Tankesmedjan Timbro publicerade nyligen en rapport om förvaltarskap.
I vårt till synes moderna samhälle händer det alltför ofta att man tillsätter en förvaltare trots att det hade räckt med en god man, vilket får till följd att gamla och försvarslösa människor i vissa fall behandlas ovärdigt. Och de läkarintyg som används som underlag för beslut gällande förvaltarskap skrivs ibland alltför lättvindigt, under stress eller efter påverkan av anhöriga.
Jag har låtit Alice Babs Sjöblom personifiera problemet eftersom hon i februari, mot sin egen vilja, sattes under förvaltarskap.
Alice är rättslös. Alla beslut gällande hennes liv, hennes ägodelar och hennes vardag fattas ovanför hennes huvud och det värsta är att hon är högst medveten om det.
Hon är bestulen på sina mänskliga rättigheter. Och hon är inte ensam att vara drabbad. De starkt berörande mail jag fått från olika delar av landet, mail som vittnar om liknande fall, är oroväckande många.
Utan alla de människor som ställt upp och engagerat sig för Alice skulle hon inte haft en chans. Vi är många som kan vittna om hennes levande intellekt, hennes berättarlust, hennes glädje över att få både träffa och tala i telefon med sina många vänner, från förr och nu. Men förvaltaren gör allt för att hålla hennes vänner borta.
Sedan veckan före påsk har Alices dörr varit låst utifrån och besöksförbud råder.
Att alla hennes vänner och bekanta inte kan besöka henne jämt och ständigt är en självklarhet, men det har heller inte skett. Det är mycket få personer det rör sig om och det är Alice själv som bett dem att besöka henne. Det är ingen som ”trängt sig på”. Och att Alices finaste vänner, de som hon håller kärast, ”för överskådlig framtid” (förvaltarens ord) och mot Alices vilja har stängts ute, är ofattbart.
Två av Alices allra närmaste vänner har anmälts för att få till stånd ett kontaktförbud.
Anmälan ogillades och något kontaktförbud utfärdades inte. Ändå råder det i praktiken kontaktförbud. Mot Alices vilja. Men förvaltaren ger sig inte och hon har nu överklagat.
En av de drabbade har under 25 år arbetat som volontär på äldreboendet och har tittat in och hejat på Alice då han gått förbi hennes dörr … Men istället för att ta en personlig kontakt och be honom att inte gå in dit så ofta som Alice bett honom om, så valde man att anmäla.
Människans vägar att nå önskade resultat, är olika.
Att man dessutom beskyllt honom och hans fru för andra märkliga saker, det lämnar jag därhän då det är alltför knasigt.
Mina telefonsamtal med Alice har varit lustfyllda. Men hon har också i förtvivlan ropat på hjälp. Också det är grunden till mitt engagemang. En annan orsak är det som inträffade då min man, trumpetaren Jan Allan, före jul sände en nyutgiven cd-box med ”Trio Con Tromba” till Alice, som en uppmuntran och en hälsning från honom själv, Georg Riedel och Bengt Hallberg. Reaktionerna på denna uppmuntran gjorde att vi insåg allvaret.
Alice må ha någon typ av demens efter sin stroke men ofta då man träffar henne och talar med henne, märks det inte.
Oavsett om hon idag inte vet vem jag är eller minns mitt namn, så var de stunder vi talades vid i telefonen viktiga för henne.
Oavsett om hon mindes vem som hälsat på efter de gamla artistkollegornas besök, så var stunden viktig och full av glädje.
Oavsett om hon idag minns att hon före jul fick de där fyra cd-skivorna, så var hon ändå glad över att få lyssna till dem. På den lilla musikspelare som hennes vänner tagit dit …
Oavsett om hon blir trött eller ej så är det märkligt att hon inte släpps ut ur sitt rum för att lyssna till de konserter som bjuds.
Gör det verkligen så mycket om hon blir trött när hon har haft det roligt? Ska någon annan än hon själv tillåtas att bestämma över hur trött hon får vara och hur hon vill framleva sina sista dagar? Och ska man sluta leva innan man dör?
