Om Ann Allan

Mitt fullständiga namn är Ann Elisabet Zackrisson Allan. Jag föddes i Östervåla sommaren 1955, då med efternamnet Ludvigson. Själv presenterar jag mig som Ann Allan. Somliga säger Ann Zäta. Kalla mig vad ni vill. 
I mitten av 70-talet utbildade jag mig till sång- och pianopedagog och har alltsedan dess arbetat som sångerska och pedagog. 
Mitt första professionella jobb som ung sångerska, var som mus 
i Disneyfilmen Bernhard och Bianca. Därefter har jag sjungit 
klassiskt, jazz, folkmusik och visa på de flesta svenska konsertscener, samt turnerat i Mellanöstern, Europa och USA. Jag är trebarnsmamma och ettbarnsmormor, gift med fysikern 
och trumpetaren Jan Allan och bor sedan år 1990 på Lidingö. Numera är jag verksam som författare, skribent, föreläsare, producent, kulturambassadör, pianopedagog och borgerlig officiant. Sedan våren 2012 innehar jag posten som ordförande i Monica Zetterlunds Minnesfond. Boken om min mammas demenssjukdom ledde till att jag utnämndes jag till ambassadör för Alzheimerfonden. 
Efter boken om min äldste sons adhd utsågs jag till ambassadör även för Psykiatrifonden. Jag bloggar här på hemsidan samt på Västerbottens Folkblad. 
 Du kan läsa mer om mig och mina förehavanden på www.annallan.se

Tack, Hans Alfredson

Tage Danielsson lämnade livet den 13 oktober 1985.
Samma dag, 32 år senare, begravdes Hans Alfredson; fredagen den 13 oktober 2017.
Båda begravningarna var borgerliga ceremonier, båda ägde rum i Heliga Korsets Kapell på Skogskyrkogården i Stockholm.

Under begravningsakten av Hans Alfredson fick vi skratta och gråta över en hel epok, en epok som tog halvslut redan när Tage dog, men som nu definitivt är förbi.
Begravningen blev en värdig blandning av sorgsenhet och happening. Det kändes skönt i magen, rakt igenom, och särskilt fint var det att få sjunga med i ”Öl”- refrängen.
Musik och text hämtad mestadels ur Svenska Ords produktioner framfördes med innerlighet och kärlek av musiker som under åren arbetat med HasseåTage;
Tina Ahlin, Jan Allan, Jan Bergnér, Monica Dominique, Tommy Körberg, Lars Olofsson och Svante Thuresson.
Peter Dalle läste Hans´ dikt ”Att låsa och fara” och anslöt under uttåget då musikerna spelade ”Hur glad får man vá?”.
Efteråt skålades det i champagne i Hans och Gunillas hem på Lidingö.22426461_10210804712296429_2274361629328992868_o

När jag på sjuttiotalet bodde på studenthem vid Tegnérlunden i centrala Stockholm satt kompisarna och jag på kvällarna och lyssnade på Lindemän, på grammofon. Vi kunde alla Lindemän utantill. Alla. Vi citerade dem dagligen, vi kunde knappt prata med varann utan att lägga in nån liten Lindeman-knorr.

Och jag minns när min dotter Sofia var nio år; Hasse kom på besök, lyfte upp henne i knät och berättade en saga.
Eller när han sjöng ”True love” för Jan på hans 75-årsdag; en sång som så starkt förknippas med Hasse, som han ju alltid sjöng när det var kalas. Den var förstås given under begravningen, då med Tommy Körberg som solist.

Jag minns Hans´ egen 80-årsdag. Alla var glada, alla utom Hans själv. Han log vid endast få tillfällen under den där ljuva sommarkvällen i trådgården på Lidingö. Men när han berättade hur han erhållit den blomsterkrans som prydde hans åttioåriga huvud – då lyste han upp.
Det var nämligen så att han hade vankat omkring i Gamla Stan några dagar tidigare och blivit så pinknödig att han var tvungen att gå in i närmsta affär för att be att få låna toaletten. Det var en blomsteraffär, och kvinnan som ägde butiken skickade blomsterkransen till Hans på den stora dagen.
Han var så fin i den. Fin men sorgsen.
Han mådde inte bra de sista åren. Insikten om att det roliga var över, var smärtsam för honom.
22424563_10210804790258378_4269639932555571675_o

HasseåTage har präglat generationer och varit även en politisk kraft, i dess bästa bemärkelse. Jag är gränslöst tacksam över att ha tillhört en generation som fått ta del av, och fostrats av dessa unika snillen som lyckats med konststycket att under decennier berika en hel nation.

 

 

2017 års Monica Zetterlund-stipendiater!

Monica Zetterlunds Minnesfond delar varje år ut stipendier till musiker och artister som verkar i Monicas anda. Antalet priser varierar från år till år, åldrarna likaså.
I år har stipendienämnden utsett tre stipendiater; två gamla musikerrävar som under flera decennier förbehållslöst delat med sig av sin energi och skaparanda, och därtill ett yngre stjärnskott som de senaste åren har intagit både inhemska och internationella scener. De tre stipendiaterna erhåller vardera 50.000 kronor.
Vi gratulerar Bobo Stenson, Krister Andersson och Isabella Lundgren.

2016 02 05 Bobo Stenson

Bobo Stenson är västeråsgrabben som började spela klassiskt piano redan vid sju års ålder. Hans pianolärare, som var jazzintresserad, gav honom ett självförtroende och Bobo minns den allra första gången som han spelade inför publik; det var en blues, och Bobo var 12 år gammal. Jazzen tog snart överhanden och han kom att spela i diverse jazzgrupper i sin hemstad, tillsammans med bland andra kompisen Lars Färnlöf. Genom Lasse och Staffan Abeleen kom Bobo i kontakt med Monica Zetterlund. De jobbade tillsammans i Beppe Wolgers revy på Ideon-teatern, något som Bobo minns med stor glädje.
Börje Fredriksson var den som upptäckte Bobo och tog med honom till Stockholm. Det blev språngbrädan för Bobos musikaliska resa ut i världen; en resa som varit rik och mångfacetterad.
Han är en pelare i svensk jazzhistoria; under tjugo år som medlem i den legendariska gruppen Rena Rama, och under trettio år med egen trio. Under flera decennier har han befunnit sig i den internationella hetluften, bland annat som medlem i Charles Lloyds kvartett där han gavs stort spelutrymme.
Bobo vill också särskilt framhålla samarbetet med George Russell och kvartetten med Jan Garbarek, Palle Danielsson och – Jon Christensen; många är de banbrytande och personliga trumslagare som har betytt och fortfarande betyder enormt mycket för Bobos musicerande.
Han är ledamot av Kungliga Svenska Musikaliska Akademin och har under sitt liv erhållit ett stort antal utmärkelser. Men – det saknas något riktigt fint på hans meritlista; nämligen Monica Zetterlund-stipendiet.
Nu är det dags, och motiveringen lyder:

Du har alltid legat i frontlinjen. År efter år, decennium efter decennium har du med hjälp av en extraordinär teknisk förmåga skapat framtidens musik. Med din omåttliga energi och upptäckarlust öppnar du ständigt nya dörrar. Din spiritualitet smittar av sig och gör dig till en förebild för generationer.

