Du ska vara tacksam att få synas i TV, lilla vän

Diskussionerna går understundom varma härhemma i mitt hus. Just i denna stund handlar det om medias utnyttjande av musiker. Sveriges Radio P2 sänder i sommar programmet Duellen, för fjärde året i rad. Det är väldigt gemytliga och intressanta program. Två musiker möts i en studio för att samtala och spela sin favoritmusik för varandra, för att ge och ta, för att låta den ena inspireras av den andra och för att dela med sig av sina erfarenheter som samlats på hög under ett längre eller kortare liv.
Där existerar ingen programledare som minutiöst förberett en intervju, ej heller någon professionell person som styr upp samtalet. De två medverkande är utlämnade till sig själva, de intervjuar helt enkelt varandra utan inblandning av tredje person.
Trevligt – som sagt – men där finns en hake; de som samtalar erbjuds inget gage, de erbjuds inte ens att få resan betald. Och hur många musiker är tillräckligt “om sig och kring sig”, hur många är villiga att nedlåta sig till att fråga om en slant till tågresan …
Deras möte sker i en studio i Stockholms innerstad och där spelas samtalet helt enkelt in för vidare färd mot en radiostation nära dig.

Programmet Duellen produceras för att säljas vidare, i detta fall till Sveriges Radio P2. Producenten ifråga är en eldsjäl som ser som sin uppgift att föra ut musik och kunskap. Hans intention är enbart god. Det är en duktig och mycket sympatisk man. Må inget mörker falla över honom för inget av detta är hans fel.
Det är ett systemfel.
Men faktum kvarstår; här utnyttjas människans svaga sidor, för vem vill framstå som en surkart? Självklart ställer man upp för att det är kul och spännande och intressant. Eller kanske bara för att vara bussig. Framförallt vill man inte verka stöddig, för i jantelagens förlovade land rynkas det i sådant fall på en och annan liten näsa.
Om det handlade om en ideell kulturförening utan mer än ett par ören i kassan vore det en annan sak. Men medborgarnas alldeles egna Sveriges Radio … ?

De inblandade försvarar sig med att påstå att det är ett sätt för musikerna att marknadsföra sig själva.
Det är bra reklam. Så säger man.

Jag blir väldigt trött när jag hör det argumentet för det innebär att allt som vi gör i det offentliga rummet kan värderas just så simpelt. Som reklam. Vilket i en förlängning skulle innebära att alla kulturarbetare skulle arbeta gratis. Jämt.
Man ska helt enkelt skatta sig väldigt lycklig över att någon överhuvudtaget uppmärksammar ens ynka lilla person.

En av våra allra finaste unga intrumentalister fick nyligen frågan om hon ville stå mitt i Stockholm city och musicera under det att en TV-kanal spelade in det hela. Allt för att se hur flanerande och shoppande människor reagerade.
“Vad får jag betalt?”, frågade den unga musikern.
“Det utgår ingen ersättning. Men vi kommer att credda dig ordentligt”, svarade producenten.
“Då ställer jag inte upp”.

Jag frågade en av de tidigare medverkande i Duellen, en medelålders etablerad artist, om vad hon ansåg om att stå för ett två timmar långt radioprogram utan att få betalt för arbetet.
Hennes svar blev: “Jag tänkte aldrig på det”.

Så långt har det alltså gått.

Det här är inget nytt. Det tveksamma (läs unkna) tillvägagångssättet har smugit sig in i vår mediavärld ända sedan 80-talet. Under en lång tid har detta arbetssätt långsamt men säkert etablerats. Men nu har det har gått för långt, och gränserna tänjs på, till det yttersta.
Jag vet att man på olika håll kämpar för att få Public Service att ta tillbaka förlorad mark och återinföra anständig betalning för tjänster, men hur sjutton går man tillväga för att återerövra makten över kulturpengar som försetts med vingar?

Att låta sig intervjuas när man kommit med en ny platta; det är okej. Men att ansvara för hela innehållet i ett program, eller tillåta media att sända hela livekonserter utan att de betalar en enda liten spottstyver, visar på en cynism som torde såra alla medverkande.
Kanske bryr sig inte alla. Kanske anser somliga att “vadå, man väl kan väl bjussa på sig”. Javisst, det är ju snällt tänkt, men vi gör ju numera inte så mycket annat än att bjussa på oss själva.
Jag skulle önska att man hos alla människor – i alla läger och på alla nivåer i vårt samhälle – fick uppleva mer av självrespekt, värdighet och integritet.

Jag saknar självrespekten, värdigheten och integriteten.

Och upphovsrätten.

Jag vet att jag sticker ut hakan, nu igen. Men världen är oroväckande full av outstuckna hakor. Och jag vill ännu inte ge upp hoppet om en mer rättvis värld.
Till er som är trötta på mitt engagemang i olika frågor; jag har just fyllt 60 år och kanske mattas jag med tiden av. Men den stunden är ännu inte kommen, så min fråga till Sveriges Radio samt andra kringkastande radio- och tv-kanaler, är följande:
När tänker ni återta ert folkbildningsansvar och börja sända egenproducerade program där kunskap och innehåll värderas, och de medverkande belönas enligt gällande avtal?

 

 

 

Jag är tacksam för hjälp att sprida denna text till berörda parter såsom Public Service, Musikerförbundet osv …

Texten ligger också på min hemsida.

