Mästermanipulatören Lööf

Annie Lööf är ute på en egotripp och gottar sig åt journalisternas uppmärksamhet. Först fällde hon tillsammans med Alliansen och med SD:s benägna bistånd Stefan Löfven och hans regering. Sedan föreslog hon att Löfven skulle stödja en alliansregering med Kristersson som statsminister. Vilket verklighetsfrånvänt trams! Nästa ogenomtänkta förslag var att S och M skulle bilda regering. Också det stupade på sin orimlighet då inget av partierna gick med på det. Lööf har också ’frågat chans’ på Mp, men de har sagt nej till att samarbeta med Alliansen. Varje vettig person inser idag att inget av de traditionella ”blocken” har några som helst förutsättningar att kunna bilda regering utan SD:s stöd. Ändå försöker Lööf med div krystade krumbukter och floskler förklara sitt ställningstagande.  Så hur ser Lööfs ’masterplan’ ut i den mån hon har någon?

Populisten Lööf är allt annat än blygsam. Hon rider belåtet på sina höga moraliska hästar, missar aldrig en chans att lyfta fram sig själv och försöker framstå som den naturliga ledaren trots sin vägran att acceptera normala krav på logik och konsekvens. Som ett led i sin politiska strategi har hon nu också börjat tala om att hon i teorin skulle kunna bli nästa statsminister (OK, we don’t agree on that). Kanske försöker hon få tiden att gå i hopp om att trötta ut både Kristersson och Löfven för att de till slut ska köpa idén att det bästa för landet är Lööf som statsminister. (Personligen börjar jag luta åt  att den rödgröna regeringen borde få fortsätta att regera. Att ta över allt elände deras inkompetens och vanskötsel ställt till med är ett politiskt självmordsuppdrag för en ny regering).

C är förvisso ett maktparti, men det är utmanande mot väljarna och rätt magstarkt av ledaren för ett parti som endast fick 8,6 % i valet att ens i teorin prata om att bli statsminister. Att hoppas på att Löfven med sina 28% skulle avstå från statsministerposten till förmån för den konstellation som röstade bort honom efter valet är tramsigt. Hur kan Lööf med trovärdigheten i behåll ens föreslå detta? Det krävs mod, ledarskap, bredd, mognad och pragmatism för att styra landet, inte dagdrömmar, utopier och låsningar. Dessutom måste en politisk ledare kunna se och hantera målkonflikter. Det kan inte Lööf. Likt en robotgräsklippare tuggar hon på tills hon stöter på verkligheten. Då vänder hon bara med ett leende och går åt ett annat håll.

Mästermanipulatören Lööf är både faktaresistent och inkonsekvent och har nu försatt sig själv i en svår situation; hur hon än väljer måste hon bryta löften. Väljarna och demokratin liksom landet struntar hon i under sin jakt på makt till varje pris. Likaså bortser hon ifrån att över 90% av väljarna inte röstade på C. En plats i solen och på heta stolen är hennes primära mål och ”Framåt” är hennes valspråk. Uppåt hade kanske passat bättre.

Inför valet försäkrade både Lööf och Björklund att en borgerlig regering, helst med hela Alliansen, och med Kristersson som statsminister var målet. Ett annat löfte till väljarna var att se till att SD aldrig får något att säga till om. Det är naivt på gränsen till enfaldigt att avge ett sådant löfte; SD:s opinionssiffror innan valet pekade på att de skulle bli större än M. Så blev inte fallet, men SD blev med 17,9% landets tredje största parti och betydligt större än C och L tillsammans. Det är absurt att inte ens kunna samtala med SD för att ta reda på i vilka sakfrågor man har en samsyn och kan samverka för att få igenom den borgerliga politik Sverige så väl behöver.

När jag som väljare röstar på ett parti och en politik som är bra för landet, tar jag för givet att partiet ifråga ska göra allt för att ta makten och förverkliga den politik det gått till val på. Därför är det svårt att förstå varför C och L genom sitt kontaktförbud med SD hindrar Kristersson från att förankra en borgerlig regering i riksdagen. De ’fyras gäng’ har upprepade gånger innan valet hävdat att de står varandra närmare nu än under Alliansregeringens år. Rent sakpolitiskt står också SD idag närmare allianspartierna än tidigare, men kontaktförbudet väger tyngre än demokratin, respekten för över 1,1 miljoner väljare och landets behov av en borgerlig politik. Tyvärr domineras de politiska samtalen i dagens Sverige istället av 7-klöverns interna tävlan om vem som avskyr SD mest. Praktiskt taget alla politiska diskussioner handlar om hur SD ska förhindras från politiskt inflytande istället för hur man ska genomföra nödvändiga reformer och få landet på fötter efter den rödgröna regeringens stora inkompetens och misslyckade politik.

Så ska C och L svika de borgerliga väljarna genom att rösta fram en rödgrön regering som stöds av V, d v s en liknande regering som den de fällde efter valet? Eller ska de acceptera att aktivt eller passivt stödja en M-regering för att ge landet en borgerlig regering? Det är dags för Lööf och Björklund att sluta drömma, att stiga ner från sina höga moraliska hästar och bekänna färg. Om C och L väljer att rösta ner en alliansbudget som stöds av SD innebär det dödsstöten mot Alliansen, som redan nu visar många svaghetstecken. Dessutom kan ett sådant svek och väljarförakt slå tillbaka mot C och L i ett kommande /extra/val.

Nu krävs handfast och konkret handling för att gå från låsning till lösning. Det enda som kan sätta stopp för den utdragna politiska farsen med fria fantasier och önsketänkande är att talmannen nu presenterar skarpa förslag på statsminister till riksdagen. Då får vi se om allianspartierna än en gång väljer att avstå regeringsmakten till vänstersidan för att hindra SD från inflytande. Genom att förra mandatperioden införa decemberöverenskommelsen avstod de frivilligt från att genomföra sin egen politik och gav därmed bort makten till den rödgröna regeringen. Oförlåtligt! Hur de än gör denna gång kommer SD som tredje största parti att påverka vem som får bilda regering.

För ett par dagar sedan liknade Carl B Hamilton, nationalekonom, f d liberal riksdagsledamot och ekonomisk talesperson, C och L med åsnan som inte kunde bestämma sig om hon skulle välja hötappen till höger eller hötappen till vänster och därför föll ner död mittemellan av svält. Att dö av svält torde varken Lööf eller Björklund göra, men de borde kanske betänka att den som gapar över mycket mister ofta hela stycket.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>