 

Krister

Krister Andersson föddes i Eskilstuna i början av femtiotalet. Han betraktades som ett musikaliskt underbarn och fascinerades tidigt av framförallt klarinetten. Redan som 12-åring spelade han i flera olika band, men de vuxna musikerkollegorna såg noga till att han kom hem till mamma och pappa på kvällarna.
Han har studerat på klarinettsolistlinjen vid Musikhögskolan i Stockholm, men jazzen har varit en stor inspirationskälla, och han har allt oftare kommit att spela tenorsax. Även altsaxen har kommit till användning i till exempel Bosse Brobergs Nogenja. Han trakterar instrumenten med samma självklarhet och briljans. Ingen notbild är honom övermäktig, inget musikstycke så komplicerat tonsatt att han inte spelar det prima vista.
Kristers meritlista är imponerande. Han har erhållit mängder av utmärkelser och medverkat på ett stort antal skivor, varav sex stycken i eget namn. Han har varit medlem av Leonard Bernsteins Världsorkester, Kungliga Hovkapellet, Uppsala kammmarsolister, Norrlandsoperan, Radiojazzgruppen och Sandviken Big Band. Han har spelat med EGBA, Gals and Pals, Nils Lindberg, Cornelis Vreeswijk och förstås – Monica Zetterlund.
Krister är en mycket blygsam och tystlåten person, men varför säga det med ord när man kan kan tala i toner?
Motiveringen lyder:

Du bär på en personlig och musikaliskt klurig fantasi som oupphörligt leder vidare mot nya äventyr. Du skakar om oss lyssnare på ett underbart sätt, oavsett om det handlar om improviserad eller noterad musik. Med en utsökt timing, värme och humor kombinerad med en vidunderlig teknik, har du en given plats bland Monicas gunstlingar. 

 

Izabelle Nordfjell

Isabella Lundgren är likt Monica Zetterlund sprungen ur ett värmländskt rotsystem. Musiken är hennes väsen, alltsedan födseln. Efter gymnasiets musiklinje går upptäcktsfärden till New York för studier på universitet och i jazzmiljöer. Fyra innehållsrika år senare återvänder Isabella till Sverige där hon påbörjar teologiska studier. Samtidigt lyfter livserfarenheterna hennes muscierande till nya höjder.
En ständigt växande publik kapitulerar inför hennes ärlighet och naturliga sätt.
Isabellas djuplodande intresse för filosofi och existentiella frågor präglar hennes musicerande. Förebilderna är en vacker samling; Billie Holiday, Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan … Isabella nämner också en rad filosofer som betytt mycket i hennes utveckling; Kirkegaard, Jung, Mill och Rand.
På frågan om musikens betydelse uttrycker sig Isabella så här:
”Jag tror att musik kan förankra och förtydliga vår sanning, väcka oss när vi sover, förvandla och förflytta oss när vi är trötta på att torka disk och tvätta underkläder, och allra helst få oss att tänka. Jag vill det mest av allt tror jag; att människor ska frigöra sig och tänka sina egna tankar. Musik är individualism och världen behöver fler människor som vågar vara excentriska, konstiga, eftertänksamma och absolut sig själva, oavsett omvärldens blickar. Orden väger tyngst för mig, dom definierar innehållet. Orden och musiken tillsammans är det mest kraftfulla uttryck man kan finna. Det enda jag vill med min musik är att människor ska se sig själva tydligare, tänka sina tankar klarare eller finna tröst i det mörker som ibland uppstår i detta outtömligt oförståeliga mysterium som är livet.”

Motiveringen lyder:

Du förmedlar känslor på ett sätt som är unikt, och övertygar med ett alltigenom äkta uttryck. Sångglädjen är allvarsam, din sinnlighet djupt rotad. Tillsammans med en utsökt intonation och textbehandling berör du dina lyssnare på djupet.

 

 

Monica Zetterlund skulle den 20 september i år ha fyllt 80 år. Stipendierna delas ut under en hyllningskonsert på Berwaldhallen söndagen den 24 september kl 18.00. Medverkar gör Jan Allan, Bagge/Ekdahl Big Band, Tommy Körberg, Lill Lindfors, Svante Thuresson, Mats Öberg samt årets stipendiater.
Programvärd är Tom Alandh.

 

Vid tangentbordet, för Minnesfonden,

Ann Allan (ordförande)

 

 

Foto:
Bobo: Rémi Angeli
Krister: Jakob Hammarbäck
Isabella: Izabelle Nordfjell

 

 

Kungen av Liljeholmen och kärleken på Grillen o O´Learys sportbar

Som borgerlig officiant kommer jag nära människor. Jag får dela sorg och glädje med individer jag aldrig tidigare mött. Jag får förtroenden, jag får dela hemligheter; jag får ta del av både enastående och osannolika livsöden.
Allt detta måste jag givetvis hålla för mig själv, eller åtminstone inom ramen för den kommande ceremonin. Men det finns en person och ett sammanhang som jag både vill och har tillåtelse att berätta om, och det är Kungen av Liljeholmen; Jörgen Sommar, Grillens och sportbaren O´Learys så högt älskade stammis på Liljeholmens torg.

Jörgen föddes den 12 januari 1956 och dog på nyårsaftons morgon, år 2016. Grannarna fann honom död i trappuppgången. Grillens chef hade som vanligt skjutsat hem Jörgen efter stängningsdags, men denna morgon visade sig bli den sista. Jörgens lungkapacitet var väldigt dålig och till slut orkade inte kroppen längre. Han visste att hans dagar var räknade.

Jörgen hade ett unikt rykte i skridskovärlden. Ishockeyspelare och konståkare reste från hela Europa och även Ryssland för att få sina skridskor monterade av honom. Och eftersom han var djurgårdare hjälpte han givetvis också favoritlaget med deras skridskor.

Jörgen levde ensam. Han hade dock sina katter, och en passion för smycken med döskallar. Han hade en döskalle till och med på telefonens display, och ett gitarrspelande skelett. Och så förstås djurgårdsmärket.

Jörgen var en profil i Liljeholmen och den kärlek han åtnjöt var gränslös.
Sportbaren O´Learys och Grillen på Liljeholmstorget var båda hans andra hem, om inte rent av hans primära. När Jörgen slutat med skridsko-monterandet för dagen gick han alltid direkt till O´Learys där han blev kvar till stängningsdags.
När de stängde gick Jörgen istället över till Grillen. Där satt han tills de stängde för natten, och chefen för Grillen skjutsade sedan Jörgen hem.
Detta upprepades, kväll efter kväll. Och om det någon gång hände att Jörgen inte infann sig, ringde de oroliga och undrade var han var, varför han inte kom och hur han mådde. 

Jag fick uppdraget som officiant på Jörgens begravning, och hans syster Lotta och jag stämde träff på O´Learys för att planera det hela. Vanligtvis sker dessa möten i de anhörigas hem, men i det här fallet var O´Learys ett klockrent val av plats.
Det första som mötte oss när vi steg in på denna gigantiska sportbar var snittblommor i vaser, brinnande stearinljus och inramade bilder på Jörgen ovanför den mässingsskylt som sen några år sitter fastnitad på bardisken. På skylten är ingraverat: För alltid reserverad till Jörgen Sommar”.
Med ens insåg jag Jörgens betydelse på Liljeholmens torg.

Personalen tog emot oss som vore vi en av dem. De lyfte undan den snodd som satt framför trappan upp till övervåningen och signalerade att den för tillfället var avstängd. Lotta och jag erbjöds respektfullt en plats i lugn och ro; vi fick en hel våning att husera i.
Vi planerade ceremonins utformning, hon delade med sig av sina minnen av Jörgen och jag fick ta del av hans livshistoria för att kunna forma mina tal på ett personligt sätt.

När samtalet var över, efter knappa två timmar, stegade vi nerför trappan och gick en sista gång förbi bardisken där kärleksbevisen för Jörgen tronade.
TV-apparater i mängder visade någon ishockeymatch, människor åt mat, drack öl och samtalade. Stämningen var varm, gemytlig, familjär.

