Av purjolök är du kommen

DSC00035Grann-tanten har somnat in. Hon var gammal, över nittio och då är det inte så mycket annat att räkna med än att man i någon form, på något sätt, kanske ska gå vidare.
Oaktat vad som händer, sedan, så var det en fin begravning. Min man andades mjukt och vackert ur sig sina trumpettoner med hjälp av sitt högst levande intellekt, sitt lekfulla tonspråk och sin signifikativa agogik. Och organissan tilläts för en stund att lämna sina pipor och satte sig istället vid pianot där hon spelade en wienervals så kraftfullt, att sorgen och glädjen och saknaden och tacksamheten dånade mellan kyrkväggarna. Och allt detta medan släkt och vänner vilade sina tårfyllda ögon på en av de vackraste och häftigaste kransar vi någonsin skådat. Annorlunda. Kransen var vacker. Och annorlunda.

Kvinnan som framme i koret vilade i kistan, hade varit en ytterligt levande entreprenör, kreatör och konstnär och hon hade levt sitt liv tillsammans med en lika kreativ man. Han hade dock den opraktiska egenheten att samla på saker. Hennes make hade samlat på det mesta som lät sig samlas på och barnen hade ett rent elände när de senare skulle tömma det stora huset på allt som deras ekorre till far, under sitt nittioåriga liv, hade samlat på sig. Ja, också han blev gammal. Han fick med andra ord många år på sig, att samla.
En av hans stora passioner var mat. Och han samlade därför – inte helt otippat – på kokböcker. Och det är där som den annorlunda kransen kommer in i sammanhanget. För efter mannens död hade hela hans samling av kokböcker donerats till kokboksmuseet beläget i Måltidens Hus, i Grythyttan. Och den krans som fick oss att än mer njuta av musik och litanior, en krans som egendomligt och underbart gudomligt innehöll brysselkål, vindruvor, citroner, äpplen, lime, purjolök och en och annan lilja … den kransen var skänkt av en av de tjugotalet närvarande sörjande och därtill ägare av Grythyttans kulinariska helgedom; Carl Jan Granqvist.
Tack Carl Jan. Det var fint gjort. En upplevelse utöver det vanliga.
Och alldeles alldeles oförglömlig.

 

Ännu en smoking, i herrarna Alfredsons och Danielssons tjänst

 

Jag har tidigare berättat historien om en viss vit och rosa smokingkavaj. En kavaj som jag förklädde mig i då jag, i ett fullsmockat Stockholms Konserthus, delade ut Monica Zetterlund-stipendiet till Gösta Ekman.
Efter att under ganska precis 40 år ha levt ett undanskymt liv i vår garderob, fick kavajen åter luft under kavajslagen då jag, denna kväll, tillät den att njuta av rampljuset och samtidigt få en minnesglimt av sin egen historia. Och jag kan meddela att kavajen gjorde fullständig succé. Precis som den gjorde år 1973, då den förgyllde inte mindre än 200 föreställningar av revyn ”Glaset i Örat”, på Berns. Fast då bars den av min man.

Nämnda kavaj, har en brorsa. För det hänger ytterligare en Hasse & Tage-klenod i vår garderob. Ett par år efter långköraren på Berns, var det så dags för ännu en revy och nu fick samma skräddare – Hans Allde, på Birger Jarlsgatan – i uppdrag att sy upp ännu ett antal smokingar. Den här gången blev det en konventionell variant, en svart, som min trumpetare skulle komma att bära under 200 föreställningar av Svea Hund, på Göta Lejon.
Den är av samma superfina kvalité som den vita och rosa kreationen. Om än något mer sansad, gällande kulören.

Min trumpetare växte för länge sedan ur den och han förstår inte varför.
Men det förstår jag.
Han påstår att den har krympt. Kläder som hänger oanvända för länge, har ju som bekant en tendens att ändra både form och storlek, även om somliga inte begriper hur det går till.
Trumpetaren förstår heller inte hur det kommer sig, att den nu plötsligt passar perfekt på vår sextonårige son.
Men även det, begriper jag.

Denna svarta och faktiskt helt underbart supersnygga smoking, har de senaste åren fått samma nytändning som den vita och rosa kavajen, för den har fått stila med sin skönhet under ett stort antal konserter med Adolf Fredriks Musikklasser. Och den har även en fortsatt ljusnande framtid i sikte, för Dan fortsätter att, flera gånger per termin, sjunga iklädd nämnda klenod, men nu på Kungsholmens Gymnasium där han går naturvetenskaplig linje, med tillval kör.
Dan har samma kroppsform som fadern hade under sin tonåriga tid, och han slår nu de båda flugorna på smällen genom att hålla Hasse & Tage-epoken levande, samtidigt som vi slipper lägga dyra pengar på en ny kostym.

Men – den största poängen – det är att vi med hjälp av dessa båda klenoder ständigt blir påminda om herrar Alfredsons och Danielssons oslagbara betydelse för svensk kulturhistoria. För hur hade vårt liv sett ut, utan Hasse & Tage …
Tråkigare. Definitivt väldigt mycket tråkigare. Kanske rentav alldeles tomt.
Och absolut ganska så innehållslöst.

