Vinglig signalpolitik eller kraftfull oppositionspolitik?

Drygt en vecka efter att de nyare moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra i riksdagen förklarat att hon inte kan tänka sig samarbeta med SD och att de inte är att lita på, deklarerar hon nu plötsligt att hon är villig att fälla regeringen med hjälp av SD:s aktiva eller passiva stöd. Hon meddelar också att partiledningen sanktionerar samtal mellan M och SD i riksdagens utskott. Taktiken späder därmed på kritiken och skapar misstro, snarare än blidkar. Som ett brev på posten har oppositionsrådet Anna König Jerlmyr, moderaterna i Stockholm, nu meddelat att de ”utesluter inte” att partiet kan komma att föra samtal med Sverigedemokraterna efter nästa val.

För bara en vecka sedan meddelade AKB att det inte blir någon gemensam Alliansbudget innan nästa val. Nu deklarerade hon att hon vill fälla regeringen med hjälp av en alliansgemensam budget redan i år. Om både Alliansen och SD röstar på denna budget skulle regeringen eller regeringens egen budget falla. Kristdemokraterna är positiva till detta förslag, men Centerns partiledare Annie Lööf meddelade omgående att hon och hennes parti vägrar att fälla regeringen med hjälp av SD. Centern och Liberalerna vill sålunda inte att en borgerlig regering ska kunna få stöd av SD. Däremot  accepterar de en socialistisk regering stödd av kommunisterna. Det är anmärkningsvärt att borgerliga partier ser kommunister mer ’rumsrena’ än sverigedemokrater.

Kvällen innan AKB:s utspel fick Annie Lööf beskedet på sms att moderaterna ville fälla regeringen. På en pressträff dagen efter sa Lööf följande:

– Jag är fast besluten att bilda en Alliansregering, men jag är inte beredd att göra det med aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

Lööf var tydlig med att hon inte vill medverka till att kasta in Sverige i ”politisk osäkerhet och politisk cirkus” i de oroliga tider som redan råder i landet. Det är ett märkligt uttalande med tanke på den ”politiska cirkus” som har bedrivits av sittande vänsterregering sedan 2014 och som Lööf nu föredrar att stödja.

Lööf deklarerade senare också att centern är ”främsta motpol till både S och SD”. Partiet vill inte att Alliansen presenterar ett gemensamt budgetalternativ i höst för att därigenom medverka till att kasta ut Löfven från Rosenbad. För att kunna bilda en alliansregering måste de ’fyras gäng’ ha aktivt eller passivt stöd av SD och det kan Centern inte acceptera.

Lööfs uttalande om att centern inte tänker göra något som kräver stöd av SD omöjliggör i praktiken bildandet av en ny alliansregering efter nästa val. Det blir spännande att se hur hon resonerar inför valet 2018. En ministerpost kan bli svår för henne att motstå och för att uppnå den kan hon kanske ändå acceptera SD:s aktiva eller passiva stöd. Fridolin och Mp har ju svängt både hit och dit för att hålla sig kvar på maktens taburetter. Visserligen har det kostat Mp både väljare, medlemmar och pengar, men litet spill måste man räkna med för att få tillhöra den politiska eliten.

Inte heller liberalerna ställer upp på moderaternas förslag. Det innebär att endast 2 av 4 oppositionspartier är villiga att fälla regeringen trots att samtliga i de ’fyras gäng’ ständigt kritiserar den förda regeringspolitiken och kallar den ”skadlig för Sverige”. Trots högermajoritet i riskdagen får den vänsterstyrda minoritetsregeringen därför fortsätta. Om Löfven till äventyrs skulle vara statsminister även efter valet 2018 torde det bli mycket svårt för honom att med vänstern samla en majoritet i riksdagen. Även om Alliansen och SD inte regerar ihop, kommer de att kunna göra upp i sakfrågor och därigenom göra det svårt för en vänsterregering att få igenom sina förslag.

Det kan verka märkligt att AKB utan att ha förhandlat med sina allianskollegor går ut och meddelar att hon vill fälla regeringen med en alliansgemensam budget redan i år. Är det ett tecken på att de allt nyare moderaterna inte går att lita på? Hur allvarligt menat är hennes utspel? Och hur påverkar det bilden av liberalerna och centern? Är detta dödsstöten för Alliansen?

De nyare moderaterna har fått allt sämre opinionssiffror. Aftonbladet/Inizios senaste mätning visar att SD nu gått om moderaterna och blivit landets näst största parti. Dessutom har AKB:s ställning försvagats i hennes egna led och moderaternas partistämma närmar sig. Utspelet är antagligen ett desperat försök av AKB både att lugna en kritisk och högljudd falang inom partiet och att få stopp på medlemstappet till SD. Genom att visa plötslig handlingskraft hoppas hon antagligen kunna stärka bilden av sig själv som oppositionsledare och av partiet som oppositionsparti. Genom att dessutom visa att två av de övriga allianspartierna säger nej till den gemensamma budgeten kan hon nu skylla på dem att regeringen får sitta kvar.

Utspel, taktik och strategi har ersatt politik, innehåll och ideologi. Om AKB:s utspel blir början till slutet för Alliansen eller om det blir ett magplask för AKB och de nyare moderaterna återstår att se. Risken finns att AKB:s utspel ses som ännu ett taktiskt drag som späder på misstron. Det positiva med utspelet är dock att 7-klövern inser att SD inte längre går att tänka eller önska bort. Frågan om vem som tar vem inför och efter valet 2018 är m a o aktuellare än någonsin.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>