Innan Lotta och jag skildes åt gick vi över till Grillen på andra sidan torget. Även här fanns det blommor och tända ljus, och därtill en kondoleansbok där mängder av människor skrivit en sista kärleksfull hälsning till Jörgen. Efter Jörgens död satte även Grillen upp en mässingsskylt med en inskription till minne av honom. Som grädde på kärleksmoset utökade de sin meny med Jörgens rulle.

Begravningen var rörande. Kapellet fylldes till bredden av släkt, vänner och personal från de två barer som under många år varit Jörgens hemvist. Musikerna Johan Kvarnström och Ronny Norberg sjöng och spelade gitarr under ceremonin. De två har ofta ingått i de grupper som uppträtt på O´Learys, och jag rös av välbehag av deras professionella, känslofyllda musicerande.
Efter begravningen bjöds det på kaffe och tårta på sportbaren, medan Grillen erbjöd en gratis Jörgens rulle till de som var hungriga.

O´Learys har bett att få rama in det minnestal jag skrev till Jörgens begravning och sätta upp det på väggen.

Tänk ändå, så mycket kärlek det finns i den här världen.

 

 

IMG_2991.JPG

IMG_3016.JPG

IMG_2971.JPG

IMG_3073 IMG_2994

FullSizeRender

 

Fotografierna har jag fått av syster Lotta.

 

 

 

 

 

 

Den levande lekens död?

Jag sitter hemma i köket på Askrikevägen och talar med en skådespelare som på scenen, för utsålda hus, runt om i landet arbetar med improvisation och mimik. Hon är också lärare på landets scenskolor och undervisar i bland annat improvisation.
Hon säger till mig, med en blandning av upprördhet och uppgivenhet; att vår tids elever har slutat att leka. Hon ger dem uppgiften att improvisera över ett tema men de blir mest förbryllade; de frågar henne hur de ska improvisera, vad de ska göra när de improviserar. De vågar inte längre leka sig fram, pröva sig fram, släppa på innanlåten …

Varför vågar vi inte tänja på invanda gränser, rocka loss, sticka ut, vara den vi var innan pekpinnen gjort sitt?
Varför vågar vi inte göra fel?

Jag lyssnar under en konsert till ett ungdomsstorband från en av våra musikhögskolor. De har en briljant teknik, de är utomordentligt skickliga. När de spelar sina solon rinner kaskader av toner ut ur deras klockstycken, i racerfart.
De är i sanning imponerande flinka.

Storbandsledaren Thad Jones kom för ett antal år sen till Sverige med sitt ungdoms-band, där de skickligaste amerikanska instrumentalisterna ingick. När han efter en konsert mottog beröm över sitt fina band svarade han:
”Yes, they play good, but they don´t  speak.”

På musikhögskolor och folkhögskolor undervisar man i improvisation. En av landets allra finaste sångerskor blev inte antagen på grund av att hon vägrar att waila. Det är inte hennes grej att boppa, hon vill inte. Hon använder sig av text och melodi, på sitt sätt. Hon leker på sitt eget unika vis och hon hävdar sin integritet.
Jag beundrar hennes mod.

En musikervän säger till mig: ”Den högsta formen av improvisation är att kunna presentera en enkel melodi och fylla den med information.”

Den andan har man för länge sedan övergivit på våra institutioner. Du måste uppfylla kriterierna, annars kan du lika gärna sätta dig och knyppla eller slänga dig i närmsta akustikvägg.

Ska inte improvisation spontant växa fram inifrån en själv, fri från annan påverkan än det som händer i stunden samt de erfarenheter man som musiker och människa har samlat på sig?
Kan man överhuvudtaget lära sig att improvisera under schemalagda musiklektioner? Har inte ordet improvisation då redan förlorat sin innebörd?

Kan improvisation påtvingas en ung studerande mellan kl 13.00 och 13.55 på måndagar ojämna veckor? Blir månne kontentan att du improviserar som din lärare istället för som dig själv?
Om improvisation ska utföras under ordnade former är kanske leken med toner eller ord inte längre en lek, utan ett påtvingat allvar?
Är det månne så att vi inte längre ohämmat vågar leka eftersom själva lekandet numera till råga på allt ska bedömas och betygsättas?

Är det rent av så att vi idag hämmar människans inre kreativitet och leklust redan från start?

Små barn har slutat sjunga på grund av att förskollärare inte ges en musikutbildning.
Barn på många förskolor kan inte sjunga ens en enkel melodi eftersom lärarna väljer för barnen olämpade tonarter; tonlägen som barnen inte klarar av på grund av sina små stämband.
Nutidens förskola producerar brummare. Få förskollärare kan traktera ett instrument med vilket de kan entusiasmera och samtidigt stötta barnens sång.
Man kompenserar inte ens eländet genom att anställa musikutbildade timlärare.

Inte enbart musik- och dramaelever har slutat leka i ordets rätta bemärkelse. Och jag är orolig för våra barn och ungdomar ty detta är ett samhällsproblem.
Exemplen från musiken och skådespelet är ett sätt att identifiera en allmän problematik; i slutändan handlar det om så mycket mer än likriktning, och den levande improvisationens dödsryckning.
Resultatet ser vi redan; ett trist och livlöst samhälle, kryllandes av hälften robotar och hälften psykiskt sjuka.

Det är hög tid att värna leken och modet till improvisation; framförallt den vardagliga, spontana varianten; den som ligger på lur redan vid födseln, innan samhällsordningen och redan har tagit greppet om människan, vilket numera sker redan i ettårsåldern.

Musiken, dansen och konsten måste vara en naturlig del av vardagen, redan i förskolan. Skolan måste utveckla hela människan, inte enbart medborgarnas vänstra hjärnhalvor. Och vi har ett ansvar att skänka barn och ungdomar insikten att för att kunna leka, känna frihet, nå lärdom, insikt och mognad är det en nödvändighet att ibland misslyckas och göra bort sig.
Vad det nu är; att göra bort sig. Kalla det istället att bjussa på sig själv, även om det kanske inte blev som det var tänkt.
Lär barnen värdet av självdistans; lev livet ärligt, lek lika ärligt, och låt det bära eller brista.

Vi behöver heller inte några betyg i skolan. Det är dags att införa nya belöningssystem, något som psykologer och hjärnforskare redan föreslagit, men de slår sina pannor blodiga mot uråldriga fixa idéer och samhällsmönster.

 

2016 års Monica Zetterlund-stipendiater!

Monica Zetterlunds Minnesfond gratulerar 2016 års stipendiater;
Claes Janson och Lisa Bodelius.

 

Claes färg

Claes Janson är en av vårt lands mest idoga och oförtröttliga sångare och kulturarbetare. Som 14-årig debutant uppslukades han av blues och rock, men visan och jazzen letade sig snart in i hans medvetande.
Claes har hunnit med väldigt mycket under i sitt liv. På 70-talet tillhörde han den grupp som startade Nya Hamburger Börs. Han bossade en tid för jazzklubben Fasching innan han i början av 80-talet studerade på Musikhögskolan i Stockholm.

Efter avslutade studier försvann Claes utomlands några år, där han sysslade med underhållning, restaurang, turism och hotellverksamhet i länderna runt Medelhavet. Men väl hemkommen till Sverige igen blev det full fart på musikfronten.
Förutom oräkneliga konsertturnéer, har han varit inblandad i ett stort antal festivaler;
i första hand som sångare men också som konferencier, artistbokare och arrangör.

Det är svårt att orda om Claes utan att nämna det numera legendariska bandet Good Morning Blues; kvartetten som startades redan 1967 men som under åren har vuxit till en septett. Gruppen är som en andra familj, både för Claes och dess medlemmar.
Men där finns många andra kollegor som betytt mycket. De musiker han själv vill framhålla är Gugge Hedrenius och Kjell Öhman med vilka han har haft ett omfattande och rikt samarbete.

