”Regeringens särskilde utredare Leif Lewin hade uppgiften att utreda om det är kommunaliseringens fel att studieresultaten sjunker och att likvärdigheten försämras. Med kommunalisering menar han den decentralisering av beslutsbefogenheter från staten till kommunerna som skedde 1991.
Leif Lewins svar är att kommunaliseringen delvis har påverkat elevernas resultatutveckling och att skolans likvärdighet har försämrats. Kommunaliseringen är en av flera faktorer som påverkat denna negativa utveckling. Jaha, men det visste vi redan. I flera avseenden slår Leif Lewin in öppna dörrar.
Att många lärare var negativa till kommunaliseringen, det är ingen nyhet. Men att dessa lärares missnöje är så omfattande att det skulle påverka även elevernas resultat, det är en djärv tolkning som Lewin gör.
Den andra förklaringen som Lewin tar upp är att Göran Persson ställde upp ett antal styrmedel som staten skulle behålla för att säkerställa likvärdigheten i skolan. Det var tillsyn, meritvärdering vid tillsättning av lärartjänster, målformulering i läroplanerna, uppföljning och utvärdering, lärarutbildning, nationellt motiverad fortbildning samt det specialdestinerade statsbidraget till skolan.
Alla dessa styrmedel togs bort av den borgerliga regeringen när den tillträdde. Dessutom infördes en helt ny kommunallag med mycket stor frihet att organisera om i kommunerna. Självklart innebar dessa förändringar att decentraliseringen kom att gå mycket längre än vad Socialdemokraterna hade tänkt sig.
Men Lewin stannar där. Han beskriver inte att den moderatledda regeringen 1991–1994 dessutom införde världens mest marknadsliberala skolsystem.
Mycket snabbt, utan några utredningar kom besluten om de fristående skolorna, systemet med skolpeng och att det blev tillåtet för aktiebolag att driva skolor. I ett slag marknadsutsattes den svenska skolan. För att skynda på den processen gavs de fristående skolorna mycket förmånliga ekonomiska bidrag och dessutom undantogs de från i stort sett hela skollagen. Den privata skolsektorn fick beslutsbefogenheter som gick långt utöver vad kommunerna fick och de blev därmed den mest decentraliserade delen av skolsektorn. De fick göra i stort sett som de ville.
Under 1990-talet infördes även mål- och resultatstyrningen och man hämtade en lång rad organisationsmodeller från näringslivet och testade dem på skolan.
Det är denna giftiga blandning av decentralisering, extrem privatisering och nyliberala styrningsmetoder som har förändrat den svenska skolan i grunden. De flesta av dessa idéer har påverkat alla offentliga verksamheter och säkerligen skulle de ha påverkat skolan på i stort sett samma sätt som i dag även om skolan varit kvar hos staten.
Det är privatiseringen och det fria valet som är huvudorsak till de ökade skillnaderna mellan skolor och mellan elever som vi kan se i dag. De drivkrafter som drar isär skolan och som minskar likvärdigheten verkar mellan skolor inom kommunerna.
De skillnader som uppstått mellan kommunerna när det gäller elevernas resultat är marginella i sammanhanget. Den ökade mellanskolvariationen har huvudsakligen skett i de kommuner där de fristående skolorna har växt i antal. De vinstdrivna friskolorna är själva motorn i det systemskifte som skett.
Lewin pekar också på problemet med den ökade mängden dokumentation och administrativa arbetsuppgifter för lärarna och han varnar för granskningssamhället. Men det är inte kommunerna som står för dessa arbetsuppgifter utan det är i huvudsak staten och utbildningsminister Jan Björklund som infört dem. Förutom att de visar att staten inte litar på lärarna om de inte kontrolleras noggrant, så medverkar de också till att lärarna får allt mindre tid för eleverna och undervisningen. Den ökade administrativa arbetsbördan bidrar till att sänka elevernas resultat och det är Björklunds ansvar.
Till sist vill vi peka på att staten har återtagit styrningen i en lång rad frågor. Det har skett genom en kraftigt utbyggd och skarpare skolinspektion, fler och tidigare nationella prov, en ny betygsskala, tydligare mål i läroplaner och kursplaner, en ny skollag med mer regelstyrning, lärarlegitimation och en ny lärarutbildning. Staten detaljstyr skolan i stort sett lika mycket i dag som den gjorde före kommunaliseringen.
Lägg sedan till den stora privata skolsektorn som tillkommit. I dag går 13 procent av grundskolans elever och 26 procent av gymnasieskolans elever i en fristående skola. I Stockholms län, den kommun i Sverige där det fria valet är mest utbrett, går 37 procent av grundskolans elever i en fristående skola. Den sektorn kan inte kommunerna påverka särskilt mycket. I kommuner med många fristående skolor kan kommunerna inte längre bestämma över sin skolorganisation och skoletableringar utan det gör staten tillsammans med de stora skolföretagen. Sedan är det marknaden som fyller de fristående skolorna genom det fria valet. Men om denna nya stora skolsektors påverkan på skolan, på elevernas resultat och på likvärdigheten, finner vi inte mycket i Lewins utredning. Därav blir värdet av Lewins utredning nära noll.
Utredningen sprider en känsla av att den bara haft ett syfte och det är att fördela en del av skulden för det borgerliga skolhaveriet på Socialdemokraterna. Marknadsskolan har blivit en svartepetter som de borgerliga skolideologerna försöker bli av med lagom till valet.”
Denna artikel är skriven av nedanstående och står i dagens SvD. Bra skrivet tycker jag!
STEN SVENSSON
skolutredare Katalys, medförfattare till ”Slaget om den likvärdiga skolan” och tidigare chefredaktör Lärarnas tidning
DANIEL SUHONEN
chef Katalys – institut för facklig idéutveckling
