Kärleken till gamla tanter

Vad vore livet utan insiktsfulla och kloka gamla tanter …
Idag har jag begravt en av mina bästa vänner; 96-åriga granntanten Ulla.
Hon har betytt mer för vår familj än de flesta. Hon var en extra mamma, en extra mormor, en extra vän. En mycket speciell vän.
Jag saknar henne. Hon dog på julaftonsmorgon.
En bra dag att dö på.

Så här skrev jag om henne och mina myror för några år sen, i min sippbok:
” …Över mitt tangentbord går ett litet myrstråk. Alla tycker inte om myrstråk inomhus, men jag gör faktiskt det. Jag tilltalas av myrorna som kryper runt och irrar omkring i cirklar bland mina X och Y och Z. Som pigga och till synes extremt glada och sorglösa snor omkring bland kommatecken, kringlor, understreck och snabel-an. Till synes utan mål … Men jag är osäker där. På målet.
Är de möjligen lite felprogrammerade eller rent av målstyrda av någon med begränsat lokalsinne? Eller är det kanske så enkelt att de nyfiket och aktivt letar efter spännande upplevelser på sin omväg till bytet? Någon sorts lek i brist på myriga nöjesfält? Kanske ett sätt att ge utlopp för sin frustration över livets rutinmässiga tristess?

Mina myror gör vardagsrummet naturligt och hemtrevligt. Myrorna på köksbron gör mig glad. De ger mig energi. De är så nedrans positiva i sin läggning. Och jag matar dem med socker och brödsmulor, allt för att höja deras blodsockernivå så att energin kan fortsätta att flöda i fortsatta orimliga proportioner.
När myrorna gör sitt intåg i mitt hem i början av april är det för mig det första vårtecknet. Alltså blir jag glad. För då vet jag med säkerhet att våren är på intågande. Och de första som påminner mig om detta ljuvliga fenomen, det som inträder efter en lång och kall och extremt tjatig period, är just de bland mina snabel-an irrande myrorna. Och om jag, trots vårens annalkande, någon gång känner mig trött och sliten sätter jag mig bara ute på trappan och låter mig roas av myrornas ändlösa svassande.
De påverkar mig. Jag blir lätt i sinnet, road, uppiggad och rentav lycklig.
De har ett stråk över golvet framför teven också. På morgnarna irrar de runt framför Gomorron Sverige. På kvällen framför Rapport och Uppdrag Granskning. Naturprogrammen tror jag att de instinktivt undviker.

Inte alla gillar myror inomhus, men jag gillar verkligen det och en del tycker jag är jätteknäpp. Men jag bryr mig inte.
Jag tar hand om myrorna nästan som jag tar hand om granngumman. Henne handlar jag mat och godis åt ibland. Eller skjutsar till vårdcentralen, centralen där hon får vård eller vanvård.
Men jag behöver inte handla åt myrorna. De är pigga nog att slita ihop till sitt eget käk. De uppnår heller aldrig den höga ålder som granntanter kan uppnå. Myrorna har dessutom en egen vanvårdcentral, och införskaffandet av föda och byggmaterial sköter de av egen kraft. Det är det senare vi ser prov på när vi beskådar irrningarna.

Både myrorna och granngumman gör mig glad. Granngumman är nittiotre. Hon har en hund och en rollator som hon är ute och vallar två gånger om dagen, i alla väder.
Hon är avspänd. Hos henne kan man kasta sig i soffan och bara vara för där står inga glasskulpturer i givakt i fönstren. Hos henne är det lite rörigt. Saker och ting måste inte ha sin speciella plats. Och just för att hon har det lite stökigt och bohemigt ramlar axlarna ner lite extra mjukt och långt när man besöker henne.
Hon gör sig inte till när man kommer. Hon måste inte bjuda på något. Jag kan komma dit utan att hon absolut ska truga på mig kaffe. Det är så skönt att kunna hälsa på en gammal gumma bara för att prata lite, spänna av lite, slänga upp fötterna på bordet och bara nollställd existera tillsammans med en närvarande och klok gammal gumma.
Och slippa dricka kaffe.

