2022 års Monica Zetterlund-stipendiater utsedda!

Monica Zetterlunds Minnesfond har utsett 2022 års stipendiater.
Vi gratulerar Georg ”Jojje” Wadenius och Ellen Andersson.

Foto: Per Ole Haugen

 ”Att få spela och befinna mig i den musikaliska miljön, bland alla otroliga musiker, många av dem mina hjältar, mina idoler – det har varit min stora glädje i livet.”
Orden är Jojje Wadenius egna.

När man nämner Jojjes namn glittrar det till i människoögon. Han är djupt respekterad och älskad, både som människa och musiker, och många vittnar om hans stora betydelse som inspiratör och förebild. Jojje har varit en enormt uppskattad lagkamrat i en oändlig mängd musikaliska konstellationer och hans förmåga att smälta in i de olika sammanhangen är enastående.

Som ung hoppade han av läkarutbildningen och valde istället att hela och läka med hjälp av sin musik. Han lyssnade på allsköns musik under uppväxten; Jan Johansson och idolen Rune Gustafsson, men också Beatles, Simon & Garfunkel, Jimi Hendrix, Aretha Franklin och James Brown. Senare, efter flytten till New York, skulle Jojje komma att spela och turnera med många av sina idoler.

Alla hans tidigare utmärkelser talar sitt tydliga språk, och efter tjugo år som en av de mest hyllade studiomusikerna i USA är det få som kan överträffa hans diskografi. Där finns namn som Diana Ross, Dionne Warwick och Roberta Flack, men även Donald Fagan, Blues Brothers, Steely Dan och inte minst Luther Vandros. Och så förstås många av våra svenska storheter – däribland Monica Zetterlund.

Grupperna Made in Sweden och Solar Plexus var upptakten. 1969 kom en av Sveriges genom tiderna mest älskade och uppmärksammade barnskiva; Goda’ Goda’. Jojje fortsatte att komponera och spela in barnmusik, låten ”Kalles klätterträd” brukar han med glimten i ögat presentera som sin största hit.

Jojjes musik har nått fram till och starkt präglat en bred lyssnarskara, i alla åldrar, under hela sex decennier. Vi är många som bokstavligt talat spelade sönder LP:n Goda´ Goda´ när den gavs ut, och den är fortfarande lika älskad. Än idag går vi omkring och nynnar på hans barnvisor, de har boat in sig i våra gener. En av dem; ”Kråkbegravningen”, spelades in med Blood, Sweat and Tears under de år Jojje var medlem i gruppen.
Låten “She´s coming home”, som kan avnjutas på en annan av Blood, Sweat and Tears´ plattor, är också ett lysande exempel på Jojje som sångare. Efter att ha inspirerats av Steve Winwood utvecklade Jojje dessutom en alldeles egen scatsång, vilken blivit hans signum.

Hela Jojjes identitet är musik. Den är oefterhärmlig, alltigenom äkta och sprängfylld av lekfullhet och energier. Än idag är han aktiv i många skilda sammanhang, bland annat i bandet Cleo, där Jojje får utlopp för sin till synes aldrig sinande spelglädje.

Prissumman är 60.000 kronor och motiveringen lyder:

Du har inspirerat och berikat generationer med Din innerlighet och musikalitet, med oförglömliga kompositioner, en naturlig varm sångröst och ett virtuost, glittrande gitarrspel. Barnvisor, jazz, blues, rock eller pop – Du har lätt och lekfullt låtit musiken flöda över gränserna. Allt med ett enastående gehör, ett utsökt harmonisinne och en självklar följsamhet och melodisk lekfullhet som satt djupa avtryck inom oss. Din musik har fyllt oss med glädje, värme och kärlek och vi känner en djup tacksamhet.

*****

Foto: Satu Knape

I Ellen Anderssons barndomshem i Linköping ljöd musik av många skilda slag, men jazzenfångade tidigt hennes öra; särskilt gitarrister som Joe Pass, Wes Montgomery och George Benson, men också Nat King Cole som pianist. Och så förstås Ella Fitzgerald. Ellen framhåller Ellas betydelse som inspiratör med sin frasering, energi och attityd.

Sången har alltid varit ett naturligt uttrycksmedel, men under studier på Lunnevads och Skurups folkhögskolor öppnades Ellens ögon ytterligare. Hon gick från klarhet till klarhet och med tiden öppnades dörren till improvisationens värld.
Ellen har alltid närmat sig musiken från både ett vokalt och instrumentalt perspektiv. Där finns en förkärlek för standardrepertoaren som på ett alldeles särskilt sätt väckt hennes experimentlusta.

Debutplattan kom 2016, den prisades med Gyllene Skivan och Ellen tilldelades också P2:s Jazzkatten som årets nykomling. Turnéer följde i spåren, och hon har de senaste åren samarbetat med mindre jazzensembler men även med Norrbotten Big Band och Sveriges Radios, Norrköpings och Malmös Symfoniorkestrar. Hennes senaste skiva grammisnominerades och blev lyssnarnas favorit för Gyllene Skivan.

Inom Ellen finns ett otroligt driv, ett djupt allvar och en påfallande känslighet. I de allra mest magiska ögonblicken bjuder hon på musik av världsklass, såväl i scatsång som i ballader.
Ellen kan stoltsera med många fina recensioner och ser nu fram emot nya, spännande projekt. Så gör även Monica Zetterlunds stipendienämnd som nyfiket kommer att följa hennes väg framåt.

Priset är 40.000 kronor och motiveringen lyder:

Ellen bär på en brinnande kreativitet. Hon strävar oupphörligt och med stor hänförelse efter nya musikaliska uttryck – att förfina dialekterna inom de musikaliska språken. Med djup och innerlighet, med en virtuositet av sällan skådat slag, med en unik frasering och en imponerande improvisationskonst berör hon sin publik och skapar med sin röst en magisk atmosfär. 

