Tack för förtroendet! Jag ska göra mitt bästa, Monica Z.

Monica Zetterlund … få människor har påverkat mina inre rum, som hon. Få människor har så finkänsligt krupit innanför skinnet, kilat in sig bland hjärte-kamrarna, triggat igång känslor av de finaste slag och gjort mig så förundrad, så obeskrivligt välmående, som hon. Få människor har gett så mycket av äkta vara, till så många. Få människor har vågat vara så naturligt avskalade, så fria i sitt uttryck, så okonstlade. Och ingen sångpedagog, eller röstcoach, för att använda ett av universums mest osköna nyord, skulle någonsin kunnat göra något för Monica Zetterlund. Annat än förstöra.

Jag minns, med stora leende solar som strålar ikapp inne i min minnesbank, hennes insatser i ”Söderkåkar” och i ”Utvandrarna”. Hennes mångåriga och mångsidiga artisteri tillsammans med Beppe Wolgers, med Hasse & Tage. Den magiska, legendariska inspelningen den där eftermiddagen 1964, tillsammans med pianisten Bill Evans … Listan kan göras så lång, så lång … Men jag stannar där. För alla har sina minnen, sina upplevelser. Ni får fylla i er egen lista över Monica-pärlor. Jag är säker på att den blir lång.

Jag fick nyligen frågan om jag vill bli ordförande i Monica Zetterlunds minnesfond. Lätt förvånad, det blev jag. Smickrad, förstås. Och helt tagen på sängen. Men jag sa; ”okej, jag ska göra mitt bästa”. För efter endast en mycket kort stunds övervägande insåg jag att jag ända sedan minnesfonden kom till, känt en stark vilja att lägga mig i diskussionerna och en stor lust att gå på djupet gällande det stora ansvaret att dela ut stipendiet i Monicas anda. Det är helt enkelt något som engagerat mig.

Att dela ut stipendier till personer som verkar i Monicas Zetterlunds anda …?
Ingen annan än Monica har Monicas anda. Hon är ensam om den andan. Ingen ligger ens i närheten. Hon är fullkomligt unik. Men det finns andra sorters andar, tvåäggstvillingsjälar, som närmar sig Monicas; ett konstnärskap som inte kräver några åthävor.
Under åren efter Monicas alltför tidiga död har det utsetts fantastiska stipendiater som ägt dessa egenskaper; Lovisa Lindkvist, Meta Roos, Bernt Rosengren, Rune Gustafsson, Ulf Andersson, Maria Winther och många fler.

Att bara öppna sig … och ändå förmedla precis … allt …  Få har den gåvan. Och det finns idag inte mycket plats för det enkla, naturliga, självklara och omedelbara. Det visuella och akustiska rummet upptas mest av gastande, självupptagna coacher, av stylister, av marknadsförare, av säljare, av gap och skrik och sexism och av ett obegripligt antal blinkande lampor, fullproppade av obegripligt många kilowatt, i fler färger än regnbågen kan åstadkomma.
Monica stod över allt sådant.
Det finns så lite plats för den av konstnärskap fullmatade själ som vill vara enbart sig själv. Och det finns så lite utrymme för dem som vill och vågar använda sig av lågmälda nyanser, av pausering … Pausen – den gastkramande tystnaden som kittlar, den magiska stunden av förväntan … Där och i artikulationen, boar den starkaste informationen. Ett, av mig, ofta använt citat av mat- och vingurun Håkan Larsson tittar plötsligt ut från tankarna i huvudet, genom hårknuten;
”En sup är aldrig så god som sekunden innan man sveper den”.

Det så ljuvliga porträttet av Monica, samma fotografi som möter de nyanlända passagerarna i utrikeshallen på Arlanda, sitter här hemma på väggen, men i ett mindre, mer hanterbart format. Hon har skrivit en hälsning till maken på framsidan och en dedikation till mig, på baksidan. Det känns stort att ha fått den bilden av henne. Hon kom farande med fotot en dag, mest på skämt och som vanligt med ett stort garv skrivet över hela ansiktet. För oss blev det ett oförglömligt minne.
Nu sitter skönheten där på väggen, intill trappen upp till övervåningen och uppmanar mig, dag efter dag, varmt men bestämt, med sin oundvikliga klara blick, att förvalta minnet av henne på bästa sätt. Och nu kommer jag än oftare att betrakta bilden av Monica och genom att se in i hennes ögon försöka utröna hennes önskan. När de svåra besluten ska fattas, då ska jag be henne att hjälpa mig och stötta mig och ge mig små vinkar där uppifrån paradiset, i sin ljusa vackra himmel.
Ja, hennes himmel är ljus och vacker och där skrattas och festas det ständigt. Det vet jag. För där leker hon ju, Monica. Och där sjunger hon och där svänger det utav helvete. För sådan var hon, sådan är hon.
Allas vår Monica Zetterlund.

