Utrensningar och anonyma hot

Jakten  på Makten XVI           

Mediarapporteringen och bevakningen av Partisterna i regionen fortsätter. Kandidaterna börjar förbereda sina personvalskampanjer. Ingemar, som är styrelseordförande i Föreningsrådet i Björksta, är den som ska attestera alla fakturor, som har med valet att göra. Han har några veckor tidigare tackat ja till att fortsätta som ordförande ett år till.

Ett par dagar innan Föreningsrådets årsmöte i april, där Ingemar ska väljas om, ringer Gunnel honom från en flygplats i Frankrike och meddelar att valberedningen, där Gunnel är ordförande, har beslutat sig för att inte ge Ingemar förnyat förtroende.

-Vi vill ha lite föryngring i styrelsen, säger Gunnel och lägger på innan Ingemar hunnit reagera.

Ingemar känner sig som fallen från skyarna och ringer till Margareta, en av de andra ledamöterna i valberedningen, för att fråga, varför de frågat honom om han vill fortsätta, när de ändå inte vill ha honom kvar.

-Vad säger du? frågar Margareta klentroget. Ingen av dom andra två i valberedningen har frågat mig vad jag tycker och ingen har heller informerat mig om detta. Vem föreslår dom istället till ordförande?

-Tora Mohlén, svarar Ingemar. Gunnel säger att dom vill ha en föryngring.

-Varför börjar hon då inte med att föryngra valberedningen genom att själv avgå därifrån? frågar Margareta. Vår genomsnittsålder är klart högre än genomsnittsåldern i Föreningsrådets styrelse. Lustigt förresten hur Tora Mohléns namn dyker upp överallt helt plötsligt. Hon är ju inte speciellt aktiv.

Ingemar ringer Kristina, som är i Stockholm och inte kan närvara på Föreningsrådets årsmöte. Kristina blir upprörd men inte ingalunda förvånad.

-Varför är du förvånad över det? frågar Kristina. Förstår du inte att du är den sista personen dom vill ha på den posten nu inför valet? Klanen inser att enda chansen att plocka ut så mycket pengar som möjligt till annonsering och marknadsföring av sina personvalskampanjer är att välja en person, som skiter i Partiets ekonomi och konkurrens på lika villkor. Du har väl sett att vissa toppkandidater själva ingår i kampanjkommittén. Ante är ordförande och ansvarig för den. Lars Strömberg, aktiv björkstapartist, och hans företag ska fixa själva jobbet och det gör Lars ännu lojalare. Nu blir det fritt fram för Ante och hans lojalister att sitta och bevilja sig själva pengar och besluta att pengarna inte räcker till konkurrerande personvalskandidater. Det går tvärt emot Partiets motto om konkurrens på lika villkor, men vad gör det? Ändamålet helgar medlen och Tora och Lars är användbara verktyg.

Johan Nordlinder, Ingemars företrädare på ordförandeposten i Föreningsrådet, får också höra talas om att Ingemar inte föreslås bli omvald och ringer Gunnel.

-Jag vill bara upplysa dig om en sak, säger han. Om ni avsätter Ingemar som ordförande och väljer Tora istället, går jag direkt till tidningarna.

Gunnel och Klanen känner att det inte är läge för ytterligare publicitet och beslutar därför att låta Ingema sitta kvar. De övertalar istället vice ordförande att stiga av så att Tora åtminstone kan väljas till den posten. Därigenom tryggar Klanen ändå stor kontroll.

Stämningen i gruppen är olustigare än någonsin, men riktigt hur illa det är, har nog nästan ingen förstått förrän på Långfredagen, när Ingemar tidigt på förmiddagen får oväntat besök av Katarina, som verkar rädd och uppskrämd.

-Jag måste bara få prata med nån, säger Katarina, och jag har ingen annan än dig att vända mig till.