Därom kan de lärde inom förvaltarleden tvista.
Men jag hoppas att de släpper Alice fri medan de tvistar.
De experter jag talat med är helt ense om att mänsklig kontakt med sina äldsta och närmaste vänner samt musik och medverkan i olika sociala sammanhang är den bästa medicinen.
Alice har mot sin vilja förvägrats att åka till kyrkan och lyssna till Alice-kören, hon har förvägrats att rullas ut till den jazzkonsert på äldreboendet där man spelade några av hennes låtar. Och hon förvägrades, på självaste nationaldagen, att genom sitt fönster lyssna till de musikanter och artister som för att pigga upp henne gav en konsert utanför hennes fönster.
Man drog ner gardinen och stängde fönstret då de kom. Och man drog upp gardinen och öppnade fönstret då de gick därifrån.
De blommor artisterna hade med sig kastades upp på balkongen, för vidarebefordran till Alice, eftersom de inte fick komma in och lämna dem. Personalen vägrade att lämna dem till henne och de hamnade enligt vittnesmål undanskymda i allrummet.
Efter det att vi öppet berättat om det som händer Alice har vissa förbättringar skett. Människors starka reaktioner runt om i landet har gjort nytta.
Hon har fått en musikanläggning till rummet. Den lilla musikspelare som vännerna tog dit före jul lämnades nyligen tillbaka och ställdes en dag utanför deras dörr. Den har nu ersatts. Hon har god kontakt med sin familj som nu besöker henne lite oftare.
Man har också kontaktat några yngre musikanter och erbjudit dem att besöka Alice eller tala med henne i telefon. Förvåningen hos dem har varit stor eftersom de inte är nära vänner till Alice, men de har glatt sig åt samtalen med henne och upplevt att hon är pigg och glad över besöken.
Men – kontakten mellan Alice, hennes egna vänner och hennes käraste 84-åriga väninna, är fortfarande bruten.
Och mitt i centrat av detta spel sitter en gammal kvinna fråntagen sin rätt att själv bestämma vem hon ska umgås med.
Hon säger idag till några av de få människor som har kontakt med henne att hon “känner sig inlåst”.
Så här uttryckte sig trumpetaren Jan Allan för en tid sedan:
“Apropå Alice Babs:
Jag har känt Alice i nästan 60 år. Spelat in ett otal LP-skivor, deltagit i filminspelning, shower och TV-program och genomfört ett otal konserter under hennes samarbete med både Bengt Hallberg och Nils Lindberg.
Jag lovade henne i början av året att ringa minst en gång i veckan om jag hade hennes telefonnummer. Under en kort tid fungerade det att ringa men nu har hennes förvaltare bytt nummer igen och förhindrat detta. Att hon inte får bestämma själv, vem som får hälsa på eller ringa, är oerhört kränkande både mot henne och hennes vänner. Detta vill jag inte bli utsatt för, om eller när jag hamnar i samma situation. Hoppas att hennes exempel får bli en varningssignal för hur omgivningen eller samhället får behandla äldre människor.”
Här nedan har ni en länk till YouTube där ni kan höra Alice själv berätta om hur hon upplever sin situation. Bandupptagningen är från i mars 2013.
Och nej – den är inte fejkad. Det hon säger på bandet har hon sagt till mig och många andra, upprepade gånger.
Och de vänner hon så varmt talar om är just de som man ända sedan före påsk har avskurit henne från.
Ta ett djupt andetag – och ta in det hon säger.
Frågan om förvaltarskap måste upp på bordet.
Och det är hög tid för en Lex Alice.
Direktlänk till YouTube
http://youtu.be/oirwuIdm0Cg
Nedan en länk till Alices överklagande.
http://alicelevandebegravd.blogg.se/
Jag har publicerat fler texter i ämnet:
”Du bad mig berätta … lilla sångfågel” (19 april 2013)
”Den lilla sångfågeln Alice Babs mörklagda nationaldagsfirande” (7 juni)
”Alice Babs förlorade rättigheter” (3 dec)
”Hur man vingklipper en sångfågel” (5 dec)
”Nytändning i änglakören” (12 mars 2014)