 

 

läs mer om mig; www.annallan.se

 

På gatorna i Prag, där födde jag mitt barnbarn

Mormor? Jag? Det går väl inte … Jag är ju så ung … Visst, jag har hårknut i nacken och ömma knän, men jag är baske mig inte tillräckligt gammal för att bli mormor. Jag är inte ens gråhårig. Inte minsta lilla antydan. Så vad är det som händer? Har tiden flutit på, är det några år som har gått?

Jag reste till Prag i söndags. Besökte den årliga författarfestivalen, där den ena mer yvigt vithårige poeten efter den andra dundrade ut sina budskap över den vackra och villigt lyssnande staden. Trumpetmaken spelade under en av föreställningarna och han fick ta med familjen under den fyra dagar långa resan.

Redan första kvällen får jag ett samtal från dottern som berättar att vattnet har gått. Suck. Två veckor för tidigt, trots att hon är förstföderska. Jag sa ju åt henne att vänta lite … åtminstone tills jag kommit tillbaka hem igen. Själv försökte jag knipa i det längsta när den nu blivande modern skulle se dagens förlossningssalslysrörsljus. Men jag misslyckades totalt.
Hon föddes en julafton så jag missade Kalle Anka det året. Hon tittade ut ur min kropp vid niotiden på morgonen, men när klockan blev tre valde jag istället, mot alla tidigare odds, att fortsätta titta på henne. Långben och Pluto hade inte en chans.

Den första natten i Prag, då dotterns vatten så smått börjat porla, låg jag med mobilen under kudden och slumrade svårligen in med halvjämna mellanrum. Där låg jag och födde hennes barn, timme efter timme … Vilket däremot min dotter inte gjorde, för det drog ut på tiden. Vilket jag alls inte hade koll på där jag låg i ett annat land, med ett annat språk runt mig, två flygtimmar från hennes avstängda mobiltelefon.
Till slut fick de sätta igång bebisprocessen och det slutade två dygn senare med kejsarsnitt. Och där, i vackra, tysta, rena, fina Prag vandrade jag under födandets gång nervöst omkring, gata upp och gata ner, med kroppen full av pirr. Och där lyssnade jag, med en pinsamt låg koncentrationshalt, på det ena verbala poesiutbrottet efter det andra. Alltmedan jag i tanken hjälpte min dotter att föda fram sitt första barn …

Till slut kom så beskedet. Att det var över. Och känslor av eufori blandat med förvåning över att en sådan ung och relativt vital kvinna som jag kan bli mormor, infann sig.
Lille Mio hade kommit ut. Och vips hade jag förflyttat mig ett steg längre upp på generationsstegen. Och blivit något så åldersdigert och urgammalt som en mormor.
Livet är ofattbart.

Jag var tjugosju år och fyra månader då jag födde mitt första barn, en son.
Min dotter är idag tjugosju år och fyra månader och hon har just fött sitt första barn, en son. Livet är fullt av märkliga tillfälligheter och händelser.

Välkommen till vår märkliga värld, lille Mio. Jag önskar dig ett långt och lyckligt liv, till brädden fullt av märkliga, underbara, överraskande och innehållsrika händelser.

 

 

www.annallan.se

Stor möter liten

Georg Wadenius o Dan Allan på Mosebacke 2005

Jag tillbringade en mycket trevlig kväll hemma hos Lotta och Peter Asplund häromveckan. God mat, gott vin, god stämning, goda människor, goda samtal.
En av vännerna satt vid min högra sida och berättade om sitt forna arbete på jazzklubben Fasching. Det var tufft, sa han. Av flera skäl.
Tror jag det. Många starka viljor, alltför många och omfattande arbetsuppgifter. Dessutom är vi människor som vi är … inte direkt den smidigaste av djurarter. Det behövs ofta endast två exemplar av människan för att viljorna ska gå isär.
En av hans hjärtefrågor fick mig dock att tänka till.
Och jag kan inte sluta tänka …

På 50-60-talen utbildades musikanterna på scenen. På Nalen, på Bal Palais, i folkparkerna, i en av de otaliga dansorkestrarna … Man blev inte enbart en rutinerad musiker. Man lärde dessutom känna varandra, man lärde av varandra, man blev som en familj, man fick en tillhörighet som oftast var av godo. Och man fick alla tänkbara möjligheter att utvecklas som musikant.
Ingen utbildning slår det.
Ingen skolbänk kommer i närheten av det.

