Jakten på Makten XXVIII
Att platsa i laget
Kristina har fortfarande inte hört ett ljud från nomineringskommittén, men dess ordförande, Gustav Sondell, upprepar med jämna mellanrum i medierna varför hon petats.
-Vår avvägning är att Kristina inte platsar i laget, säger han i feta rubriker. Vi gjorde uppenbart en bra bedömning för ombuden gick på vår linje. Det är inget fel på Kristinas politiska arbete, men vi vill ha slut på interna stridigheter. Nu behöver vi lugn och ro inför valet nästa år.
-Men medlemmarna som röstat på henne är ju många fler än det antal ombud som petat henne. Är det demokratiskt? frågar journalisten.
-Hon skrev för några år sen en debattartikel, där hon kritiserade partiets politik och den ligger henne i fatet, fortsätter Gustav snabbt.
-Har du läst den? frågar journalisten.
-Jaa, men jag kommer inte riktigt ihåg vad den handlar om. Jag tror hon kritiserade partiledaren bl a, säger Gustav.
–Nej, hon kritiserade varken partiets politik eller partiledaren. Tvärtom. Tror du ombuden, som nu petat henne huvudsakligen på grund av den artikeln, har läst den eller dömer dom ut henne på samma felaktiga grunder som du? fortsätter journalisten.
-Det kan jag inte svara på, säger Gustav kort.
-Men om den har använts mot henne för att motivera hennes petning, måste ni väl ha haft den som utgångspunkt, när ni ringde runt bland ordförandena i föreningarna, påpekar journalisten.
-Så går det inte till i den här processen, svarar Gustav. Vi gjorde en helhetsbedömning och kom fram till att hon inte skulle få förtroende bland ombuden på nomineringsmötet. Nu har vi klart markerat hur vi vill att våra företrädare ska agera för att få vårt förtroende.
-Så då är det som Kristina påstår. Demokrati och väljare är oviktiga för era kandidater. Det viktigaste är att bli populär och vald inom partiet av en intern maktelit som styr och ställer och sätter sig över medlemmar och väljare. Vänskapskorruption med andra ord? Om medlemmarna röstar på dig eller Ante respekteras det, men om dom röstar på Kristina respekteras det inte. Betyder det här då också att ombuden kanske inte representerar medlemmarna och väljarna? frågar journalisten.
-Ja, det är ju på det viset att föreningarna väljer själva sina ombud, svarar Gustav.
-När det gällde Allan ringde ni runt till alla ordförande i föreningarna för att höra om han var gångbar. Gjorde ni likadant i Kristinas fall? undrar journalisten.
-Nej, vi i nomineringskommittén fattade själva beslutet att plocka bort henne, svarar Gustav.
-Tycker ni att det är helt OK att behandla två kandidater så olika? Har ni inte konkurrens på lika villkor i Partiet? frågar journalisten.
Gustav svarar inte, så journalisten fortsätter:
-Jag förstår att ombuden röstar bort kandidater som är misstänkta för att ha begått brott och andra oegentligheter, men Kristina har ju inte gjort sig skyldig till några brott eller oegentligheter. Dessutom har hon uppenbarligen mycket stort stöd bland medlemmarna. Tycker du att det är hållbart eller demokratiskt mot alla medlemmar som röstat på Kristina att ombuden, som faktiskt borde representera medlemmarna, röstat bort henne? frågar journalisten.
-Det är så här vår nomineringsprocess går till, svarar Gustav utan att tveka.
–Ja, åtminstone i västerbottenspartisterna. Det är uppenbart att Allan Lundsjö haft nån form av förhandling med er i nomineringskommittén, fortsätter journalisten. Varför måste ni ge honom garantier att Kristina skulle plockas bort? Han själv petades ju för att han är misstänkt för skattebrott.
-Vi har inte förhandlat med Allan och heller inte gett honom några garantier, svarar Gustav irriterat.
-Du påstår med andra ord att Allan ljuger, när han säger att ni lovat honom att Kristina var den första som skulle bort från riksdagslistan, fortsätter journalisten.
-Ja, jag påstår att Allan ljuger, svarar Gustav.
