Asylrätten är en produkt av en annan tid och passar inte dagens värld och situation. Den formades av andra världskriget då människor hade flytt och redan befann sig i olika europeiska länder, där de skulle söka asyl. Det handlade om stora och kulturellt närstående, lättintegrerade grupper. Att med en närmast religiös övertygelse vägra att reformera ett så föråldrat regelverk, som har livsavgörande betydelse för så många människor, är inte försvarbart.
Dagens asylsystem tvingar människor att ta sig till Europa för att söka asyl här. Det äventyrar människors liv och hälsa, gynnar organiserad brottslighet och skapar strukturella orättvisor där kvinnor och barn är förlorarna. Att hävda att asylrätten inte går att påverka eller utveckla då den bygger på internationella överenskommelser är inte sant. Asylrätten är lika möjlig att förändra som andra internationella regelverk och måste göras om därför att den försvårar eller förvärrar dagens situation. Ett politiskt system kan inte bara bygga på vad som är rätt i teorin. Det måste fungera också i praktiken och ta hänsyn till vad som är möjligt inom ramen för Europas demokratiska nationalstater.
Den humanitära stormakten Sverige har med sin signalpolitik (”Mitt Sverige bygger inga murar” etc) gynnat skrupelfria, giriga flyktingsmugglare. Det har inneburit döden för många tiotusentals människor som dött på Medelhavet under resan till Europa. Att tvinga människor att ta sig till Europa för att söka asyl här äventyrar människors liv och hälsa, gynnar organiserad brottslighet och skapar strukturella orättvisor där kvinnor och barn är förlorarna. Ingen syrier eller annan person från MENA-länder som flyr undan krig och förföljelse behöver dock resa hela vägen till Europa eller Sverige för att rädda sitt liv. Det räcker att ta sig till ett grannland.
Medan vår rödgröna regering försöker driva igenom en märklig gymnasieamnesti för ensamkommande, ett förslag som hotar asylrätten eftersom tusentals personer utan asylskäl på osäkra grunder ges amnesti, slog socialdemokraterna i Danmark i veckan fast att ”Man är inte en dålig människa för att man inte vill se sitt land förändras i grunden”. De presenterade samtidigt en ny migrationsreform som innebär att personer som söker asyl vid danska gränsen ska skickas till danska flyktingläger i Nordafrika där de får bo under asylproceduren. Om de bedöms ha grund för asyl, skickas de vidare till danskdrivna flyktingläger, s k mottagscenter, i ett tredje land i Nordafrika och Mellanöstern. I utbyte mot detta föreslår partiet att Danmark ska ta emot fler kvotflyktingar från FN och ge mer pengar till UNHCR, FN:s flyktingorganisation. Därigenom hoppas man skapa ett flyktingsystem som redan används av Australien och Kanada och som är mer humant än dagens system.
Joakim Ruist, nationalekonom vid Göteborgs universitet och en av de få svenskar som forskat om invandring, slår fast att det finns två övergripande fel med dagens asylsystem. För det första har den asylsökande rätt att själv välja vilken stat som ska bevilja asyl och så fungerar inte mänskliga rättigheter. För det andra börjar asylrätten gälla först när man lyckats ta sig till asyllandet. Ruist anser att EU kan uppnå den mest generösa flyktingpolitiken genom att avskaffa asylrätten och införa ett tak för flyktinginvandringen. Alla får ansöka men asyl beviljas dem som har störst behov. Då kan medlemsstaterna via kvoter välja vilka man hjälper.
Ruist hävdar att den mest generösa flyktingpolitiken i EU kan uppnås genom att vi avskaffar asylrätten och sätter ett tak för flyktinginvandringen. Alla får ansöka men asyl beviljas till dem som har störst behov. Till skillnad från i dag kan medlemsstaterna då via kvoter välja vilka man hjälper. FN:s flyktingkonvention från 1967 föreskriver att samtliga som tar sig till ett lands territorium äger rätt att söka asyl, men konventionen är skriven för en gången tid och behöver uppdateras akut.
Sverige kommer enl aktuella beräkningar att ta emot 100 000 personer/år de närmaste fyra åren. Det innebär ca 300/dag eller en person var femte minut. Det går inte att skapa ett perfekt, ekonomiskt hållbart asylmottagande med mycket hög kapacitet, perfekt service på boende m m under handläggningstiden och som stöds av en majoritet av befolkningen. Däremot måste vi diskutera den minst dåliga lösningen. Att helt avfärda de danska socialdemokraternas perspektiv är knappast konstruktivt. Att enögt luta sig mot asylrättens ofelbarhet håller inte.
Kvotsystem, både generellt och FN:s egna, har fungerat väl. Det kan man inte säga om Sveriges ryckiga flyktingpolitik, som kan förändras över en natt eller efter påtryckningar från t ex kändisar och aktivister. Kvoter, som slås fast t ex årligen av de politiskt ansvariga, skapar tydlighet, förutsägbarhet och ordning i flyktingmottagandet. Kanada sätter varje år kvoter på antal som tas emot via FN:s kvotsystem. Därutöver kan parlamentet besluta om engångskvoter. Det skedde i samband med kriget i Syrien.
Europa kommer inte att kunna ta emot alla människor som kommer att vilja söka sig norrut. EU måste helt enkelt erkänna att unionen inte klarar av att ta emot världens alla skyddsbehövande. Vidare är det varken rimligt eller hållbart att Sverige tar emot flest asylsökande i västvärlden med dygnskostnader på tusentals kronor. Det är heller inte försvarbart att regeringen årligen dränerar biståndsbudgeten med miljarder för att finansiera massinvandringen till Sverige. Dessa miljarder skulle kunna göra mycket mer nytta i flyktingarnas närområden.
Morgondagens verkliga utmaning är dock storleken (65 miljoner?) och intensiteten på folkvandringarna från öst och syd mot norr och väst. Dessa folkvandringar, där miljoner inte flyr från krig eller förföljelse och frågar efter skydd utan efter chans till ett bättre liv, har mycket lite med asylrätt att göra. Hur förbereder de politiskt /o/ansvariga sig och Sverige för att hantera dem?