Fasching-vännen vid min sida hade länge förespråkat att musikstuderande ska ha gratis inträde på Fasching. Jag förstår inte vilket argument som skulle tala emot ett sådant beslut. Jag begriper inte varför han inte fick igenom sin idé.
För mig är det en självklarhet.
Alla skulle vinna på det.
Alla.

Jag ser dem framför mig, studenterna, hur de utan så mycket pengar på fickan glider in genom dörren till klubbar runt om i landet, med instrumentet hängande över axeln, glatt pratande och skrattande eller allvarsamt diskuterande munstycken och artikulation och plektrum och anslag och strängar och teknik och den senaste lektionen i improvisation eller komposition.
Jag ser hur de med förväntan i både blick och i tanke, funderar över vilken musik som ska serveras för kvällen. Ser hur de samtalande sätter sig ner vid något av borden eller intar ståplatserna runt de levande väggarna och insuper atmosfären bland vänner och främlingar. Ser hur de lyssnar till sina förebilder, insuper varje solo, varje harmoni, varje fras och kanske till och med, tillsammans med sitt instrument, blir uppbjudna på scenen.
Vilken lycka. Och tänk, så enkelt …

Tänk så lätt, så otroligt busenkelt det skulle vara att göra livet lättare för varandra. Om man bara vågade fatta obekväma beslut. Vad sjutton, vi lever en så kort stund här på Jorden. Måste man vara så in i norden fyrkantig?
Det finns bara fördelar. Och det kostar ingenting. Tvärtom.
Musikstudenterna skulle få den bästa utbildning som tänkas kan och – framför allt –  de skulle slippa stå utanför händelsernas centrum.
De som uppträdde skulle få än mer publik.
Restaurangen skulle få in mer pengar, trots att jag anar att de flesta ungdomar inte skulle ha råd att äta där, men ändå ganska säkert beställa en öl eller två, eller en läsk eller tre.
Där skulle trängas fler gäster. Gäster som dessutom känner varandra väl, vilket skulle ge en skön, varm och än mer ombonad stämning.
Fasching och andra klubbar runt om i landet skulle kunna bli som ett andra hem.
Det skulle kunna tjäna som mötesplats nummer ett för studenterna, istället för som nu, vara för dyrt för att de över huvud taget ska ha råd att gå dit och lyssna till sina föreblider.

Tänk om, kultursverige!
Låt studerande gå gratis på muséer, på konserthus, på klubbar, på operahus, på teatrar. Fyll våra kulturcentra med kunskapstörstande, de som likt läskpapper suger i sig allt de tillåts och förmår!
Ta ert ansvar och tillfredsställ dem!
Ta till alla knep för att utbilda dem på bästa tänkbara sätt, inte på billigast tänkbara sätt.
Sluta upp att hålla dem utanför!

De behöver inte garanteras platser på första parkett. Där kan de vuxna, de med pengar på fickan, få härja fritt. Tillgången till parketten och en eventuell första rad kan betraktas som en bonus för att de betalar för sig.
Men öppna upp de kulturella institutionerna för studenterna!
Det finns bara fördelar.
Deras utbildning och i en förlängning kvalitén på vårt konstnärliga utbud, skulle få helt nya dimensioner.

En kulturtant har talat.

 

 

Mer om mig finns på www.annallan.se

 

Ett brev betyder så mycket

Nu kan jag lägga mig ner och dö. Jag har fått ett brev från en akademiledamot. Från en medlem av Svenska Akademien. Och inte vilken akademiledamot som helst. En medlem som jag beundrar på djupet. En favoritförfattare.
Inget kommer någonsin att kunna toppa detta.
Vi människor är alla likadana. Vi behöver kärlek och vi behöver bekräftelse. Och här sitter jag nu med ett handskrivet, trevligt, uppmuntrande och överraskande brev från en akademiledamot. Jag tror att jag dör. Men det gör i så fall inte så mycket.

