Tack Rune Gustafsson, för att du drack mitt kaffe!

Hur många koppar kaffe har jag bryggt till dig under åren, Rune? Jag kan inte räkna dem alla …
När du besökte oss, då kom du bara. Det var inget snack om att göra sig till eller vara överdrivet artig. Du klev in genom dörren och så fanns du bara där, som vilken möbel som helst. Lika naturligt som att gungstolen stod i burspråket och flygeln stod i musikrummet, lika självklart stod du i hallen och sa ett lågmält ”Tjena”.
Du smälte in, som den självklaraste av familjemedlemmar.
Och du vaggade in i vardagsrummet, öppnade gitarrfodralet, plockade ur instrumentet och hängde det över axeln. Gick in i musikrummet och svarade alltid likadant på mina frågor;
”Vill du ha kaffe, Rune?”
”Ja tack. ”
”En macka till? Eller en kaka? Eller vill du ha lite lunch? ”
”Nej tack, bara en kopp kaffe.”
Och jag började brygga ditt svarta kaffe och du började genast att spela. På ditt så ljuvliga vis. Med ditt så ljuvligt, mjuka sound som letade sig in till mig där jag stod i köket med kaffedoften snirklandes in bland mina luktsinnen. Så bomullsmjuka ljöd dina toner, lika smeksamma var de, lika varma som Jans trumpetspel.
Ni var ett – du och Jan.

Hur många gånger har jag inte suttit i min skrivarfåtölj och författat, hur många stunder har jag inte stått i köket och lagat mat eller bakat bröd och samtidigt haft dig Rune, en av världens bästa gitarrister, som bakgrundsmusik. Live.
Hur många gånger har jag inte intagit min lunch, under det att du, Jan och Georg Riedel repeterat i musikrummet alldeles runt hörnet och jag har serverats en levande lunchmusik som de flesta skulle betala hundratals kronor för att få lyssna till.

Första gången jag träffade dig, för ca 22-23 år sedan, då åkte jag med dig ner till Eksjö där du och Jan hade ett jobb tillsammans med Svend Asmussen. Jag satt i baksätet på din bil, i 4 timmar och du berättade historier. Oupphörligt. Utan paus. Du slutade inte ens när vi stannade vid vägkrogen för att äta. Det bara rann berättelser och vitsar ur dig.
Roligare människa än du, får man leta efter. Du var inte alls som du såg ut. Utanpå var du i det närmaste en stenstod.
Inuti lekte du konstant.
Tack Rune, för allt du gett mig och världen.
Jag kommer aldrig, någonsin att glömma dig.

15 kommentarer

  1. Vilket fint farväl! Så varmt och kärleksfullt! Du delar så fina minnen av värme och gemenskap i sorgens stund. Trots att jag aldrig träffat honom känns det som att du gett mej en bild av människan Rune Gustafsson.

  2. så fint och nyanserat , ditt härligt varma brev till rune.
    vi var klasskamrater en gång i tiden, förra seklet, på östra real i göteborg.
    vi blev goda vänner och mina minnen från den tiden med rune har alltid
    behållits med glädje.
    lyckades få kontakt med honom igen bara för ett par år sedan, men lyckades aldrig få se honom igen personligen.
    en fin kamrat och en härlig personlighet har gått bort !

  3. Runes improviasitioner och jazzsolon är i världsklass. Har träffat honom när han underhöll oss FN-soldater. En sann jazzlegend är borta.

  4. Konstigt att tänka sig att detta musikaliska geni varit borta i mer än ett år. En gitarrist i världsklass! Första gången jag såg och hörde honom var i början av 1950-talet när han ung och blyg precis hade efterträtt Kalle Löhr som gitarrist hos Putte Wickman. Kalle som f.ö. senare blev järnhandlare i min dåvarande hemstad Karlskoga. Kalle avled 1965. Tänk vilken jazzlegend Rune Gustafsson blev. En sann njutning att lyssna på hans spel! Kommer alltid att saknas och aldrig att glömmas!

  5. Jag tror det e4r se5 hela livet man startar ensstiautiskt, man kommer av sig och tappar, man kommer igen ett ste4ndigt letande efter ne5gon form av balans. Kram och lycka till Lotta!

  6. hej ann,
    jag skrev några rader till dig den 2 sept 2012 (va tiden går!)
    skulle gärna vilja kontakta hans efterlevande hustru eller son.
    jag har hans gamla adress i bandhagen. lurstigen 7, där jag besökte
    honom och hans fru nån gång 1959(?) . jag arbetade då på UD.
    under årens lopp har jag faktiskt lyssnat på gamla inspelningar med rune
    och jan —fantastiska dyrgripar i dag i svensk jazzhistoria —
    fick aldrig chansen att träffa jan personligen tyvärr…
    bor nu i costa rica mellanarmerika och man blir ju lite nostalgisk på gamla dar….

    mvh
    lasse
    [email protected]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *