Du bad mig berätta … lilla sångfågel

Hon ringde mig då hon var glad. Hon ringde mig då hon var ledsen. Hon ringde mig då hon var arg, ilsken eller bara uppgiven. Hon ringde för att tala om musiken, och om hur fin hon tyckte att den där cd:n med min gamla sånggrupp var …
Hon ringde för att berätta om händelser och upplevelser som behövde dryftas.
Hon ringde då hon var förtvivlad, hon ringde då hon behövde tröst …
Nu ringer hon inte längre.

Hon bad mig om hjälp. Hon bad mig, under fem månaders tid, att skriva om hennes situation, inte bara för hennes skull utan för alla utsattas skull.
Jag ville inte, jag vågade inte … Inte kunde väl jag ta ansvaret att offentliggöra denna tragedi och inte trodde jag heller att det skulle gagna henne. Tvärtom.
Hon sa till mig att hon kände en stor vanmakt över att ingen lyssnade till henne, att ingen brydde sig om hennes rop på hjälp, att hon inte fick tillgång till till färdtjänst, eller en sjukgymnastik värd namnet, att hon förvägrades att med vänners hjälp åka till kyrkan, att hon inte kunde nås på telefon och heller inte kunde ringa upp sina vänner, att hon inte fick ta del av sin post och sina hundratals födelsedagsgratulationer, att alla beslut fattades över hennes huvud, att all makt över hennes eget liv hade tagits ifrån henne.
Och det allra värsta; att ingen agerade, trots att man såg.

Nu kommer eländet så sakteliga upp till ytan, för alltför många människors rättspatos kräver nu att man tar den svages parti mot en icke fungerande samhällsapparat. En vårdapparat som inte klarar av, alternativt inte lägger manken till att bedöma vad som är sant och vad som är falskt, vad som är rätt eller fel. Hennes vänner och kollegor, runt om i landet, förfäras över det som sker …
Det hade förstås varit bäst om den gamla sångerskan hade fått leva i lugn och ro, i fina möten med sin familj och sina vänner.
Det blev inte så.

Äldreboendet där sångerskan hamnade efter sin stroke, klarade inte av att handskas med de svåra konflikterna runt henne och man bad om att tillsätta en förvaltare.
Förvaltaren klarar inte av situationen. Krafterna är för starka. Kvinnan själv är för svag. Man kan inte längre ringa henne och förvaltaren har beslutat om besöksförbud.
Hon är sedan flera veckor inlåst på sitt rum.
Dörren får öppnas endast av “ordinarie personal”.
Enbart familjen får hälsa på. Ett barn bor på andra sidan Atlanten, ett i norra Sverige och ett annat reser utomlands flera månader per år …
Hennes närmaste vänner, inklusive den 84-åriga kvinna som bor alldeles nära och som varit hennes bästa väninna under hela 60 år och ringt henne nästintill varje dag, får inte ens kontakta henne.
Inte ens församlingens diakon tillåts besöka henne.
Den gamla sångerskan ligger isolerad på sitt rum trots att hon inte kommer ur sängen, utan hjälp.
Ingen förstår varför.
Det strider dessutom mot lagen. Men ingen bryr sig.
Hon har lämnat in en överklagan, men den behandlas inte.
Hon är rättslös. Hennes egen vilja har övertagits av annan part.

Strax före jul gav ett par av sångerskans vänner henne en liten musikspelare och några skivor att lyssna till. Hon fick äntligen tillgång till det som betyder mest av allt för henne; musiken. Och det gavs henne via de personer som nu, av okänd anledning, belagts med besöksförbud.
Hennes egen musik, hennes fina musikanläggning, hela hennes skivsamling, alla kläder, alla smycken, hennes konst, hennes videoband, bilder, minnen, ja, hela hennes kulturarv skingrades för ett drygt halvår sedan, då hennes hem såldes. Hon själv vet inte var hennes saker är.

Man påstår att hon har glömt … Kanske hon har glömt, men berätta det då. Igen. Skriv upp det på en lapp och sätt det bredvid hennes säng. Istället tar man bort kort, bilder, fotografier och lappar med telefonnummer till hennes närmaste vänner, som en gång suttit vid hennes säng.

Hon har levt upp då många av hennes gamla kollegor har besökt henne, då de satt igång den lilla musikspelaren och hon för en stund har fått lyssna, minnas, stimuleras och inspireras till att leva ännu en liten tid. Detta medan man förklarar att hon inte getts möjlighet att lyssna till musik av den anledningen att hon inte orkar.
De säger att hon inte orkar lyssna på musik.