För ett och ett halvt år sedan började jag skriva böcker. Det var med en viss tvekan, förstås, och jag hade verkligen ingen aning om vart det skulle barka hän. Jag fattade modet och kastade mig ut i den ganska så massiva och tätt befolkade och lite smått inavlade litterära världen. Jag slängde mig ut, utan skyddsnät, utan utbildning i ämnet, endast iförd en sångpedagogexamen och 35 års sjungande stående på olika typer av scengolv runt om i världen. Toner, trams, några barn, tårar och väldigt många skratt har forsat ur mig under hela mitt liv.
Det forsar fortfarande. Jag använder mig bara av en annan typ av kanaler. Toner genom strupen har bytts ut mot ord via fingertoppar. Inget märkvärdigt alls. Ändå är jag lite förvånad över att jag så totalt skulle komma att fastna i skrivandet. Jag hade verkligen ingen aning om att jag skulle finna det så tillfredsställande som jag faktiskt gör.

Jag kommer snart med en ny bok. Om bara de förlag som vill ge ut den kunde bestämma sig för om de ska göra det i år eller nästa år, då jag inte ens vet om jag lever … det räcker med ett enda litet brev till från en akademiledamotfavoritförfattare och jag tvärdör. Förmodligen. Jag vågar i alla fall inte riskera något sådant. Jag har lite mer bråttom än de så trögt malande förlagsindustrikvarnarna, så det blir kanske ändå så att jag återigen ger ut den på eget förlag. Det är en viss charm med det. Man har full kontroll, jag bestämmer allting själv och inga mellanhänder snor mina pengar. Om det nu, mot förmodan, skulle bli något över.

I min nästa bok skriver jag, mitt bland alla funderingar om livet efter döden, eller om det är döden efter livet, om mitt hittills enda möte med min favoritförfattare. Att jag skulle få ett handskrivet, fint, berömmande brev av honom och att han skulle ta sig tid att läsa min första bok – det är för mig en gåta. Och att han skulle tycka så mycket om den som han påstår – det är för mig en smärre chock.

Om ni är nyfikna på min nästa bok, och så småningom införskaffar den, då kommer ni att få läsa om hur jag en vårdag för ganska precis ett år sedan, av en ren tillfällighet, eller om det kanske var en meningsfull slump – en synkronicitet – mötte mitt livs författaridol;
Torgny Lindgren.

 

Gå gärna in på www.annallan.se

 

Barn, sprit och Monty Python

Jag har insett att fler än jag här bland bloggarna på Folkbladet beundrar John Cleese. Vad vore livet utan Monty Python. Eller Hasse & Tage. Vet inte. Förmodligen tomt. Innehållslöst. Rentav meningslöst.

Jag står i begrepp att bli mormor. Flickan på bilden här ovan bär på ett barn. Det är en märklig känsla. Ofattbar. Dottern är vid det här laget stor som ett mycket litet hus och det putar så märkvärdigt på framsidan men jag begriper ändå inte.

Jag har själv fött tre barn. Men det är ju jag det. Inte kan väl mina barn, i sin tur, göra detsamma? Och jag som är så ung … Det är ju bara äldre människor som blir mor- och farföräldrar. Jag är inte äldre. Inte än. Så det är något som inte stämmer. Jag får inte ihop det. Jag går och lägger mig lika förbryllad, som jag förvånad och full med sömniga frågetecken vaknar upp på morgonen.

Vi satt och spånade på påskaftonseftermiddagen, mammAnn och pappJan och de flesta av barnen och en viss måg, som ända från kärleksstarten visat sig vara av det svärmorsdrömska slaget. Vi skojade och tramsade så att hälften kunde vara nog, enligt tradition, för vi har onödigt kul i vår familj. Så pass att man ibland måste be varandra att sluta, för man orkar liksom inte ha det så roligt utan att få chansen att pusta ut emellan varven.

Vi pratade om namn på bebisen. Såklart. Det är väl ett av de mest förekommande samtalsämnena när ett nytt barn är på väg att se förlossningssalens lysrörsljus. Jag blev lite tårögd och snuvig av att skratta så mycket och jag snörvlade plötsligt till lite mitt under diskussionen och fantasterierna, varvid den svärmorsdrömska mågen genast utbrister; ”Så kan han heta!” ””Snörvel-ljudet” Zackrisson”. Så var den da´n förstörd 🙂

Kreativ idé. Att byta ut konventionella förnamn mot olika typer av ljud och utrop. Det skulle åtminstone bli mycket roligare i plugget. Tänk er in i situationen i klassrummet, första dagen i skolan, då småskolefröken eller dito magistern ropar upp de nya eleverna; ” Är iiiiii Johansson här?” ”suck Zackrisson?”  ”host Lindström?”

Och det är där John Cleese kommer in i sammanhanget.  Det är en klockren sketch-idé för det gänget. Som klippt och skuren. Jag kan verkligen se dem, alla knäppskallarna i Monty Python-gänget som, när de presenterar sig vid sina namn, skriker och låter och suckar och pruttar och nyser och blåser och harklar sig, med ett efterföljande efternamn.

Sjukt? Javisst … Jag har väl ätit lite för många ägg … Men jag hade väldigt skoj medan jag drogade ner mig med de där äggen. För övrigt är sill och ägg och en och annan köttbulle det enda vi drogar ner oss med i vår familj, bortsett från ett enstaka glas vin då och då. Och apropå det sa min dotter, under samma påskeftermiddagssamtal, att hon aldrig under sin uppväxt sett någon av oss vuxna berusade. Och hon fortsatte med att säga att hon aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att dricka sig berusad inför sitt barn.

Hon sa; ”Tänk att se sina föräldrar förändras, börja bete sig märkligt, fånigt och dumt, larvigt och skämmigt. Och tänk så många barn som far illa i vår värld, just på grund av alkoholen. Far illa, för att föräldrarna är fulla eller nerknarkade och inte tar sitt ansvar. Jag vill inte att mitt barn ska skämmas för mig. Och tänk om något skulle hända. Tänk om man inte är vid sina sinnen och kan ta hand om ett barn som gråter. Som gjort sig illa. Som behöver tröst och stöd. Eller en bit mat eller lite kärlek. Jag vill vara en förebild. Som ni har varit. Och jag vill vara pigg och fräsch och utvilad istället för bakis”.

Min dotter är klok. Jag kan slappna av där vid lag. Hon har alltid varit klok. Och jag har alltid kunnat lita till hennes omdöme. När hon som nittonåring drog till Australien i fem månader, och ett par år senare till Bortre Asien och Kina i tre, så var jag ändå ganska lugn. Ja, faktiskt. Jag var lugn. Allt annat hade varit slöseri med energi, om inte annat hade det varit destruktivt. Jag visste att min dotter kunde ta hand om sig. 0ch fatta rätt beslut. Så jag bestämde mig helt enkelt för att förhålla mig lugn och sansad.

Min dotter drack inte ens i tonåren.  Det berättade hon för mig alldeles nyligen. Jag trodde nog att hon festade ibland, men jag såg henne aldrig påverkad. Nu fick jag veta att hon kunde sitta och smutta på en halv folköl under en hel kväll, medan kompisarna drog i sig både det ena och det andra.

Hennes morbror, min storebror, var alkoholist och dog redan som ung. Efter det blev hon rädd och vågade inte, med tanke på beroende-generna. Jag förstod inte då att upplevelserna runt min brors förfall präglade henne så till den grad. Nu, efteråt, vet jag vilka spår det satte.

Och nu ser jag med tillförsikt fram emot en ny generation av föräldrar som jag vet kommer att göra sitt bästa för att ta hand om sina barn. Jag skulle önska att alla vuxna med ansvar för små eller tonåriga barn tog sitt ansvar och lät spriten vara. Åtminstone lät bli den där lilla droppen som gör att det blir lite för mycket. Den lilla droppen som gör att vi inte klarar av att ta hand om det gråtande barnet, den lilla droppen som gör att vi inte kan fatta det rätta beslutet, den lilla droppen som gör oss personlighetsförändrade.

Jag skulle önska att man som förälder skulle avstå alkoholen, alternativt insupa den med måtta, och istället, med näbbar och klor, kämpa för att behålla sitt omdöme och sitt skarpa intellekt.

