Vi har sett det förut. Hatet på nätet. Det som lika säkert som amen i kyrkan dimper ner i kommentarsfältet eller mailkorgen då vi kvinnor offentliggör vad vi anser om olika former av extremism eller då vi sätter fokus på kvinnans mänskliga rättigheter. Eller på alla människors lika värde oavsett hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, bakgrund, klass …
Vi har sett det förut. Och ja – kvinnor utsätts oftare än män.
Den min bloggtext som beskriver det tillfälle då SD genom att uppvisa en kallhamrad attityd (detta var innan partiledningen tog till järnrör) och med sina hårda klackar och sina militanta åtbörder gjorde allt för att synas och visa sin makt och sin styrka då de bevistade en barnkonsert i en av Stockholms kyrkor för ett par-tre år sedan, fick näthatarna att gå igång. Det fullkomligt vällde in oförskämdheter i min dator.
Avpixlat ägnade snart en hel artikel åt mig och min blogg, men jag ser det som en merit.
De tog i artikeln fasta på allt annat än det som texten egentligen handlade om. Det är enklast så. Och jag förstår att de hade roligt då de medvetet misstolkade budskapet.
Visst – jag borde ha varit förberedd. Jag rörde om i getingboet så det både surrade och dånade om det och jag borde varit redo att bli rejält och hundrafalt stucken.
Jag såg hur min dotter råkade ut då hon skapade sidan 33 anledningar.
Hon hade det inte så lätt, mitt bland allt beröm och allt påhejande.
De visade sig då från sin sämsta sida – de män som störs av starka kvinnor i allmänhet men som känner vedervilja mot de kvinnor som säger vad de tycker, och hatar de kvinnor som tycker annorlunda.
Men jag är 29 år äldre än min dotter och därmed luttrad.
Så jag tar eländet med ro.
Jag bifogar nedan några korta exempel på vad somliga kan slänga ur sig då de i sin ensamhet sitter framför datorn och utnyttjar möjligheten att gömma sig bakom en anonymitet.
De skulle självklart inte säga samma saker till mig om vi befann oss i samma rum. En del av dem kanske, men inte alla.
Jag skulle egentligen vilja träffa dem, prata med dem, försöka förstå dem och visa att jag trots allt inte tycker illa om dem. För alla har vi vår historia, alla har vi präglats av vår omgivning. Vi människor är alla olika och det finns förstås en förklaring till att vi agerar och reagerar som vi gör.
Men faktum kvarstår – oavsett anledning får vi faktiskt inte vräka ur oss vad som helst.
Sägas bör att av cirka fyrahundra kommentarer på bloggen om SD är det cirka ett hundratal som uttryckt sig direkt otäckt. Övriga kommentarer mest förlöjligar mig, medan en del av dem är både rumsrena och till och med ganska roliga.
Jag tål att skämtas med, då självdistans är något jag ser som en av de viktigaste egenskaperna. Inte ens illasinnade varelser som nyttjar min person för att göra sig roliga kan döda min känsla för min humor. Så alla dessa går fria från min kritik.
Men så har vi alla de andra …
Nedan kan man läsa några av de bloggkommentarer där upphovsmannen gått över gränsen:
“Finns det ingen som kan skaffa en trumpet-sordin och stoppa ner i halsen på dig.”
“Vill bara säga att du måste vara den vidrigaste jävligaste människa jag någonsin läst om. Fyfan för vilken hemsk människa du är. Denna text är det värsta jag läst och jag mår fysikt illa … du är fan i mig det värsta jag haft oturen att komma i kontakt med … jag önskar dig inget gott i livet.”
“Du är en väldigt otäck människa, Ann Allan.”
“Kvinnan där inne var ingen annan än djävulen själv, Mephistofeles, Satan, eller mer känd som Ann Allan!”
“sök hjälp, det finns människor på Konstfack som är mentalt friskare än du.”
”Du Ann, du bör verkligen söka professionell hjälp för dina tvångstankar och upplevelser. Om inte för din egen skull, så för ditt/dina barns skull. Det är inte hälsosamt för barn med en mor som verkar må så dåligt och som så tydligt verkar hallucinera.”
“Du är sjuk i huvudet och lever med allvarliga vanföreställningar sök hjälp du har barn”
“Snälla, gå och skriv om något annat som du kan backa upp med fakta. Äckel.”
“Passar det inte så nejvisst, ligg där blodig och sönderk_ullad i snön då”
“Det är sådana som hen som kan sluta som massmördare.”
Vi har som sagt sett hatet förut. Och det har flera ansikten. Men vi får för den skull inte blunda och låta hatet blomstra utan att reagera.
Jag har satt ner foten och anmält de som överskridit gränsen för det tillåtna. Mest för sakens skull, för statistikens skull, för övriga utsattas skull men också för angriparnas skull. Jag tänker och hoppas att de kanske kommer på andra tankar och inser allvaret då de tvingas ta del av en konkret polisanmälan.
Vi lever trots allt i en demokrati, och fortfarande i ett någorlunda vettigt rättssamhälle.
Får se hur länge det varar.
Tänk noga igenom hur ni röstar.
Och låt er påminnas om det som SD står för, bakom kulisserna: Se Ekeroths egen film.