Den levande lekens död?

Jag sitter hemma i köket på Askrikevägen och talar med en skådespelare som på scenen, för utsålda hus, runt om i landet arbetar med improvisation och mimik. Hon är också lärare på landets scenskolor och undervisar i bland annat improvisation.

Hon säger till mig, med en blandning av upprördhet och uppgivenhet; att vår tids elever har slutat att leka. Hon ger dem uppgiften att improvisera över ett tema men de blir mest förbryllade; de frågar henne hur de ska improvisera, vad de ska göra när de improviserar. De vågar inte längre leka sig fram, pröva sig fram, släppa på innanlåten.

Varför vågar vi inte tänja på invanda gränser, sticka ut, vara den vi var innan pekpinnen gjort sitt?
Varför vågar vi inte riskera att göra fel?

Jag lyssnar under en konsert till ett ungdomsstorband från en av våra musikhögskolor. De har en briljant teknik, de är utomordentligt skickliga. När de spelar sina solon rinner kaskader av toner ut ur deras klockstycken, i racerfart.
De är i sanning imponerande flinka.

Storbandsledaren Thad Jones kom för ett antal år sen till Sverige med sitt ungdomsband där de skickligaste amerikanska instrumentalisterna ingick. När han efter en konsert mottog beröm över sitt fina band svarade han:
”Yes, they play good, but they don´t  speak.”

På musik- och teaterhögskolor undervisar man i improvisation. En av landets allra finaste sångerskor blev inte antagen på grund av att hon vägrar att waila. Det är inte hennes grej, hon vill inte. Hon använder sig av text och melodi, på sitt sätt. Hon leker på sitt eget unika vis och hon hävdar sin integritet.
Jag beundrar hennes mod.

En musikervän säger till mig: ”Den högsta formen av improvisation är att kunna presentera en enkel melodi och fylla den med information.”

Den andan har man för länge sedan övergivit på våra institutioner. Du måste uppfylla kriterierna, annars kan du lika gärna sätta dig och knyppla eller slänga dig i närmsta akustikvägg.

Ska inte improvisation spontant växa fram inifrån en själv, fri från annan påverkan än det som händer i stunden samt de erfarenheter man som musiker och människa har samlat på sig?

Kan man överhuvudtaget lära sig att improvisera under schemalagda musiklektioner? Har inte ordet improvisation då redan förlorat sin innebörd?

Kan improvisation påtvingas en ung studerande mellan klockan 13.00 och 13.55 på måndagar ojämna veckor? Blir månne kontentan att du improviserar som din lärare istället för som dig själv?

Om improvisation ska utföras under ordnade former är kanske leken med toner eller ord inte längre en lek, utan ett påtvingat allvar?

Är det månne så att vi inte längre ohämmat vågar leka eftersom själva lekandet numera till råga på allt ska bedömas och betygsättas?

Är det rent av så att vi idag hämmar människans inre kreativitet och leklust redan från start?

Små barn har slutat sjunga på grund av att förskollärare inte ges en musikutbildning.
Barn på många förskolor kan inte sjunga ens en enkel melodi eftersom lärarna väljer för barnen olämpade tonarter; tonlägen som barnen inte klarar av på grund av sina små stämband.
Nutidens förskola producerar brummare. Få förskollärare kan traktera ett instrument med vilket de kan entusiasmera och samtidigt stötta barnens sång.
Man kompenserar inte ens eländet genom att anställa musikutbildade timlärare.

Inte enbart musik- och dramaelever har slutat leka i ordets rätta bemärkelse. Och jag är orolig för våra barn och ungdomar ty detta är ett samhällsproblem.

Exemplen från musiken och teatern är ett sätt att identifiera en allmän problematik; i slutändan handlar det om så mycket mer än likriktning, och den levande improvisationens dödsryckning.

Resultatet ser vi redan; ett trist, kantigt och livlöst samhälle kryllandes av hälften robotar och hälften deprimerade och psykiskt sjuka som inte hittar sin plats i vårt gemensamma. Även om somliga envisa egensinniga kreatörer som ihärdigt struntar i gängse mallar givetvis lyckas kika fram och sticka upp mellan kulisser och ridåer.

Det är hög tid att värna leken och modet till improvisation; framförallt den vardagliga, spontana varianten; den som ligger på lur redan vid födseln – innan samhällsordningen och redan har tagit greppet om människan, vilket numera sker redan i ettårsåldern.

Musiken, dansen, konsten bör vara en naturlig del av vardagen, redan i förskolan. Skolan måste utveckla hela människan, inte enbart de träigaste delarna av medborgarnas hjärnhalvor. Tillåta, eller ännu hellre uppmuntra det komplexa fyrverkeriet inne i våra huvuden att samverka lite mer, svänga lite mer.

Och vi har ett ansvar att skänka barn och ungdomar insikten att för att kunna leka, känna frihet, nå lärdom, insikt och mognad är det en nödvändighet att ibland misslyckas och göra bort sig.
Vad det nu är – att göra bort sig. Kalla det istället att bjussa på sig själv även om det kanske inte blev som det var tänkt.

Lär barnen värdet av självdistans; lev livet ärligt, lek lika ärligt, och låt det bära eller brista. So what liksom.

Vi behöver heller inte några betyg i skolan. Det är dags att införa nya belöningssystem, något som ett flertal psykologer och hjärnforskare redan föreslagit, men de slår sina pannor blodiga mot uråldriga fixa idéer och samhällsmönster.