Just då ringer Katarinas mobiltelefon. Det är Peter Jonasson, Ungpartisternas tjänsteman och hennes arbetskamrat på Partistkontoret, som vill veta var hon är. När hon avslutat samtalet, lägger hon sin telefon på bordet. Hon börjar med att berätta hur hon har det på Partistkontoret.

-Allan kör med maktspråk mot mig och jag vågar inte protestera, för jag är ju bara anställd. När jag var på kurs i två veckor efter jul, ringde han mig och sa att Ted skulle anställas på Partistkontoret. Jag tycker Ted är obehaglig och han har deltagit i alla oegentligheterna i provvalet. Jag känner mig helt överkörd och maktlös.

Katarina avslöjar också hur Allan pressat henne att snabbt registrera in de 55 ’tvångsintagna’, som han sagt sig ha värvat, så att de hann bli medlemmar, innan provvalet skulle börja. Hon bekräftar att det förekommit en hel del oegentligheter kring provvalet och talar om vem som är hjärnan bakom det. Hon berättar till exempel att 300 medlemmar röstat i medlemsprovvalet till kommunen i Björksta 2001. Trots detta uppgick det totala antalet förstaplaceringar på kandidatlistan till kommunfullmäktige till 310, vilket är tio för många. Detta finns inte dokumenterat i något protokoll, vilket det enligt stadgarna ska göra. Några personer visade sig också vid närmare kontroll ha skickat in dubbla valförsändelser, vilket betyder att dessa personer borde ha prickats av två gånger på Partistkontoret av Ante eller Katarina. Eftersom varje medlem får endast en uppsättning valförsändelser, kan en medlem inte rösta två gånger.

-Nån på Partistkontoret måste ha tagit en rövare och röstat åt medlemmar dom inte trott skulle rösta själva, säger Katarina. När sen dessa medlemmar ändå röstat själva, har det blivit fel.

-Men hur kunde nåt sånt hända? frågar Ingemar. Antalet valkuvert och valsedlar ska ju vara räknade och protokollförda. Dessutom måste man registrera alla valförsändelser, som returnerats på grund av att adressaterna flyttat.

-Inget har noterats eller registrerats och nåt protokoll har inte förekommit. Dom valsedlar vi själva fått hemskickade har vi använt till att kopiera upp nya valsedlar på Partistkontoret. Kuvert fanns det gott om efter kyrkovalet, som ägde rum veckorna innan provvalet började. Vi har ingen aning om hur många valförsändelser som tryckts upp, skickats ut eller kommit tillbaka. Så fort jag sagt att jag måste registrera eller protokollföra nåt, har Ante sagt till mig att låta bli och krävt att jag ska överlämna detta till honom istället.

Ingemar kan knappt tro sina öron. Visserligen har Ante sagt att han har en hållhake på Katarina, men Ingemar har inte tagit till sig det och förstått innebörden av det förrän nu.  Efter drygt fyra timmar åker Katarina hem.

Redan ett par dagar senare, på annandagens morgon klockan 9, dyker Katarina oväntat upp hos Ingemar igen. Hon känner sig både rädd och jagad, eftersom hon fått en hotfull anonym diskett i brevlådan. Hon har disketten och en papperskopia på innehållet med sig för att Ingemar ska kunna läsa den. Där står bland annat:

-’Vi vet att du besökte Ingemar på långfredagen. Vi har fotat och spelat in allt. Du vet att Ingemar hatar dig och vill dig illa. Skyll dig själv! Vi är glada att du ska sluta och vi vet att du har personliga problem. Vi vet att Ingemar spelat in allt du sagt till honom och att han kommer att spela upp det ikväll på krismötet, men vi kommer att förneka allt. Det är du som förlorar på det. I medlemsregistret går det inte längre att se vem som värvat medlemmar. Du kan kolla själv.’

-Det här är ju fullständigt hårresande, säger en chockerad Ingemar. Allt det här måste vi prata med Partistdirektör Karl Lööv i Stockholm om. Du får chansen att själv informera honom om alla hemskheter och oegentligheter, säger Ingemar till Katarina. Om du inte gör det inom den närmaste veckan, gör jag det nästa vecka.