 

Ett tillägg, skrivet i juli 2016: Texten ovan sprids återigen på Twitter och Facebook, ett år efter det att jag publicerade texten. Förhållandena år 2016 är fortfarande desamma; medverkande musiker i Duellen erhåller ingen ersättning. Produktionsbolaget ifråga försvarar sig med att musikerna inte behöver förbereda sig, vilket är felaktigt. De medverkande tänker noga igenom det hela och sätter sig in i den andre medverkande musikerns person, skapande, arbete och historia, vilket allt sammantaget innebär cirka 2 dagars arbete.

17 kommentarer

  1. Jeg elsker dine kommentarer Ann.Det skulle vært flere som deg.Selv en ubetydlig musiker som meg, har fått betalt for mine små bidrag i nrk.Jeg pleier å si”Blåkors finner du i Storgaten 38 midt i Oslo” der serveres gratis suppe til de trengende.Bare fortsett at blogge Ann. 60 år er bare et tall.

  2. Tack Ann för dina ord… Bra att någon vågar tala om detta. Har delat detta på FB och räknar med att få cirka 4 ”gilla” eftersom civilkuraget hos oss kulturarbetare är lika med noll och andra håller tyst för dom glada när all kultur blir billig. Vi vågar inte stå upp för oss själva i rädslan att eventuellt framstå som obekväma. Så långt har det gått.

  3. Helt rätt skrivet. Det krävs bättre samordning kring gage för hela branschen. Fotografer har ju lyckats bra med det, varför kan inte musiker?

  4. Tack för en bra artikel!!! Orättvisorna mellan kultur och resten är och har alltid varit djupa!
    Vi ska alltid vara tacksamma över att få spela, men ”jag vågar vägra gratis”!!

  5. Hur ställer sig musikerförbundet till det här? Och de andra fackföreningarna som har olika avtal med Sveriges Radio?

    Eller har Sveriges Radio sällat sig till de privattaxifirmor, pizzerior med flera som med motiveringar som att man skall lära sig svenska, komma in på arbetsmarknaden, få arbetsträning och annat utnyttjar obetald arbetskraft…

    Vet hur, statliga radioföretaget!

    • Radio och TV köper program producerade av andra och kringgår därmed kraven. Det är också så att många artister idag skriver egna fakturor för sina jobb på radio o tv och därför gäller inte avtalen.

  6. NRK Norje: Pratar du en halv time eller er i studio og lager en musikkinnspilning for radio. Får du en kaffekopp med NRK logo og en T-Skjorte med P1 Norge på…Er du på Tv under 2 minutter får du ingen betalning. derfor er mange musikkprogram (jazzprogram) bare innslag på TV, under 2 minutter som brukes mye… (T-skjorte, ingen kopp)..
    Større konserter som blir sendt på TV kan du forhandle til deg en pris, men du hører ofte at det er fin reklame for deg og bandet ditt, husk på det…!

  7. Du har naturligtvis rätt Ann Allan! Först så måste man bli KÄND, för då löser det mesta sig och på vägen till kändisskapet så måste man ju offra sig ”lite” innan pengarna trillar in! OCH VIPS så har fällan slagit igen för ett flertal. Utan någon form av skapandekraft så är man förlorad i kändisförskingringen och kommer ingen vart egentligen. Men ur detta dilemma så kan skapandekraften uppstå och vi kan få bevittna en stjärna födas till de flestas förvåning!?! Sådana födslar är inte många men med en urkraft som överraskar de flesta……….Märkligare saker har hänt! Mvh Roger.

  8. Narciss
    till prostituerade omskolade konstnärer
    driver Konsten till självmord genom
    kelande med Marknadens huldra
    tomhetens leende skugga
    med månstrålars fnittrande lockrop
    ur Narcissans konterande
    sängkammarblick.
    © s-e forslin

    • Det blir inte många ören till dem själva eftersom de spelar på sin höjd nån enstaka låt där de själva medverkar. De spelar mest plattor med musik som inspirerat dem, som varit viktig för deras respektive utveckling.

  9. Lysande skrivet. Tack!
    Delar omgående med mina 5.000 Facebook-vänner, varav många hundra är musiker efter mina många år i musikens tjänst. Det är ett hänsynslöst och fruktansvärt utnyttjande som pågått i många år.

    En känd artist kan kräva 250 000 för ett enda framträdande på 30 min utan band, medan andra inte får en spänn, trots många års studier och erfarenhet, inköp av utrustning etc.

    Någon jävla ordning måste det bli. Jag vet ingen annan yrkesgrupp som jobbar gratis i så sinnessjukt hög grad.

    Skandal, Sveriges Radio och TV.
    Skanjävladal!

  10. Tack Ann för att du orkar hålla på.Det är så lätt att sluta engagera sig,när ingenting av det man säger verkar påverka .Du är envis och kan formulera dig.Bravo Ann!Och jag tror att det tar någonstans,någongång. . . . Hälsningar från Torleif och mig.

  11. Så här skriver Musikerförbundet den 25/8 2016, ang Duellen:

    Nu har vår avtalssekreterare tittat på ärendet. Man ska självklart ha betalt för sitt arbete och det finns goda skäl att kritisera agerandet, men eftersom gratisjobbet i det här fallet inte går ut på att själv framföra musik eller sjunga omfattas det inte av Musikerförbundets kollektivavtal med Sveriges Radio eller täcks av vårt verksamhetsområde. Vi får därför hänvisa till något av de andra fackförbunden inom Sveriges Radiosfären som kan vidta åtgärder.

    Med vänliga hälsningar
    Anna Holmström, kommunikatör

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *