Näthat

Vi har sett det förut. Hatet på nätet. Det som lika säkert som amen i kyrkan dimper ner i kommentarsfältet eller mailkorgen då vi kvinnor offentliggör vad vi anser om olika former av extremism eller då vi sätter fokus på kvinnans mänskliga rättigheter. Eller på alla människors lika värde oavsett hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, bakgrund, klass …
Vi har sett det förut. Och ja – kvinnor utsätts oftare än män.

Den min bloggtext som beskriver det tillfälle då SD genom att uppvisa en kallhamrad attityd (detta var innan partiledningen tog till järnrör) och med sina hårda klackar och sina militanta åtbörder gjorde allt för att synas och visa sin makt och sin styrka då de bevistade en barnkonsert i en av Stockholms kyrkor för ett par-tre år sedan, fick näthatarna att gå igång. Det fullkomligt vällde in oförskämdheter i min dator.

Avpixlat ägnade snart en hel artikel åt mig och min blogg, men jag ser det som en merit.
De tog i artikeln fasta på allt annat än det som texten egentligen handlade om. Det är enklast så. Och jag förstår att de hade roligt då de medvetet misstolkade budskapet.
Visst – jag borde ha varit förberedd. Jag rörde om i getingboet så det både surrade och dånade om det och jag borde varit redo att bli rejält och hundrafalt stucken.

Jag såg hur min dotter råkade ut då hon skapade sidan 33 anledningar.
Hon hade det inte så lätt, mitt bland allt beröm och allt påhejande.
De visade sig då från sin sämsta sida – de män som störs av starka kvinnor i allmänhet men som känner vedervilja mot de kvinnor som säger vad de tycker, och hatar de kvinnor som tycker annorlunda.
Men jag är 29 år äldre än min dotter och därmed luttrad.
Så jag tar eländet med ro.

Jag bifogar nedan några korta exempel på vad somliga kan slänga ur sig då de i sin ensamhet sitter framför datorn och utnyttjar möjligheten att gömma sig bakom en anonymitet.
De skulle självklart inte säga samma saker till mig om vi befann oss i samma rum. En del av dem kanske, men inte alla.
Jag skulle egentligen vilja träffa dem, prata med dem, försöka förstå dem och visa att jag trots allt inte tycker illa om dem. För alla har vi vår historia, alla har vi präglats av vår omgivning. Vi människor är alla olika och det finns förstås en förklaring till att vi agerar och reagerar som vi gör.
Men faktum kvarstår – oavsett anledning får vi faktiskt inte vräka ur oss vad som helst.

Sägas bör att av cirka fyrahundra kommentarer på bloggen om SD är det cirka ett hundratal som uttryckt sig direkt otäckt. Övriga kommentarer mest förlöjligar mig, medan en del av dem är både rumsrena och till och med ganska roliga.
Jag tål att skämtas med, då självdistans är något jag ser som en av de viktigaste egenskaperna. Inte ens illasinnade varelser som nyttjar min person för att göra sig roliga kan döda min känsla för min humor. Så alla dessa går fria från min kritik.
Men så har vi alla de andra …

Nedan kan man läsa några av de bloggkommentarer där upphovsmannen gått över gränsen:

“Finns det ingen som kan skaffa en trumpet-sordin och stoppa ner i halsen på dig.”

“Vill bara säga att du måste vara den vidrigaste jävligaste människa jag någonsin läst om. Fyfan för vilken hemsk människa du är. Denna text är det värsta jag läst och jag mår fysikt illa … du är fan i mig det värsta jag haft oturen att komma i kontakt med … jag önskar dig inget gott i livet.”

“Du är en väldigt otäck människa, Ann Allan.”

 “Kvinnan där inne var ingen annan än djävulen själv, Mephistofeles, Satan, eller mer känd som Ann Allan!”

“sök hjälp, det finns människor på Konstfack som är mentalt friskare än du.”

Du Ann, du bör verkligen söka professionell hjälp för dina tvångstankar och upplevelser. Om inte för din egen skull, så för ditt/dina barns skull. Det är inte hälsosamt för barn med en mor som verkar må så dåligt och som så tydligt verkar hallucinera.”

“Du är sjuk i huvudet och lever med allvarliga vanföreställningar sök hjälp du har barn”

“Snälla, gå och skriv om något annat som du kan backa upp med fakta. Äckel.”

“Passar det inte så nejvisst, ligg där blodig och sönderk_ullad i snön då”

“Det är sådana som hen som kan sluta som massmördare.”

 

Vi har som sagt sett hatet förut. Och det har flera ansikten. Men vi får för den skull inte blunda och låta hatet blomstra utan att reagera.
Jag har satt ner foten och anmält de som överskridit gränsen för det tillåtna. Mest för sakens skull, för statistikens skull, för övriga utsattas skull men också för angriparnas skull. Jag tänker och hoppas att de kanske kommer på andra tankar och inser allvaret då de tvingas ta del av en konkret polisanmälan.
Vi lever trots allt i en demokrati, och fortfarande i ett någorlunda vettigt rättssamhälle.
Får se hur länge det varar.
Tänk noga igenom hur ni röstar.

Och låt er påminnas om det som SD står för, bakom kulisserna: Se Ekeroths egen film.