 *****

Monica Zetterlund skulle den 20 september ha fyllt 85 år. Stipendierna delas ut under en hyllningskonsert på Berwaldhallen den 25 september.
Med på scenen finns även 2020 och 2021 års stipendiater: Bengan Jansson, Cornelia Nilsson, Elise Einarsdotter, Alexander Lövmark och Henrik Dorsin.
Förutom dessa medverkar också Tommy Körberg, Lise&Gertrud samt husbandet bestående av Calle Bagge, Hans Backenroth, Jocke Ekberg och Ulf Andersson.

 

För Minnesfonden, Ann Allan (ordförande)

 

 

2021 års Monica Zetterlund-stipendiater

Monica Zetterlunds Minnesfond har utsett 2021 års stipendiater.
Vi gratulerar Elise Einarsdotter och Alexander Lövmark.

 

Foto: Isabelle Minou

I Elise Einarsdotters liv slingrar sig röda trådar av poesi, lyrik och musik; tre komponenter tätt sammanflätade och djupt förankrade.
Inspirerad av Österlens gula rapsfält, hästar, hav och landsbygd började hon spela piano redan som litet barn. Som ung tonåring fick hon uppdraget som kantor i bygdens kyrkor; något som gav henne insikt i kyrkomusikens harmonik samtidigt som de långa preludierna lockade henne att utveckla improvisationskonsten.
Elise fångades av folkmusik, soul och den klassiska musiken men upptäckte tidigt även jazzen. Hon startade ett eget jazzband i Ystad, men Stockholm hägrade och Elise skulle med huvudstaden som bas komma att bli en centralgestalt – som musiker och kompositör, men även som en röst för jämlikhet, jämställdhet och mångfald.
Under några år i 70-talets USA, med bland annat studier på Berklee College of Music i Boston, mötte hon de allra största inom jazzen. De skänkte outplånliga intryck och Elise återvände till Sverige med nya erfarenheter och en inre rikedom. Väl på hemmaplan bildade hon den banbrytande gruppen Tintomara, ett oerhört betydelsefullt band som visade vägen för mången kvinnlig musiker; ett exempel på Elises stora betydelse som förebild.
Hon har samarbetat med och komponerat för många av våra finaste musiker, skådespelare, poeter, körer och orkestrar; ofta med livskamraten Olle Steinholtz vid sin sida. Elise har samtidigt varit verksam som föreläsare och pedagog och en engagerad och synnerligen aktiv röst inom kulturen.
Världen har varit hennes arbetsfält och oräkneliga är hennes konserter, skivinspelningar, TV- och radiosändningar. Ofta har vi avnjutit henne i den egna Elise Einarsdotter Ensemble. Ibland har vi sett henne alldeles allena på scenen, som solist. Vi ser också tillbaka på den unika konsertserien på Oktoberteatern i Södertälje: Elises Salong, med gäster från vitt skilda genrer, alltid genomförd med stor värme och kärlek.
Elise är och har varit en urkraft.
Prissumman är 60.000 kronor och motiveringen lyder:

Du är en solstråle på den musikaliska arenan. Hela Ditt verksamma liv har Du varit en betydande inspiratör där engagemanget, experimentlustan och initiativrikedomen varit nyckelorden. Kreativiteten och nyfikenheten är ständigt närvarande. Din person, Din musikaliska formuleringskonst och tekniska briljans har satt djupa avtryck hos generationer av musiker. Allt detta är en beundransvärd gärning.

 

Alexander Lövmark – Fasching, Stockholm:

Foto: Alexander Tillheden

Vi är glada att få uppmärksamma Alexander Lövmark; en nyfiken vokalist med ett vidöppet sinne, alltid med nya utmaningar i sikte.
Han sjöng sig igenom uppväxten men fastnade med tiden också för kontrabasen, även det ett instrument som han trakterar med stor skicklighet.
Utbildningen gick från Kulturskolan via Bollnäs Folkhögskola till Högskolan för Scen och Musik Göteborg där han studerade improvisation – nu framförallt som sångare. Alexander har med sin sångröst sökt sig till många olika och brokiga sammanhang som alla utvecklat honom, på skilda sätt; ofta som solist, men även som medlem i exempelvis Taubekapellet Tira Vento och vokalensemblen Stockholm Voices.
Själv säger Alexander: ”Mina musikaliska förebilder har varit många och jag har ofta bytt favoriter. Jag har haft en stor dragning till det improviserade; till det som händer i nuet. Jag vill alltid känna att jag utmanar det förutsägbara. Det var stort att vinna 1:a pris i Montreux Jazz Voices Competition, men kanske ännu större att året därpå gästa Montreux Jazz Festival med både eget band och egna kompositioner.”
Monica Zetterlunds Minnesfond ser mycket fram emot att följa Alexanders framtida musikaliska äventyr.
Prissumman är 40.000 kronor och motiveringen lyder:

Din virtuositet och Ditt intuitiva musikaliska flöde är avspänt, naturligt, självklart. Du är en ekvilibrist, en urkraft med stor närvaro och ständig lust till nyskapande. Allt bottnar i en genuin teknik kombinerad med en djup kunskap. Ditt musicerande hänför, Ditt musikaliska uttryck bringar glädje. Tack Alexander!

 

Monica Zetterlund skulle den 20 september ha fyllt 84 år. Stipendierna skulle ha delats ut under en hyllningskonsert på Berwaldhallen den 26 september, men likt förra året ställs konserten in pga restriktionerna.
Förhoppningsvis får vi se 2020, 2021 och 2022 års stipendiater på samma scen nästa år!

För Minnesfonden, Ann Allan (ordf, textförf.)

2020 års Monica Zetterlund-stipendiater!

