Ur led är trädgårdsmöbeln

”Somliga drabbas av vår-depressioner. Andra av höst-snuva. Själv är jag oförskämt nog nästan alltid både frisk och glad och jag kan skönja ett samband.
Men en gång om året översköljs jag av en relativt nyuppfunnen och fullkomligt onödig sjuka som mänskligheten med berått mod själv har uppfunnit. En av människan skapad epidemi som man fullständigt struntar i att råda bot på trots att det är tämligen enkelt.

Jag kallar fanskapet för tidsomställningsutmattningssyndrom.

Det är få saker jag tycker så illa om som att ställa fram klockan på våren. Jag avskyr det. Detta eviga tidshoppande stup i halvåret gör mig less. Jag måste gå upp tidigare vilket är något jag fasar över i flera veckor innan uret ska ruckas, och jag mår fysiskt illa när klockeländet ringer en timme innan jag i alla fall inte orkar gå upp.
För jag är ingen morgonmänniska. Jag hatar morgnar. Eller egentligen gillar jag morgnar väldigt mycket om de bara får infalla när jag själv bestämmer att de ska infalla. Om de bara får komma till mig lite mjukare, snällare, något mer flexibelt.
Hela samhället är inrättat efter de morgonpiggas rytm och leverne och nu verkar det som om man inte nog kan straffa vår ras. Vad blir nästa steg för att sakta men säkert utrota oss morgontrötta? Och hur var det nu då, ska klockan verkligen ställas fram, eller var det tillbaka och ska man ta in eller ut trädgårdsmöblerna?

Det sätter verkligen griller i folks huvuden det där framotillbakandet med möbler och klockor och grillar. Och om man nu aldrig tagit in möblerna på hösten, om de stått kvar i regn och snö och rusk hela vintern, hur ska man då komma ihåg hur det nu var?
Och ska man ta in möblerna även om man nu inte har någonstans att ställa dem? Hur ställer man i så fall klockan? Och de där stackars människorna som bara har lyft ut en del av möblerna på våren och låtit somligt står kvar i bon över sommaren, hur gör de stackars förvirrade hjärnorna på hösten? Ska de byta ut möblerna eller?
Och om man nu ställde in möblerna bara ett par veckor innan klockan skulle ställas om och därmed förlorat den där käcka klämmen på hur det skulle vara, hur får man då ordning på tiden i mikrovågsugnen? Och alla andra klockor med tid-ur som måste ställas om varteviga halvår.
Och hur ställer man en klocka som stått stilla de senaste månaderna? Hur behandlar man den där klockan som legat bortglömd och nu fått ett nytt och fräscht batteri för att kunna leva sitt vintertidiga leverne, vilken utgångspunkt ska man ha för framotillbakatänkandet i en sådan universell röra?
Och nåde den som inte har vare sig grillar eller trädgårdsmöblemang att gå efter. Den stackar´n får det riktigt jobbigt.
Ur led är tidsaxeln … ”

Citat; mig själv. Fortsättning finns i min uppnosiga blåsipps-bok.
Lycka till med omställningen 😉

Prat som söndrar

Det händer att människor samtalar. Så är det inte alltid.
Istället pratar människor.
Man pratar.
Orden formas i munhålan och väller ut genom läpparna men de når inte alltid fram.
De når sällan ända in.

Vi pratar, men lyssnar inte.
Vi pratar, tankarna vädras, munvädras, men öronen tar inte upp informationen och det är nog en ren självbevarelsedrift, för ljuden är så många, orden är så talrika, att vi nog inte längre förmår att ta in dem.

Jag söker tystnaden.
Men jag finner den inte.

Jag började skriva böcker för att slippa pratandet.
Det hjälpte inte.
Man frågar mig vad böckerna handlar om.
Det kan jag inte beskriva.

Jag vill inte beskriva dem.
För jag vill inte prata om dem.

Jag skriver böcker, men istället för att läsa dem, frågar man mig vad det står i dem.
Jag vill inte berätta vad det står i dem.
Jag skriver dem.

Jag medverkar på litteraturdagar i en stad någonstans i Norden och författare efter författare sitter uppe på podiet och pratar om sina böcker.
Intill författarna sitter intellektuella och ställer frågor om vad de har skrivit.
Om varför de har skrivit.

Fråga mig inte.
För jag vill inte prata mer.

Jag har något som jag vill berätta.