De säger också att hon inte orkar med besök. De tar till och med telefon- och mailkontakt med min man där de ifrågasätter varför han överhuvudtaget tar kontakt med henne.
Sångerskan har vid många tillfällen under det senaste halvåret, tillsammans med besökande vänner som kommit med händerna fulla av ljud- och bildmaterial, lyssnat till musiken, sett på videofilmer där hon medverkar, berättat, sjungit med i egna inspelningar, skrattat, levt upp och blivit sitt gamla vanliga jag, under flera timmar.
Detta då de fortfarande tilläts besöka henne.
Man säger att hon sedan inte minns vem som varit hos henne … som om det skulle vara viktigt … Ändå har hon till mig och min man, då hon fortfarande hade möjlighet att ringa, uttryckt sin glädje över att han och andra kollegor och vänner besökt henne samma dag, dagen innan eller kanske för en vecka sedan. Visst, hon är förvirrad ibland. Men inte alltid.
Hon är 89 år.
Unna henne att vara lite virrig.

Hon har massor att förtälja om sitt liv som sångerska och hon älskar att berätta, hon njuter av att dela med sig av allt det som hon har upplevt. Hon skulle kunna fylla radioprogram efter radioprogram med fantastiska berättelser, med sitt glada skratt och sina minnen.
Hon är nu tystad. Återstår att se om det är för gott.

Inom äldrevård och demensvård använder man mänsklig kontakt, samvaro och musik som helande, läkande.
Det gör man inte där denna vår världsstjärna vårdas.
Själv vågar jag inte bli gammal i vårt nuvarande vård-Sverige.

Och förlåt kära sångfågel, för att jag inte hälsade på dig före påsk, som jag hade lovat.
Din dörr var låst.

Dörrskylten

 

Nedan ett tillägg skrivet några veckor senare:

Bilden togs på långfredagen. Det är sångerskans dörr, på äldreboendet.
Vår son åkte till henne för att lämna påskblommor.
Han blev inte insläppt, men en sköterska gick in till kvinnan med buketten.
Sköterskan hälsade efteråt till sonen att kvinnan blev mycket glad och att hon målande hade beskrivit vem musikkollegan och hans familj var, de vars namn stod på det kort som hörde samman med blommorna.
Skylten togs ner efter 5 veckor, pga medias ifrågasättande av situationen, men dörren är fortfarande låst.

Det finns en fyra timmar lång bandinspelning där sångerskan själv berättar om sin situation. Den är ett bevis på att hon fortfarande, åtminstone veckorna före påsk, hade intellektet i behåll och det hon har att säga är djupt berörande.
Hon själv säger på bandupptagningen, att hon känner sig levande begravd och att hon inget har att leva för då hon inte får umgås med, eller tala i telefon med sina många vänner.
Hon berättar också om då hon fick ett nervöst sammanbrott och skällde ut den ena vännen efter den andra för att de inte gjorde något åt hennes situation, utan bara såg på. Hon vill be om ursäkt, men hon tillåts inte ringa dem.

Hur hennes hälsa är i nuläget, då hon under lång tid varit isolerad, är det ingen som vet, men förvaltaren säger att hon mår bättre sen besöksförbudet och att
hon är inte lika svårskött”.
Sedan den enormt kraftiga reaktionen hos tusentals människor runt om i landet, säger de nu att sångerskan får besök av sina ”riktiga” vänner. Den 84-åring som varit sångerskans allra närmaste väninna under hela 60 år, har fortfarande inte fått kontakt med henne. Detsamma gäller de två övriga närmaste vännerna vilka, på sångerskans egen begäran, ofta besökte henne.
Förvaltaren hänvisar till familjen då man ber att få kontakt med sångerskan.

En jazzorkester hade i mitten av maj konsert på äldreboendet, med speciellt material tillägnat sångerskan. Hon fick inte tillåtelse att närvara.

Jurister och sakkunniga inom demensförbundet, socialstyrelsen samt hälsovårdsministeriet är konsulterade. De ger samtliga rådet att omedelbart anmäla ärendet, vilket nu sker.

Jag har själv inte träffat sångerskan ifråga sedan hon blev sjuk. Min berättelse bygger på ett stort antal telefonsamtal med henne, samt på berättelser av hennes närmaste vänner, kollegor, vårdpersonal, tjänstemän och politiker på kommunen ifråga, samt det som min man och andra kollegor upplevt då de besökt henne.

Nedan en länk till fler artiklar i ämnet, skriven av författaren och journalisten Anna-Lena Lodenius.
Min text ovan ligger också på min hemsida www.annallan.se
Jag har publicerat fler texter i ämnet:
”Den lilla sångfågeln Alice Babs mörklagda nationaldagsfirande” (7 juni)
”Alice Babs egna ord (13 juni)”.
”Alice Babs förlorade rättigheter” (3 dec)
”Hur man vingklipper en sångfågel” (5 dec)
”Nytändning i änglakören” (12 mars 2014)
Över 200.000 har läst bloggarna.