Fåren bräker. Lina Nyberg sjunger. Tommy Johnson är död.
Fåren förstår jag mig på, något så när, men Lina är för mig ett mysterium.
Döden likaså.

Jag sitter i Sanda, på Gotland – därav bräkandet – och Lina ska om några timmar föräras Lars Gullins stipendium.
Ett bra val av stipendiat. Jag har alltid fascinerats av henne. Jag begriper henne inte, jag förstår inte alltid hur hon tänker och hennes musicerande gör mig förvånad, förundrad och förvirrad men det tilltalar mig.
Hennes musik är för mig en gåta.
Och det tilltalar mig.

Lina är djupt förankrad i det hon gör och hennes konstnärliga uttryck är intensivt, äkta, övertygande och välformulerat. Hon är en urkraft som tar tag i mig, ruskar om mig och får mig att känna mig levande och delaktig.

Jag beundrar henne. Trots att jag inte vet hur jag som lyssnare ska förhålla mig. Det spännande sätt på vilket hon arrangerar, komponerar och använder sin röst triggar igång mig, och jag inser hur liten jag är … Hur mycket jag har kvar att lära.
Hur insnöad jag är.
Och vanebildad.

Lina är en av dem som kan få min gamla tröga hjärna att utvecklas, och det tackar jag henne för. På djupet tackar jag henne för det.
Jag kommer inte att ge mig förrän jag klurat ut koden som öppnar upp den intrikat utsmyckade porten som leder in i Lina Nybergs innersta kammare.

De gotländska fåren bräker, tryggt och igenkännande. Lina Nybergs strupe ljuder, likt ingen annans.
Tommy Johnson är död.
Hans basfiol med tillhörande stråke har förlorat meningen med sin existens.

Han klippte gräset häromdagen. Satte sig därefter ner på en stol för att vila, drack lite vatten, föll av stolen och dog.
Förfarandet påminner mig om då komikern och författaren Lasse Eriksson la sig ner på scengolvet för att tvärdö, mitt under en föreställning. Något som chockade mig så svårt att jag genast satte mig ner och skrev en bok om döden.

Jag undrar hur många gånger Tommy har kommit lirkande med basen genom den trånga köksfarstun för att repetera i vårt hem …
Han var en del av vår stora musikantfamilj, en av dem som jag försett med mat och kaffe, oändligt många gånger, under oändligt många år.
Nu blir det inga fler gånger och det känns fel och konstigt.

Vi påminns ständigt om dödens hänsynslösa och obevekliga framfart.
Döden har ingen fingertoppskänsla. Den analyserar inte läget, den inväntar inte ett lämpligt tillfälle. Den bara kommer. Och våldför sig på oss. Helt ostraffad.

Oftast accepterar jag att döden bestämmer. Det är ju bara att underordna sig och gilla läget. Gråta, förbanna, sörja, sakna, vandra vidare.
Men i Tommys fall undrar varför jag har så svårt att släppa tanken på det som inträffat. Hans bortgång påverkar mig mer än vad som är brukligt.
Kanske beror det på att han var så ung.
Måhända handlar det om att han inte blev äldre än 59 år.

För tre veckor sedan fyllde jag 59 år.

Jag vill inte dö än. För jag vill så innerligt gärna hinna lösa
Linas gåta.

.

Jag saknar dem. De långsamma gamla tanterna. De som rörde sig långsamt, talade långsamt, skrattade långsamt och bjöd på bondkakor, jordgubbstårta och hemkokt hallonsaft i syrenbersån. De tanter som var tjocka, stillsamma, skrynkliga, osminkade och hade grått hår med knut i nacken och runda glasögon och hatt och lång vid kjol och mamelucker och lätt skägg och hemstickade gråa raggsockor och fotriktiga skor.
De tanter som utan att ens reflektera följde med i östrogenets svängar då hormonerna signalerade att chansen till en eventuell befruktning ändå var överstånden.
De tanter som aldrig kom att äga en mobiltelefon, en Mac eller en PC men ändå fick dagarna att gå, i sakta mak, efter ett långt liv där arbetet för överlevnad varit, för oss yngre, obegripligt hårt och slitsamt.

Jag saknar det lugn och den trygghet och värme som både tanter och farbröder utstrålade, och det sätt på vilket de kommunicerade.
De kunde sitta alldeles stilla, i flera timmar, och bara finnas till. De hade både tiden och den inre ron, för de gick inte på gym och de hade lagt ner självförverkligandet och stavgången var ännu inte uppfunnen och de såg inte på TV och deras ande uppslukades heller inte av internet eller 3:s mobilnät.
Allt de gjorde skedde i tant- och farbrortempo, och jag saknar det.

Jag saknar den tjocka gamla tanten, hon som tronade i den av breda träplankor hemsnickrade vitmålade trädgårdsmöbeln placerad i skuggan under den stora linden, med en filt över sina ben och en sjal runt sina axlar.

Jag saknar den gamla tandlösa farbrorn som varje dag, vid samma tidpunkt, satt vid det enkla lilla köksbordet och läste tidningen med kaffekoppen på den broderade duken, med pipan i munnen och de slitna filttofflorna på fötterna.

Jag saknar den gamla gumman som vinglande på sin cykel trampade ner till torget för att köpa rotfrukter då gårdens egenodlade tagit slut.
En cykel utan växlar, med runda former, högt styre, stor bred sadel och tjocka däck.

Jag saknar den gamla gubben som lät tiden lunka på lite som den ville. Som vilande i den noppiga fåtöljen använde den stillastående stunden till reflektion, istället för att kasta sig över ett globalt nätverk som ger oss moderna människor allt, men ändå inget.

Jag saknar rynkorna, de gulnade tänderna och det lite torra, ofärgade håret utan tonade slingor.
Jag saknar det ärliga, det enkla och det oförställda.
Jag saknar livets naturliga gång. Jag saknar den romantiska idyllen.
Även om romantiken och idyllen bara vara en lögn, så saknar jag dem.
Även om allt det ljuva bara var en chimär, så saknar jag den.
Även om det på den paradisiska scenen dolde sig något annat, så saknar jag det.

Ibland skulle jag vilja återinföra den gamla tanten, den gamla farbrorn och den gamla livsstilen där det enda som är modernt är total jämlikhet och allas rätt till bondkakor, jordgubbstårta och hemkokt hallonsaft i syrenbersån.
Kanske borde jag börja med mig själv? Jag har några år på mig till tantstadiet men när det än infinner sig kommer omställningen att bli påtaglig. Jag måste nämligen dra mig upp ur både Twitter-, Facebook- och bloggträsket och strunta i allt utom ICA, apoteket, systembolaget, matkällaren, radioapparaten, böckerna, papperet och pennan, fåglarna, träden, blommorna, bären, frukten, katten, fiskarna i dammen och de vilda djuren i min trädgård. Och så min gamla cykel, den som överlevt ända sedan 30-talet.
Cyklar från 30-talet dör inte. Man måste bara byta slang och möjligen däck vart femtionde år.

Kanske tillåter jag mig så småningom att konvertera till tant, för mina barnbarns skull, så att jag får än mer tid och sinnesro att lyssna till deras glada skratt, deras ivriga berättelser och alla frågor.

Jag plockar fram bilden av min farmor ur lådan och låter mig inspireras.

_________________________________________________________________________

Med denna lilla betraktelse vill jag önska alla mina läsare en skön sommar.
Jag går nu till vila.
Texten ligger också på min hemsida. Där kan ni få information om mina böcker som  lämpar sig väl för sommarens favorithängmatta.

PS. Någon tipsade mig om en underbar film i ämnet. Ha det så trevligt!