Monica Zetterlunds Minnesfond har utsett 2020 års stipendiater. Vi gratulerar dragspelaren Bengan Janson, trumslagaren Cornelia Nilsson samt pristagaren till det nyinstiftade ”Monica Zätas Filurpris”Henrik Dorsin.

 

 Foto: Hasse Linden

Få är så gränsöverskridande som Bengan Janson. Han fick sitt första dragspel som åttaåring och har ända sen dess sett till att hamna i så många och brokiga konstellationer som bara är möjligt.

Hans liv har bestått av inspelningar och konsertturnéer runt om i världen tillsammans med musiker och artister som Ann-Sofie von Otter och Loa Falkman, Björn Ståbi och Anders Jakobsson, Marie Fredriksson, Lisa Nilsson, Björn Skifs, Sven-Bertil Taube, Jill Jonsson, osv … Listan kan göras oändligt lång. Tillsammans med Kristina Lugn och Allan Edwall bildade han gruppen De Tröstlösa. Och eftersom jazzpianisten Oscar Peterson varit en av Bengans husgudar var han särskilt lycklig över att få spela in en skiva med pianisten Jan Lundgren och den gitarrist som ingick i Oscar Peterson Trio; Ulf Wakenius.

Bengan åtnjuter en gränslös respekt, både av sin publik och av sina medmusiker. Oavsett stilart, ålder eller kön är hans kollegor rörande samstämmiga i sina superlativer och det är idel stora ord: ”Bengan Janson har inga brister. Han har alla komponenter. Han behärskar alla genrer. Han är innerlig och ömsint. Han är helgjuten in i minsta cell. Han är en av våra största. Och han är folkkär. På riktigt.”

Prissumman är 60.000 kronor och motiveringen lyder:

Du personifierar begreppet speleman. Oavsett genre är Ditt engagemang unikt och Din publikkontakt utan filter. Ditt virtuosa musicerande är sensibelt, genuint och innovativt; ständigt utforskande. Och mitt i allt detta flödar humorn, med samma fulländade timing. Din musikaliska glädjeyra inspirerar över generationsgränserna. Allt i Monicas anda.

 

Foto: Christer Männikus

Cornelia Nilsson började spela trummor redan vid 7 års ålder. 20 år senare har hon etablerat sig på de stora jazzscenerna, inte minst i Köpenhamn som numera är hennes hemvist.

Intresset för jazzmusiken väcktes när hon som tonåring ofta hängde på jazzklubb Underground. Där lyssnade hon till trummisar som satte extra fyr på hennes inre musikaliska gnista. Cornelia har studerat jazz på först folkhögskolor och därefter på Högskolan för Scen och Musik i Göteborg, men valde att bryta sig loss från institutionerna och fortsättningsvis utveckla sitt spel genom att just – spela.
Cornelia ingår i bland andra Mathias Landæus Trio och i Thomas Markusson Open.
Som kuriosa kan nämnas att Cornelia har överraskat stort med att i det närmaste däcka sin omgivning med sin klockrena sång.

Cornelia berättar själv om ett par viktiga milstolpar: ”I januari 2019 hade jag den enorma äran att spela en konsert med en av mina hjältar; Kenny Barron, tillsammans med basisten Kiyoshi Kitagawa. Jag har aldrig någonsin haft en musikalisk upplevelse som den. Nervositeten var stor, men den energi de utsöndrade sköljde bort allt – jag åkte verkligen bara med och fick känna hur det känns när musiken bereder vägen för mig som musiker, och inte tvärtom.
Sommaren 2018 hade jag turen att ha en av mina stora inspirationskällor som lärare; Louis Hayes. Av honom fick jag verktyg som hela tiden är närvarande i mitt trumspel. Hans ord rungar skönt varje gång jag spelar på ridecymbalen: ”Just smash it!”.

Cornelia får 40.000 kronor och motiveringen lyder:

Din musik och Din personlighet genomsyras av humor och värme, av öppenhet och generositet, av mod och integritet. Under varje solo berättar Du en historia, och den är helt igenom ärlig. Med lekfullhet och totalt fokus blir de musikaliska ögonblicken till högtidsstunder.

 

Foto: Robert Eldrim

År 2020 delar Monica Zetterlunds Minnesfond ut ett nyinrättat pris ämnat för en artist som verkar inom teater, film, revy och kabaré; genrer som Monica så framgångsrikt representerade.
Först ut i raden att ta del av ”Monica Zätas Filurpris” är Henrik Dorsin.

Det känns naturligt att dra kopplingar inte enbart till Monica Zetterlund utan även till Hasse&Tage när man ska beskriva såväl Henriks artisteri som hans personlighet. Han är en aktningsvärd person, med en imponerande meritlista; en unik estradör som för traditionen vidare.

Prissumman är på 25.000 kronor och motiveringen lyder:

”Du borde skrivas ut på recept. Du frigör våra endorfiner, Du gör oss glada och välmående, inte minst aktiverar Du vårt intellekt och får oss att reflektera över saker och tings tillstånd. Ditt estradörskap är mångsidigt; kombinationen av musikalitet, komisk svärta, lustifikationer och kvickheter är skapad med stor skärpa. Din värme och genialitet gör vårt land till en bättre plats att leva i och för detta vill vi Dig hylla. Monica skulle ha älskat Dig, Henrik.

 

***

Monica Zetterlund skulle den 20 september ha fyllt 83 år och stipendierna skulle traditionsenligt ha delats ut under en hyllningskonsert på Berwaldhallen den 27 september.
På grund av rådande pandemi ställs dock årets konsert in. Vi kommer istället att fira både årets och nästkommande års stipendiater i september 2021.

Texten ovan ligger även på Monicas hemsida. Botanisera gärna på sidan. Vi blir väldigt glada om du ansöker om medlemskap i Monica Zetterlund-sällskapet och därmed stöttar arbetet för Monicas minne.

