En fullmogen kulturtant med inslag av choklad och en doft av kropp och djup

Det pirrar i kroppen. Av förväntan och av spänning. Jag skall ikväll debutera som utdelare av Monica Zäta-stipendiet och det är nervöst och ruggigt spännande, men förstås väldigt kul! Det är med stor ödmjukhet och den största respekt jag kommer att äntra Konserthusets scen för att hedra alla dessa begåvningar!

Morgonen därpå är det sedan dags igen … Jag har pulat och fixat och klippt och klistrat, för att tillsammans med min uppdaterade men fortfarande rejält uppstudsiga, mobila bokmonter, mina uppnosiga blåsippor och mina och Jan Romares livfulla änglar, åter dra iväg ut på bokmässestråt.
Jag börjar med bokmässan i Göteborg, fortsätter sedan mot Helsingfors och så småningom mot Vasa, Åbo, Mariehamn …
Mina böcker har fallit finländarna på läppen, därav mina många resor över Östersjön.

Finland … jag är imponerad över hur genuint intresserade finländarna är av svensk kultur. De har till och med bättre koll än vi själva har. Alla mina mail till finländska kulturarbetare besvaras vänligt och uttömmande och ytterligt respektfullt. Så är tyvärr inte alltid fallet, i Sverige. I Finland är man mer rädd om … visar man aktning för … tar sig tiden … vill väl … uttrycker sin uppskattning … är inte så bortskämda …
Jag fascineras av finländarna. De flesta jag mött är väluppfostrade och ödmjuka och alls icke självupptagna. Jag gillar det. Men – jag har ett väldans trevligt samarbete med mängder av kulturintressenter även i vårt land och det är med barnsligt lustfylld förväntan som jag nu beger mig mot folk- och bokmassorna på Bok- och Biblioteksmässan.

Imorgon bitti hänger jag montern över axlarna och kastar mig, med hjälp av SJ ner till Göteborg. Har som sagt bara lite monicazetterlundska plikter att sköta om först.
Mitt uppe i det skojsamma litteratur-kaoset.

Det är mycket nu … Och jag känner att jag lever och blomstrar likt ett smakrikt vin och nu äntligen, som femtiosjuåring, har blivit en fullmogen kulturtant med frisk härlig syra, koncentrerad och välbalanserad, med inslag av choklad, kaffe och smör, med en doft av kropp och djup och med en låååång eftersmak …

Foto ovan: Dan Hansson, SvD, från bokmässan 2011.
Mer kul info o bilder finns på www.annallan.se

 

Migrationsverket – en känslornas iskammare

Jag kallar min blogg för ”En kvinnas betraktelser”. Det känns lämpligt, för jag kan skriva om lite vad som helst. Jag kan skriva om just det som för stunden pågår i mitt huvud och det är ganska skiftande ting. Ibland är det irriterande mycket som rör sig därinne. Jag betraktar och jag betraktar – så pass att jag ibland har svårt att sova. Följande betraktelse hade jag gärna sett att jag hade sluppit skriva;

Här i Sverige lever sedan fyra år tillbaka ett syskonpar som länge varit utan allt det som vi svenskar finner för självklart. De har befunnit sig utanför den omfamnande cirkel där vi svenska medborgare lever i hyfsad trygghet och relativ harmoni med varandra. Under dessa fyra år har de flyttat elva (!) gånger. Men – de har nu äntligen funnit en trygghet.
De har många vänner, de sköter sig galant och är mycket populära bland både grannar, lärare och elever i skolan. Ja, de har skött sig exemplariskt, till och med gentemot Migrationsverket.
Cristian gillar att plugga och han tränar fyra gånger i veckan och spelar i juniorallsvenskan. Masarra har bra betyg och hon syr och tecknar på sin lediga tid.
Barnen har äntligen byggt upp ett liv, fått ett hem och en plattform att stå på, en trygghet och därmed en framtidstro.

Så händer något. Syskonen blev plötsligt en dag i somras, uppkallade till Migrationsverket. Där blev de brutalt upplysta om att de endast tre veckor senare skulle flygas ner till Irak utan att veta var de skulle bo, hur de skulle försörja sig eller hur deras liv skulle komma att te sig. De lämnades sedan chockade och helt förstörda, under flera veckor, och utan återkoppling eftersom personalen på Migrationsverket gick på semester …
När personalen sedan återkom, utvilade och energiska, insåg de efter att ha drabbats av starka reaktioner från engagerade människor i syskonens vänkrets, att de i fallet Masarra bröt mot barnkonventionen. Hon är ju bara 15 år.
Det tänkte inte Migrationsverket på. Och de tänker som bekant sällan med hjärtat som kompletterande instrument.