–Ja, han kan naturligtvis ha tagit en rövare och hittat på att Kristina skulle petas först av alla, men några veckor innan ni i nomineringskommittén, åtminstone officiellt, sa er veta hur riksdagslistan skulle se ut, informerade han oss i medierna att den kandidat som medlemmarna i provvalet placerat först på artonde plats, hade flyttats upp till tredje plats, d v s Kristinas plats. Hur förklarar du det? Att nr 18 ska ersätta nr 3 är så ologiskt att det kan man inte gissa sig till. Det måste han ha fått höra direkt av er, envisas journalisten.
-Jag kan inte svara på hur han visste det, säger Gustav besvärat.
-Men ni är väl bara tre personer i nomineringskommittén, fortsätter journalisten.
-Nej, vi är fyra, svarar Gustav. Ungpartisternas Klas Ström är också med.
-Det var intressant, säger journalisten. Vilket sammanträffande! Han har också helt otippat seglat upp som tvåa på kommunlistan och sägs ha mycket nära koppling till Ante Grenå. Har han nära koppling till Allan också?
-Det får du fråga Klas själv om, svarar Gustav kort.
Ella Grenlöf intervjuas också av Björkstabladet:
-Man ska nog se stämmans beslut mer som en markering om enighet än en politisk markering mot Kristina Nord. Det finns nog ingen som har nåt emot Kristina och hennes idéer, men det finns en rädsla för att hon ska ägna sig åt intern kritik istället för politik, säger Ella.
-Kristina har vid olika tillfällen krävt att det förra provvalet och misstankarna om fusk måste utredas och byken tvättas en gång för alla, säger journalisten.
-Det har utretts, svarar Ella kort.
-Men Kristina hävdar att huvudfrågan, de 55 ’tvångsintagna’ medlemmarna från södra Sverige, aldrig utretts eller kontaktats, fortsätter journalisten.
-Ja, det vill säga, man kontaktade dom ju inte, säger Ella undvikande.
-Men det var ju just det som frågan gällde, påpekar journalisten. Kristina med flera hävdar att många av dessa medlemmar inte visste om att dom tagits in som medlemmar i partiet och ändå var de med och röstade i provvalet. Huvudkravet var just att alla de 55 skulle kontaktas för att man skulle kunna ta reda på om dom visste att dom var med i partiet och hade röstat i provvalet.
-Det ingick inte i uppdraget att kontakta dom, svarar Ella.
-Men då är det alltså inte sant att ni utrett sakfrågan, säger journalisten häpet. Då har Kristina alltså rätt?
-Nja, den saken ingick inte i uppdraget, upprepar Ella.
-Flera av era aktiva partister är poliser och vet hur en utredning bör gå till. Hur kan dom spela med i detta utan att reagera? undrar journalisten.
-Det måste du fråga dom om, svarar Ella.
-Genom att kringgå sanningen slipper man alltså både att ljuga och att konfronteras med sanningen, fortsätter journalisten. Vad säger väljarna om det här? Och hur kommer det att påverka ert valresultat nästa år?
-Det där har vi nu lagt bakom oss. Man kan inte hålla på och älta det där längre. Nu vill vi jobba framåt och koncentrera oss på att göra ett bra valresultat, säger Ella.
-Men borde inte väljarna få veta att det är så här det går till i ert parti? frågar journalisten. Om ni vill ha deras förtroende och röster, är det väl viktigt att inte medvetet föra dom bakom ljuset. Falsk marknadsföring och missledande varudeklaration är inte tillåtet. Skulle dom rösta på er, om dom visste sanningen?
-Det får vi se i valet nästa år, svarar Ella lågmält.
-Kristina har i två provval fått många medlemsröster och i det allmänna valet 2002 fick hon många röster av väljarna. Det sänder märkliga signaler till väljarna om hur det funkar hos björkstapartisterna och hur ni sätter er över demokratin, påpekar journalisten.
-Nu är vi i alla fall mycket eniga inom partiet här, svarar Ella.
-Alla som förgäves krävt att själva huvudfrågan ska utredas och byken tvättas har lämnat partiet. Det betyder att Kristina nu är ensam om att kräva att misstankarna kring föregående provval ska utredas. Då förstår jag att hon inte platsar i laget, säger journalisten.
-Det har ju redan utretts, upprepar Ella med en dåres envishet.