För Minnesfonden, Ann Allan (ordförande, textförfattare)

 

 

2019 års Monica Zetterlund-stipendiater!

Monica Zetterlunds Minnesfond gratulerar 2019 års stipendiater:
Nisse Sandström och Anna Greta Sigurdardottir.

Kenth WångklevFoto: Kenth Wångklev

Saxofonisten Nisse Sandström har alltid gått sin egen väg. Han är ett naturbarn, med båda fötterna stadigt förankrade i jorden, men musikaliskt sett flyger han dit vingarna bär, och de bär högt! Han har en otrolig spännvidd, och är förutom musiker även en mycket uppskattad konstnär.

Samarbetet med Monica började år 1984, under inspelningen av plattan ”Holiday for Monica” tillsammans med bland andra Red Mitchell. Och samarbetet fortsatte på Södra Teatern i föreställningen ”Sakta vi gå genom stan”.

Nisse själv säger så här om tiden med Monica:
”Jag hade en fin kontakt med Monica. Vi tecknade och målade tillsammans. Och vi var ute och plockade svamp. Själv är jag en rutinerad svampkännare, men Monica låg inte långt efter. Eftersom jag aldrig haft vare sig nån lillasyster eller storasyster, så blev Monica min schyssta storasyster.
Gud, så mycket kul vi har haft!”

Prissumman är på 60.000 kronor och motiveringen lyder:

Ditt konstnärskap är mångfacetterat och synnerligen upplivande. Med en djup förankring i traditionen har Du med en aldrig sinande närvaro oupphörligt förnyat Ditt musicerande på ett personligt, lekfullt och spirituellt sätt. Du är en helt igenom genuin och högst unik improvisatör; en sann förebild för generationer.

 

AG Foto Magnus AndersenFoto: Magnus Andersen

Anna Greta Sigurdardottir är född och uppvuxen på Island. Som barn fick hon en klassisk skolning men under tonåren tog intresset för jazzmusiken överhanden.
Hon har studerat på jazzlinjen på Islands musikskola och därefter på Musikhögskolan i Stockholm.
Anna Greta har trots sin ringa ålder hunnit samarbeta med många av landets absoluta toppmusiker, i mängder av varierande sammanhang, både som pianist och kompositör. Bland samarbetspartners kan nämnas Håkan Broström, Susanna Risberg, Norrbotten Big Band, New Places Orchestra, Elaria Big Band och Gotlands länsmusik.
I september släpps en platta där hon musicerar tillsammans med Max Schultz, Joakim Milder, Christian Spering och Magnus Gran.
För Anna Greta står alla tänkbara dörrar öppna och stipendienämnden spår henne en alltigenom lysande framtid.

Prissumman är på 40.000 kronor och motiveringen lyder:

Med en hängiven upptäckarlust och vetgirighet tar Du Dig med stor seriositet an både små och stora sammanhang, från vitt skilda traditioner. Du har ett gediget personligt uttryck, en ciselerad pianoteknik och en väl utvecklad intuition. Och Din skaparlust smittar av sig – med Ditt glada, positiva och öppna sinnelag ger Du strålglans åt hela Din omgivning.

 

Monica Zetterlund skulle den 20 september ha fyllt 82 år. Stipendierna delas ut under en hyllningskonsert på Berwaldhallen söndagen den 29 september.
Medverkande musiker är Ulf Andersson, Hans Backenroth, Calle Bagge, Monica Dominique, Jocke Ekberg, Tommy Körberg, Nisse Landgren, Johan Norberg, Stockholm Voices samt årets stipendiater. Konferencier, som alltid; Tom Alandh.

För Minnesfonden, Ann Allan (ordf)

 

 

Ord vägda på den finaste av vågar

Varje vecka möter jag nya människor.
Att tala om relationer, om kärlek och ovänskap, om det lyckosamma och det svåra, om människans komplexitet, om att vara förälder, om att inte räcka till och om att faktiskt göra det: Räcka till.
Vi gör alla det vi förmår.

Vi människor lockar fram olika sidor av varandra. Somliga tar fram våra sämre sidor, medan andra tar fram våra bästa. En relation bygger på just det; vem vi är, och vem vi blir, tillsammans.
Att fundera över anledningen till att just vi två älskar varandra så djupt och har en så värdefull gemensam vardag; det är både kittlande och intressant att reflektera över och försöka sätta ord på.
Att leva i en kärleksrelation är en rafflande tillvaro. Oväntade saker inträffar, oupphörligt.
Oavsett om det handlar om kärlek eller arbete eller andra viktiga skeenden i livet är den stora frågan – kanske till och med den enda frågan – om det som sker är värt det.

Att längta efter ett barn. Att uppleva en graviditet, en förlossning och chocken över att bli förälder; det är omvälvande. ”Det går inte att föreställa sig”, sa jag, och den unga nyblivna pappan/jazzpianisten nickade så frenetiskt att huvet höll på att ramla av och svarade med jättestora ögon: ”Nää, det går inte att föreställa sig”.
Men det är långt ifrån enkelt att för en tid låna sitt eget barn och några år senare släppa taget. För man kan ju inte äga vare sig en katt, ett träd eller ett barn.

Man kan inte äga en katt. Det finns dom som tror att man kan.
Man kan inte äga ett träd. Det finns dom som tror att man kan.
Man kan inte äga ett barn. Det finns dom som tror att man kan.
Detta är mycket viktigt att veta. Om katter, om träd och om barn.
Bernt Rosengren, författare och poet

Att förlora en nära. Att lära sig ensamheten. Att långsamt och trevande försöka hitta sin egen röda tråd.
Att behålla kärleken även om den inte längre går att ta på.
Att leva är att så småningom dö. Men kärleken består.

Att med hjälp av lämpliga ordalydelser under en begravningsakt och i samtal få konfliktfyllda anhöriga till en nyligen bortgången att möta varandra igen.
Att inse att vi är den vi är på grund av våra gener och vad vi varit med om: Sammansatta så det räcker och blir över.

