Det var rart skrivet, Ulf Lundell

Jag plockar lite bland CD-skivorna och försöker få ordning på eländet.
Ja, förlåt att jag kallar det för elände, jag som förväntas älska att lyssna på musik,
all musik, eftersom det delvis är mitt jobb. Men CD-plattorna är helt enkelt lite för många, och dessutom är LP-skivor mycket roligare att både hålla i, se på och lyssna till.

CD-plockandet fortsätter i vad jag upplever som en onödigt lång oändlighet och plötsligt dyker Ulf Lundells nakna bringa upp framför mitt förvånade ansikte … Jag har aldrig köpt en platta med honom, vad jag minns? Jag har inte dragits till hans musikaliska uttryck även om jag som tjugoåring helt uppslukades av hans litterära verk ”Jack”.
Han är begåvad Ulf Lundell, på flera sätt. Men, som sagt, hans musik överlåter jag till andra att avnjuta. Fast jag minns nu när jag tänker efter att maken Jan, han trumpetaren, en eftermiddag blev uppringd och i sitt ena öra lite försiktigt fick frågan om han ville komma och lägga på några solon på en inspelning.
Vi snackar år 2004.
Jan svarade såklart; ”Javisst”. Han har en benägenhet att med entusiasm säga just ”Javisst” till det mesta som efterfrågas i musikväg. Han är helt enkelt väldigt road av att spela trumpet och sammanhanget får vara lite som det vill och hur som helst. Finjazz eller fulpop. Skit samma, bara det är kul, spännande, intressant och en nyupplevelse.

Ett annat minne dyker upp medan jag tummar på CD:n med Ulf Lundell: Några år innan Lundells lite blygt framförda begäran om några trumpetsolon, hörde en känd schlagerartist av sig och bad Jan att komma till studion och lägga på ett solo med ”Miles-stuk”.
Jan sa faktiskt inte ”Javisst” den gången. Varför vet jag inte riktigt, men han anade kanske att han skulle få skäll av något av barnen. Han bad istället artigt att få återkomma och frågade sen ungarna vad de tyckte. Det barn som numera är 42 år och har en doktorandtjänst i ljudteknik uppe i Piteå, lät hälsa att ”där går väl gränsen, pappa”, medan de övriga ungdomarna lite oroligt gnydde i bakgrunden.

Jan svarade till slut, sin vana trogen, ”Javisst” till att spela det där solot med ”Miles-stuk”. Och efter detta helt klart underhållande och faktiskt ganska intressanta familjerådslag, upphörde all vidare konsultation med familjens yngre medlemmar och Jan följde fortsättningsvis sitt eget hjärta, utan att be ungarna om lov. Om de fann anledning att skämmas för sin trumpetande pappa så var det fritt fram liksom.

Jag tummar vidare på CD:n, alltmedan minnena kommer till mig, och jag fnissar till för mig själv när jag får syn på dedikationen på framsidan av CD:n med herr Lundell. Jag gissar dock att han skrivit detsamma till alla medverkande musikanter.

”Tack Jan Allan! Du är bäst på den här CD:n!”

I det här fallet är jag beredd att hålla med ;)

Lundell 2004 web 3