Mina änglar och djävlar är äntligen flygfärdiga!

Äntligen är den här – min nya bok!
Den ligger och dräller härhemma, i hundratal och den stirrar på mig med sina bokryggar och sin innehållsförteckning, med sina vingar och sina horn, med sina eldgafflar och sina glorior.
Det upprepar sig. Eländet. Vardagsrummet är igenproppat av blytunga kartonger fulla med texter om döden och om livet och av illustrationer bestående av änglar och djävlar och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, hur och vad jag ska känna och vad och hur jag ska tänka.
Min nya bok ”Själalycka” har just sett dagens himlaljus och jag tar mig för pannan och skakar på alla huvuden jag har – i detta fall tydligen endast ett, fast det känns som flera – och jag säger högt för mig själv; Vad har jag ställt till med? Nu igen?

Jag bävar nästan för vad folk ska säga, för detta är ingen vanlig bok. Den heller. Jag har inte för vana att skriva vanliga böcker. Vet inte hur man gör.
”Den är udda”, som någon i min omedelbara närhet och som mycket noggrant har korrekturläst boken, nyligen uttryckte det.
Ja, den är udda. Fullkomligt unik. Jag lovar att inget liknande någonsin har präntats ner. Jag lovar i alla fall att jag tror det.
Men om den är bra eller inte, det har jag inte den minsta uppfattning om.
Jag undrar ganska nyfiket vad kommer folk att tänka då de läser om änglastråk och om själakuckel, om undermåliga änglavakter och om tjejen som gick vilse i dödstunneln … Och om mina och Jan Romares tankar om prästerskap som bör tas ner på Jorden och om kyrkor som sedan barnsben översköljt oss med syndafall. Och när jag berättar att jag inte alls vill att de döda ska vila i frid, utan tvärtom, hålla änglaångan uppe.

Mina tankar och funderingar drog igång dagen efter det att vi begravde Lasse Eriksson, den så begåvade artisten, föreläsaren, musikern och författaren som, för nu drygt ett år sedan, så dramatiskt föll till scengolvet under showen ”4 lyckliga män 2”.
Plötsligt stod där endast tre förvånade och chockade artistkollegor som vid Lasses så abrupta frånfälle gick från lyckliga till olyckliga, inom loppet av några sekunder.
Mina varma tankar går, genom denna bok, till Erik, Jacke och Staffan samt till Lasses familj.

Även om min bok är udda och jag inte riktigt vet hur man som läsare kommer att reagera, har jag ändå lyckats spränga den nästintill ogenomträngliga betongväggen in till förlagsvärlden.
Två förlag har häpnadsväckande nog hört av sig och vill ge ut min nya bok. Trots detta, har jag valt att återigen göra det själv.
Det ena, större förlaget, vill ge ut den hösten 2013 och då vet jag ju inte ens om jag lever. Det andra är så litet att jag klarar det nästan lika bra själv. De skulle mest bara ta hand om mina eventuella pengar, vilket de mycket sympatiskt höll med om och insåg. De känns som mina vänner och de hjälpte mig att fatta rätt beslut.
Det ligger dessutom en viss charm i att sköta allt själv. Jag har full kontroll. Jag får en personlig kontakt med många av mina läsare, vilket ger ytterligare en guldkant åt projektet. Dessutom har jag total makt över utseendet och formen, då jag jobbar så nära och så bra tillsammans med formgivaren, Carina Söderberg.
Det blir helt enkelt mer personligt. Och jag kan tillåta mig att vara just så utfreakad, alternativt djup och allvarsam, som jag själv önskar.

Jag hoppas innerligt att ni vill köpa och läsa min nya bok och samtidigt ta del av ett hundratal av Jan Romares underbara änglar och djävlar i form av de teckningar, som nu har återuppstått från de bortglömda och halvdöda. Om man inte gillar mina texter så är det, tack vare den fullkomligt underbare serietecknaren Jan Romare, åtminstone en förträfflig seriebok!

Införskaffa gärna min bok ”Själalycka”. Och, om ni inte redan läst den, även min första bok; “Kan någon ta ett snack med mina uppnosiga blåsippor”.
För utan er läsare, vore jag intet.

Ni kan köpa den bl.a. här; http://www.musicrow.se/bocker/ann-zackrisson-allan/ann-allan-z-sjalalycka.html

Om ni går in på min hemsida www.annallan.se och klickar på rubriken ”Anns änglabok”, kan ni läsa några texter ur boken.
Under rubriken ”Så tycker läsarna” finns några reaktioner och kommentarer.
Och under ”Bokhandel” ser ni fler ställen där den finns till försäljning.
Sprid gärna info om min bok, via mailboxar och munväder och ni får en prick i min och Jan Romares alldeles egen lilla himmel!