Att begrava ett litet barn, eller en ung människa som tagit sitt liv.
Att ge de sörjande bästa tänkbara förutsättningar för en fortsatt tillvaro, för att man helt enkelt måste försöka få fatt i den sargade, halvt avskavda röda tråden.
Väl valda formuleringar; ord vägda på den finaste våg och sättet att framföra dem är ofta avgörande för hur de som lämnats kvar klarar av att gå vidare.
Det är skakande ansvarsfullt.

Att hjälpa människor framåt, att vrida och vända och lösa upp knutar i tankebanor.
Att gripa livet i flykten.

”Man är aldrig så lycklig som när man har mycket att göra”, som den mycket gamla kvinnan sa.

Läs mer

 

2018 års Monica Zetterlund-stipendiater!

 

Monica Zetterlunds Minnesfond har år 2018 utsett två stipendiater; en etablerad musiker och en ung begåvning med framtiden för sig.
Vi gratulerar Mats Öberg och Arvid Jullander.

Rolf Eklund
Foto: Rolf Eklund

Mats Öberg har bokstavligen levt med musiken i hela sitt liv. Han är oerhört älskad, i alla läger, som den varma och prestigelösa musikant och människa han är.
Han beskrivs som ett unikum, ett musikaliskt geni, även av dem som vanligtvis undviker det ibland slentrianmässigt nyttjade epitetet.
Mats är inte enbart pianist, utan också munspelare, kompositör och arrangör. Sammanhangen är många; pop, jazz, fusion, folkmusik och symfoniorkester.
Mats har erfarenhet som en hundraåring och lekfullhet som ett litet barn.
Han är som ett uppslagsverk, och minns allt, i detalj, ända sen sin tids begynnelse. Kombinationen av en underfundig humor och stort allvar är gripande. Han rör sig obehindrat mellan olika stilar men trots sin tekniska förmåga hemfaller han aldrig åt cirkuskonster. Han kliver mjukt och prestigelöst in i de olika sammanhangen och ”spelar bara det som behövs”.
Som ett exempel på Mats sensationella musikaliska bravader bör nämnas att han på 90-talet uruppförde Frank Zappas då nyskrivna pianokonsert, i Lincoln Center i New York.
Vid ett tillfälle lät Frank Zappa Mats känna på hans ansikte för att han skulle få veta hur han ser ut, hur han känns, och Zappa sa: ”Dont forget the famous nose”.
Det var ett oförglömligt ögonblick.
Barndomsvännen och medmusikanten Morgan Ågren talar sig varm om Mats ärlighet. ”Det finns inget filter, han är som han är. Han har en uttrycksfullhet i kroppsspråket, i ansiktet – han är som en öppen bok, och han lever och spelar i stunden. Hans kontakt med instrumentet är fängslande, oförstört, gudomligt, själfullt.”
Spelkamraten Ale Möller har sitt eget mål: ”När jag blir stor ska jag bli som Mats Öberg”.
Mats får 50.000 kronor och motiveringen lyder:

Din positivism, din närvaro och din kreativitet är genomgripande. Med ärlighet och lekfullhet, med ett öppet sinne och en omåttlig fantasi öppnar du dörrar till nya musikaliska rum, dit du varmt och kärleksfullt bjuder in dina medmusikanter, oavsett stil och nivå.

 

Arvid Foto-Terese Lien Evenstad
Foto: Terese Lien Evenstad

Arvid Jullander, född 1994, är i grunden göteborgare. Som liten grabb tog han gitarrlektioner och fastnade för bluesen. Eric Clapton blev husguden.
I tonåren fick Arvid prova på kontrabasen och blev omedelbart förälskad.
Med basen kom jazzen in i Arvids liv. Hans mest betydande utveckling skedde under åren på Fridhems folkhögskola i Svalöv, vilka ledde vidare till en treårig kandidatutbildning i jazz, på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Arvid hämtar ständigt ny inspiration från olika instrumentalister, men vill särskilt lyfta fram musiker som Ray Brown och Lars Danielsson, Ella Fitzgerald, Oscar Peterson och Ahmad Jamal.
2016 blev Arvid uttagen som en av tre basister till ”Betty Carter’s Jazz Ahead” i Washington D.C.
Stipendienämnden ser i Arvid en inspirerande musiker med stor potential och en lysande framtid. Arvid får 30.000 kronor och motiveringen lyder:

Det svänger om dig, Arvid. Med stor ödmjukhet och en personlig värme hänför du din publik. Du äger en harmonisk och rytmisk medvetenhet, och med envishet, ambition och pondus förflyttar du dig obehindrat mellan olika stilarter – från jazzens ursprung till dess nutid och framtid.

 

***

Monica Zetterlund skulle den 20 september ha fyllt 81 år. Stipendierna delas ut under en hyllningskonsert på Berwaldhallen söndagen den 30 september kl 18.

 

För Minnesfonden,

Ann Allan (ordförande)

 

 

Personförföljelse på uppdrag av högre ort

Jag vet, detta är inget nytt. Men jag skriver det ändå.
Min äldste son är sjukskriven sen tre och ett halvt år tillbaka.
Efter att brådstörtat ha sprungit in i väggen har han provat olika typer av mediciner mot ångest och depression men han tål dem inte.
Han är likt sin mamma överkänslig mot kemiska preparat. När jag själv behöver en huvudvärkstablett räcker det med en halv Panodil för att jag ska somna. Jag saknar enligt expertisen ett enzym som bryter ner läkemedel. Opraktiskt.

Ångesten hos min son går upp och ner. De senaste veckorna har han varit lite piggare. Han har till och med kunnat gå ner på kvarterskrogen för att umgås med kompisar och ta ett par öl. Annars är han mest inne. Har social fobi. Ligger i soffan. Går stadigt upp i vikt.

