Stor möter liten

Georg Wadenius o Dan Allan på Mosebacke 2005

Jag tillbringade en mycket trevlig kväll hemma hos Lotta och Peter Asplund häromveckan. God mat, gott vin, god stämning, goda människor, goda samtal.
En av vännerna satt vid min högra sida och berättade om sitt forna arbete på jazzklubben Fasching. Det var tufft, sa han. Av flera skäl.
Tror jag det. Många starka viljor, alltför många och omfattande arbetsuppgifter. Dessutom är vi människor som vi är … inte direkt den smidigaste av djurarter. Det behövs ofta endast två exemplar av människan för att viljorna ska gå isär.
En av hans hjärtefrågor fick mig dock att tänka till.
Och jag kan inte sluta tänka …

På 50-60-talen utbildades musikanterna på scenen. På Nalen, på Bal Palais, i folkparkerna, i en av de otaliga dansorkestrarna … Man blev inte enbart en rutinerad musiker. Man lärde dessutom känna varandra, man lärde av varandra, man blev som en familj, man fick en tillhörighet som oftast var av godo. Och man fick alla tänkbara möjligheter att utvecklas som musikant.
Ingen utbildning slår det.
Ingen skolbänk kommer i närheten av det.

Fasching-vännen vid min sida hade länge förespråkat att musikstuderande ska ha gratis inträde på Fasching. Jag förstår inte vilket argument som skulle tala emot ett sådant beslut. Jag begriper inte varför han inte fick igenom sin idé.
För mig är det en självklarhet.
Alla skulle vinna på det.
Alla.

Jag ser dem framför mig, studenterna, hur de utan så mycket pengar på fickan glider in genom dörren till klubbar runt om i landet, med instrumentet hängande över axeln, glatt pratande och skrattande eller allvarsamt diskuterande munstycken och artikulation och plektrum och anslag och strängar och teknik och den senaste lektionen i improvisation eller komposition.
Jag ser hur de med förväntan i både blick och i tanke, funderar över vilken musik som ska serveras för kvällen. Ser hur de samtalande sätter sig ner vid något av borden eller intar ståplatserna runt de levande väggarna och insuper atmosfären bland vänner och främlingar. Ser hur de lyssnar till sina förebilder, insuper varje solo, varje harmoni, varje fras och kanske till och med, tillsammans med sitt instrument, blir uppbjudna på scenen.
Vilken lycka. Och tänk, så enkelt …

Tänk så lätt, så otroligt busenkelt det skulle vara att göra livet lättare för varandra. Om man bara vågade fatta obekväma beslut. Vad sjutton, vi lever en så kort stund här på Jorden. Måste man vara så in i norden fyrkantig?
Det finns bara fördelar. Och det kostar ingenting. Tvärtom.
Musikstudenterna skulle få den bästa utbildning som tänkas kan och – framför allt –  de skulle slippa stå utanför händelsernas centrum.
De som uppträdde skulle få än mer publik.
Restaurangen skulle få in mer pengar, trots att jag anar att de flesta ungdomar inte skulle ha råd att äta där, men ändå ganska säkert beställa en öl eller två, eller en läsk eller tre.
Där skulle trängas fler gäster. Gäster som dessutom känner varandra väl, vilket skulle ge en skön, varm och än mer ombonad stämning.
Fasching och andra klubbar runt om i landet skulle kunna bli som ett andra hem.
Det skulle kunna tjäna som mötesplats nummer ett för studenterna, istället för som nu, vara för dyrt för att de över huvud taget ska ha råd att gå dit och lyssna till sina föreblider.

Tänk om, kultursverige!
Låt studerande gå gratis på muséer, på konserthus, på klubbar, på operahus, på teatrar. Fyll våra kulturcentra med kunskapstörstande, de som likt läskpapper suger i sig allt de tillåts och förmår!
Ta ert ansvar och tillfredsställ dem!
Ta till alla knep för att utbilda dem på bästa tänkbara sätt, inte på billigast tänkbara sätt.
Sluta upp att hålla dem utanför!

De behöver inte garanteras platser på första parkett. Där kan de vuxna, de med pengar på fickan, få härja fritt. Tillgången till parketten och en eventuell första rad kan betraktas som en bonus för att de betalar för sig.
Men öppna upp de kulturella institutionerna för studenterna!
Det finns bara fördelar.
Deras utbildning och i en förlängning kvalitén på vårt konstnärliga utbud, skulle få helt nya dimensioner.

En kulturtant har talat.

 

 

Mer om mig finns på www.annallan.se

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *