Du ska vara tacksam att få synas i TV, lilla vän

Diskussionerna går understundom varma härhemma i mitt hus. Just i denna stund handlar det om medias utnyttjande av musiker. Sveriges Radio P2 sänder i sommar programmet Duellen, för fjärde året i rad. Det är väldigt gemytliga och intressanta program. Två musiker möts i en studio för att samtala och spela sin favoritmusik för varandra, för att ge och ta, för att låta den ena inspireras av den andra och för att dela med sig av sina erfarenheter som samlats på hög under ett längre eller kortare liv.
Där existerar ingen programledare som minutiöst förberett en intervju, ej heller någon professionell person som styr upp samtalet. De två medverkande är utlämnade till sig själva, de intervjuar helt enkelt varandra utan inblandning av tredje person.
Trevligt – som sagt – men där finns en hake; de som samtalar erbjuds inget gage, de erbjuds inte ens att få resan betald. Och hur många musiker är tillräckligt “om sig och kring sig”, hur många är villiga att nedlåta sig till att fråga om en slant till tågresan …
Deras möte sker i en studio i Stockholms innerstad och där spelas samtalet helt enkelt in för vidare färd mot en radiostation nära dig.

Programmet Duellen produceras för att säljas vidare, i detta fall till Sveriges Radio P2. Producenten ifråga är en eldsjäl som ser som sin uppgift att föra ut musik och kunskap. Hans intention är enbart god. Det är en duktig och mycket sympatisk man. Må inget mörker falla över honom för inget av detta är hans fel.
Det är ett systemfel.
Men faktum kvarstår; här utnyttjas människans svaga sidor, för vem vill framstå som en surkart? Självklart ställer man upp för att det är kul och spännande och intressant. Eller kanske bara för att vara bussig. Framförallt vill man inte verka stöddig, för i jantelagens förlovade land rynkas det i sådant fall på en och annan liten näsa.
Om det handlade om en ideell kulturförening utan mer än ett par ören i kassan vore det en annan sak. Men medborgarnas alldeles egna Sveriges Radio … ?

De inblandade försvarar sig med att påstå att det är ett sätt för musikerna att marknadsföra sig själva.
Det är bra reklam. Så säger man.

Jag blir väldigt trött när jag hör det argumentet för det innebär att allt som vi gör i det offentliga rummet kan värderas just så simpelt. Som reklam. Vilket i en förlängning skulle innebära att alla kulturarbetare skulle arbeta gratis. Jämt.
Man ska helt enkelt skatta sig väldigt lycklig över att någon överhuvudtaget uppmärksammar ens ynka lilla person.

En av våra allra finaste unga intrumentalister fick nyligen frågan om hon ville stå mitt i Stockholm city och musicera under det att en TV-kanal spelade in det hela. Allt för att se hur flanerande och shoppande människor reagerade.
“Vad får jag betalt?”, frågade den unga musikern.
“Det utgår ingen ersättning. Men vi kommer att credda dig ordentligt”, svarade producenten.
“Då ställer jag inte upp”.

Jag frågade en av de tidigare medverkande i Duellen, en medelålders etablerad artist, om vad hon ansåg om att stå för ett två timmar långt radioprogram utan att få betalt för arbetet.
Hennes svar blev: “Jag tänkte aldrig på det”.

Så långt har det alltså gått.

Det här är inget nytt. Det tveksamma (läs unkna) tillvägagångssättet har smugit sig in i vår mediavärld ända sedan 80-talet. Under en lång tid har detta arbetssätt långsamt men säkert etablerats. Men nu har det har gått för långt, och gränserna tänjs på, till det yttersta.
Jag vet att man på olika håll kämpar för att få Public Service att ta tillbaka förlorad mark och återinföra anständig betalning för tjänster, men hur sjutton går man tillväga för att återerövra makten över kulturpengar som försetts med vingar?

Att låta sig intervjuas när man kommit med en ny platta; det är okej. Men att ansvara för hela innehållet i ett program, eller tillåta media att sända hela livekonserter utan att de betalar en enda liten spottstyver, visar på en cynism som torde såra alla medverkande.
Kanske bryr sig inte alla. Kanske anser somliga att “vadå, man väl kan väl bjussa på sig”. Javisst, det är ju snällt tänkt, men vi gör ju numera inte så mycket annat än att bjussa på oss själva.
Jag skulle önska att man hos alla människor – i alla läger och på alla nivåer i vårt samhälle – fick uppleva mer av självrespekt, värdighet och integritet.

Jag saknar självrespekten, värdigheten och integriteten.

Och upphovsrätten.

Jag vet att jag sticker ut hakan, nu igen. Men världen är oroväckande full av outstuckna hakor. Och jag vill ännu inte ge upp hoppet om en mer rättvis värld.
Till er som är trötta på mitt engagemang i olika frågor; jag har just fyllt 60 år och kanske mattas jag med tiden av. Men den stunden är ännu inte kommen, så min fråga till Sveriges Radio samt andra kringkastande radio- och tv-kanaler, är följande:
När tänker ni återta ert folkbildningsansvar och börja sända egenproducerade program där kunskap och innehåll värderas, och de medverkande belönas enligt gällande avtal?

 

 

 

Jag är tacksam för hjälp att sprida denna text till berörda parter såsom Public Service, Musikerförbundet osv …

Texten ligger också på min hemsida.

 

Ett tillägg, skrivet i juli 2016: Texten ovan sprids återigen på Twitter och Facebook, ett år efter det att jag publicerade texten. Förhållandena år 2016 är fortfarande desamma; medverkande musiker i Duellen erhåller ingen ersättning. Produktionsbolaget ifråga försvarar sig med att musikerna inte behöver förbereda sig, vilket är felaktigt. De medverkande tänker noga igenom det hela och sätter sig in i den andre medverkande musikerns person, skapande, arbete och historia, vilket allt sammantaget innebär cirka 2 dagars arbete.