Yttrandefriheten är en förutsättning för demokrati, men man får inte alltid säga precis vad man tycker. Idag i synnerhet tillåts inte att vissa fakta blir allmänt tillgängliga, t ex hur mycket invandringen kostar eller hur den urholkar vår välfärd. Vi har idag ett samhällsklimat där vänsteråsikter är mer accepterade än högeråsikter och där vissa politiska fält är mer minerade än andra. Debatten och politiken blir därmed mer enkelspårig och vi svenskar blir lite mer instängda och korkade.
En som verkligen fått känna av att man inte får säga vad man tycker är Julia Caesar, krönikör, som kritiskt granskar och bloggar om invandringen. Tills för ett par månader sedan skrev hon under pseudonym men så bestämde sig en fotograf och en journalist för att med diskutabla metoder avslöja hennes identitet och utföra offentligt karaktärsmord på henne.
DN och dess chefredaktör Peter Wolodarski bröt med icke önskvärd tydlighet mot alla etiska principer när det gäller Julia Caesar, som tidigare arbetade som journalist på DN. Självklart måste man räkna med att bli granskad och motsagd när man ’sticker ut hakan’ och går utanför den snäva åsiktskorridoren. Man ska dock inte behöva bli nedsmutsad och misstänkliggjord som person på det sätt som Caesar blivit. Varför skriver man t ex om hennes hälsoproblem och sjukskrivningar om inte för att ytterligare misstänkliggöra henne?
Många svenskar har numera slutat läsa ’gammelmedia’ som styrs av den politiska agendan och blivit allt mer beroende av presstöd. Moderna nätbaserade media håller idag på att konkurrera ut ’gammelmedia’ och det innebär att deras journalister och partiernas politiker inte längre har full kontroll över opinionsbildningen. Tidigare skötte politikerna politiken och journalisterna den kritiska granskningen. ’Gammelmedia’ och Public Service förvandlades på så sätt till den tredje statsmakten. På denna dominerande arena sköttes det mesta av samhällsdebatten på ett lättkontrollerat sätt. Det var i stort sett bara åsikter som släpptes fram av etablissemanget som kom ut.
Nu har vi Internet och det har inneburit fritt fram för opinionsbildning. Anden har tagit sig ur flaskan och opinionsbildningsmonopolets saga är all. Nya arenor och media har sett dagen och vi vanliga dödliga kan plötsligt göra våra röster hörda i samhällsdebatten. Dessutom kan vi nu lätt kommunicera med resten av världen. Personligen läser jag ett stort antal bloggar och får på så sätt mycket värdefull information. Att utan pekpinnar och uppfostrande ’gammelmedia’ själv få avgöra vad som verkar rimligt och inte ger en känsla av frihet. Undra på att ’gammelmedia’ idag känner sig hotade och lägger mycket energi på att bekämpa och svartmåla vad de kallar ’hatsajter’ och ’undervegetation’! Tänk om de kunde lägga sin energi på att ge oss den information vi vill ha istället för att undanhålla oss allt som ev skulle kunna göra oss kritiska mot dagens okontrollerade invandring och kostnader?
Resultatet har blivit att ’gammelmedia’ och den politiska eliten har börjat smälta ihop. I dag är en majoritet av den etablerade journalistkåren ense med den politiska adeln om att man måste attackera de svenskar som kan uppfattas som ’främlingsfientliga eller rasistiska’. Media har m a o övergått från att granska makten åt folket till att granska folket åt makten och därmed övergivit sin roll som kritiska granskare av den politiska adeln. Idag ser vi hur mainstream-media tillsammans med den politiska makteliten har börjat attackera den nya fria opinionsbildningen på nätet. Inte minst SD har drabbats av detta.
Ola Sigvardsson, pressombudsman (PO), har också engagerat sig i kriget mot den nya opinionsbildningen på nätet. Han har t o m börjat ifrågasätta yttrande- och tryckfriheten. Så här sa han i en intervju med Svt (19/8): ”En konsekvens av att hatbudskap och propaganda sprids på nätet är att yttrande- och tryckfrihet äventyras för alla.– Yttrande- och tryckfriheten är något som vi inte kan ta för givet. Politikerna ger oss rätten att trycka och yttra oss, men kräver att vi gör det på ett ansvarsfullt sätt. Om vi inte gör det, kanske friheten inskränks.”
Vilket häpnadsväckande och okunnigt uttalande av en tjänsteman! Yttrande- och tryckfrihet är en grundlagsfäst frihet att yttra och trycka vad vi vill och inget som politikerna gett oss! Sigvardsson var tidigare journalist på den kommunistiska tidningen Rödluvan. Hans röda luva skymmer uppenbarligen fortfarande hans sikt och gör honom oroväckande enögd. Mitt förslag är att han återgår till Rödluvan.