Claes har också haft filmroller. Mest tänker vi nog på rövaren Tjorm i Tage Danielssons film Ronja Rövardotter där han också sjöng i de numera klassiska rövarvisorna.
Han har också gestaltat Georg Riedels barnvisor, både på scen och på skiva.

Claes har totalt gett ut över 40 skivor. Han berättar att det som idag gör honom mest stolt och glad är att få tillfälle att jobba tillsammans med yngre musiker.
Vi gissar att den yngre generationen är minst lika stolt över att få spela med Claes.

Precis som Monica Zetterlund är Claes varm och generös, och begåvad med ett stort hjärta. Och likt Monica älskar han att stå vid grytorna. Han är en välrenommerad kock och har även gett ut en egen kokbok.

Mr. Blues Janson är den goda, kärleksfulla människan som konsert efter konsert, turné efter turné, år efter år och decennium efter decennium oförtröttligt och fullkomligt maxat ger av sig själv.

Priset är på 50.000 kronor och motiveringen lyder:

Du är äkta vara, behagligt befriad från åthävor och manér. Du står stadigt med fötterna i den musikaliska myllan och är föredömligt ärlig, okonstlad och genuin i ditt uttryck om det så handlar om rock, blues, visa eller jazz. Du har den varmaste röst som en rövare kan ha. Och Monica skulle ha älskat din Boeuf Bourguignon.

 

 

IMG_0855-Edit_1600px_©Miki.Anagrius

Lisa Bodelius är uppvuxen i Motala men bor numera i Stockholm.
Hon frilansar som jazztrombonist men är sedan ett par år anställd på heltid i Bohuslän Big Bands trombonsektion.
Lisas begynnande musikstudier skedde vid Fridhems Folkhögskola för att några år senare utmynna i en kandidatexamen i jazztrombon vid Musikhögskolan i Stockholm.
Lisa medverkar i flera storband och spelar i många olika konstellationer, men den egna kvartetten är hennes hjärteprojekt och hon komponerar och arrangerar all musik till det bandet. Hon har bland mycket annat arrangerat Gabriel Faurés Requiem för kvartetten och Joakim Milder.

Jag tog i våras kontakt med Lisas trombonlärare på Musikhögskolan; jazzmusikern Bertil Strandberg, och frågade hur han upplevde henne.
Jag har fått Bertils tillåtelse att citera honom:

“Första gången jag hörde Lisa spela var under antagningsproven till Kungliga Musikhögskolan; en tillställning präglad av ångest och nervositet. Så kommer Lisa in och spelar och plötsligt förändras energin i rummet. Juryn slappnar av och vi försöker dölja vår förtjusning. Vad som orsakade denna förändring kan bäst tolkas som att här kommer någon som på ett okonstlat sätt helt enkelt spelar från hjärtat, även i en situation som denna. Detta är något som jag alltid förknippat med Lisas spel och som jag fick tillfälle att uppleva många gånger under de år jag hade henne som elev.”

Lisa får 30.000 kronor och motiveringen lyder:

Med en gedigen kunskap i bakfickan bollar du med en mängd dialektala tonspråk, både vad gäller komposition och trombonspel; allt med en naturlig lätthet och en genuin artikulation och fraseringskonst. Din mångsidighet är förbluffande och din musik självklar, leklysten, oförställd och underbart nyanserad. 

 

Stipendieutdelningen sker vid en konsert till Monica Zetterlunds minne
i Berwaldhallen, Stockholm, måndag 31 oktober kl 19.00. Medverkar gör bland andra Tommy Körberg, Svante Thuresson, Hannah Svensson, Jan Lundgren, Ekdahl & Bagge Big Band samt årets stipendiater. Tom Alandh lotsar oss igenom kvällen.

Stöd gärna Monica Zetterlund Sällskapet med tillhörande Minnesfond genom att bli medlem; allt för att hålla Monicas minne vid liv, inte minst för kommande generationer.

Foto Claes Jansson: Stewen Quigley
Foto Lisa Bodelius: Miki Anagrius

 

Vid tangentbordet för Minnesfonden,

Ann Allan (ordf)

 

Är du verkligen riktigt vaken nu Morgan Johansson?

Öppet brev till Morgan Johansson.

Jag skrev år 2013 ett öppet brev till tidigare äldreminister Maria Larsson angående förvaltarskap och mänskliga rättigheter och det gick en flodvåg genom Sverige men det hjälpte inte.
Än idag sitter överförmyndare och ser mellan fingrarna.
Faktum är att de knappt ens orkar öppna ögonen.

Det är nu fyra år sen som insikten kom till mig. Förvaltare och gode män ägnar sig åt maktmissbruk och jag blev varse hur övergrepp efter övergrepp begicks, runt om i landet, utan att samhället brydde sig. Jag har tagit del av hundratals beskrivningar från människor som förtvivlat berättar om det ena värre än det andra. Svårt att ta in, det är det.
Sägas bör att de flesta gode män och förvaltare gör ett viktigt och riktigt jobb, och utan dem skulle samhället inte fungera. Men så länge samma myndighet både tillsätter och kontrollerar dem – eller snarare undlåter att kontrollera dem –  kommer problemen att kvarstå.

Morgan Johansson; nyligen bjöd du in till samtal, men det krävdes ännu en gedigen granskning av media för att det skulle ske. Det räckte inte med redan tidigare berättade tragiska öden, i redan tidigare gedigna granskningar. Det måste till nya och ytterligare berättelser för att du skulle vakna.
Hur mycket kött på benen behöver du? Jag kan förse dig med smaskigheter så att du har att göra resten av ditt liv! Jag sitter inne med massor av otäck kunskap i ämnet, något som jag tvingas leva med, som stundtals håller mig sömnlös och gör mig förtvivlad och ledsen och jag delar gärna med mig!

Om du stjäl en läsk på ICA åker du dit för snatteri.
Om du säljer en gammal kvinnas villa, sätter henne på gatan och själv tar hand om pengarna händer ingenting.
Om du förstör en människas liv får du istället lön, förmåner, pension och maktbehovet tillfredsställt.
Ofta handlar det, förutom pengar, om att splittra familjer och vänner, att förbjuda och omöjliggöra umgänge. Kontroll. Total kontroll. För att sedan i lugn och ro, utan möjlighet till insyn, ägna sig åt att förgöra sitt offer.

SVT:s Dokument Inifrån sände i december 2013 en dokumentär om den förvaltare som tog över Alice Babs sista tid i livet. Jag var djupt involverad eftersom jag av en tillfällighet blev en av dem som Alice kontaktade för att be om hjälp. Hon redogjorde mycket klart för vad hon av sin förvaltare utsattes för, och hon bad mig under flera månaders återkommande telefonsamtal att skriva om hennes situation – inte för sin egen skull, utan för andras, då hon insåg att hon inte var ensam. Efter veckor av tvekan och vånda, och efter stöd av bland andra medarbetare på Sveriges Radio P1 skrev jag den bloggtext som låg till grund för den kommande mycket trista mediala cirkusen runt Alice; ”Du bad mig berätta, lilla sångfågel”.

Ett par månader efter SVT:s dokumentär om Alice rapporterade Uppdrag Granskning om ett parallellfall. Där avslöjades också att ett stort antal gode män var dömda för brott såsom våldtäkt, förskingring, narkotikabrott, stöld, skattebrott, grov frihetskränkning, häleri osv. UG har sedan dess gjort ytterligare granskningar där man avslöjat grava oegentligheter. Detta medan SVT just nu dagligen rapporterar i ämnet.