Nu tänker man låta henne stanna 3 år till, men omgående skicka iväg hennes ende familjemedlem; brodern Cristian. Och detta bara för att han har passerat 18–årsstrecket. Man ska dela på två syskon som bara har varandra. Som inte vill leva utan varandra. De är fullkomligt förkrossade.
Och jag går nästan sönder inuti.

Pappan var journalist i Bagdad och tvingades gå under jorden då hans bror mördades. Var mamman är, vet ingen. De har inte haft kontakt sedan de lämnade Irak, för nu fyra år sedan. De smugglades hit, genom mammans försorg, då de var 11 och 14 år. Hon vågade inte ha dem kvar …

Passa er för att bli myndiga. Här i Sverige betyder det inte enbart att man får ett större ansvar, fler skyldigheter och i vissa fall, rättigheter. Om man har otur kan det gå värre än så. Att bli myndig kan för somliga betyda att hela livet rasar samman, att det man under många år byggt upp och kämpat för, på nolltid raseras. Det kan betyda fattigdom, ensamhet, vilsenhet, otrygghet, utanförskap och i värsta fall död.
Sverige skickar rutinmässigt hem flyktingar då de fyller 18 år. Det spelar ingen roll att de rotat sig här. man kastar ut dem i stora vida världen och låter dem klara sig bäst de kan. De kunde lika gärna släppa ut dem i djungeln …

Det är sådana här händelser som gör att jag ibland tappar tron på människan. Det är den här typen av agerande som gör att jag ibland skäms över att vara svensk medborgare. Och jag kan inte låta bli att citera en student och klasskamrat till Cristian, som kort och koncist, om än inte särskilt salongsmässigt, sätter ord på det hela; ”Jag borde inte uttrycka mig så här, men det finns för helvete en gräns för hur jävla korkad man får vara!”

Jag har ett förslag; Ge de anställda på Migrationsverket fyra veckors ledighet. Sprid ut dem över världen. Sätt dem, en och en, på en flygplats långt bort, utan pengar och utan rättigheten att kontakta sin ambassad.
Kanske kommer de att få insikt i hur det är att vara människa. På riktigt.
Kanske kommer de tillbaka hem  och revolterar. Mot sig själva.
Det skulle vara ett intressant experiment. Ett kreativt försök att få människor att mogna.

Om man nu tycker att man ska splittra en familj som består av endast två personer och kasta ut somliga människor ur vårt land, så har jag bättre idéer om lämpliga kandidater …
Senare i höst ska jag berätta om den Luciamorgon då Jimmie Åkesson och hans, vid tillfället, fyra man starka armé satt intill mig i kyrkbänken och fick mig och stora delar av lyssnarskarorna, att rysa …
Undrar varför jag plötsligt slogs av det minnet?

 

En stödgrupp för Cristian och Masarra, finns på Facebook

Ett tillägg;
Dagen efter det att jag publicerat texten ovan, kommer nästa kalldusch;
Tvååriga Haddile ska ENSAM utvisas till Frankrike. Ett land där hon inte har någon som helst känning.
Jag säger; Utvisa migrationsverket.

 

 

Här har ni dem – årets Monica Zetterlund-stipendiater!

Så var det officiellt! Äntligen får vi avslöja årets Monica Zetterlund – stipendiater! Här har man gått och knipit en hel sommar …

Årets stipendium i kategorin ”Etablerad artist” går till giganten Gösta Ekman, en artist som äger en sådan stor mängd konstnärliga egenskaper, att ingen har kunnat undgå dem. Han har betytt så oerhört mycket och han är en idol, för så många, så många.
Gösta får 30.000 kronor.
Motiveringen lyder;

“Hos Monica Z och Gösta Ekman fanns ett livslångt lekkamratskap. De fick utlopp för sin gemensamma leklust i jazzen, på filmduken och på teaterscenen. Vår så ytterligt mångsidige stipendiat har fortsatt att leka, i samma mångsidiga anda och han äger, till fullo, den egenskap som var Monicas signum; timing. Han har roat oss, glatt oss, rört oss och berört oss. Han är och förblir Farbrorn som inte vill va´ stor.”

Årets pristagare i kategorin ”Lovande nykomling” går till inte bara en, utan hela fyra stycken och samtliga lika lovande; bröderna Agnas. De är söner till gitarristen Sabina och trumpetaren Urban Agnas och de musicerar så naturligt och självklart att man anar att modersmjölken varit spetsad med allt från kryddiga rytmer till smakfulla harmonier.
Bröderna får dela på 30.000 kronor.
Motiveringen lyder;

“Så står det skrivet; att våra unga stipendiater ska verka ”i Monicas anda”. I den andan vill vi se en glädje och en mångsidighet i uttrycket, en enkelhet i framtoningen och en omsorg om medspelare och publik. Vi gläds och inspireras av att dessa fyra unga bröder redan har tillägnat sig gedigna jazzkunskaper och både moget och lekfullt förmedlar en härlig upptäckarglädje. Fraseringen är fantasifull, med en sofistikerad timing. Samspelet är naturligt, obehindrat, öppet och självklart. Vi spår dem en lysande framtid!”

Och så har vi den lilla extra kryddan, ett hederspris som postumt går till
Lena Nyman, detta ultimata lilla charmtroll till konstnär och människa. En begåvning utan motstycke, som satt ett sådant avtryck att vi aldrig någonsin kommer att glömma …
Lenas två brorsöner, som stod henne mycket nära, kommer att ta emot utmärkelsen på Stockholms Konserthus.
Motiveringen lyder;

“Vi minns Lena Nyman som ett tvättäkta charmtroll vars hela väsen utstrålade humor, intelligens och intensitet. I årtionde efter årtioende, i såväl drama som spektakel, kommunicerade hon med sin fulländade timing, sin mimik och sitt kroppspråk. Lena var unik i sin konstnärliga gärning och så fylld av begåvning och lust, att ingen av oss kunde undgå det hon ville uttrycka. Tack Lena, för att du fanns, finns och för alltid kommer att finnas.”

Det är inte så lätt minsann, att välja och vraka bland idel ädel musik- och artist-adel. Men enigheten bland de närvarande i nämnden var, i år, total.
Årets pristagare är av skilda slag och det tycker jag är extra roligt. Det har länge viskats, i de zetterlundska leden, att det kunde vara dags att låta stipendiet gå till en skådespelare. För så står det skrivet; att priset ska delas ut till artister som verkar i Monicas anda och det gäller inte enbart musikanter, även om så hittills har varit fallet.
Monicas mångsidighet var, som bekant, påtaglig.

Det är med stor glädje jag ser fram emot att få läsa upp de något längre och mer målande motiveringarna, på Konserthuset i Stockholm, fredagen den 28 september.
Medverkande artister är bl.a. Claes Jansson, Lill Lindfors, Ulf Andersson, Monica Nielsen och Svante Thuresson.
Konferencier är, likt förra året, Tom Alandh.
´
Kom och lyssna till Göstas hyllningstal till Monica!
Kom och var med oss, då vi tillsammans hedrar Lena Nyman!
Kom och spisa Agnas-jazz!
Kom och fira Monica Zetterlund, som i år skulle ha fyllt 75 år!
Och stötta gärna Monica Zetterlund-sällskapet!
Välkomna! Ni som har vägarna förbi hufvudstaden.
Foto: Jan Allan

 

Tack, livet.

 

Jag gillar udda saker. Gamla saker. Glada saker. Fina saker. Roliga saker. Vackra saker. Trasiga saker. Nötta och kantstötta saker. Saker med en historia. Saker som skapats av en lustfylld hand eller ett kreativt hjärta. Eller för att de helt enkelt behövdes.
Jag omger mig med ting som förgyller min vardag, för jag behöver en gyllene vardag. Det är i vardagen jag blommar som mest. Det är i vardagen jag ger som mest av mig själv.  Därför förgyller jag mitt hem, för då kan jag ge ännu mer av det där självet.

Det är i hemmet jag lever. Och andas. Och arbetar. I hemmet lever jag, vardag som helgdag. Och jag älskar mitt hem och min arbetsplats.
Eftersom den är förgylld.

Ja, hela mitt liv är förgyllt. Inte bara av saker utan också av kaos, av människor som ständigt kommer och går, av upplevelser, av musik, av kreativitet, av kaffet bryggt i ”La Pavoni”, av ett ljuvligt gott kranvatten med smak av gamla järnrör, av runt knuten växande vilda hallon, äpplen, jordgubbar, fläder och krusbär, av pastasåser och av färska lagerblad och vitlök köpt hos ”Chez Albert” på Roslagsgatan. Av upptäcktsfärder i trädgården när våren kommer och man nyfiken vandrar omkring och upptäcker var blommorna valt att blomma. Av omslutande mörker och tystnad, då havet och människorna, under hösten, går ner i varv.

Och mitt i allt detta sitter jag och skriver. Mitt i allt detta lagar jag vår mat. Mitt i allt detta vimsar mina tankar. Mitt i allt detta drömmer jag. Mitt i allt detta vilar jag. Mitt i allt detta föds jag … Dag efter dag föds jag på nytt.
Så länge det nu varar …

Än så länge har jag möjlighet att tacka livet. Och jag tackar, ödmjukt och vördnadsfullt, för min invanda lunk, för rutiner, rutiner som  förvisso alltid ruckas på, men som ändå ger mig en bas. Och jag tackar för min trygghet bland gamla lingonkrus och repiga kastruller och knirret i min trappa.
Kanske är det en uttjatad, ibland missbrukad strof, men den är sann;
Var dag är en gåva.