Tack Rune Gustafsson, för att du drack mitt kaffe!

Hur många koppar kaffe har jag bryggt till dig under åren, Rune? Jag kan inte räkna dem alla …
När du besökte oss, då kom du bara. Det var inget snack om att göra sig till eller vara överdrivet artig. Du klev in genom dörren och så fanns du bara där, som vilken möbel som helst. Lika naturligt som att gungstolen stod i burspråket och flygeln stod i musikrummet, lika självklart stod du i hallen och sa ett lågmält ”Tjena”.
Du smälte in, som den självklaraste av familjemedlemmar.
Och du vaggade in i vardagsrummet, öppnade gitarrfodralet, plockade ur instrumentet och hängde det över axeln. Gick in i musikrummet och svarade alltid likadant på mina frågor;
”Vill du ha kaffe, Rune?”
”Ja tack. ”
”En macka till? Eller en kaka? Eller vill du ha lite lunch? ”
”Nej tack, bara en kopp kaffe.”
Och jag började brygga ditt svarta kaffe och du började genast att spela. På ditt så ljuvliga vis. Med ditt så ljuvligt, mjuka sound som letade sig in till mig där jag stod i köket med kaffedoften snirklandes in bland mina luktsinnen. Så bomullsmjuka ljöd dina toner, lika smeksamma var de, lika varma som Jans trumpetspel.
Ni var ett – du och Jan.

Hur många gånger har jag inte suttit i min skrivarfåtölj och författat, hur många stunder har jag inte stått i köket och lagat mat eller bakat bröd och samtidigt haft dig Rune, en av världens bästa gitarrister, som bakgrundsmusik. Live.
Hur många gånger har jag inte intagit min lunch, under det att du, Jan och Georg Riedel repeterat i musikrummet alldeles runt hörnet och jag har serverats en levande lunchmusik som de flesta skulle betala hundratals kronor för att få lyssna till.

Första gången jag träffade dig, för ca 22-23 år sedan, då åkte jag med dig ner till Eksjö där du och Jan hade ett jobb tillsammans med Svend Asmussen. Jag satt i baksätet på din bil, i 4 timmar och du berättade historier. Oupphörligt. Utan paus. Du slutade inte ens när vi stannade vid vägkrogen för att äta. Det bara rann berättelser och vitsar ur dig.
Roligare människa än du, får man leta efter. Du var inte alls som du såg ut. Utanpå var du i det närmaste en stenstod.
Inuti lekte du konstant.
Tack Rune, för allt du gett mig och världen.
Jag kommer aldrig, någonsin att glömma dig.

Livets efterrätt? Låt mig få slippa den liknelsen!

 

Man säger mig att barnbarn är livets efterrätt. Och visst, det är fantastiskt med barnbarn. Men det är mindre fantastiskt att det skulle vara en efterrätt. Början till slutet… liksom.
Jag gillar inte uttrycket ”livets efterrätt”. Tycker att det rent av tar lite smådöd på glädjen. Det påminner mig, brutalt och faktiskt alldeles i onödan om det faktum att det snart är slut. Och om inte snart, så åtminstone inom en något snarare framtid än innan jag fick barnbarn.

Ska jag säga, förresten, som skrivit en hel bok om döden och om åldrandet. Ironiskt, kan tänkas. Men det där glädjedödande uttrycket ”livets efterrätt” förföljer mig ju vart jag går nu för tiden. Och mina nedskrivna tankar om det som händer när efterrätten är uppäten och allt blir svart eller himlalikt eller om det blir äppletvång i något paradis eller vad det nu är som inträffar den dagen då man lägger ner verksamheten, det förföljer ju bara dem som tar del av mina nedskrivna tankar. Det påverkar inte resterande del av befolkningen, de som håller sig borta från mitt författarskap, utan som istället hundraprocentigt njuter av ljuvliga, modersmjölksdoftande och söta små efterrätter efter att ha hamnat i 55+ -stadiet.

Så ni som i positiva ordalag vill ge uttryck för och gratulera till livets goda, det där goda som inträffar i den relativa sluttampen, det goda i att få barnbarn, att släkten travar vidare och man får gulla och mysa och leka och pussa på små gulliga barn igen, säg istället gärna något i stil med; Men ooooooo så roligt!  Så glädjande! Åååååh, grattis! Det kan inte vara möjligt, du som är så ung!
Men hoppa gärna över det där med efterrätten. För jag känner mig, mer än någonsin, som om jag är mitt uppe i intagandet av en stor mängd huvudrätter. Efterrättens intågande synes milsvitt och oändligt långt borta. Möjligen kan jag likna det vid den lilla njutbara sorbén att avnjuta mellan rätterna.
Men tack ändå, kära ni, för omtanken:)