Mina kontakter med 2014 års socialdepartement gav vid handen att man arbetade ytterligt hårt med problematiken och att många politiker i Rosenbad nästintill chockats av filmen om Alice. Barbro Westerholm sa till mig att filmen skulle påskynda arbetet med förändringar gällande kontroll av gode män och förvaltare och vikten av att värna mänskliga rättigheter. Dåvarande ordföranden i Sveriges Pensionärsförbund citerade min blogg på SPF:s hemsida. Diskussionerna gick varma och Alices öde gav eko över hav, vidder och fjäll.

Men inte mycket hände. Någon liten lag skrevs om redan efter ett halvår men vad är väl en liten lag i riksdagshuset …

Det visade sig att Nacka Kommun brutit mot både socialtjänstlagen och föräldrabalken och Inspektionen för vård och omsorg gav kommunen skarp kritik för behandlingen av Alice Babs. Detta samtidigt som regeringen utsåg Nacka Kommun att granskas i ytterligare två fall.

Men filmen anmäldes och Granskningsnämnden fällde, om än bara på två mycket vaga punkter:
1) Man ansåg att man kränkte Alices integritet och att hon möjligen inte förstod vad hon gav sig in i, vilket var svårt att tillbakavisa eftersom det inte handlar om fakta utan om synsätt; hur man ser på en äldre person med en färsk demensdiagnos. (Så sent som ett år innan hon dog lämnades dokument in till tingsrätten som visade att Alice led av ”vaskulär demens efter en stroke och en sannolik begynnande demens av Alzheimertyp”.)
2) Man beskrev inte tillräckligt noga varför Alices fick en förvaltare, trots att det inte var någon hemlighet att det uteslutande handlade om att man trodde att Alice skulle kunna bli lurad på pengar.

Granskningsnämnden friade filmen på samtliga övriga punkter.

Men något gott kom ändå ut av detta elände ty efter SVT:s dokumentär fråntogs Alices förvaltare sina uppdrag. Det visade sig också att förvaltaren figurerat i 7 (!) olika brottsmål under 2012-2013 och hade en lång historia av katastrofer bakom sig.
Hon var också en av de många förvaltare som omedelbart och rutinmässigt ansökt om “utökat förvaltarskap”, något som ger total makt över huvudmannen.
Riksförbundet Frivilliga samhällsarbetare tog dagen efter sändning i ett pressmeddelande avstånd från samtliga av förvaltarens uttalanden i filmen om Alice.

Man hade vid den här tiden någon sorts förhoppning om att Alice skulle göra den nytta hon själv så intensivt önskade. Hon ville vara den som satte fingret på missbruket av förvaltarskapet. Hon omyndigförklarades och fråntogs sina mänskliga rättigheter, och hon var vid tidpunkten inte mer dement än att hon visste vad som skedde.
En dement person är inte konstant helt borta i huvudet. Det finns stunder, och de kan vara längre eller kortare.
Okunskapen om demens är stor.

Jag skrev en bok om Alices öde men har ännu inte gett ut den. Jag gav däremot ut en bok om min egen mammas demenssjukdom; ”Jag såg något i dina ögon, mamma”.
Den är tillägnad Alice och handlar om henne, om än mellan raderna. Boken fick stort genomslag i media, inom vården och hos de olika förbunden och jag utnämndes till ambassadör för Alzheimerfonden.
Mitt engagemang grodde i djupet av mig, och engagemanget gror fortfarande. Jag föreläser sedan ett drygt år tillbaka runt om i landet och har då tillfälle att tala om alla de många svåra frågorna. För de är verkligen många. Och de är verkligen mycket svåra. Till det enklare hör dock att mänskliga rättigheter måste värnas. Där får inte finnas någon tvekan, inga genvägar och inga gömställen.
Det enda som krävs är rent och skärt förnuft och det handlar om demokrati; ta inte ifrån en människa rätten att bestämma över sitt liv.

Min egen mamma slapp en förvaltare. Hon fick själv bestämma över sina pengar, sitt boende, och sitt liv, för jag ville inte ta ifrån henne människovärdet. Jag ville fortsätta att visa henne respekt. Jag var inte intresserad av hennes pengar och det är just pengar som det brukar handla om. Makt, kontroll och pengar.

Min yngste son, som studerar fysikprogrammet på Stockholms Universitet, sa en gång när han upplevde sig felaktigt tillrättavisad av en auktoritet; ”Mamma, jag kräver att man respekterar min intelligens, på vilken nivå den än är.”
Hans ord fastnade i mig och de följer mig ständigt. Inte minst när jag funderar över hur vi bemöter de människor vars intellekt har förändrats av en demenssjukdom, eller har en funktionsnedsättning.

Men tillbaka till dig nu Morgan Johansson: Vad händer nu? Måste vi börja om igen? Hur många livskatastrofer måste berättas? Hur många övergrepp på människor som inte kan föra sin egen talan och hur många liv ska behöva ödeläggas innan vi blir av med kriminella förvaltare och gode män och mer än lovligt ansvarslösa handläggare?
Och när ska vi börja respektera människors liv och vilja även om de inte är lika smarta som dagens börshajar?

I  Sverige är det fritt fram att ta över en människas hela liv och identitet, med samhällets goda minne.

Gör något, helt enkelt. Du ser ju så snäll ut, Morgan.

Mamma till ett yrväder

Yrväder framsida 160126Sommaren 2015 följde jag med min äldste son Johan till den psykiatriska ungdomsmottagning där han under några månader utretts för en misstänkt adhd. Vid detta möte skulle Johan få det slutgiltiga resultatet.
När tiden för vårt möte var ute och allt som behövde sägas var sagt, hörde jag mig själv – till min egen förvåning – säga till närvarande läkare och psykolog: ”Jag har skrivit en bok om min mammas demenssjukdom; “Jag såg något i dina ögon, mamma”. Jag tror att det måste bli en bok även om det här.”
Jag visste inte då att någonstans i mitt huvud var boken redan färdigskriven.

Författaren Margareta Strömstedt sa en gång under en intervju:
”Jag måste skriva för att veta vad jag kan.”

Det undermedvetna fascinerar mig.

Min nya bok; Mamma till ett yrväder, är en berättelse om ett ömsom argsint, ömsom överlyckligt litet busfrös ständiga hyss och glada upptåg.
Det är också en berättelse om en tonårig pojkes inre kaos, och en vuxen mans tuffa kamp med att finna sig själv och sin plats i tillvaron.

Boken handlar om människor som inte passar in i samhällets rigida strukturer.
Den handlar om skolan, om ungdomspsykiatrin, om bemötande av olikheter och om vårt sätt att leva, kommunicera och se på varandra och omvärlden.
Men allra mest handlar den om att vara mamma till ett yrväder.

Version 2
Min avsikt med boken är att ge kunskap och stöd åt andra som lever tillsammans med barn eller vuxna med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som adhd eller autism. Jag vill samtidigt lyfta fram det värdefulla som följer i spåren av att vara “annorlunda”.
Min önskan är också att boken ska väcka debatt.

Jag tackar Johan för att han lät mig berätta, och vilar
i hans ord:
“Mamma, jag känner mig hedrad över att du vill skriva
en bok om mig och min adhd.”

 

Jag kommer från hösten 2016 att föreläsa i ämnet. (Bokningar sker genom Författarcentrum och agenturen Medalgon, men kontakta gärna mig direkt först.)
Vid några tillfällen föreläser jag tillsammans med Tatja Hirvikoski; Docent, Leg psykolog, Specialist i neuropsykologi, Forskare vid Karolinska Institutet och FoU-chef vid Habilitering & Hälsa i Stockholm.