 

 

På bilden ovan; Till vänster sonen Dan, tillsammans med
klasskamraten Pelle Arn, på skolbal.

Nedan en direkt länk till historien om den vita och rosa smokingen  

http://blogg.folkbladet.nu/annallan/2012/10/14/en-vit-och-rosa-doft-av-hassetage/

 

Snökaos och blindstyren

 

 

 

Till ansvariga för stadens snöröjning, från mig och mina diskbråck.

 

 

 

Här, i fina Askriket, skulle vinter-livet vara relativt lätt att leva, om vi bara slapp omaket att med hjälp av våra trasiga gamla kroppar och enkla små snöskyfflar röja snö, efter snö-röjarna … För vad ska vi villaägare ta oss till då plogbilen som enligt gammal tradition är satt att underlätta för oss människor, istället plogar igen ens lilla grind-hål så man inte kommer ut?
Och vad sjutton ska man göra när nämnda plogbil, som till råga på allt får betalt för att underlätta för oss villastads-invånare, plogar igen samma grind-hål så man inte kommer in?

De slår säkert rekord, de som är satta att hålla vägar och trottoarer rena från snö, här i Askriket, för häromveckan, flera dagar före det stora snökaoset, plogade någon energisk plogbils-förare upp en stor hög med snö uppblandad med fotbolls-stora, hårda, isiga smuts-kokor och placerade nämnda hög framför min grannes grind.
Och att nämnda grannes bil, vilken lackats med en närmast självlysande smällblå metallic-färg, står cirka nittio centimeter innanför nämnda grind och pockar på sin uppmärksamhet, en bil som har som huvuduppgift att förflytta sin ägare från hemmet till sitt arbete eller till affären eller till äldreboendet dit hennes 94-åriga mor just flyttat, det är inget som Lidingös plogbilars förare lägger så där generande mycket tid på att reflektera över.

När min snälla och vänliga och oförargliga grann-Kickan-vän, med sin ynka lilla fjantiga kratta, efter en hel förmiddags arbete flyttat undan eländet och placerat skiten vid sidan av grinden och därmed lyckats med konststycket att ta sig både in och ut – då anföll plogbilen återigen.
Och lade ånyo högen framför hennes grind.

Det är då som Kickan, efter att först ha tappat hakan ända ner till sina is-tappade tår, blir fundersam och drar den enda rimliga slutsatsen, nämligen den att chauffören av någon outgrundlig anledning försökt att hämnas, alternativt lämnat sin tankeverksamhet kvar i sängen, innan han tog plats i förarsätet på sin lilla plogbil, med det skymda siktet inställt på att sköta sitt arbete och göra rätt för löningen.
Båda aningarna är ruggiga nog. Var för sig.

Jag avslutar nu detta mitt verbala utbrott över plogbils-förarnas beteende genom att citera mig själv ur boken Själalycka, en bok som är tillägnad min i himmelen lekande vän; komikern och författaren Lasse Eriksson, som så dramatiskt dog på scenen, mitt under en föreställning, förra våren. Det är dagen efter hans begravning och jag har just kommit hem efter en sörjande och saknande Lasse-vandring bland de malplacerade snöhögarna, på min askrike-gata, då jag sätter mig ner vid min laptop och skriver följande;

“ … Det har börjar töa. Rejält. Äntligen. Det har varit en tuff vinter. Lång. Kall. I år igen.
Den globala uppvärmningen slår orättvist.
Jag hittar ett julkort i snödrivan, ett par meter från brevlådan. Det är slutet av mars, men det som göms i snö …
Eftersom plogbilen under vinterhalvåret brukar tömma hela gatans snö över trappan upp till vår tomt, ovanpå vår brevlåda och framför vår grind, och brevbäraren alltså inte kan hitta postlådeskrället utan helt sonika slänger posten ovanpå snödrivan, i närheten av där han har för sig att den brukar stå, så kommer upptäckten på våren som ett brev på posten.
Jag kan, efter att försiktigt ha skrapat av det genom-våta, smutsiga kuvertet och räddat innehållet, till och med läsa vad det står på julkortet.
Ringer avsändarna. Och tackar.
Ringer snöröjningen. Och läser lusen av dem.
Ringer brevbäraren. Och förlåter honom … “

Tack Lidingö Stad, för att ni ständigt ger mig ämnen att skriva om i min blogg och i mina böcker. Jag skulle dock helst vilja slippa den typen av inspiration, för jag bara väntar på att maken, han trumpetaren Jan Allan, ska komma för sent till spelningen i kyrkan eller på jazzklubben eller på radion eller Konserthuset, på grund av kommunens raffinerade snöröjnings-teknik.
Eller blir det kanske istället så, att ambulansen en dag inte förmår att ta mig eller honom eller grannflickan till sjukhuset, i rätt tid …
Livet är understundom spännande, här på Lidingö.

Med detta mitt lilla utbrott, vill jag önska alla mina läsare ett
Gott Nytt År!