Under de piggare perioderna spelar han data-spel, kommunicerar med människor över världen, via nätet. Men gör det ifrån sin nedsjunkna soffa.
Han skulle behöva gå ner 50 kilo, och han planerar hur han ska gå tillväga för att det ska kunna ske, men han orkar inte ta tag i det för varje gång hotbrevet från Försäkringskassan dimper ner i lådan så faller han.

Vid de tillfällen han varit på gång, känt någon form av framtidstro och livslust, så tas den ifrån honom när Försäkringskassan ifrågasätter läkarnas sjukskrivning. Trots att läkarna är eniga och intygen samstämmiga.
Det har hänt några gånger att hans läkare ringt och skällt ut handläggaren och fått personen ifråga att fatta att de spär på och förlänger hans sjukdomstillstånd genom sitt agerande.
Sen går det ett par månader, och så återupprepas eländet.

Johan har inte en chans. Försöker du resa dig gör de vad de kan för att trycka ner locket och spika igen kistan. Det är förhoppningsvis inte deras mening, men faktum kvarstår.
Jag gissar att politikernas agerande gör även Försäkringskassans personal sjuka.

På den psykiatrimottagning i Täby där Johan är patient säger personalen upp sig. Mottagningen fungerar inte. Min son väntar på att vidareutredas men allt står stilla.
Det finns inga läkare. Att få en ny läkartid är med andra ord inte ens möjligt.

Vem ska ta hand om Johan och alla andra patienter som behöver hjälp?
Och hur är det ens möjligt att Försäkringskassan inte har rutiner för att tackla dylika situationer, utan bara våldsamt kör sitt race?

Värken i bröstet plågar Johan dygnet runt. Skräcken att sjukbidraget ska tas ifrån honom gör honom ännu sjukare.
Som tur är har han halvfriska föräldrar.
Alla har inte det.

Snart är det val. Och tänk, jag tror inte att det hjälper.

 

*Jag gav år 2016 ut en bok om Johan: ”Mamma till ett yrväder”, och blev i sammanhanget utnämnd till ambassadör för Psykiatrifonden.
Vi är många ”kämpar” som oförtröttligt bankar våra huvuden i väggen.

Tack, Hans Alfredson

Tage Danielsson lämnade livet den 13 oktober 1985.
Samma dag, 32 år senare, begravdes Hans Alfredson; fredagen den 13 oktober 2017.
Båda begravningarna var borgerliga ceremonier, båda ägde rum i Heliga Korsets Kapell på Skogskyrkogården i Stockholm.

Under begravningsakten av Hans Alfredson fick vi skratta och gråta över en hel epok, en epok som tog halvslut redan när Tage dog, men som nu definitivt är förbi.
Begravningen blev en värdig blandning av sorgsenhet och happening. Det kändes skönt i magen, rakt igenom, och särskilt fint var det att få sjunga med i ”Öl”- refrängen.
Musik och text hämtad mestadels ur Svenska Ords produktioner framfördes med innerlighet och kärlek av musiker som under åren arbetat med HasseåTage;
Tina Ahlin, Jan Allan, Jan Bergnér, Monica Dominique, Tommy Körberg, Lars Olofsson och Svante Thuresson.
Peter Dalle läste Hans´ dikt ”Att låsa och fara” och anslöt under uttåget då musikerna spelade ”Hur glad får man vá?”.
Efteråt skålades det i champagne i Hans och Gunillas hem på Lidingö.22426461_10210804712296429_2274361629328992868_o

När jag på sjuttiotalet bodde på studenthem vid Tegnérlunden i centrala Stockholm satt kompisarna och jag på kvällarna och lyssnade på Lindemän, på grammofon. Vi kunde alla Lindemän utantill. Alla. Vi citerade dem dagligen, vi kunde knappt prata med varann utan att lägga in nån liten Lindeman-knorr.

Och jag minns när min dotter Sofia var nio år; Hasse kom på besök, lyfte upp henne i knät och berättade en saga.
Eller när han sjöng ”True love” för Jan på hans 75-årsdag; en sång som så starkt förknippas med Hasse, som han ju alltid sjöng när det var kalas. Den var förstås given under begravningen, då med Tommy Körberg som solist.

Jag minns Hans´ egen 80-årsdag. Alla var glada, alla utom Hans själv. Han log vid endast få tillfällen under den där ljuva sommarkvällen i trädgården på Lidingö. Men när han berättade hur han erhållit den blomsterkrans som prydde hans åttioåriga huvud – då lyste han upp.
Det var nämligen så att han hade vankat omkring i Gamla Stan några dagar tidigare och blivit så pinknödig att han var tvungen att gå in i närmsta affär för att be att få låna toaletten. Det var en blomsteraffär, och kvinnan som ägde butiken skickade blomsterkransen till Hans på den stora dagen.
Han var så fin i den. Fin men sorgsen.
Han mådde inte bra de sista åren. Insikten om att det roliga var över, var smärtsam för honom.
22424563_10210804790258378_4269639932555571675_o

HasseåTage har präglat generationer och varit även en politisk kraft, i dess bästa bemärkelse. Jag är gränslöst tacksam över att ha tillhört en generation som fått ta del av, och fostrats av dessa unika snillen som lyckats med konststycket att under decennier berika en hel nation.

 

 

2017 års Monica Zetterlund-stipendiater!

Monica Zetterlunds Minnesfond delar varje år ut stipendier till musiker och artister som verkar i Monicas anda. Antalet priser varierar från år till år, åldrarna likaså.
I år har stipendienämnden utsett tre stipendiater; två gamla musikerrävar som under flera decennier förbehållslöst delat med sig av sin energi och skaparanda, och därtill ett yngre stjärnskott som de senaste åren har intagit både inhemska och internationella scener. De tre stipendiaterna erhåller vardera 50.000 kronor.
Vi gratulerar Bobo Stenson, Krister Andersson och Isabella Lundgren.