”Mamma till ett yrväder” finns att köpa hos t ex Adlibris eller Bokus, men det går också att maila beställningen till mig på ann[at]annallan.se
Den finns även som E-bok.

Version 2Version 2

 

Illustrationer:
Johanna Salenius Sandstrak

 

 

Nedan några reaktioner. Fler kommentarer samt artiklar, recensioner och information om mig och mina tidigare böcker finns på min hemsida.

Här kan man läsa en artikel om boken publicerad i Special Nest 16/1.
Här Lidingö Tidning samt Mitt i Stockholm 11/3.

“Din intressanta bok berörde mig mycket. Vi människor har ibland svårt att få ihop flera perspektiv på en gång, men du lyckas förtjänstfullt beskriva glädjen, kärleken, oron och tröttheten som man ibland kan känna när man lever nära en person med ADHD.
Jag tror att många närstående kan känna igen sig i texten och uppleva tröst, men det finns, precis som du beskriver, också många glädjeämnen.
Din bok kommer att bidra till minskad stigmatisering av personer med ADHD och deras närstående i samhället. Det är ett mycket välkommet bidrag!”
Tatja Hirvikoski Docent, Leg. Psykolog, Specialist i Neuropsykologi, Forskare vid Karolinska Institutet, FoU-chef vid Habilitering & Hälsa i Stockholm

“Det var en mycket varm och fint skriven berättelse ur verkligheten. Jag skulle vilja ha din berättelse som undervisningsmaterial för både grundstudenter och för våra psykologstudenter, och även våra lärarstudenter.
Jag rekommenderar din varma och moderligt insatta berättelse om din son till alla som känner att de behöver en anhörigs syn på ADHD, och hur den kan se ut från en anhörigs synvinkel, både positivt och negativt. Jag tänker också på BUP där ditt bidrag kan vara ett underlag för föräldraträffar.”
Siegbert Warkentin Psykolog, Läkare, Professor i psykologi/neurokognition

”Jag tycker att boken kan och bör sättas i händerna på alla!
Det är en mycket bra och angelägen bok. Den var lättläst och trots att jag har jobbat länge och träffat många olika familjer läste jag den i ett stycke, med stort intresse.
Det är en bok som ger hopp, och det behövs, samtidigt beskrivs svårigheterna och de motstridiga känslorna väl.
Det du skriver om lillasysters reaktioner är viktiga. Syskons upplevelser och hur de påverkas är en bortglömd, eller åtminstone inte tillräckligt uppmärksammad situation.
Det är just böcker och engagemang från personer som du som kan förändra i samhället tror jag.”
Lena Risö Chefsöverläkare Barn-och ungdomspsykiatrin

”Boken skildrar på ett personligt och kärleksfullt sätt hur vardagen kan te sej för ett barn med ADHD samt hur familjen kan påverkas. En bra bok som kan vara till hjälp för såväl skolpersonal som föräldrar och syskon, även för personer som själva har ADHD.
Den borde även användas i utbildningssammanhang”.
Stig-Arne Gustafsson Överläkare i Psykiatri, Handledare

“Jag blev djupt berörd av den kärleksfulla tonen och det vackra språket. Boken kommer att säljas i stora upplagor för den är så oerhört angelägen.
Min förhoppning är att boken ska köpas in av skolorna så att lärarna får en inblick hur det är att vara förälder till barn med den diagnosen. För alla barns skull måste skolan göra något radikalt för dessa barn. Vi måste ge dem en ärlig chans!“
Kärstin Hultman Lärare, Rektor

“Boken är mycket läsvärd, lättläst och skriven med värme. Lämplig för anhöriga, lärare och personal inom Barn- och Ungdomspsykiatrin.”
Barbro Westerholm Riksdagsledamot, medlem av Socialutskottet samt Statens medicinsk etiska råd

 

Musik är ingen tävling. Det är gemenskap.

Jag mailade till SVT:s Kulturnyheter häromdagen och bad dem att motivera sitt beslut att rapportera om enbart den kommersiella musiken gällande Grammis-nomineringarna.
Jag finner det som rapporterades intressant, men är också väldigt nyfiken på vem som nominerats i kategorierna barn, jazz, klassiskt och folkmusik med mera.
Bland de Grammis-nominerade som inte ens nämndes vid namn befinner sig ett antal av mina personliga vänner, och jag finner det lite märkligt att varken deras namn eller ens dess kategori nämns i sammanhanget. Inte för att de är mina vänner; utan för att de tillhör vårt lands mest väsentliga musiker.

Vilken roll anser sig Public Service ha i vårt samhälle? Vilka demokratiska spelregler anser Sveriges Televisions Kulturredaktion ska gälla? Vad skiljer i det här fallet Public Service från de reklamfinansierade kanalerna? Och hur ska vi förhålla oss om vi enbart får oss till livs det som marknadskrafterna styr över?

Jazzsångerskan Monica Borrfors beskriver en ruggigt otäck verklighet i en kommentar på Facebook:
“Ja det är ju inget nytt detta … När jag var nominerad för 2:a gången så fick vi som representerade barn, jazz, folkmusik, klassiskt höra från scenen före TV-sändning att:
– Ni som nu ropas upp och vunnit er kategori ska skynda er upp och hämta ert pris så att vi kan börja med den riktiga utdelningen!!
Jag blev chockad när man tänker på vilka otroliga musiker som var nominerade i olika kategorier och som fanns på plats!”

Jag skrev i somras ett inlägg om P2:s ”Duellen” där jag frågade mig varför artister ställer upp på att göra ett 2 timmar långt radioprogram utan att få den minsta ersättning. Idag undrar jag: Varför låter sig artister förnedras utan att säga ifrån?

En annan Facebook-kommentar lyder:
“Har Grammis något att göra med konstformen musik?”
Den sistnämnda kommentaren är även den mycket intressant; för handlar det överhuvudtaget om musik?
Nä, såklart gör det inte det, det är mycket mer komplext än så. Men det är tänkbart att det i begynnelsen kanske ändå fanns en seriös idé bakom det hela.
När min man erhöll en Grammis och Gyllene Skivan år 1970, upplevde han redan då likartade symptom. Den mediala cirkusen – ivrigt påhejad av marknadskrafterna – befann sig fortfarande i sin linda. Och den var ganska otränad att med grova kängor marschera fram genom aningslösa mänskliga medvetanden, på styv lina. Men ju längre tiden gick; ju styvare blev linan. Och aningslöst mottagliga är våra sinnen.
Alla ägnar vi oss – medvetet eller omedvetet – åt olika former av manipulation. Men när självaste Public Service så uppenbart medvetet spelar med i skivbolagens kamp; mot mångfald och för egen ekonomisk vinning, gör det lite extra ont.

Varför är vi människor så benägna att ständigt betygsätta och bedöma varandra? Det är en fråga som jag ofta ställer mig. Redan i småskolan indoktrineras vi till att tänka i termen betygsättning och det präglar oss resten av livet.
Jag vill påstå att det är omöjligt att bedöma vem som är årets bästa musiker, kompositör, solist, låtskrivare eller för den delen bästa skådespelare eller bästa film … Det är inte bara omöjligt. Det är onödigt. Konstnärlig kvalitet är inte mätbar på en skala och det upplever jag som befriande.
Bra – dåligt. Visst, där är jag helt med.
Men bäst – sämst?

