Bokmässan som övergick i parmesan-orgier

Jag rymde hemifrån häromdagen. Under tre hela dygn befinner jag mig nu på fri fot, i främmande land. Det är inte ofta det händer och det känns ovant, konstigt, skönt och kul.
Ovant – eftersom jag stormtrivs och stormlever och dessutom jobbar hemma och därför nästan alltid är just hemma.
Konstigt – för att jag är van vid att alltid ha varierande konstellationer av familjen runt omkring mig.
Skönt – för att jag får äta och sova precis när lusten till detsamma anfaller mig och för att jag slipper de vardagliga plikterna som att tvätta och laga mat eller leta efter den högt älskade makens glasögon eller mobiltelefon eller fylla kylskåpet med mjölk som yngste sonen bälgar i sig innan jag knappt hunnit att stänga vare sig köks- eller kylskåpsdörr.
Kul – för att jag får träffa spännande människor och uppleva för mig nya miljöer.

Jag rymde i torsdags, tillsammans med lite spänning i kroppen, ett uppammat mod, min mobila, ohyrda monter, en massa reklamblad, min sippbok och min själabok, från Lidingö till Helsingfors, via Arlanda, för att sprida mitt författarskap.
Det har varit kul och det har gått bra. Långt över förväntan. Tack vare inflytelserika vänner som gillar mina böcker och som presenterade mig för de namn som jag dittills bara kände på papperet, fick jag, så fort jag angjorde mässgolvet, de ”rätta kontakterna”.
Märkligt nog flödade just de där ”rätta kontakterna” förbi mig, i en strid ström, på den mörkröda mattan, just då jag anlänt. Som om de varit regisserade av James Bond himself. Och det hade nästan räckt att stanna på bokmässan i Helsingfors i två timmar.
Jag blev dock här i två hela dagar. Och nu är jag trött på bokmässor. Man blir lätt det. Det är lite för mycket folk, lite för mycket ljud, lite för många böcker.

Men – bokmässan i Helsingfors är trevligt planerad! Böckerna blandas upp med annat än tidskrifter. Tröttnar man på bokmalar och ordvrängare kan man bara trava över den smala, avlånga hallen kantad av caféer och restauranger och dyka in i nästa hall!
Sympatiskt.
Jag konverterade från skrivna ord till smakupplevelser när böckerna till slut stod mig upp i halsen. Jag köpte mig en miniflaska mousserande vin, satte mig vid ett högt bord med barstol och skålade i min ensamhet för mina framgångar. Utsåg sedan ett lämpligt offer till vilket jag avsåg att skänka en av mina böcker, den som handlar om döden ;). Valet gick till en äldre man som, vid samtalet som följde, visade sig vara både journalist och författare. Bingo.

Jag vinkade så adjö till intellektuella bokslukare och eldiga litteraturjournalister och gled istället in på matmässan. Det kändes skönt, för där kunde jag koppla bort och slappna av. Där var jag inte längre författare med kravet att marknadsföra mina böcker. Där var jag bara – nästan ingen alls …
Och där vandrade jag avspänt omkring, bland engelsk ”hemgjord” fudge, italienska ostar, påsar i mammutformat fyllda med torkad basilika, hel-knäppa och synnerligen sjukt designade vinkaraffer, ett oändligt sortiment av mandlar och nötter, fullkomligt onödiga manicker ämnade att skära ut galet sjuka former av morot och potatis, äckligt feta korvar och livfulla vinprovningar, utan att smaka en endaste droppe …

Nu åker hon som känner sig som ”nästan ingen alls” och som njuter av att vara ” nästan ingen alls”, snart hem. Hon har just ätit en onödigt dyr men nödvändig och underbart god middag i hotellets restaurang. Ett hotell som praktiskt nog ligger i samma byggnad som nämnda mässa.
Hon har inte behövt klä på sig sina ytterkläder och inte heller behövt utsätta sig för vare sig det finska vinterkriget eller den finska nysnön eller den nyanlända finska vinterkylan.
I morgon tar hon flyget hem till Sverige och vardagen. Nöjd och glad, eftersom de största tidningarna i Finland, som läses av hundratusentals svensk-talande, kommer att recensera hennes böcker och flera av dem som redan har läst böckerna, säger sig älska dem.