2016 02 05 Bobo Stenson

Bobo Stenson är västeråsgrabben som började spela klassiskt piano redan vid sju års ålder. Hans pianolärare, som var jazzintresserad, gav honom ett självförtroende och Bobo minns den allra första gången som han spelade inför publik; det var en blues, och Bobo var 12 år gammal. Jazzen tog snart överhanden och han kom att spela i diverse jazzgrupper i sin hemstad, tillsammans med bland andra kompisen Lars Färnlöf. Genom Lasse och Staffan Abeleen kom Bobo i kontakt med Monica Zetterlund. De jobbade tillsammans i Beppe Wolgers revy på Ideon-teatern, något som Bobo minns med stor glädje.
Börje Fredriksson var den som upptäckte Bobo och tog med honom till Stockholm. Det blev språngbrädan för Bobos musikaliska resa ut i världen; en resa som varit rik och mångfacetterad.
Han är en pelare i svensk jazzhistoria; under tjugo år som medlem i den legendariska gruppen Rena Rama, och under trettio år med egen trio. Under flera decennier har han befunnit sig i den internationella hetluften, bland annat som medlem i Charles Lloyds kvartett där han gavs stort spelutrymme.
Bobo vill också särskilt framhålla samarbetet med George Russell och kvartetten med Jan Garbarek, Palle Danielsson och – Jon Christensen; många är de banbrytande och personliga trumslagare som har betytt och fortfarande betyder enormt mycket för Bobos musicerande.
Han är ledamot av Kungliga Svenska Musikaliska Akademin och har under sitt liv erhållit ett stort antal utmärkelser. Men – det saknas något riktigt fint på hans meritlista; nämligen Monica Zetterlund-stipendiet.
Nu är det dags, och motiveringen lyder:

Du har alltid legat i frontlinjen. År efter år, decennium efter decennium har du med hjälp av en extraordinär teknisk förmåga skapat framtidens musik. Med din omåttliga energi och upptäckarlust öppnar du ständigt nya dörrar. Din spiritualitet smittar av sig och gör dig till en förebild för generationer.

 

Krister

Krister Andersson föddes i Eskilstuna i början av femtiotalet. Han betraktades som ett musikaliskt underbarn och fascinerades tidigt av framförallt klarinetten. Redan som 12-åring spelade han i flera olika band, men de vuxna musikerkollegorna såg noga till att han kom hem till mamma och pappa på kvällarna.
Han har studerat på klarinettsolistlinjen vid Musikhögskolan i Stockholm, men jazzen har varit en stor inspirationskälla, och han har allt oftare kommit att spela tenorsax. Även altsaxen har kommit till användning i till exempel Bosse Brobergs Nogenja. Han trakterar instrumenten med samma självklarhet och briljans. Ingen notbild är honom övermäktig, inget musikstycke så komplicerat tonsatt att han inte spelar det prima vista.
Kristers meritlista är imponerande. Han har erhållit mängder av utmärkelser och medverkat på ett stort antal skivor, varav sex stycken i eget namn. Han har varit medlem av Leonard Bernsteins Världsorkester, Kungliga Hovkapellet, Uppsala kammmarsolister, Norrlandsoperan, Radiojazzgruppen och Sandviken Big Band. Han har spelat med EGBA, Gals and Pals, Nils Lindberg, Cornelis Vreeswijk och förstås – Monica Zetterlund.
Krister är en mycket blygsam och tystlåten person, men varför säga det med ord när man kan kan tala i toner?
Motiveringen lyder:

Du bär på en personlig och musikaliskt klurig fantasi som oupphörligt leder vidare mot nya äventyr. Du skakar om oss lyssnare på ett underbart sätt, oavsett om det handlar om improviserad eller noterad musik. Med en utsökt timing, värme och humor kombinerad med en vidunderlig teknik, har du en given plats bland Monicas gunstlingar. 

 

Izabelle Nordfjell

Isabella Lundgren är likt Monica Zetterlund sprungen ur ett värmländskt rotsystem. Musiken är hennes väsen, alltsedan födseln. Efter gymnasiets musiklinje går upptäcktsfärden till New York för studier på universitet och i jazzmiljöer. Fyra innehållsrika år senare återvänder Isabella till Sverige där hon påbörjar teologiska studier. Samtidigt lyfter livserfarenheterna hennes muscierande till nya höjder.
En ständigt växande publik kapitulerar inför hennes ärlighet och naturliga sätt.
Isabellas djuplodande intresse för filosofi och existentiella frågor präglar hennes musicerande. Förebilderna är en vacker samling; Billie Holiday, Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan … Isabella nämner också en rad filosofer som betytt mycket i hennes utveckling; Kirkegaard, Jung, Mill och Rand.
På frågan om musikens betydelse uttrycker sig Isabella så här:
”Jag tror att musik kan förankra och förtydliga vår sanning, väcka oss när vi sover, förvandla och förflytta oss när vi är trötta på att torka disk och tvätta underkläder, och allra helst få oss att tänka. Jag vill det mest av allt tror jag; att människor ska frigöra sig och tänka sina egna tankar. Musik är individualism och världen behöver fler människor som vågar vara excentriska, konstiga, eftertänksamma och absolut sig själva, oavsett omvärldens blickar. Orden väger tyngst för mig, dom definierar innehållet. Orden och musiken tillsammans är det mest kraftfulla uttryck man kan finna. Det enda jag vill med min musik är att människor ska se sig själva tydligare, tänka sina tankar klarare eller finna tröst i det mörker som ibland uppstår i detta outtömligt oförståeliga mysterium som är livet.”