Jag är förvisso ordförande i en nämnd som varje år utser stipendiater som verkar i en viss persons anda; en nämnd som likt alla andra levande varelser är påverkad av sin egen historia och sociala miljö. Den nämnd jag åsyftar äger inte rätten att stå som någon sorts mall för alla medborgares tyckanden. Vi är endast ett antal personer som försöker uppmuntra artister genom att uttrycka vår respekt, trots att det egentligen är ett väldigt svårt uppdrag att välja bland idel ädel kulturadel.
Jag anser givetvis att den stipendiat som vi efter långa och noggranna diskussioner till slut väljer, är väl värd sitt pris. Men att därifrån gå till att påstå att denne någon är “bäst” och därför överträffar alla andra existerande kulturarbetare; det är för mig otänkbart. Att bli vald betyder att man anses tillräckligt unik i det aktuella sammanhanget.
Jag ber er ödmjukt att notera skillnaden.

Apropå Grammisar; en per automatik jävig och vänskapskorrumperad jury väljer en vinnare. Och i havet av en festande samling branschfolk sitter ett antal bortvalda nominerade kreatörer och undrar vad som felades; intäkterna eller kvalitén?
Alla är vi manipulerade och manipulerande; vare sig vi vill eller ej. Vi påverkas av upplevelser och människor som vi under livet råkar stöta på. Allt vi missat blir till en brist inom oss och det måste vi ha i åtanke när vi tänker.
Ingen enda människa har en övergripande kunskap och därför inte mandat att vare sig döma ut eller döma in.
Låt oss människor få leva livet och njuta av musikens och konstens kraft utan inblandning av “bättre vetare” som någonstans ovan våra huvuden påstår att vi har fel när vi njuter.

Musik är ingen tävling.
Det är gemenskap.

Och jag väntar fortfarande på svar från SVT:s Kulturredaktion.

 

.11935004_10206436875874004_403110844351654344_n

 

Min blogg finns också på min hemsida.

 

Ful-kulturen i mitt villakvarter

PICT6897

Jag funderar över det här med fin- och fulkultur. Och jag klurar på hur det har blivit som det är.
Man har under människans varande och låtande genom årtusendena använt musiken i vardagen, som ett sätt att kommunicera, må bra, tackla sina demoner eller kanske rent av framkalla regn.
Vår kropp har berusats av och rört sig till avancerade rytmer, eller så har vi stilla vaggat i harmonisk samklang med en lugn och vilsam puls.
Vi har sjungit, nynnat, viskat, tjoat, skrikit ut vår glädje och vår sorg men så händer något; plötsligt sitter vi passiva, uppradade i stora vackra konsertsalar, ibland utstyrda i frack och långklänning.
Och vi är enbart lyssnare. 
Vi kan inte ens stampa takten för då frasar sidenet och det kan störa den pingvinkläddes dyrt investerade upplevelse.

Jag var med om det i Salzburg en gång, under festspelen, att någon fick en tillsägelse av denna art. Det är faktiskt sant. Jag bar själv ingen långklänning, utan jeans och T-shirt. Man såg på mig med gravt sneda ögon och jag tvingades vid ett flertal tillfällen visa upp min biljett för misstänksamma vaktmästare.

Att jag hade sällskap av dixie- och swingtrumpetaren Rolf Ekelund, iklädd långt skägg, ölmage, trasiga jeans och badskor gjorde inte saken bättre.
Roffe var på det ljuva sjuttiotalet min mentor. Han lärde mig massor. Och han kunde alla stämmor utantill i Bela Bartoks ”Konsert för Orkester” som vid tillfället i Salzburg dirigerades av Herbert von Karajan.

En virtuos musiker kan imponera. Men inte alltid på grund av det som vederbörande kommunicerar, utan kanske mest för att det är svårspelat och går fort, medan det samtidigt är perfekt intonerat. Och ju högre och starkare toner, ju mer respektingivande. Kanske kan man därtill hålla på jättejättelänge. Utan att andas, eller vila fingertopparna.
Och så var det svettningarna. Folkets jubel intensifieras i takt med antalet svettdroppar och den musicerande ekvilibristen sliter halvt livet ur sig för att vi ska tappa andan av hänförelse över …

Jag är lika imponerad över Börje, han snickar´n, som lagt om taket på sommarstugan och byggt mig en ny brygga eftersom den gamla lättade, flöt iväg och försvann under stormen härom midsommarnatten.

Glenn Gould slutade tidigt att ge konserter, delvis för att han ansåg att publiken kom enbart för att se om han skulle spela fel, eller hitta något annat att klaga över. Han ägnade sig istället enbart åt inspelningar.

Nu för tiden ger jazzorkestrar ibland konserter som presenterar dansmusik från femtiotalet. Publiken som välartad sitter stilla och tysta i sina numrerade bänkrader, applåderar hängivet. Efter vareviga solo. Men de tillåts inte alltid att dansa eller ens stampa takten för det kan störa somliga lyssnare.

Min vän Daniel, en av landets finaste gitarrister, viskar i smyg till mig att han inte gillar när folk sitter uppradade och bara lyssnar. Han tycker om när publiken reagerar på musiken, rör sig och småpratar samtidigt som han spelar.

Vi bor granne med en läkare. Ja, han arbetar som läkare men ibland undrar jag om han inte hamnat lite fel i sitt yrkesval för han kan inte låta bli att spela trumpet hela tiden. Han har den alltid liggande under förarstolen i bilen när han ute och kör, och så fort det blir rött ljus sticker han in armen mellan benen och tar fram instrumentet och börjar tjuta så övriga bilister tappar både hakan och orienteringen.
Hans fru vägrar konsekvent att åka i samma bil som sin make.

Han knackade på köksfönstret en dag och frågade högröstat genom rutan hur man gör för att få en spelning på öns jazzklubb.
”Kom ner en kväll och lyssna och kolla stuket och ta ett snack med nån i klubben!”, svarade jag.
”Nä, jag vill inte lyssna på andra. Jag vill spela själv.”
Svarade läkaren.

Jazzprästen ”Sumpen” ringde en dag och ville komma och prova ett althorn som hängde härhemma på väggen. Han ställde bilen nere vid den blå grinden på vår villagata, men istället för att stiga in genom pärleporten och traska vidare in i kåken, ropade han med hög röst över hela norra ön: “Jag är här nu!
Så gubben min tog ner althornet från väggen och gick ner till Sumpen som omedelbart började testa lurens kapacitet, dess klang och eventuella möjligheter till skapande.
Sumpens prövande toner flödade ut över grannskapets nejd …

Nu hör det till saken att Sumpen ännu inte kände till vår vän trumpetdoktorns existens, men han skulle snart bli varse vad hans locktoner ställt till med, för det tog inte många sekunder förrän doktorn kom farande i bilen nerifrån hamnen, stannade till mitt i korsningen och blockerade resten av det som fanns kvar att blockera, tog fram luren och tog ett djupt andetag …

Så hände det sig att en fullkomligt absurd scen, en ljummen junikväll, utspelades i hörnet Askrikevägen/Villebrådstigen, där kulturen inte alls var särskilt fin utan endast ett basalt och nödvändigt utlopp för människans inneboende känsloliv.

.

Denna text ligger också på min hemsida.

 

2015 års Monica Zetterlundstipendiater!

Monica Zetterlunds Minnesfond har i år valt att dela ut stipendiet i kategorin ”etablerad artist” till inte endast en pristagare, utan två. Tvenne musikaliska underbarn som yrvaket blickat ut ur en och samma kvinnas sköte och snabbt anlagt tonen. Två syskon som gått sina egna vägar, men ändå alltid tillsammans; Monica Dominique och Palle Danielsson. De får vardera 40.000 kronor.

Priset i kategorin ”ung och lovande” går till Anna Jalkéus som erhåller 30.000 kronor.