Tänk om allas våra barn alltid kunde lita på att föräldrar eller annan vårdnadshavare var vid sina knivskarpaste sinnen, alltid hundraprocentigt redo för sin så viktiga uppgift som ombesörjare. Tänk om alla barn kunde känna trygghet och tillförsikt. Det vore väl en dröm …

Jag vet, jag om någon, att det för somliga är omöjligt att avstå. Men det är fortfarande en dröm …

 

 

 

Om du är nyfiken på mig, gå in på www.annallan.se

 

 

 

 

 

Sannsagan om en stulen trumpet

Snälla, sprid denna berättelse. Uppmana alla du känner att läsa och hålla ögonen öppna. Sprid det på nätet och på krogen. Berätta för musikanter, för pantbanker, försäljare osv och uppmana till att alltid vara noga med att om möjligt kolla ett objektets ursprung när man köper något.
För samtliga bestulnas skull.


”I ett perspektiv, bara en bit metall … I ett annat perspektiv, en av de mest betydelsefulla instrumenten i svensk musikhistoria.” Citat Peter Asplund

Det var en fredag förmiddag i maj år 2000. Jan var på väg ut på turné tillsammans med Hans Åkesson, Lasse Sjösten m. fl. och stod och stuvade in en mängd väskor och instrument i bakluckan på Hans bil på parkeringen utanför T-centralen. Trumpeten ställde han bredvid sig medan han la in väskan i bakluckan. När han lutade sig ner för att lyfta upp trumpeten var den borta.

Han kom hemrusandes en kvart senare. Jag satt intet ont anande tillsammans med en elev vid flygeln. Han sprang in i musikrummet, lyfte ner en av trumpeterna som hängde på en krok på väggen och försvann ut igen, lämnandes en häpen pianofröken och en förundrad elev med tappade hakor och förvånade ansiktsuttryck bakom sig. Det var bråttom. Musikanterna skulle bila långt och konserter ställer man varken in eller kommer för sent till.

Så hände det sig att hans älskade trumpet av märket Bach inhandlad på Steiners musikaffär år 1965 stals och försvann. Och ligorna på T-centralen hade därmed gjort ett kanonkap utan att fatta det. Men inte nog med att trumpeten var försvunnen. I väskan låg också den sordin som Jan en gång köpt av trumpetlegenden Roffe Ericson. En raritet, inhandlad på femtiotalet i den legendariska butiken Manny´s i New York. En unik sordin som inte längre går att få tag på. Inte ens butiken finns kvar. Sorgen var omfattande.

Om Jan ändå inte hade varit så oförsiktig. För hur många gånger hade jag inte hört nämnda trumpetare säga; ”Hoppas att någon stjäl trumpeten så jag är tvungen att skaffa en ny.” Och hur många gånger hade jag inte sett honom slarva med var han ställde den, glömma den när han åkte från ett gig, lämna den i bilen över natten utan att låsa …

Dagen efter stölden stod det att läsa i flera tidningar. Man nämnde det till och med på radion. Och det ringde människor hela dagen, från hela landet. En del grät. Ja, faktiskt. Somliga grät.

Trumpeten var unik. Den var förgylld, Jans namnteckning var ingraverad i klockstycket och den hade två lead pipes. Det finns bara en sådan i hela världen, men förhoppningen att återfinna den var ändå noll. Vi trodde hela tiden att den tillsammans med munstycket och sordinen i den av sadelmakaren Håkansson handsydda specialdesignade skinnväskan och hundratals andra stulna instrument hamnade i en container för vidare färd mot okänt öststatsmål. Vi hörde oss för på nätet, på pantbanker och i instrumentbutiker, men utan resultat.

När det väl sjunkit in att den nog var för evigt borta började jakten på ett nytt instrument. Men ingen enda av de otaliga trumpeter, munstycken och sordiner som Jan testade höll måttet eller kändes bekväma. Ingen av dem kom i närheten av den känsla av fullkomlighet och total harmoni som funnits mellan Jan och den försvunna trumpeten. Inget av dem svarade honom.

Och jakten efter ett instrument har pågått sedan dess. Den trumpet som den soliga majdagen år 2000 blev stulen på T-centralen hade varit Jans följeslagare i 35 år. Det soundet var så starkt förknippat med honom. Han och instrumentet var så intimt sammanbundna. Det var hans ena halva och hade under en stor del av hans trumpetande liv levt i symbios med hans lungor och muskulatur, hans läppar, hjärta och intellekt.
Ända sedan den ödesdigra dagen har famlandet varit konstant. Varje dag har varit ett sökande. Ett sökande efter identitet, ton, klang och känsla.
Sorgen och saknaden har under alla dessa år bubblat i kölvattnet under hans musikaliska resa och han har sedan dess aldrig varit riktigt nöjd med sitt spel. Jag hade önskat att hans sista spelår här på Jorden hade fått flyta på utan sorgsamma hinder. Men det blev inte så.

