Ett brev betyder så mycket

Nu kan jag lägga mig ner och dö. Jag har fått ett brev från en akademiledamot. Från en medlem av Svenska Akademien. Och inte vilken akademiledamot som helst. En medlem som jag beundrar på djupet. En favoritförfattare.
Inget kommer någonsin att kunna toppa detta.
Vi människor är alla likadana. Vi behöver kärlek och vi behöver bekräftelse. Och här sitter jag nu med ett handskrivet, trevligt, uppmuntrande och överraskande brev från en akademiledamot. Jag tror att jag dör. Men det gör i så fall inte så mycket.

För ett och ett halvt år sedan började jag skriva böcker. Det var med en viss tvekan, förstås, och jag hade verkligen ingen aning om vart det skulle barka hän. Jag fattade modet och kastade mig ut i den ganska så massiva och tätt befolkade och lite smått inavlade litterära världen. Jag slängde mig ut, utan skyddsnät, utan utbildning i ämnet, endast iförd en sångpedagogexamen och 35 års sjungande stående på olika typer av scengolv runt om i världen. Toner, trams, några barn, tårar och väldigt många skratt har forsat ur mig under hela mitt liv.
Det forsar fortfarande. Jag använder mig bara av en annan typ av kanaler. Toner genom strupen har bytts ut mot ord via fingertoppar. Inget märkvärdigt alls. Ändå är jag lite förvånad över att jag så totalt skulle komma att fastna i skrivandet. Jag hade verkligen ingen aning om att jag skulle finna det så tillfredsställande som jag faktiskt gör.

Jag kommer snart med en ny bok. Om bara de förlag som vill ge ut den kunde bestämma sig för om de ska göra det i år eller nästa år, då jag inte ens vet om jag lever … det räcker med ett enda litet brev till från en akademiledamotfavoritförfattare och jag tvärdör. Förmodligen. Jag vågar i alla fall inte riskera något sådant. Jag har lite mer bråttom än de så trögt malande förlagsindustrikvarnarna, så det blir kanske ändå så att jag återigen ger ut den på eget förlag. Det är en viss charm med det. Man har full kontroll, jag bestämmer allting själv och inga mellanhänder snor mina pengar. Om det nu, mot förmodan, skulle bli något över.

I min nästa bok skriver jag, mitt bland alla funderingar om livet efter döden, eller om det är döden efter livet, om mitt hittills enda möte med min favoritförfattare. Att jag skulle få ett handskrivet, fint, berömmande brev av honom och att han skulle ta sig tid att läsa min första bok – det är för mig en gåta. Och att han skulle tycka så mycket om den som han påstår – det är för mig en smärre chock.

Om ni är nyfikna på min nästa bok, och så småningom införskaffar den, då kommer ni att få läsa om hur jag en vårdag för ganska precis ett år sedan, av en ren tillfällighet, eller om det kanske var en meningsfull slump – en synkronicitet – mötte mitt livs författaridol;
Torgny Lindgren.

 

Gå gärna in på www.annallan.se

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *