Det var igår, Monica Zäta.

shapeimage_2Monica Zetterlund. Hon stirrar uppfordrande på mig från det svart-vita idolfotot på väggen bredvid trappan upp till övervåningen. Ett signerat foto som hon gav oss mest på kul, med en liten hälsning till Jan på framsidan och till mig på baksidan. Och hennes ögon säger: ”Ann och Jan. Glöm mig inte.”

Jag glömmer aldrig den stunden då telefonen ringde. Det var en torsdagskväll. Klockan var tio minuter i tio och Lena Dahlman sa: ”Det har brunnit i Monicas lägenhet. Hon fanns därinne, hon låg i sängen. Och hon är död.”
Jan var hos grannen och jag ringde genast dit: ”Hälsa Jan att det har hänt nå´t jobbigt. Monica Zetterlund är död. Hon har brunnit inne.”

Vissa saker glömmer man aldrig. Somliga livs-sekvenser spelas med jämna mellanrum upp och lämnar aldrig ens medvetande.
Monicas död är ett sådant tillfälle.

När mordet på John Lennon nådde mig stod jag i kassakön på Vivo i Solna. Jag kan i detalj beskriva stunden. Och jag kan ord för ord återge vad det stod i Pelle Sandstraks sms som tidigt en fredagsmorgon väckte mig och förtäljde att Lasse Eriksson några timmar tidigare fallit ihop på scengolvet i Uppsala och upphört att finnas. Utan att det stod i manus.

Det är nu många stunder som lever i mitt minne. Stunder av överrumplande information. Stunder som förvånat och chockat. Stunder som fått mig att lägga ner pågående aktivitet. Stunder som övergått i förlamning.

Det var inte länge sen som Monica Zetterlund stod och lutade sig mot diskbänken härhemma och drack öl och pratade om musiken och om livet. Och något senare tittade ut genom köksdörren och vid åsynen av vår Harley Davidson Electra Glide 1979 utbrast: ”Det där är väl ingen motorcykel! Det är en stor jävla resväska!”.
Det var inte länge sen. Det var igår.

På måndag kväll, den 2 september, är det galapremiär av filmen om Monica Zetterlund och jag är kluven. Till och med lite orolig. Över vad ska jag komma att tycka. Vad jag ska komma att känna …

Det är modigt att göra film av en ikon. Särskilt som det var så sent som igår som den aktuella ikonen levde.
Och om en månad ska jag återigen dela ut stipendierna i ”Monicas anda”.
Jag är djupt respektfull inför den andan. Och jag funderar fortfarande vördnadsfullt över vad hennes anda egentligen innebär. Den är ju så mycket …

Hur jag kommer att uppleva filmen om Monica Z – det vet jag inte.
Men vilken min reaktion än blir, så håller jag den nog för mig själv.

 

 

Lösgodis och lösnäsor

droppedImageMin sextonårige son sitter just nu och ser filmen Gökboet och mina tankar går såsom genom ett trollslag tillbaka till år 1976 och den regniga höstkväll då jag klev in på biografen Cinema, vid Stureplan i Stockholm, för att se Jack Nicholson i sitt livs roll. Detta efter att i den lilla godisbutiken intill ha inhandlat en smula godis som låg och väntade på att plockas upp ur min ficka, då suget slog till. Vilket det ofta brukade göra redan då reklamrullen drog igång.
Men jag återkommer till snasket.

Jag var lika gammal som nämnde son då jag år 1971 flyttade från Östervåla i norra Uppland ner till storstaden för att studera musik.
Jag bodde mitt i stan, vid Tegnérlunden och jag vågar påstå att jag under de åtta år som jag bodde mitt i den underbara biografsmeten, såg de flesta filmer som var värda att se.
Musiken var mitt arbete.
Filmen var min hobby.

Redan på det så ljuva sjuttiotalet införskaffade biobesökare något att stoppa i munnen för att hålla sig vakna och alerta och i viss mån sysselsatta under filmvisningen. Den enda skillnaden mot idag var att man köpte antingen en rulle choklad eller en tablettask eller kanske en påse kinapuffar. Inte mer än att det fick plats i en helt vanlig sjuttiotalsficka.

Nu är en ny tid.
En biobesökare av år 2013 kliver in i salongen bärande på en gigantisk skrällröd pappkartong smockfylld av litervis med popcorn vars överflöd efter filmens slut trampas till småsmulor av biografbesökarnas fötter. Därtill har man fyllt famnen med ett par liter coca-cola samt flera kilo lösgodis.
Det är bara lösnäsan som fattas.

Jag vill inte förhäva mig och påstå att det var bättre förr. Men vi hade definitivt en mer hälsosam inställning till sötsaker förr. Och det var bra mycket stilfullare och fräschare på biograferna. Själv köper jag inte längre något att äta eller dricka då jag går på bio, för all form av längtan efter något ätbart lägger sig omedelbart då jag ser det smaklösa frosseriet runt omkring mig.

För att återgå till filmen Gökboet och samtidigt knyta ihop detta mitt korta utbrott över snask- och coca-cola-kulturens dekadens med densamma, vill jag berätta följande:
Den lilla tablettask som jag inhandlade strax innan jag steg in på biografen Cinema för att se filmen Gökboet, rörde jag aldrig.
Den sena kväll då jag i höstregnet år 1976 lämnade biografen, efter att ha sett en av världshistoriens bästa filmer, låg tablettasken kvar i min ficka.
Jag upptäckte den nästa dag.

Ett bättre betyg kan en film inte få.
Och det var egentligen dit jag ville komma.