Vem tar vem?

Anna Kinberg Batra, moderaternas partiledare, meddelade som bekant förra veckan att det inte fungerat att låtsas att Sverigedemokraterna inte finns. Hon och partiet är därför nu beredda att samtala med SD i utskotten. Det innebär att M och SD ska börja prata med varandra, på tjänstemannanivå. Därmed intensifierades debatten om hur partierna ska förhålla sig till SD.

Centerns Annie Lööf var snabbt ute och meddelade att hon och partiet inte kan tänka sig att samtala eller samarbeta med SD. Liberalernas Jan Björklund valde samma avvisande linje som C medan KD kunde tänka sig samtal med SD, något de senare tog tillbaka. Idag kan de inte tänka sig att samtala med någon av partiets företrädare ens för att få igenom en politik som alla i ’de fyras gäng’ anser viktig för Sverige.

Hur man ska förhålla sig till SD har sedan valet 2010 varit en ständig knäckfråga för både makteliten, myndighetschefer och MSM (main stream) media. Vad måste man ’mörka’ för att inte gynna SD? Vad måste man lyfta fram för att missgynna SD o s v?  Häpnadsväckande och oacceptabelt! Tänk om man istället använde motsvarande tid och energi till att komma med förslag på hur Sveriges problem skall lösas!

Efter 2014 var det viktigare för de borgerliga att ta avstånd från både SD och S än att kunna påverka statsbudget och regeringssammansättning. Men för att en alliansregering ska kunna fungera i dagens parlamentariska läge krävs stöd av SD. Det innebär i praktiken en organiserad samverkan med SD, vilket ingen i ’de fyras gäng’ säger sig vilja ha. Att både Alliansen och socialdemokraterna sedan 2010 tagit emot passivt stöd av SD för att få igenom sin politik pratar man tyst om. Ja, såvida man inte i debatten kan anklaga och ’brunmåla’ motståndarna för att de tagit emot SD:s stöd för att få igenom sin politik. Vem som stöder ett partis förslag i riksdagen tycks idag vara viktigare än att få igenom sin politik. Hur skulle en sådan inställning fungera i företagsvärlden?

Löfven har inte varit sen att försöka dra nytta av situationen och ’splittringen’ i Alliansen. I Svt:s Agenda förra veckan sa han:

-Inte ens moderaternas Allianskollegor vet ju vad som menas

Det avslöjar Löfvens begränsade förmåga eller vilja att förstå. Dessutom försöker han att dra maximal nytta av splittringen. Härska genom att söndra är en gammal strategi. Han har mycket att vinna på att C och L väljer honom istället för välja M, KD och SD.

Hur svårt kan det förresten vara att förstå vad det innebär att samtala med sina demokratiskt valda riksdagskamrater? Innan 2010 verkade det fullt naturligt att respektera samtliga partier i riksdagen och att samtala med sina riksdagskollegor. Men efter valet 2010 när SD valdes in i riksdagen tog det naturliga plötsligt slut genom Reinfeldts oförsonliga inställning till SD. Nu har AKB och moderaterna slutit cirkeln genom att i praktiken möjliggöra en normalisering av SD. AKB har som enda partiledare insett och erkänt att det inte fungerar att låtsas som om SD inte finns.

Att AKB meddelat att hon och partiet därför nu ska börja samtala med orsakar beskrivs som oförståeligt, splittrande, kontroversiellt m m. Hur kunde 7-klövern och MSM-media aktivt delta i den odemokratiska och respektlösa behandlingen av SD och deras väljare? Hur ser egentligen etablissemangets värdegrund ut? Och hur kunde vi väljare acceptera deras brist på respekt för demokratin och alla människors rätt till likvärdig behandling?

Inte bara Löfven gör sitt bästa för att förstora splittringen i allianspartierna. Etablissemangets vänsterorienterade media gör också allt de kan för dramatisera splittringen och hejda SD:s normalisering och alla former av samarbete mellan SD och M. Lyckligtvis håller ’vänstermedias’ stora inflytande på att minska.

Om ’de fyras gäng’ ska kunna bilda en ny Allians till valet 2018 måste de nu enas om gränserna mot SD. C och L gillar varken SD eller vänstern och måste därför klargöra vem de ogillar mest. Nu fungerar de som stödpartier åt Löfven. En röst på Björklund och Lööf kan därmed betyda ytterligare 4 år med Löfven efter 2018. Vi väljare kräver dock klara besked av Lööf, Björklund och Busch Thor redan nu.

Sist men inte minst kräver vi klara besked av vänsterregeringen och oppositionen om hur de tänker fixa fram bostäder, jobb, skolor, sjukhus, infrastruktur, vårdplatser och bättre vård till alla äldre och behövande människor m m. Nu får det vara slut på ’käbbel’ och förutsägbara inövade repliker. Nu krävs att de politiskt ansvariga sätter landet före makten. Motsatsen håller på att förgöra oss

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>