-Eftersom ni nu tagit bort henne från listan, har ni också tagit ifrån väljarna möjligheten att välja en person som står upp för demokratin och väljarna, fortsätter journalisten. Det innebär att ni utsätter partiet för en stor risk. Väljarna kanske svarar med att inte alls rösta på er.
-Innan valet nästa år hoppas jag väljarna har glömt det här eländet, avslutar Ella.
Kristina läser och lyssnar med stigande förvåning på Gustavs och Ellas kommentarer i medierna:
-Herregud! tänker hon upprört, Ella vet vad Ante, Allan och Ted gjort sig skyldiga till under några år och i egenskap av Regionrådets styrelseordförande har hon haft ett stort ansvar utan att göra något. Hon var också den som först förstod hur dom hade fuskat. Jag har läst hennes handskrivna anteckningar och vet var dom finns. Dom skulle duga bra som bevis i en domstol. Att bara ha mage att gå ut och säga att det nu blir mindre stridigt i partiet, när hon varit med och plockat bort mig! Hon som bättre än dom flesta vet hur det har gått till i Klanens rike! Jag har träffat flera personer som skrivit till henne efter avslöjandet av fusket för att få veta, om dom enligt röstlängden varit med och röstat i provvalet 2001, men hon har, precis som Partisthögkvarteret, envist vägrat att svara på deras förfrågningar. Det förstår jag.
Ella vet mycket väl vad som hänt i provvalen och vilka som är hjärnorna och medaktörerna i det, men hon drar sig för att svara och ljuger medvetet för dem som kontaktat henne. Istället försöker hon mörka på samma sätt som Klanen för att kringgå sanningen och smita från det ansvar hon har både som aktiv Partist och som ordförande i Regionrådet. Makt och rädslan för att tappa makten korrumperar, den saken är klar.
Kristina går ut och hämtar in posten, som just kommit och upptäcker det regionala Partistbladet, som kommer med jämna mellanrum. Ella har som vanligt en artikel på förstasidan. ’Trygga människor vågar mer!’
–Jaså, är det kanske för att hon inte är trygg som hon inte vågar, tänker Kristina. Ja, jag är säker på att hon är rädd. Det är ingen ovanlig känsla i björkstapartisterna. Alla vaktar på alla och när som helst kan man bli offentligt uthängd och avrättad. Och så är hon förstås rädd för att förlora makten och en riksdagsplats. Hon verkar vara mer rädd om sin position än om partiet. Därför låter hon allt fortsätta som vanligt, trots att hon är ytterst ansvarig för regionpartisterna. Jag, som vill göra nåt för att förändra, kan inte medan hon, som kan förändra, vill inte eller vågar inte. Vilken ironi!
Kristina har känt sig uppgiven många gånger tidigare, men den här gången känns det värre än vanligt. Hon berättar för sina arbetskamrater om sin uppgivenhet:
-Jag hoppas att arbetslösheten fortsätter, så fler människor söker sig till politiken. Det är nog enda sättet att få bättre politiker, säger Lisa, en av hennes arbetskamrater.
-Men vem ger sig in i detta epicentrum frivilligt? frågar Kinna, en annan av hennes arbetskamrater. Man blir ju totalt avskräckt, när man ser hur du, Kristina, blivit behandlad i flera år. Av dina egna partikamrater! Så hemskt! Detta beteende skulle aldrig få försiggå ostraffat på en arbetsplats. När man tänker på att det är politiker som beter sig så och som också är dom som stiftar lagar, förstår man att våra lagar är luddiga och tandlösa. Dom inser så klart att lagarna annars skulle slå tillbaka mot dom själva. Fy tusan! Och så går de ut och ber om vårt förtroende!
-Men finns det inga riktiga människor som är normala och funkar i ditt parti? frågar Berit upprört.
-Det är klart att det finns, svarar Kristina. Problemet är bara att dom inte sitter på positioner, där man har nåt att säga till om. Alla med civilkurage som protesterar, ’packet’ som Ante kallar dom, rensas ut så fort maktkartellen förstår att ’dom inte går att lita på’ och därför får aldrig demokratin, eller de justa Partisternas vilja och uppfattning, nåt genomslag. Nej, här är det noggrann gallring, toppstyrning, total kontroll och utrensning som gäller.
-Det är bara brunskjortorna som saknas, påpekar Helena bistert.
