Allt är Astrid Lindgrens fel

 

DSC_0019

Skinka. Glögg och pepparkakor. Hemlagad senap och inlagd sill. Kärlek och värme. Tomtar. Bockar.
Apelsiner. Korinter. Vättar. Risgrynsgröt och knäck. Glittrande ljus. Väldigt många ljus. Det räcker inte med tillräckligt många. Julsånger. Gapande grishuvuden. Med äpple i munnen. Prylar. Galet många onödiga prylar.
Onödiga.
Och så var det den där omtalade julefriden.

Jag undrar ibland vad som skulle hända om jag låg däckad i feber veckorna innan jul. För någon måste ju se till att friden infinner sig, Den kommer liksom inte av sig själv. Någons arbete ligger bakom. Denne någon börjar ibland känna sig lite trött.
Och allt är Astrid Lindgrens och Elsa Beskows fel.

Artisten, musikern, arrangören, basisten, sångaren och koldioxidbantaren Staffan Lindberg redogör för en lite udda men tveklöst intressant hypotes i sin bok ”Jag skulle ha bytt till energilampa i hallen”. Han växte upp med Georg Wadenius underbara grammofonskiva ”Godá Godá”, med texter av Barbro Lindgren, och han berättar i boken om när han som liten pojk kröp omkring på golvet bland alla bilar och truckar sjungandes När jag blir en miljonär ska jag köpa mig en Volvo Sport och en Ford Mustang, ni ska få se. Tre Porschar och en grävmaskin, en mörkröd limousin och har jag pengar kvar köper jag en Jaguar. Och om jag krockar med Mustangen så köper jag en bärgningsbil och bärgar den femtusen mil. Sen köper jag en Folkvagn och två Oplar ifall min limousin går sönder …”
Staffans slutledning: den globala uppvärmningen är Barbro Lindgrens fel.

Nu råkar jag själv känna det som att Barbro Lindgren inte är ensam om förstörelsen. Elsa Beskow och Astrid Lindgren har fullständigt impregnerat mig med tomtebolycka och bullerbybarnsjular med vilka jag under min utveckling från barn till medelålders jämfört vårt eget julfirande. Pippi underbart undantagen.
Men verkligheten ser inte riktigt lika romantisk ut. Den perfekta familjen och den gullinuttiga julstämningen existerar mest bara i sagoböcker och i våra drömmar. Alla har vi våra sorger, våra i hjärtat dolda smärtor över att julen inte blir som den beskrivits i sagan: Vacker, vilsam, trygg och underbar där vi alla innesluts i en stor familjegemenskap som nästan spricker av kritvita leenden och kärleksrus.
Det är inte ens en självklarhet att ha snälla barn som står och tindrar framför julgranen.

Julen är glädje, men också sorg. Men vi spelar med i traditionen och skyndar snabbt förbi de fattiga som i rännstenen ropar efter ett liv.
Vi skyndar, så att vi inte hinner beröras.
Vi skyndar, för att undvika skammen över allt som ligger i de stora papperskassar vi släpar på. Kassar med reklam för NK, PUB och Åhlens …
Vi rusar vidare, för att undvika risken för en stunds reflektion.
Vi lämnar de sjuka utan kläder och mat, medan vi gottar oss i våra späd- och marsipangrisar och tackar Gud för brödet för dagen.

Julefriden är mest en kuliss, svår att riva ner. Julen är också den tid då spriten fördärvar som mest. Människor lever i skräck. Barnmisshandel och kvinnofrid störs mer än någonsin. Detta medan de som är skickligast på att hålla skenet uppe sitter i kyrkan och sjunger om ett Jesusbarn som stod upp mot allt det som vi, både inom och utom kyrkan, har åstadkommit: Överhet. Hierarki. Dubbelmoral. Lyx. Egogödning. Materiellt överflöd.

Och på toppen av juleberget, glimmande ljusår från stallet i Jerusalem, tronar konungen från Närke, han som endast genom att visa sin kreativa blick får mina eventuella pysselambitioner att tvärdö och som därtill får mig att känna mig alltigenom usel som både julmatlagerska och julstämningsskapare: Ernst Kirchsteiger himself.
Han är så perfekt och så begåvad att jag nästan blir arg. Snygg är han också. Den jäveln.

