde. Hon är bra på att ta plats och noga med att påpeka att hon har en juristexamen, men mig veterligen har hon aldrig jobbat som jurist. Däremot visade hon sitt förakt för svensk rättstillämpning genom att godkänna den s k ’gymnasielagen’ trots att hon på en presskonferens dömde ut den och förkunnade att regeringens lagförslag var ”ett haveri”. Hon deklarerade tydligt att hon höll med Lagrådet om att ”gränsen är nådd för vad som är acceptabelt.” I nästa andetag meddelade hon att centern skulle rösta igenom lagen. Därmed visade hon att hennes personliga moral står över svensk rätt.
Att centern utger sig för att vara ett feministiskt parti rimmar illa med att de röstat för detta omfattande flyktingmottagande från starkt patriarkala kulturer. Nästan 100 % av de ’särskilt utvalda’ afghanska ungdomarna utan asylskäl är män. Vilka konsekvenser får en så stor invandring från sådana kulturer för kvinnors frihet i Sverige? Hur går det att förena med de ”feministiska framsteg” partiet hävdar att de gjort? Men Lööf vägrar att se och hantera ev målkonflikter. Framåt manar hon och fortsätter att lägga ut sina feministiska dimridåer obekymrad om bristen på logik och konsekvens.
Lööfs retorik innehåller mer ”jag” än övriga partiledares; ”jag vill vara tydlig med att jag” ……, ”jag och partiet står upp för….”. Väljarna förstår vad hon säger och hennes energi och tydlighet går hem hos många, inte minst för att konkurrensen från övriga partiledare saknas när det gäller energi, tydlighet och svansföring. Hon ses som en politiker som vågar ta ställning och stå upp för sina åsikter. Men i rättvisans namn, vilket parti vill inte ha nolltolerans mot hedersbrott, sexuella övergrepp och våld mot blåljuspersonal?
-Tryggheten ska finnas överallt i Sverige, i varje stad, i varje stadsdel, i varje by, i varje förort, varje dag på året”.
Så ska vi ha’t men hur ska Lööf genomföra detta? Ingen som vet.
När Lööf valdes till partiledare deklarerade hon inte att hennes ambition var att göra sitt bästa för Sverige tillsammans med allianskollegorna. Redan då var det jaget före laget:
-Alliansen är medlet för att nå Centerpartiets mål, inte ett mål i sig.
Lööfs mål är att partiet 2022 ska vara lika ”agendasättande” som DN, ha minst 20% och ha en egen statsministerkandidat. Drömma går ju.
Lööf talar gärna och ofta om sin tydlighet och sitt ledarskap. Den piruett hon gjorde när hon röstade igenom ’gymnasielagen’ visade med all önskvärd tydlighet att hennes moral står över svensk rätt. Likaså visade hon tydligt att hon struntar i normala krav på logik och konsekvens. Med sitt stora självförtroende och sin självbild av moralisk överlägsenhet och humanitär och ansvarstagande politik rör hon sig ”framåt” och missar aldrig ett tillfälle att ”tydligt” påpeka att hon ALDRIG skulle acceptera att ingå i en alliansregering som behöver SD:s passiva eller aktiva stöd för att få igenom sin politik. Men är inte målet med att vinna ett val att faktiskt få igenom sin politik?
Lika tydlig har hon länge varit med att hon hellre skulle äta upp sin högra sko än sitta i en regering med Löfven. Däremot erbjuder hon obesvärat Löfven och sossarna att samarbeta och stötta en alliansregering. De har dock sagt blankt nej till detta ’oemotståndliga erbjudande’. Att inget av de traditionella blocken kan bilda regering utan SD:s stöd verkar inte bekymra Lööf. Som den politiska populist hon är, vägrar hon att inse att hennes sandlådebeteende och låsta position omöjliggör en alliansregering. Hon verkar m a o inte ha lärt sig något av DÖ och det haveri den inneburit för landet.
Hon är också tydlig med att de väljare som röstat på SD inte ska få något inflytande trots att SD blev dubbelt så stort som C i valet. Demokrati och praxis är underordnad Lööf moraliska överlägsenhet. Väljer väljarna fel får de skylla sig själva. Hon är mycket tydlig med att hon vägrar respektera demokratins spelregler och samtala med alla demokratiskt valda partier. Istället ägnar hon sig åt vuxenmobbning och negativ särbehandling. Det är ohederligt och ovärdigt av en politiker som aspirerar på att bli statsminister 2022 att inte stå upp för alla människors lika värde. Hittills har jag f ö inte hört eller sett att Lööf vägrar samtala med vänstern, som har en mycket blodig och våldsam historia som de själva gärna g/l/ömmer.
När DN i feb i samband med Centerns kommundagar tog upp frågan om en ev regeringsbildning svarade Lööf bl a att väljarna ”…… söker ett parti som tar ansvar, visar ledarskap, som står upp tydligt för sina principer men som också är berett att smutsa ner fingrarna för att styra landet. Till syvende och sist så är det viktigt att vi politiker tar ansvar för det valresultat som väljarna ger oss på valdagen”.
I Lööfs ögon innebär förhandling över blockgränserna, d v s med socialdemokrater och miljöpartister, i syfte ”att hitta ett alternativ som gör att vi får en långsiktig och stabil regering som kan regera Sverige tryggt” att smutsa ner fingrarna. Vilket häpnadsväckande uttalande! Att vägra samtala med alla riksdagspartier och därigenom inte ta ansvar för hela valresultatet borde då rimligtvis innebära att hon smutsar ner inte bara fingrarna utan hela kroppen. Det är bra att hon är tydlig med sitt väljarförakt, men hur rimmar det med hennes moraliska högmod?
Hur mycket ansvar tog hon f ö under den gångna mandatperioden när hon och Alliansen så lättvindigt gav bort regeringsmakten till de rödgröna, en inkompetent minoritetsregering på vänsterkanten stöttad av kommunisterna? Med Decemberöverenskommelsen valde Alliansen att ”sitta på läktaren” och där har de suttit ganska passiva, fega och bleka i fyra år. Nu tycks hon tillsammans med Jan Björklund (L) vara på väg att stjälpa hela Alliansen. För dem verkar det viktigaste vara att SD inte får något som helst politiskt inflytande, inte att Alliansen kan bilda regering och få igenom sin politik. Liten tuva stjälper ofta stort lass.
Så kommer Lööf att sätta Alliansen och landets bästa före de rödgröna eller jaget? Oavsett hur hon väljer lär hon få en svår svekdebatt att hantera. Fast då gör hon nog bara en ny piruett och säger att hon ”försökte ända in i kaklet” att få till en alliansregering, men det gick inte. Istället tvingades hon rädda jaget med en topposition i det rödgröna laget, som hon med stor energi just varit med om att fälla. Hennes agerande kommer med stor sannolikhet att utplåna Alliansen för åratal framöver.
