Vad gick fel i Ukraina?

Från tidningen ETC kan vi läsa vad Pierre Schori skriver om Ukraina

”Användes verkligen diplomati och andra fredliga medel fullt ut för att försöka hindra tragedin i Ukraina? Jag vill hävda att så var fallet men att något därefter gick fel, mycket fel, skriver Pierre Schori (S), före detta statsråd och diplomat.

Två gånger har jag hört ledande politiker säga att de skulle invadera ett främmande land för att skydda sina medborgare. Den förste var Frankrikes jordbruksminister, senare premiärminister, Michel Rocard, som under en middag med Olof Palme på restaurang Aurora överraskade oss med att säga, att han aldrig skulle tveka att sända militär till Afrika för att skydda hotade fransmän. Den andre var Nigerias president Olusẹgun Ọbasanjọ, som under ett afrikanskt toppmöte i september 2005 hotade att invadera det krisande Elfenbenskusten där tiotusentals nigerianer befarades vara i livsfara. I de båda fallen stannade det vid hot men optionen fanns där.

Tidigare har USA har minst två gånger åberopat samma skäl. Den 25 oktober 1983 invaderades den lilla karibiska ön Grenada. President Ronald Reagan hävdade att man avsåg att skydda amerikanska studenter på Grenada , men såväl FN som Sverige fördömde invasionen i hårda ordalag. Den 20 december 1989 gav president George HW Bush order om en invasion av Panama. Han angav som främsta skäl att trygga amerikanska medborgares liv. Den 29 december 1989 fördömde FN:s generalförsamling invasionen som ett flagrant brott mot folkrätten.

Nu har president Putin hävdat samma doktrin. Våldsanvändningen är förkastlig, det finns inget i folkrätten som rättfärdigar den ryska maktdemonstrationen, inte heller principen ‘Responsibility to Protect’ (R2P) om alla staters skyldighet att skydda sin egen befolkning som antogs 2005 av FN. Mycket av fokus i R2P ligger på arbetet med att förebygga situationer där grymheter som folkmord kan förekomma. Att intervenera militärt skall vara den absolut sista tänkbara åtgärden, när diplomati, sanktioner och andra fredliga medel visat sig fruktlösa.

Frågan som måste ställas är om just diplomati och andra fredliga medel användes fullt ut för att försöka hindra tragedin i Ukraina. Jag vill hävda att så var fallet men att något därefter gick fel, mycket fel. Vad hände med det avtal som slöts efter många timmars förhandlande mellan alla berörda parter, och med hjälp av EU, så sent som den 21 februari? Var det demonstranterna på Majdan-torget som fick det att försvinna?

För Ukraina undertecknades avtalet av president Viktor Janukovytj och för oppositionen Vitalij Klytjko, Arsenij Jatsenjuk,och Oleh Tjahnybok. För EU de två utrikesministrarna, tysken Frank-Walter Steinmeier och fransmannen Laurent Fabious, i närvaro av Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski. För Ryssland signerades avtalet av Vladimir Lukin, som ”vittne”, som ombud för president Vladimir Putin. Sikorski informerade pressen att Ryssland hade spelat en konstruktiv roll för att få fram överenskommelsen och twittrade efteråt, att avtalet var “en god kompromiss för Ukraina”. Vita huset i Washington lovordade på sin webbplats oppositionens mod för att ha insett behovet av en kompromiss.

Samtidigt rapporterade BBC:s Gavin Hewitt att oppositionsledarna mötte buanden och kallades förrädare av demonstranterna på torget. BBC uppgav också att Sikorski sågs på video varna en av protestledarna att om han inte stödde uppgörelsen, så skulle krigslagar införas av regeringen och oppositionen råka illa ut. ”If you don’t support this deal you will have martial law, the army. You’ll be dead”.

Avtalet verkade vara ”en god kompromiss”. 2004 års författning skulle återinföras inom 48 timmar och en nationell försoningsregering bildas inom tio dagar. Presidentens makt skulle begränsas, och val till ny president skulle hållas senast i december 2014. En kommission skulle utreda våldet under ledning av regering, opposition och Europarådet. Regeringen lovade avstå från att utlysa undantagstillstånd och oppositionen från att använda våld. Illegala vapen skulle lämnas in till myndigheterna. Med den erfarenhet jag har av fredsförhandlingar och avtal om eld upphör och försoningsprocesser syns denna överenskommelse, undertecknad av alla relevanta aktörer, som ett av de mest långtgående jag sett. Samtidigt fick avtalet ett ovanligt starkt stöd av omvärldens viktigaste intressenter. Att få veta orsakerna till dess försvinnande från scenen är viktigt i sig men också för kommande kriser.

Priset för ett misslyckande i en gryende konflikt kan bli enormt högt. Att i första hand verka för en diplomatisk lösning och att vara trovärdig i sitt budskap är viktiga egenskaper för politiker. Att jämföra dagens Ryssland med Nazi-Tyskland och kalla Viktor Janukovytj, som fick 48,95 procent av rösterna i presidentvalet 2010 mot Julia Tymosjenkos 45,47, för en Quisling, är att misstolka historien. Quisling var aldrig folkvald, han var insatt av en ockupationsmakt.

