LO:s retoriska härdsmälta vittnar om stor oro och nervositet i LO-borgen. Fler flyktingar ger ökad konkurrens om befintliga jobb och lönenivåerna kan komma att pressas ner. LO:s uppgift är som bekant att se till att försvara och stärka sina insiders position på arbetsmarknaden och hålla borta alla konkurrenter och outsiders. Arbetskraftsinvandring förespråkar man därför inte. Vem kommer t ex inte ihåg hur Byggnads trakasserade och motarbetade utländska byggarbetare?
I Sverige är de enkla jobben få och ingångslönerna de högsta i Europa. Facket vill nu driva upp ingångslönerna ännu mer, vilket höjer tröskeln för alla som står utanför arbetsmarknaden. De som kommer att drabbas hårdast av det är de nyanlända. Hur nyanlända bäst ska få jobb är en ödesfråga för Sverige. Visst finns det en och annan läkare bland dem, men av de syriska asylsökande har hälften inte ens gått gymnasiet. Redan när flyktingströmmen var en bråkdel av dagens flöden var Sverige sämst i hela EU på integration.
OECD har konstaterat att Sverige behöver lägre lägstalöner, d v s de löner som människor som inte har ett jobb får om de lyckas få ett första jobb. LO säger sig ställa upp på att flyktingarna ska få jobba, men är inte berett att ge upp några privilegier eller tillåta en nödvändig anpassning av svenska modeller. LO kan förstås inte gå ut och säga att svenskarna ska komma i första hand. Istället kör LO nu med ’dirty campaigning’ mot partier som vill sänka ingångslönerna:
”Samtliga högerpartier har nu föreslagit sänkta löner. Det är DIN lön de vill sänka!”
Men LO:s ’mud slinging’ stannar inte där. I DN 10/2 läser jag att LO-tidningen Arbetet beskriver Centerns förslag om lägre ingångslöner för nyanlända så här:
”Människor med annan hudfärg och annan etnicitet ska alltså få lägre summor i lönekuvertet varje månad än deras etniskt svenska arbetskamrater”.
Nyanlända beskrivs som ”de som Centern tydligen ser som etniskt orena flyktingar”. Centern har enligt tidningen ”kastat sig i famnen på tidigare rastänkande partier ur den politiska historien”.
I egenskap av maktfaktor i samhället missbrukar LO sin ställning genom att avsiktligt försöka vilseleda människor genom en smutsig propagandaoffensiv och medveten facklig desinformation. Är det förenligt med ’värdegrunden’? Om de nyanlända inte får konkurrera om jobben i Sverige, hur ska de då kunna bidra och bli ’lönsamma’? Varför ska de alls bo i Sverige om de inte har en chans att försörja sig och inget meningsfullt att göra? Vem ska då betala för deras uppehälle? Löntagarna? Är man emot att hjälpa flyktingar in på arbetsmarknaden borde man i konsekvensens namn också säga nej till flyktingar.
LO har skapat en arbetsmarknad där man inte betalar för arbetet utifrån vad det är värt, utan utifrån vad facket anser vara en lagom nivå. Det leder nu till att utestänga arbetskraft som inte är produktiv nog. I välfärdsstaten hanteras det med bidrag och socialförsäkringar. LO kan förstås inte säga rent ut att deras mål är att låsa in nyanlända i ett nytt utanförskap och långsiktigt bidragsberoende i ett samhälle där hälften av oss svenskar ska lägga kanske 40 -50 procent av vårt arbete på att försörja migranter. LO:s inställning till sänkta ingångslöner torde gynna framväxandet av ett 2/3 samhälle och en bidragsberoende underklass. Jag trodde LO och socialdemokratin ville avskaffa klassamhället men det här tyder på motsatsen. Hur rimmar det med ’värdegrunden’?
Joakim Ruist, en av få forskare som studerat invandring och migration, föreslår två alternativ för integrationen på arbetsmarknaden. Antingen ändra på lönestrukturen och öppna för lägre löner eller vara beredd att betala priset för en låg sysselsättning bland nyanlända. Oavsett vilket alternativ Sverige väljer måste det bli lönsamt att ta ett jobb överhuvudtaget. Så länge ’lågproduktiva’ migranter kan välja mellan låglönejobb och att hämta ut pengar från Försäkringskassan, socialen etc väljer de kanske inte att jobba. Det enda som kan ändra på det är att informera om att rättigheter är kopplade till skyldigheter samt att stänga möjligheten att leva på välfärdsstaten utan att bidra till den efter förmåga.