Jag erkänner dock villigt att jag njuter av all julbelysning som ramar in broarna över Kungsgatan, om jag bara förmår att samtidigt blunda för dem som gömmer sig i gatans skuggor. Jag skänker pengar till de fattiga och sänder förnödenheter till barnhem i Lettland, men jag bjuder inte in de uteliggare som trängs längs rännstenen för traditionen att skapa julefrid i mitt eget hem tar all min kraft.
Om jag bröt mot våra traditioner skulle mina barn nog gå sönder. Jag vill inte att de går sönder just en julafton så jag håller julskenet uppe och julfirandet här hemma vid liv. Och jag försöker åstadkomma ett uns av den sagofyllda julstämning med vilken Elsa Beskow och Astrid Lindgren under hela min femtio- och sextiotaliga barndom har proppat mig full.

Jag förmår inte att lämna min varma sekelskiftesvilla för att likt Moder Theresa ge mig ut bland de fattiga.  Men någonstans har jag ändå förhoppningen om att vi inte helt ska glömma Jesu kärleksbudskap när vi runt vårt julbord firar hans födelse.
Vi kan väl åtminstone ha det i bakhuvudet.

Av hela mitt hjärta önskar jag er alla en skön jul och framförallt en god framtid!
Vem vet – kanske blir 2015 det år då vi tillsammans räddar världen?

 

Denna text publicerades första gången i december 2013.
Den ligger också på min hemsida.

.

Jag undrar vad du tänker i din himmel, Mamma

Framsida 104kJag förlorade min mamma redan då hon var i livet. Mamma förlorade till och med sig själv.
 Hon förändrades, och blev en annan.
Min mamma blev dement. Hon lämnade mig fast hon talade till mig, fast hon sjöng för mig, fast hon skrattade tillsammans med mig och varmt såg in i mina ögon.

Jag gjorde det jag trodde var bäst för min sjuka mamma. Men jag kommer aldrig att få veta om det jag gjorde
 var rätt eller fel. Den backspegel finns inte som kan ge en bild av hur hennes sista år hade tett sig om jag hade agerat annorlunda.

Jag tänker ofta på de alternativ som fanns, och de beslut som hon och jag fattade tillsammans.
Hela livet är en vild chansning.

 

Jag har de senaste åren funderat mycket över hur att bemöta de människor som på olika sätt förlorat sitt forna jag. Jag har försökt att finna svar på svåra frågor genom att gå igenom min egen historia. Vad hände egentligen med min mamma? Hur reagerade och agerade omgivningen? Och hur reagerade/agerade jag själv?

Jag började för en tid sedan att i ord formulera mina tankar, erfarenheter och upplevelser, efter att under lång tid ha haft en febril kontakt med politiker, myndigheter, sjuka, anhöriga, vårdpersonal, läkare och professorer. Jag lät i lugn och ro mitt undermedvetna sköta fingertopparnas dans över tangentbordet … Veckorna och månaderna gick … Det blev för mig helt överraskande en liten bok.
Den presenterades första gången i Karolinska Institutets Aula Medica, under Alzheimerdagen, och jag reser nu runt i landet för att dela med mig av mina tankar, erfarenheter och skrivna ord.

Mitt syfte med boken är att hjälpa, inte enbart de vars anhöriga drabbas av Alzheimer, utan egentligen vilken kognitiv sjukdom som helst. För många av de svåra frågorna är desamma: Hur ska vi bemöta våra sjuka? Hur ska vi tackla alla de skiftande situationer som uppstår? Och hur ska vi som anhöriga förmå bära sorgen?
Sigrid Svedmyr, överläkare på Minnesenheten Karolinska Sjukhuset, beskrev det för mig så här då vi nyligen träffades i mitt hem: ”Som anhörig ser man sin nära förändras, och för varje ny förändring drabbas man av en ny sorg. Sorg läggs på sorg, läggs på sorg … ”
När hon sa det, insåg jag varför jag själv så starkt påverkades av min mammas sjukdom.

Jag har under arbetets gång förstått att min berättelse är viktig. Ämnet berör människor, i de djupaste vatten inom oss.
Författandet av skriften är mitt sätt att försöka göra världen lite varmare och livet lite lättare att leva, och det är min övertygelse att den kommer att fylla en funktion i många människors liv.
“Jag såg något i dina ögon, mamma” kan läsas som både en skönlitterär bok och
en anhörig-bok. Välj själv användningsområde.

Boken kan införskaffas hos t.ex. Bokus eller Adlibris.
Signerade exemplar beställs direkt hos mig på mailadressen ann@annallan.se

Den kan bli en fin present till släkt, vänner eller till Dig själv.
Hjälp gärna till med att sprida den också inom vården för det är en viktig bok.

Ytterligare information om boken finner du på min hemsida.

Här en länk till intervju med mig i Gomorron Sverige.
Här till Radio P4 med Lotta Bromé.

.