-Jag vet inte, om jag vågar prata med Karl om det här. Kan du förresten följa med mig till Partistkontoret nu? frågar Katarina. Jag vågar inte fara dit ensam.

Det lovar Ingemar, men först ringer han ett par samtal. Det ena till Kristina, som är i sin stuga, och det andra till Birgit Elofsson, Katarinas kollega på Partistkontoret.

-Om nånting händer mig vill jag att du ska veta, vad som just hänt och att jag strax åker till Partistkontoret med Katarina. Hon vågar inte fara dit ensam efter att ha fått den här disketten, säger Ingemar.

Kristina blir både skrämd och rasande.

-Hur är detta överhuvudtaget möjligt? frågar hon sig. Hur långt ska det få gå, innan nån vettig människa sätter stopp för det här infernot? Det här liknar mer och mer en maffia med förgreningar på alla nivåer och rädda människor överallt.

Hon oroar sig för Ingemar och Katarina men kan inget göra förutom att vänta. Väntan känns outhärdlig, men till slut ringer äntligen Ingemar och berättar lättat att han är hemma igen.

Ingemar har nu fått helt klart för sig hur Katarinas situation i själva verket är, hur Katarina känt sig tvingad att medverka i olika oegentligheter. Varje gång Katarina säger att hon inte vill eller kan göra något, får hon alltid samma hotfulla svar:

-Du vet vad som händer, om du inte gör som vi säger.

Veckan därpå får Marianne veta att Katarina inte ringt till Karl. Marianne bestämmer sig för att genast göra det. När hon ringer Karl Lööv, verkar han tämligen ointresserad av vad Marianne berättar om disketten, hoten och Katarinas utsatthet och rädsla. Marianne förstår senare att han inte rört ett finger för att ta itu med problemet. Hon känner mer och mer hur saker mörkas och hur rädslan sprider sig och förlamar många i björkstapartisterna.

Eftersom Ingemar är mån både om Partiet och Partisterna, påtalar han missförhållandena internt men utan framgång. Han känner mer och mer att detta inte är det Parti han en gång gick med i och är osäker på, om han vill fortsätta att tillhöra ett parti som tillåter att sådana här saker händer.

-Vart tog den interna yttrandefriheten, respekten och demokratin i björkstapartisterna vägen? funderar han. Vem ska jag vända mig till för att få till stånd en förändring? Dom som har makt att göra nåt vägrar att göra det och vi andra, som inte har makt att göra nåt, kräver att nåt görs. Vi har ju flera aktiva Partister som är poliser. Det är baske mig deras skyldighet att undersöka det här.

Ingemar tycker det känns obehagligt att ha hamnat mitt i stormens öga och tvekar först att berätta om det för någon. Efter ett par dagar inser han hur sjuk hela historien är och bestämmer sig för att inte ljuga för att skydda ljusskygga personer, som genom sina handlingar utsätter både Partiet och personer för skada, hot och trakasserier.

-Dom får skylla sig själva. Vill man inte förstå eller ta till sig intern kritik, får man finna sig i att få den offentligt i medierna, tänker han.

Månader senare får medierna information om hur det står till i björkstapartisterna och intervjuar Ingemar, som bekräftar hur infekterat läget är. De som känner sig utpekade kontrar med att snabbt skaffa sig språkrör, som ’inte känner igen sig’, eller avfärdar det som ’uppenbara fantasier och osanningar’ och påpekar att ingen av dem ’kan på någon punkt instämma i de anklagelser som framförts’ och hävdar att ’stämningen bland medlemmar och aktiva är god’.

-Alla som bara stillatigande låter alla oegentligheter passera är medskyldiga, tänker Marianne. Strindberg hade rätt. Det är synd om människorna. Tänk att vara vuxen och ändå så liten och rädd att man inte vågar stå upp för sanningen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>