Jag ler varmt när minnet kommer till mig; Du stod här i köket, drog upp axlarna mot öronen, rynkade ihop näsan, plirade med ögonen och log och sa lite halvt generat att du var hungrig.

Förr om åren var du alltid hungrig när du kom, Georg. För du hann inte alltid äta frukost där hemma på Tavastgatan. Inte hade du haft tid att tänka på nåt så simpelt som mat. Du hade väl komponerat 14 nya barnvisor eller skrivit en storbandssvit eller en opera och i skaparyran glömt att äta frukost.

Du ville gärna ha ett par ägg och några skivor hembakt surdegsbröd. På brödet la du ett tjockt lager smör och massor med ost. Och till det en stor kopp kaffe.

Minuten innan hade du baxat dig in genom den trånga smala köksdörren med armarna runt kontrabasen och det svarta håret i ett spretande krull. Och du var iklädd ditt så användbara jättesoliga georgriedelska leende. Det som var ditt och bara ditt. Ett leende som fick dina plirande ögon att smalna till tjockleken av ett taktstreck. Och så sa du lite släpande; ”Ojdå. Jag är visst lite sen.”

Du kom ofta i sista minuten, Georg. Eller snarare strax efter den sista minuten, men din tonsättarkonst och ditt basspel förlät allt sådant världsligt trams som att passa tiden.

Få ägde din förmåga att fånga en text och så mitt i prick formulera den i form av ljuvliga melodier. Tongångar så lättillgängliga, men fulla av överraskande tonsprång och lekfulla skutt mellan taktarterna.
Du spelade inte mycket piano, men du skrev pianostämmor mer pianistiska än de flesta. Jag var alltid så förundrad över det. Och barnvisorna – de var inte enbart barnvisor. De var för alla.

Jag minns när Jan Allan, din vän och spelkamrat sedan 1954, ringde dig på Fårö dit du flytt för att få lugn och ro för att börja skriva på den där operan som orkestern skulle börja repetera tre dagar senare. Du anlände till Fårö på fredagskvällen och Jan ringde dig vid tre-tiden dagen efter och frågade:
”Har du kommit igång med den där operan nu då?”
”Nej, men jag har skrivit 23 nya låtar till Barbro Lindgren.”

Du är nog förresten den enda i världshistorien som lyckats göra avdrag på deklarationen för ett fårstängsel runt Fårö-gården eftersom baggarna bräkte utanför fönstret och störde ditt komponerande.

Under många decennier smockfyllde du kontinuerligt det nationella förrådet där vi lagrar våra musikskatter. Din kreativitet var häpnadsväckande och antalet kompositioner växte oupphörligt, om än inte med 23 nya låtar varje dag.

Dessutom var du en unik basist. En dag när vi satt vid vårt gamla slagbord i vårt gamla kök här på lidingön berättade jag för dig hur mycket din musik betytt för mig. Du fick veta, medan du fanns ibland oss.

Jag har, som tack för allt du gett mig, fyllt dina öron med beröm och din mage med bröd och strömmingar och potatisar och omvårdnad och soppor genom åren, då du alltid lika hemtamt bänkat dig vid vårt köksbord.

Jag minns än idag då du efter en hel dags repetitioner här hemma stod vid bilen på gården och ropade upp till mig där jag kikade ut genom köksfarstun;
”Tack för den goda maten, Ann!” Och jag ropade tillbaka;

”Tack för all fin musik, Georg.”