Motiveringen lyder:

Du förmedlar känslor på ett sätt som är unikt, och övertygar med ett alltigenom äkta uttryck. Sångglädjen är allvarsam, din sinnlighet djupt rotad. Tillsammans med en utsökt intonation och textbehandling berör du dina lyssnare på djupet.

 

 

Monica Zetterlund skulle den 20 september i år ha fyllt 80 år. Stipendierna delas ut under en hyllningskonsert på Berwaldhallen söndagen den 24 september kl 18.00. Medverkar gör Jan Allan, Bagge/Ekdahl Big Band, Tommy Körberg, Lill Lindfors, Svante Thuresson, Mats Öberg samt årets stipendiater.
Programvärd är Tom Alandh.

 

Vid tangentbordet, för Minnesfonden,

Ann Allan (ordförande)

 

 

Foto:
Bobo: Rémi Angeli
Krister: Jakob Hammarbäck
Isabella: Izabelle Nordfjell

 

 

Kungen av Liljeholmen och kärleken på Grillen o O´Learys sportbar

Som borgerlig officiant kommer jag nära människor. Jag får dela sorg och glädje med individer jag aldrig tidigare mött. Jag får förtroenden, jag får dela hemligheter; jag får ta del av både enastående och osannolika livsöden.
Allt detta måste jag givetvis hålla för mig själv, eller åtminstone inom ramen för den kommande ceremonin. Men det finns en person och ett sammanhang som jag både vill och har tillåtelse att berätta om, och det är Kungen av Liljeholmen; Jörgen Sommar, Grillens och sportbaren O´Learys så högt älskade stammis på Liljeholmens torg.

Jörgen föddes den 12 januari 1956 och dog på nyårsaftons morgon, år 2016. Grannarna fann honom död i trappuppgången. Grillens chef hade som vanligt skjutsat hem Jörgen efter stängningsdags, men denna morgon visade sig bli den sista. Jörgens lungkapacitet var väldigt dålig och till slut orkade inte kroppen längre. Han visste att hans dagar var räknade.

Jörgen hade ett unikt rykte i skridskovärlden. Ishockeyspelare och konståkare reste från hela Europa och även Ryssland för att få sina skridskor monterade av honom. Och eftersom han var djurgårdare hjälpte han givetvis också favoritlaget med deras skridskor.

Jörgen levde ensam. Han hade dock sina katter, och en passion för smycken med döskallar. Han hade en döskalle till och med på telefonens display, och ett gitarrspelande skelett. Och så förstås djurgårdsmärket.

Jörgen var en profil i Liljeholmen och den kärlek han åtnjöt var gränslös.
Sportbaren O´Learys och Grillen på Liljeholmstorget var båda hans andra hem, om inte rent av hans primära. När Jörgen slutat med skridsko-monterandet för dagen gick han alltid direkt till O´Learys där han blev kvar till stängningsdags.
När de stängde gick Jörgen istället över till Grillen. Där satt han tills de stängde för natten, och chefen för Grillen skjutsade sedan Jörgen hem.
Detta upprepades, kväll efter kväll. Och om det någon gång hände att Jörgen inte infann sig, ringde de oroliga och undrade var han var, varför han inte kom och hur han mådde. 

Jag fick uppdraget som officiant på Jörgens begravning, och hans syster Lotta och jag stämde träff på O´Learys för att planera det hela. Vanligtvis sker dessa möten i de anhörigas hem, men i det här fallet var O´Learys ett klockrent val av plats.
Det första som mötte oss när vi steg in på denna gigantiska sportbar var snittblommor i vaser, brinnande stearinljus och inramade bilder på Jörgen ovanför den mässingsskylt som sen några år sitter fastnitad på bardisken. På skylten är ingraverat: För alltid reserverad till Jörgen Sommar”.
Med ens insåg jag Jörgens betydelse på Liljeholmens torg.

Personalen tog emot oss som vore vi en av dem. De lyfte undan den snodd som satt framför trappan upp till övervåningen och signalerade att den för tillfället var avstängd. Lotta och jag erbjöds respektfullt en plats i lugn och ro; vi fick en hel våning att husera i.
Vi planerade ceremonins utformning, hon delade med sig av sina minnen av Jörgen och jag fick ta del av hans livshistoria för att kunna forma mina tal på ett personligt sätt.

När samtalet var över, efter knappa två timmar, stegade vi nerför trappan och gick en sista gång förbi bardisken där kärleksbevisen för Jörgen tronade.
TV-apparater i mängder visade någon ishockeymatch, människor åt mat, drack öl och samtalade. Stämningen var varm, gemytlig, familjär.

Innan Lotta och jag skildes åt gick vi över till Grillen på andra sidan torget. Även här fanns det blommor och tända ljus, och därtill en kondoleansbok där mängder av människor skrivit en sista kärleksfull hälsning till Jörgen. Efter Jörgens död satte även Grillen upp en mässingsskylt med en inskription till minne av honom. Som grädde på kärleksmoset utökade de sin meny med Jörgens rulle.

Begravningen var rörande. Kapellet fylldes till bredden av släkt, vänner och personal från de två barer som under många år varit Jörgens hemvist. Musikerna Johan Kvarnström och Ronny Norberg sjöng och spelade gitarr under ceremonin. De två har ofta ingått i de grupper som uppträtt på O´Learys, och jag rös av välbehag av deras professionella, känslofyllda musicerande.
Efter begravningen bjöds det på kaffe och tårta på sportbaren, medan Grillen erbjöd en gratis Jörgens rulle till de som var hungriga.

O´Learys har bett att få rama in det minnestal jag skrev till Jörgens begravning och sätta upp det på väggen.

Tänk ändå, så mycket kärlek det finns i den här världen.

 

 

IMG_2991.JPG

IMG_3016.JPG

IMG_2971.JPG

IMG_3073 IMG_2994

FullSizeRender

 

Fotografierna har jag fått av syster Lotta.