 

Pianisten, kompositören, arrangören, sångerskan, kapellmästaren, skådespelerskan och revyartisten Monica Dominique har alltid funnits. Framförallt har hon funnits överallt. Monica är en synnerligen kraftfull person som skapat ordning och reda där det behövts. Nämligen överallt.
Monica Dominique är en institution. Få är de sammanhang där hon inte haft ett pianofinger med i spelet. Hon är energisk och taktfast och hon har med sin intensitet faktiskt förändrat världen, åtminstone i Sverige.
Hennes inflytande inom kulturen är mångfacetterat. Monica har varit en politisk kraft i dess bästa bemärkelse, utan att vara partipolitisk, och hon har varit en viktig del i den tungrodda process som lett fram till att jazzen fått tillträde till etablissemangets korridorer. Utan henne hade vårt kulturella klimat definitvt sett annorlunda ut.
Monica är också länken mellan konstmusiken och den improviserade bruksmusiken. Frågan är om jazzen, popen och folkmusiken ens hade fått tillträde genom svängdörren till våra musikskolor utan henne.
Monicas musikalitet är gränslös och hon utövar nästintill alla musikstilar som finns. När hon spelar blommar musiken, i alla de färger och nyanser, oavsett genre. Jazzen ligger henne dock varmast om hjärtat, och de främsta förebilderna är Miles Davis, Wayne Shorter och Herbie Hancock.
Hon har haft ett mycket nära samarbete med Monica Zetterlund, men har spelat med de flesta svenska artister. Som exempel kan nämnas att hon var en av medlemmarna i Gals & Pals och Solar Plexus, och hon medverkade i Hasse & Tages Spader Madame och Björn Skifs föreställning Spök.

Motiveringen lyder:
Din betydelse för vårt musikaliska klimat är unik, Monica, och ditt idoga arbete har på många sätt varit avgörande för utvecklingen av vårt kulturliv. Därtill är din musikalitet på djupet förankrad och din mångsidighet förbluffande. Du äger en spelglädje, en energi, en leklust och en spiritualitet som smittar av sig och du lämnar ingen oberörd. Vi bugar och tackar för allt det du åstadkommit, inte minst tillsammans med Monica Zetterlund!

palleåMonaOK_Chris-Bell
Foto: Chris Bell

Det sägs att älgen är skogens konung. Det är inte sant. Skogens konung är ingen annan än Palle Danielsson.
Palles basspel är det närmaste naturen man kan komma, hans musik är som hämtad från urskogen. När Palle slår an strängen på sin bas, då dansar trädstammarna, då kikar trollen och vättarna nyfiket fram bak sten och ur mossa.
Man brukar lite skämtsamt kalla basfioler för hängbjörk, men Palles klanglåda bör snarare liknas vid en amerikansk redwood.
Palle Danielsson är en av de självklara stjärnorna på den internationella jazzhimlen. Han är en gigant, med världen som arbetsplats, vilket är orsaken till att vi under långa tider inte sett röken av honom här hemma.
Han stod för ett helt nytt basspel och var en stark profil redan när han som mycket ung spelade med Bill Evans. Han jammade med Keith Jarret redan när denne var en ung och alldeles nyutsprungen stjärna, och kom senare att ingå i Keith Jarrets European Quartet. Han har under årens lopp ingått i flera grupper tillsammans med några av världens ledande internationella jazzmusiker jazzmusiker såsom Charles Lloyd, Kenny Wheeler, Peter Erskine och John Taylor.
Palle besitter en enorm kunskap och är mästerlig vad gäller den traditionella musken, men har samtidigt varit en viktig del av utvecklingen inom den friare musiken. Han är en av dem som formade det banbrytande bandet Rena Rama, för att senare starta kvartetten Contra Post. Han har också spelat tillsammans med Monica Zetterlund i många olika sammanhang.
Palle är oerhört kreativ. Han är virtuos, med en fantastisk timing, ett lika fantastiskt gehör och en enorm känsla för rytm och intonation.
Han har alltid varit nyfiken, och mycket ödmjuk. Han har inte dragit sig för att en lördagskväll hoppa in och vikariera i hembygdens lokala dansband, för att morgonen därpå ta flyget till Los Angeles för att spela i de allra finaste av internationella sammanhang.
Få har satt ett sådant mustigt avtryck som basisten Palle Danielsson.

Motiveringen lyder:
Dina bastoner går rakt in. De tar inga omvägar. Du behöver bara slå an en enda sträng, så känns det i hela kroppen. När du musicerar är det som om du kommunicerar med urskogen; en vild natur där allt är orört, mäktigt, spännande, trolskt, vackert och på riktigt. Inte förfinat, inte tillrättalagt. En alldeles egen dimension som du generöst delar med dig av. Du har alltid gått din egen väg, och din ödmjuka personlighet kombinerad med en unik musikalitet och en ständig lust att utforska nya ännu otrampade stigar, har haft en ovärdelig betydelse för vår tids musik. Tack Palle! 

 

 

20130423_Jalkeus1_foto_nina.fridellFoto: Nina Fridell

Det är imponerande att ta del av allt som Anna Jalkéus hunnit med under sitt korta liv. Hon sjöng redan innan hon lärde sig prata. Som dotter till sjungande föräldrar och med en mormor som lekfullt fyllde henne med musik, har Anna starkt präglats under sin vandring från nyfödd till vuxen.
Adolf Fredriks Musikklasser blev hennes startbana. Hon var en del av barnkören i Hans och Greta på Operan och hon tävlade med en egenhändigt skriven låt i SVT:s produktion Lilla Melodifestivalen, där hon vann den svenska finalen tillsammans med en väninna.
Studietiden på musikprogrammet på Södra Latin fick Annas musikalitet “att explodera”, som hon själv uttrycker det. Hon komponerade, arrangerade och gjorde inspelningar samtidigt som hon började spela harpa.
Efter gymnasiet gick vägen spikrakt mot Musikhögskolan, där hon fick en för henne mycket betydande utbildning. Men utlandet lockade så småningom och det fjärde och sista året var hon utbytesstudent på University of North Texas. Där genomförde hon i våras sin examenskonsert med egenhändigt skriven musik. De kommande två åren går hon en diplomutbildning på universitetet i Texas där hennes studier varje termin ska utmynna i en konsert där hon presenterar nytt material.
Anna har komponerat för kör, för sång och harpa, för stråkkvartett och olika typer av kammarensembler. Hon har skrivit jazzlåtar, orkestermusik och elektroakustisk musik och i våras komponerade hon sitt första orkesterstycke. Listan över genomförda projekt är lång. Och tänk; Anna har just bara börjat.

Motiveringen lyder:
Du sjuder av en genuin och djupgående musikalitet, Anna. Din frasering, din texthantering, ditt gehör och din känsla för klang och intonation är häpnadsväckande. Med hjälp av ditt briljanta harpspel, din utsökta röstkvalité, din fantasifulla improvisationskonst, ditt stora röstomfång och din begåvning gällande komposition och arrangering utforskar du ständigt nya områden. Din kapacitet synes oss gränslös. Vi önskar dig all lycka på din resa i musikens värld!

 

Stipendierna delas ut under en konsert på Stockholms Konserthus söndagen den
27 september kl 16.00.

Medverkande artister:  Calle Bagge, Leo Lindberg, Lill Lindfors, Nils Landgren, Isabella Lundgren, Johan Norberg, Anders Ekdahl Trio samt årets stipendiater.
Konferencier: Tom Alandh.

Bli gärna medlem i Monica Zetterlund-sällskapet och hjälp oss att bevara minnet
av Monica!
Information finner man här.

Minnesfonden består av ledamöterna Kerstin Bagge, Eva-Lena Jerneld, Anders Jormin, Ove Lundin, Irene Sjögren, Bengt Säve-Söderbergh samt Ann Allan (ordförande), Leif-Åke Falk (sekreterare), och Susanne Westin (kassör).

Texten ovan ligger också på min hemsida