Så händer något. I slutet av januari 2012 ringer en man utan namn från ett hemligt nummer och påstår att han har Jans trumpet i sin instrumentsamling. En samling som han påstår att han håller på att göra sig av med. Och han ska ha tjugo tusen spänn.
Vi blev oerhört upprörda. Kan det vara sant? Finns trumpeten kvar i Sverige? Och är det en kriminell som ringer? En hälare? Ska man kontakta polisen? Vågar man köpa tillbaka den? Ska man anmäla honom? Och vill man verkligen ha tillbaka den? Trumpeten är ju befläckad … Jan nekade direkt till att betala 20.000 för det är den långt ifrån värd. Inte ens för honom själv. Dessutom skulle den förmodligen behöva renoveras för en stor summa pengar för att fungera tillfredsställande, och därför fanns det inte mycket att förhandla om. Vi är inte så rika som gangstern kanske trodde. Och Jan var inte så angelägen som samme gangster kanske förväntat sig. Möjligen blev den okände mannen lite besviken.

Frågorna var många. Och det kändes obehagligt. Direkt läskigt. En alldeles ny känsla, en otäck, hittills aldrig upplevd kombination av glädje och obehag spred sig i våra kroppar. Och med spänning och avsmak väntade vi på att mannen skulle ta en ny kontakt nästa dag eftersom Jan inte hade tid att tala med honom så länge då han först ringde.
Vi kastade oss omedelbart över telefonen och ringde runt till flera poliser i bekantskapskretsen. Och vi fick rådet att ta med en vän som såg respektingivande ut, träffa mannen ifråga och lägga ett skambud eftersom den ju ändå är omöjlig att sälja till någon annan. Alternativt gillra en fälla och med hjälp av ett par poliser sno honom, med risken att på något raffinerat sätt utsättas av hans kriminella kompisar, medan han ändå bara eventuellt skulle dömas till ett fängelsestraff på ungefär fem minuter. Vi vågade inte det. Mest för våra barns skull. Och för vårt hems skull. Men också för vår egen skull.

Brottet är sedan länge preskriberat, så vi skulle inte göra oss skyldiga till något olagligt om vi köpte tillbaka den, men formellt äger försäkringsbolaget trumpeten eftersom Jan fick en rejäl summa pengar för den, vilket gör att man måste deala också med dem. Vi bestämde oss ändå för att möta honom om han nu återkom. Utan poliser. För att få en känsla av vilken sorts människa han var, för att känna honom på pulsen, luska lite.
Vi väntade på nästa samtal.

Han ringde kvällen efter. Jan försökte få ur honom hur han fått tag på den och mannen sa att han inte mindes riktigt men trodde att han köpt den på nätet. Och han påstod sig ha betalat 10.000. (Pyttsan. Aldrig i livet att han hade. 500 spänn kanske). Han sa sig ha sökt information om den, googlat på namnet som står ingraverat och insett vems det var. Det som han först trodde var ett märke förstod han nu var namnet på en professionell musiker. Jan berättade för honom om stölden och det sorgearbete han gått igenom under dessa år. Han sa sig villig att eventuellt betala 5000 såvida den var i gott skick och bad att få träffa vederbörande för att se på trumpeten. Mannen sa sig inte bo här i stan, han var ofta utomlands, reste mycket men skulle kanske komma till Stockholm snart och då skulle han höra av sig igen. Han hade ingen mailadress … utan skulle ringa igen.

Det framkom i slutet av samtalet att trumpeten låg i en brun väska, med en del andra små tillbehör i. Vi tappade nästan andan. Fanns den fina skinnväskan kvar? Och fanns sordinen kvar? Låg trumpeten i den väska som den försvann i? Vi blev direkt upphetsade, men visade det förstås inte utan bad än en gång att få träffa honom och se på instrumentet. Jan frågade honom lite försiktigt var den fanns. Den fanns i Stockholm. Det gjorde ont i oss. Och tårar glimmade till i mitt öga. Hade den funnits så nära under alla dessa år? Hade den trumpet som så intimt hörde samman med Jan, och på ett sätt faktiskt också med mig, hela tiden funnits i vår närhet?
Jan sa sig villig att träffa mannen och se i vilket skick den var, för att därefter bedöma dess värde. Det skulle passa om en vecka, eftersom han just var på väg ut på turné. Mannen skulle återkomma.