 

Morgonen då SD:s ledning förgrep sig på en barnkonsert

Nedanstående text skrev jag i november 2012, och jag trodde inte i min livligaste fantasi att jag någonsin skulle behöva upprepa mina ord. Jag försökte istället att glömma, se framåt, och i mitt så förtröstansfulla hjärta tillåta mig att hoppas och tro att jag aldrig mer skulle behöva uppleva något liknande.
Så kom Europavalet år 2014 … Det jag beskriver nedan hände alltså långt innan partiledningen och dess kamrater öppet visade sina dolda agendor och tog till järnrör och verbala hot och kränkningar för att visa sin makt.
Låt oss ändå bemöta dem med respekt, som vi bör göra med alla människor. Och ta debatten. För inget annat fungerar.

****

Det är luciamorgon år 2011 och jag sitter i Engelbrektskyrkan i Stockholm och inväntar Lucia-tåget. Adolf Fredriks Musikklasser ska traditionsenligt sprida sig i kyrkogångarna, vitklädda, med strutar och ljus i hår.
Det spöregnar ute. Jag är trött. Det är tidigt på morgonen och kolmörkret ger sig inte.
Denna dag kommer ljuset aldrig att infinna sig, men det beror inte på vädret och jag kommer aldrig att glömma varför.

Jag sitter mitt i folkhavet. Det är som vanligt trångt, rörigt, trevligt, slutsålt. Kyrkan är proppfull av barnfamiljer, mor- och farföräldrar, mostrar och farbröder. Gamla och unga i en kärleksfull mix. Människor i färgglada mössor, tjocka halsdukar, regnjackor, stövlar … De är glada, avspända, förväntansfulla och glatt konverserande i väntan på vad som komma skall. Många känner varandra och det är familjärt och det är varmt. Det är ett underbart myller och kryllande och det finns endast ett fåtal lediga platser kvar, just på den bänk där jag och min man sitter.

En knapp minut innan konserten ska börja, händer det.
Det blir plötsligt svart.
Det är som att dra ner en mental rullgardin.
Fyra män, onödigt välkammade, onödigt oklanderligt klädda, med onödigt blanka och välputsade svarta skor, likartade svarta rockar, onödigt exklusiva svarta skinnhandskar och nästan identiska mörka halsdukar kommer fram till vår bänkrad, öppnar den lilla sidodörren av trä och makar sig mycket artigt förbi oss och sätter sig intill mig på bänken. En av dem ser mig vänligt i ögonen och nickar till tack då jag viker undan mina ben så att han kan komma fram.

Först tänker jag inte så mycket på det, även om jag för en mikrosekund slås av hur mitt undermedvetna börjar jobba för högtryck.
Fokus ligger på förväntan på den kommande musikaliska upplevelsen i kyrkorummet, men en ruggig känsla börjar krypa inom mig och jag upplever ett stigande obehag. Några minuter efter det att skönsången börjat ljuda känner jag mig mycket illa till mods och jag kan inte koppla av, och inte heller njuta. Den stämning som alltid är så självklar varje gång min son sjunger med sina skolkamrater, infinner sig inte.
Allt känns fel. Och jag förstår inte vad det är. Männen sitter intill mig och jag slås av att de är så märkligt malplacerade. Det är något som inte stämmer.
Och jag blir orolig.

De svarta männen sitter blick stilla, med stela raka ryggar. Ingen av dem viskar något till den andre. De utbyter inte ens blickar med varandra, de bara stirrar rakt fram.
De ser alla ut att vara i tjugofem- trettioårsåldern.
Jag får inte in dem i sammanhanget.
De kan inte vara föräldrar, inte syskon till de musicerande ungdomarna, inte grannar och inte heller vänner för de insuper inte atmosfären.
De är inte känslomässigt närvarande. De är alltför polerade. De sitter alltför stilla, likt stenstoder. De är alltför spända.
Allt är konstigt. Och kallt.
Konserten blir inte en sådan underbar upplevelse som den borde varit.
För jag fryser.
Jag kommer snart att bli varse varför jag känner en sådan oro.

Efter det att sången tystnat och barnen blåst ut sina ljus, alltmedan kyrkan åter fylls av samtal och omfamningar vänner emellan, reser vi oss upp och lämnar vår bänkrad.
Vi ställer oss intill bänken och släpper ut de svartklädda männen och vi får en chock.
Det vi åser kommer att bli ett minne som för all framtid sitter fast-etsat i våra kroppar.

Männen rör sig likt robotar, de kommunicerar med ett militant kroppsspråk när de reser sig. De viner stelt förbi oss, med blixtens hastighet, och de lämnar beslutsamt och raskt bänkraden med klackarna ekande i stengolvet, med fotsteg som överröstar all glädje, alla skratt, alla uppsluppna samtal. De marscherar med hotfulla, dånande, hänsynslösa steg ut ur kyrkan på ett led, likt en hänsynslös armé som inte väjer för något som helst.
Och det går omgående upp för mig, varför jag reagerat som jag gjort.

Den sista av de svartklädda män som lämnade kyrkbänken innan hans välputsade skor hårt och okänsligt vek av mot ytterdörren, den man som under en mikrosekund såg mig rakt in i ögonen, var Jimmie Åkesson.

 

10175049_10152232975784542_5910226089183261442_n

 

 

Här är nästa blogginlägg i ämnet.

Se Ekeroths egen film innan ni röstar nästa gång.