Denna gamla dam är stark i sinnet och intelligent som få. Bakom de många, vackra rynkorna vilar ett spirituellt intellekt och en sprakande blick.
Hon är kul. Jag kan sitta hur länge som helst och samtala med henne.
Eller bara vara tyst. Och tänka.

Gamlingar har alltid tilltalat mig. Jag njuter av den mognad, erfarenhet, ärlighet, vishet, kunskap och lugn som de utstrålar. Njuter av den historia de har att berätta. En historia från tider som flytt, tider så annorlunda mot vår egen tid.
De ger mig ett perspektiv.
En gammal människa har inte bråttom. En gammal kropp tar en dag i taget, låter det ta tid att dricka sitt kaffe. Låter det ta sin tid att förflytta sig från punkt A till punkt B. Och en gammal människa kan lära mig allt det som jag hittills missat att lära mig själv. Att vara glad över stunden. Att leva i nuet. Att vara tacksam över det lilla. Att inte ta ut sorger i förskott. Att leva idag. Och att inte oroa sig för det som kanske komma skall…
Tänk att det ska vara så förbaskat svårt … ”

Tack för allt Ulla. Du har stärkt mig med din humor, ditt civilkurage och din kärlek och den kraften kommer jag att bära med mig tills jag själv dör.

Du kallade mig ibland för din dotter. Något finare än att vara som en extra dotter för dig, det kan jag inte tänka mig.
Du är och du var högt aktad och älskad. Av alla.
Vi ses säkert igen. Tills dess: Håll himlaställningarna.

Grattis Georg Riedel, 80 år!

JagrFotoHi

Idag fyller Georg Riedel 80 år. Nedan kan ni läsa de lovord som han fick sig till livs då jag i höstas, i Minnesfondens namn, delade ut Monica Zätas hederspris till honom och samtidigt fick chansen att vräka ur mig min beundran:
”Georg Riedel är en person som betytt oerhört mycket för hela svenska folket. Han har med sitt musicerande och sin arrangerings- och kompositionsförmåga berikat och utvecklat vårt kulturarv och försett oss alla med en mängd riktiga slagdängor, samtidigt som även de finare salongerna har ljudit av hans omfattande musikaliska produktion.
Få har bjudit oss på så många fantastiska melodier, så många läckra arrangemang och så många intrikata bassolon, i så många olika genrer, som Georg. Han har satt ett häpnadsväckande kulturellt avtryck, i slott såsom i koja. En tillvaro utan Georgs musik, är nästintill omöjlig att föreställa sig. Och flera av hans arrangemang och kompositioner för just Monica Zetterlund, har blivit oförglömliga klassiker: ”Sakta vi gå genom stan”, ”Vilsevals”, ”Vart tog vinet vägen”, ”Katten Felix” …
Denna utmärkelse är inget annat än ett varmt och kärleksfullt och rungande tack för att han har fyllt våra skolgårdar, våra folkparker, våra konsertsalar, våra biografer, våra klassrum, våra operahus, våra jazzklubbar, våra vardagsrum och våra sjungande strupar med så många sagolika melodier. Och den är också vårt sätt att säga: Tack för det du har gjort för Monica Zetterlund.”

Så här lyder motiveringen som står tryckt på diplomet:
”Få musikskapare har som Du, Georg, så intimt vävt samman ordets betydelse med enkla men alltid originella melodier. Med Ditt lekfulla och gränslösa tonspråk, med Din pausering och Ditt skojsamma skuttande mellan tonarter och taktarter lyfter Du texterna lite närmare himmelen, vare sig det handlar om poesi signerad Beppe Wolgers eller lek- och gåtfullheter á la Lindgren. Din berättarkonst är unik, om Du än talar med Din kontrabas eller Din notskrivarpenna. 
Tack för det Du har gett Monica. Tack för det Du gett oss alla!” 

Jag tycker att hyllningen gott kan upprepas en dag som denna.

 

På bilden ovan: Georg tillsammans med en i höst blivande 80-åring.
Foto: Pål Allan.