Det har nu gått ytterligare en vecka, och den okände mannen har inte ringt tillbaka. Jan står fortfarande utan sin trumpet. Och vi förfasas över hur somliga människor kan bete sig. Det känns nu som om Jan blivit bestulen på samma trumpet två gånger. Rekord säkert. Men nu vet vi ändå att den finns. Någonstans i vår omedelbara närhet …

Det som dock är mest märkligt i denna historia är att endast en dryg månad innan det otäcka samtalet gällande en trumpet som varit borta i 12 år, bytte Jan lead pipe på en gammal Bach 37G inhandlad i New York 1979. En lur som mest hängt på väggen som prydnad för att den inte gett någon riktig signal. Med den trumpeten öppnade sig åter hans musikaliska väsen. Med den trumpeten känner han sig åter vara tillbaka i det musikaliska samtalet. Till fullo.

Keep swingin´ Jan, med ditt nyfunna, nyvunna trumpetsound!
Och hälaren kan slänga sig i väggen.

 

Se och lyssna till den stulna trumpeten från en TV-sändning 1994:

 

Jag startar ännu en blogg, men undrar inte längre varför

Ska jag starta en blogg nu igen? En till? Och vad har jag på Folkbladet att göra? Har jag något att tillföra? Kan det betyda något för mig själv och för eventuella läsare att jag vräker ur mig mina ordströmmar där? Också?

För att svara på frågorna tillåter jag mig att citera mig själv;

”Du skulle ju ha en blogg vetja! En motvallskäringsblogg!” Sa min kompis för något år sen. ”Och varför skulle jag blogga? Varenda människa bloggar ju nuförtiden. Det räcker med bloggar.” Sa jag, och satte mig istället ner och skrev en bok till.

Men så sitter jag plötsligt här med fingertopparna dansande över tangentbordet, med hjärncellerna vickandes på kanten ner till bloggträsket. Med en nystartad blogg. Knäppt ju. Och varför? Det tycks så mycket. För mycket. Och det skrivs och sägs så mycket. Alldeles tillräckligt. Så varför kan jag inte bara låta bli, vilket jag har gjort under ett helt långt femtiosexårigt liv. Varför inte fortsätta att låta bli?

Men intellektet låter känslorna ta över beslutsfattandet. Som vanligt, när det gäller mig. För jag har ju ett sjukt behov av att skriva. Av att uttrycka mig. Lite för stort för att det ska vara riktigt nyttigt. Jag önskar ibland att jag kunde slippa att så starkt känna behovet att åstadkomma olika kombinationer av ord. Visst, jag är rätt bra på att slöa också. Nog bättre än de flesta, för jag kan sitta i timtal i solen med en bok i knät. Jag kan till och med sitta i flera timmar i samma sol utan en bok i knät. Men mellan vilorundor under solar och en lång natts sömn, behöver fingertopparna sin springrunda över tangentbordet både för att hålla formen och för att hjälpa mig att få ut allt det som knakar inne i huvudet.

Problemet är vintern. Jag gillar inte den. För då finns det inte någon sol att sitta och läsa eller knaktänka i. Och nu, i slutet av januari (ja, det var det då jag skrev detta)  börjar eländet kännas lite för lång. Det är flera månader tills krokusen morsar på mig och vinkar med sina färger när jag går ut bland vindar, möss och människor. Så nu sitter jag här. Med bloggen öppnad. Och ännu ett forum att forma mina tankar i.” Slut citat.

Ja, så sitter jag här. Med ännu en blogg. På Folkbladet. En blogg där jag tillåts ta folkbladet ur munnen och definitivt ämnar att så göra. Vi får väl se vad det blir av den. Jag anar att jag kommer att fylla den med både stort och smått.

Och jag undrar inte längre varför jag en gång startade min första blogg. Däremot  undrar jag ofta om slumpen verkligen är en tillfällighet, för tre dagar efter det att jag öppnade den hände något väldigt speciellt. Och det där väldigt speciella har jag fyllt min första blogg med alltsedan dess. Flera tusen har läst om detta väldigt speciella. Och nästa vecka kommer ett TV-team hit hem och ska göra film om det.

Jag återkommer.

Och välkomna. Hur som helst.

 

 

Mer information om mig finns på www.annallan.se  Och vill ni ta del av mina kulturtips är det bara att gå in där och ta för sig.