Det är bra att FN finns på plats i Ukraina. Flera viktiga diplomatiska steg framåt för att lösa Ukrainakrisen har tagits av OSSE, som har alla europeiska länder plus USA som medlemmar, och av FN:s biträdande generalssekreterare Jan Eliasson i Kiev. Det finns konkreta planer på en kontaktgrupp inom OSSE och en observatörsstyrka till Ukraina, och Eliasson framhåller klokt vikten av ”ett verbalt eldupphör” för att nå för en politisk lösning. Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov har i samtal med EU:s utrikeschef Catherine Ashton sagt att avtalet från den 21 februari borde utgöra grunden för att stabilisera situationen i Ukraina. En viktig punkt där var att utreda ansvaret för krypskyttarnas och andras medvetna övergrepp.

I dagens drama i Ukraina kan vi bara hoppas på att förnuft och förhandlingar kan komma att övertrumfa hot och våld.”

Pierre Schori
Socialdemokratisk politiker och före detta statsråd och diplomat.

Krigshökarna vädrar luft…

 

Det finns svenska politiker som tydligen tror att vi lever i det kalla kriget igen och att Ryssland är kommunistiskt. Deras gener skriker då  genast: Upprustning! Bojkott! Mer militär! Nato! Anfall!

 

Bland de som skriker högst är folkpartisterna! Vi glömmer inte att det partiet en gång skrek efter svenska kärnvapen. Nu vill dom dölja sig under USA:s krigiska armar.

 

Nu försöker dom sälja oss till Nato istället för att hålla fast vid en neutralitetslinje som hållit oss utanför krig i 200 år.

 

Istället för att vädja till lugn och besinning har vi en utrikesminister som kastar ur sig den ena grodan efter den andra.

 

Göran Greider skriver: ”När Fredrik Reinfeldt råkar säga att det viktigaste nu är att ”kyla ner” får han löpa gatlopp”. Det passade inte krigshögarna. Ja även Bildt tog avstånd från honom.

 

Vi läser hur USA-högermannen John McCain träffar en anti-semitisk ny-fastisterna i Svoboda i Kiev. De slåss mot den organiserade judenheten…. Är det nån som reagerar? Inte Bildt…

 

De fördömer nu att Krimborna vill bestämma själva över sin republik och anklagar Ryssland att ha trupper där. När i själva verket det finns ett avtal med Ukraina att de enligt uppgift har rätt att ha 25000 soldater där. Många Krimbor har dessutom dubbla pass. Så vem är ryss då och vem är Krimbo?

 

Göran Greider skriver vidare i socialdemokratiska Dalademokraten:

 

Vi lever djupt inne i en hegemonisk berättelse och det är USA som berättar den. Det är därför upprördheten är nära noll när amerikanska drönare kränker folkrätt, krigslagar och mänskliga rättigheter men total när Ryssland överträder FN-stadgan. I Sverige har vi också en särskilt stark och egen ryssofobisk tradition, från Karl XII och framåt, som definitivt alstrar irrationella känslor. Att kliva ur dessa berättelser är nästan omöjligt, eftersom massmedierna också livnär sig på dem.

Idag finns knappt heller ett spår kvar av den långa tradition som stavas antimilitarism. Nato har det senaste årtiondet expanderat med allt fler medlemmar och ett land som Sverige är nästintill redan medlemmar – frågan är i praktiken inte om vi ska gå med i Nato utan när vi ska gå ur. Svenska vapenexportskandaler klingar snabbt av. När svenska Jas-plan lyfte mot Libyen för några år sedan kände många nationell stolthet.

 

Det händer mycket nu och det gäller att försöka bena ut något ur propagandafloden. CNN har skissat på 5 möjliga scenarier:

 

  1. Krig. Ingen av parterha vill det och Ukraina har ingen militär chans och det skulle riskera till att bli världskrig.
  2. Ryssland retirerar. Osannorlikt. Ryssland har viktiga tillgångar att skydda på Krim och har ett långt avtal med rätt att vara där. Det är deras enda militärbas som har öppet vatten på vintern. USA har 200 militärbaser över hela världen.
  3. Ryssland retirerar med vissa villkor. Mer troligt. Vilka villkor då? Krim kan rösta för att separera från Ukraina nära Ryssland istället. Usa Har Guantanamo på Cuba – så varför inte? Ukraina får betala sina skulder till Ryssland.’

 

  1. Ryssland flyttar fram sina positioner och tar östra Ukraina. Om det händer gäller alternativ ett.
  2. Västvärlden vänder. Usa vill straffa Ryssland och låta Ukrainas nya regim bli ”segrare” men får nog inte övriga världen med sig. Den bestraffningen skulle slå tillbaka mot väst.

 

Tyskland köper sin gas från Ryssland och säljer sina bilar dit. Angela Merkel är uppväxt i Öst och kan ryska och Putin kan tyska. De har en personlig relation som inte Obama har. Så USA får aldrig med sig Tyskland på några tokiga vägar. Det skulle försätta Tyskland i en stor lågkonjunktur. England har ca 60 miljarder pund att fordra av Ryssland och vill inte tappa dom pengarna! Deras banker skulle krascha. Vid ett krig skulle Europas och även Sveriges industri lida kraftigt!

 

Det finns säkert gott om andra möjligheter.

 

Personligen tror jag att Ryssland retirerar under vissa villkor, men behåller kontrollen över Krim om befolkningen där röstat för detta.

 

Det kommer nog USA och Västhökarna tvingas svälja. Usa, Frankrike och England har ju själv massor med baser runt om i världen.

 

Annars riskerar man själv att hamna i en jättelågkonjunktur!

 

Alliansens utrikesminister Karl Bildt  är en katastrofi sitt handlande i Ukrainafrågan! Han är förbrukat att vara med och förhandla fram en lösning som är någotsånär godtagbar för alla parter! Han står på hökarnas sida här liksom när han ivrade för ett anfall på Irak.

 

.