Någon sa igår till ovan nämnda kvinna, hon som är jag;
”Mer publicitet än så här kan man, som svensk, inte få i Finland.”
Jackpot.
Nu är det bara hemlandet Sverige kvar.

 

En vit och rosa doft av Hasse&Tage

En återkommande fråga, så fort det vankas fest eller kanske bara en vanlig enkel middag hemma hos någon, är; Vad sjutton ska jag ha på mig?
Killar har det lätt. De behöver bara dra på sig kostymen. Eller de udda brallorna och en tröja, eller en skjorta och kanske en kavaj. Möjligen svettas de några sekunder framför slipshängaren.
Men vi tjejer … Vår möjlighet och framförallt vår vilja till utsmyckning, är gränslös. Och just därför står vi där, i eller framför garderoben och kliar oss i huvudet och upprepar, dag efter dag, vecka ut och vecka in, månad efter månad, år efter år, decennium efter decennium, tills döden skiljer oss och garderoben åt;
Vad sjutton ska jag ha på mig?

Så var också min fråga då jag häromveckan började fundera på vad som är lämpligt att ha på sig vid en stipendieutdelning i Stockholms Konserthus. Jag stod där inne i den avlånga garderoben med snedtak och lät blicken vandra längs den hundra år långa gamla trästången full med kläder … Somligt nästan lika gamla som nämnda stång. Somligt något modernare.
Och mitt i allt detta virrvarr av färger och mönster och modeller och ful-och finkläder skådade mitt skenande tredje öga plötsligt en klenod, hängande på en gammal trä-galge, under skyddande, genomskinlig plast.
De rosa slagen stirrade uppfordrande på mig och de välklädda knapparna uppmanade mig; Ann, den här ska du ha.

Året var 1973. Skräddare Hans Alde, på Birger Jarlsgatan, fick i uppdrag att sy smokingkavajer åt den orkester som skulle komma att göra 200 föreställningar av Hasse&Tage-föreställningen ”Glaset i örat”, på Berns.
Det syddes scenkostymer med stort allvar, av högsta kvalité; Creme-färgad ull, med chockrosa sidentyg på slagen. Klädda knappar, i samma rosa tyg. Fyra (!) innerfickor med knappar och tillhörande välsydda knapphål.
Helfodrad.
Urtjusig.
Att sedan kavajen under dessa 200 föreställningar burits av en viss trumpetare, en man med vilken jag allt som oftast brukar vara gift, det gjorde bara saken än roligare. Och att den under samma 200 föreställningar hade befunnit sig i både Monica Zetterlunds och årets pristagare Lena Nymans och Gösta Ekmans omedelbara närhet – det kändes som en riktig hit.

Tänk – att den finns kvar …  Jag har låtit kemtvätta den och den är som ny. Och jag kunde inte tänka mig ett bättre tillfälle att bära denna fina smokingkavaj, som med sin skönhet och sin charm berättar en kulturhistoria. Av rang.
Underdel? Nej, de bar inga smokingbrallor, under revyn på Berns. När orkestern under det sista numret väl reste sig upp, efter att under hela showen ha suttit med benen skymda, då skådade publiken plötsligt ett antal halvnakna mans-ben. Iklädda endast shorts.
Jag bytte shortsen mot en klänning. En klänning sydd av Karolina, på Poplin. Med ett mönster av tesilar, i form av små tekannor, designade av min dotter Sofia.
Och jag tror att Monica Zäta blev glad då hon denna kväll, från sin nuvarande själaboning, tillsammans med svarta tesilar på vit botten fick återuppleva en vit och rosa smokingkavaj med så många oförglömliga minnen och glada skratt insmugna i sömmarna.
Nu hänger den åter i garderoben, men den kommer i framtiden att plockas fram så fort det vankas fest, det kan ni ge er på. Nu ska den ut i ljuset, så ofta det bara går. Och den ska ha som sin uppgift att förtälja historien om Hasse & Tage.
Så att vi aldrig glömmer …

