Forskaren Peder Gyllengren (Försvarshögskolan) sa i Svt för någon vecka sedan att Sverige blivit en jihadistisk rekryteringsbas. Jihadister har här kunnat verka ostört och bygga upp internationella kontakter och nätverk. Gyllengren menar att rädslan bland svenska myndigheter att hängas ut som rasister har hämmat både lagstiftning och kritik:
-Jag tror att den aktivism som fanns mot både Säkerhetspolisen och de som försökte lyfta allvaret i de här frågorna. Det gjorde att tröskeln blev högre för både politiker och andra att ge sig in i det här området, säger Peder Hyllengren.
-Man riskerade att bli utpekad som rasist på ett sätt som man inte såg i andra europeiska länder. Där var den här frågan lika okontroversiell som vikten av att bekämpa nazism och högerextremism. Men i Sverige tog det lång tid innan det gick att diskutera jihadismen på samma sätt som vi under lång tid diskuterat nazism, säger han vidare.
Terrorforskare Magnus Ranstorp skriver på Twitter följande:
”Kan lägga till skäl varför Sverige blivit en ”hot spot” för jihadister. Nyckelpersoner uppkopplade mot både Ansar al-Islam & marockanska jihadnätverk (som sträcker sig över västra EU). Möjligheter till ekobrott, välfärdsbrott. Svag terrorlagstiftning.”
En annan förklaring är att regeringen och kulturminister Alice Bah Kuhnke (mp) trots kritik varit mycket generös med bidrag till islamistiska organisationer. Dessa bidragsmiljoner samt oviljan eller oförmågan att agera har resulterat i att några hundra våldsbejakande islamister har blivit tusentals och att Sverige blivit en jihadistisk rekryteringsbas.
Journalisten Sofie Löwenmark kritiserade för en vecka sedan Bah Kuhnke i en debattartikel https://www.expressen.se/ledare/sofie-lowenmark/kulturministern-maste-sluta-goda-extremister/ och menade att statliga islamofobi.se (en myndighet med uppdrag att genomföra insatser mot rasism riktad mot muslimer) bara är ett av hennes många haverier. Vidare skrev hon att kulturministern har en lång historia av att dela ut pengar till föreningar som sår splittring i samhället. Under sin tid som GD för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor ”var hon ytterst ansvarig för att hundratusentals kronor delades ut till personer med kopplingar till extrema föreningar; ”…. bl a har Megafonen (var med och uppviglade till kravallerna i Husby 2013), Pantrarna, (har på sitt Instagramkonto hyllat en dödad IS-terrorist) och Rådet av Enade Kreoler (som trots bidragsmiljoner misslyckats med att fixa lokaler) fått vara med och dela på 130 miljoner kronor.”
Löwenmark tar också upp att Bah Kuhnke som kulturminister har fortsatt med sina haverier:
–Samtidigt som Alice Bah Kuhnke ansvarade för arbetet mot våldsbejakande extremism i regeringen initierade hon alltså projekt som gav pengar till grupper som hyllar jihadister. Det är rent häpnadsväckande”, skriver Löwenmark.
– Att kulturministerns pappersklänning på Nobelfesten fått mer uppmärksamhet än dessa återkommande haverier är obegripligt.
Också riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh ( v) kristiserar Bah Kuhnke och sajten islamofobi.se i en debattartikel https://www.dagenssamhalle.se/debatt/ar-du-nojd-med-sajten-ibn-rushd-skapat-bah-kuhnke-20684/:
-Regeringen bad en myndighet om en kampanj om islamofobi och hatbrott – fick en sajt som misstänkliggör arbetet mot hedersförtryck i retur. Är demokratiminister Alice Bah Kuhnke och regeringen nöjda med hur Myndigheten för stöd till trossamfund har utfört sitt uppdrag?
Myndigheten valde att samarbeta med studieförbundet Ibn Rushd, som fick 600 000 för sitt arbete med informationskampanjen. Ibn Rushd, med kopplingar till Muslimska Brödraskapet, har återkommande kritiserats för att ha bjudit in öppet antisemitiska talare till sina arrangemang. Kakabaveh anser att informationskampanjen urartat just för att den delegerats till ett aktivistiskt ideellt studieförbund.
-Är det rimligt att en viktig informationskampanj om islamofobi och hatbrott delegeras till en ideell organisation som använder tillfället åt att misstänkliggöra arbetet mot hedersförtryck och som dessutom redan tidigare har beskrivit svenska myndigheters arbete mot hedersrelaterat våld som ett uttryck för islamofobi?” frågar Kakabaveh.
Hon syftar här på att Ibn Rushd lät Masoud Kamali, professor i socialt arbete, medverka som expert trots att han anser att uppmärksammandet av hedersvåld och förtryck syftar till att demonisera muslimer. Kamali utsågs 2004 av Mona Sahlin till särskild utredare i diskrimineringsfrågor, men hans tillsättning ifrågasattes av flera namnkunniga forskare i statsvetenskap. Sahlins omdöme, inte minst ifråga om manliga medarbetare, har som bekant ifrågasatts också på senare år.
Johan Westerholm /ledarsidorna.se/ skriver 12 feb om Ibn Rushd:
”Studieförbundet Ibn Rushd driver ett projekt om hatbrott och diskriminering på uppdrag av Myndigheten för stöd till trossamfund (SST). Beslutet om projektet knyter ihop den svenska bidragsindustrin med tre departement som alla har det gemensamt att de leds av ministrar från miljöpartiet.”
Även på UD har denna sfär en särställning. Ibn Rushds rektor, Omar Mustafa, ingick i en utrikeshandelsdelegation till Azerbadjan, ett tydligt tecken på Ibn Rushds och Omar Mustafas status som officiell representant för Sverige.
”Tre departement, utrikesdepartementet med biståndsminister Isabella Lövin (MP) och Sidas aviserade partnersamarbete med Islamic Relief med därtill hörande biståndsmedel, kulturdepartementet med kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) och därmed SST:s anslag till trossamfunden och Ibn Rushd samt utbildningsdepartementet med Gustaf Fridolin (MP) som utbildningsminister och som därmed ytterst kontrollerar Folkbildningsrådets budgetmedel, driver nu skattemedel in i en bidragsindustri som verkar för en radikalisering och inkapsling av den muslimska diasporan. Med representanter som ser en anpassning till majoritetskulturen som en fientlig handling av sina egna och helst vill leva i fred och arbeta med muslimsk mission.”
Westerholm konstaterar att både Fridolins och Bah Kuhnkes relationer med den islamistiska miljön är väl kända:
-Miljöpartiet har under hela mandatperioden visats ha täta kontakter och personunioner med den islamistiska miljön. Allt ifrån Yasri Khan, som vägrar ta kvinnor i hand, till Ibn Rushds Mohammed Temsamani, som vid sidan av sitt engagemang i MP, även gjorde sin politiska praktik hos Mohammed Mursis ”Frihets- och rättvisepartiet” under Mursis presidentvalskampanj efter den arabiska våren. ”Frihets- och Rättvisepartiet” är numera förbjudet och är Muslimska Brödraskapets egyptiska politiska gren. Temsamani är ansvarig för tro och medlemsorganisationer vid studieförbundet Ibn Rushds kansli.
På https://uvell.se/?s=Ibn+Rushd finns en imponerande mängd intressant information om hur våra skattepengar gödslat detta studieförbunds tveksamma verksamheter