 

Tesilsklänning, sydd på Poplin, Hökens gata 7

Lena Nyman – en stor varm bulle fylld med pärlsocker och smör …

Den etablerade artisten och de lovande nykomlingarna.
Å ena sidan mognaden och allvaret, livserfarenheten och djupet. Å andra sidan glädjen, framtidstron, sorglösheten och visionerna.
Den kväll då vi firade Monica Zäta och delade ut stipendierna till Gösta Ekman och bröderna Agnas, gick det mycket tydligt upp för mig;
Den stora skillnaden.

 

Det blev en fin kväll, i ett fullsmockat stockholmskt konserthus. De musikaliska inslagen, av såväl de unga och hejdlöst glädjestrålande stipendiaterna Agnas Bros, som av gästande artister, var riktiga höjdare. Stunden då Lena Nyman stod i fokus, var full av respekt, kärlek och värme. Och Tom Alandh snickrade proffsigt ihop det hela med sin mjukhet och sin trivsel, sin behagliga röst och sin vältalighet.

Gösta Ekmans tacktal till och fina ord om Monica var levande, varmt, berörande, bedårande och jag kommer aldrig att glömma allvaret i hans ögon. Jag kommer alltid att minnas kraften, intensiteten och ödmjukheten som han förmedlade, med sin röst och sitt genuina kroppsspråk. Känslan sitter fortfarande kvar, långt efteråt och jag vet att den stunden kommer att följa mig livet, minnet ut …
Det var också en stark upplevelse att bevittna Lenas brorsöner Martin och Robert Nyman, då de tog emot diplomet. Och deras ord, till tack, visade hur oerhört mycket Lena betytt för dem och vilket stort intryck hon gjort, ända sedan de var barn.

Ni som är nyfikna, kan här nedan läsa den något längre motivering gällande det postuma hederspriset till Lena Nyman, som jag läste upp för publiken. En kortare motivering står tryckt på diplomet.
Varsågoda. Och fantisera gärna lite … Njut av musiken, känn stämningen, där ni sitter i det stora publikhavet, bland 1200 förväntansfulla själar. Försök att sätta er in i hur det såg ut då Gösta, med sin lilla kropp men stora personlighet, stod där på scenen och under tio-femton minuter, avspänt och uppenbart spontant, berättade vad Monica Z betytt för honom. Och föreställ er hur Lena Nyman och Monica, i ett bildspel från den stora vita filmduken som hängde ovanför scenen, i skiftande skepnader och från olika sammanhang, blickade ut över publikhavet …

Här har ni den, min kärleksförklaring till Lena Nyman;

“Somliga människor bara anfaller med sin personlighet och sin energi. De kastar sig över oss med sina egenskaper och sina innersta gåvor och fyller oss med allt det som vi behöver för vår mentala överlevnad. Den så intensiva solstrålen från Kungsholmen, hon gav av sig själv, till hundra procent och alltid utan skyddsnät. Hon var ett intensivt och tvättäkta charmtroll, vars hela väsen utstrålade intelligens och intensitet. I årtionde efter årtionde, i såväl drama som spektakel, fyllde hon oss med de för vårt välmående så nödvändiga känslostormarna och hon satte alla sina tio fingertoppar på det som är viktigt i livet.
Hon var en enda stor varm bulle, fylld av pärlsocker och av smör, av humor och av klokskap och av ett smittande skratt och ett solstråligt leende som saknar motstycke. Allt detta kommunicerade hon med samtliga sina sinnen och framför allt med sin timing, sin mimik och sitt kroppsspråk. Hennes lilla, men unikt musikaliska skådespelarkropp var så sprängfylld av begåvning och lust, att ingen av oss kunde undgå det hon ville uttrycka.
Tack Lena, för att du fanns, finns och för alltid kommer att finnas.”