Mugabefasoner, utrensningsförsök, lögner och förbannad dikt

Jakten på Makten XIV

Tryckkokaren exploderar                                                

Debatten om provvalet fortsätter i medierna. Som ett resultat av att misstankarna om fusk och oegentligheter i provvalet inte får luftas internt, fortsätter diskussionerna i medierna.

-Men nu får ni sluta att tjata och älta det där. Nu måste vi lägga det som hänt bakom oss och jobba framåt, är det stående svaret från Hux Fluxklanen med flera, när medlemmar gång på gång med demokratiska medel försöker bringa ordning och klarhet i det som hänt.

Varje gång någon tar upp det, trycks locket på ännu hårdare. Till slut blir delar av gruppen som en tryckkokare, som hotar att explodera vilken minut som helst. Det enda som återstår blir att debattera i medierna för att på så sätt skapa mottryck i syfte att förmå Partiet att ta itu med det misstänkta fusket.

-Vilka signaler ger det att man hela tiden vägrar att göra en extern oberoende utredning? Varför välkomnar man inte en sån? undrar Ingemar. Klanen borde ju vara mån om att tvätta sig ren från varje form av misstanke.

Explosionen blir ett faktum i samband med Partiets Regionrådsmöte i mars 2002. Mötet slutar i tidernas härdsmälta. Under tiden som följer efter mötet, speglar olika medier över hela Sverige händelsen.

Kristina är i Stockholm på Partistkvinnornas styrelsemöte och har därför ingen aning om det drama som samtidigt utspelar sig i Björksta. Först när hon återvänder till Björksta, får hon genom lokala medier en första inblick i vad som hänt på mötet.

Regionrådets styrelse kritiseras av sina revisorer och en oenig valberedning vill peta Allan från ordförandeposten. När frågan om ansvarsfrihet för styrelsen diskuteras, begär Börje Rhenman, medlem i Partiet, ordet. Det han säger förorsakar ett smärre upplopp. I synnerhet Klanen och dess anhängare går i taket.

Rhenman är pensionerad säkerhetschef och har jobbat med säkerhetsfrågor under större delen av sitt liv. Han inleder med att prata om skidåkaren Muhleggs tre guldmedaljer, som han vunnit med otillåtna preparat i kroppen. Därefter går han över Zimbabwe och Mugabes valseger för att slutligen landa i sitt eget län genom att prata om kartellbildning i samband med byggnationen av en landstingsbyggnad.

Efter denna inledning säger han att han upptäckt att det förekommit en rad konstigheter i samband med medlemsprovvalet. Han tar upp följande saker:

  • På Regionrådsmötet i maj året innan beslutades att låst valbox skulle användas för förvaring av provvalsrösterna, men ingen valbox användes. Valsedlarna förvarades öppet i kartonger på Partistkontoret och ytterkuverten med medlemmarnas underskrifter kastades så snabbt att det inte gick att göra någon kontroll eller revision. Regionrevisorerna kritiserar också styrelsen för detta.
  • Nomineringskommittéerna hade utsetts så att tre av de fem toppkandidaterna ingick i kommittéerna. De kunde därför, i strid mot Partiets rekommendation, påverka listornas utseende till sin egen eller varandras fördel.
  • Regionrådsstyrelsen hade duperat föreningarnas ombud inför Regionrådsmötet.

Rhenmans slutsats blir att provvalet genomförts under så bristande säkerhetsformer att resultatet i flera avseenden måste underkännas. Han nämner också att många aktiva medlemmar upplever obehag och känner sig mer eller mindre trakasserade eller hotade internt. Han gör Allan ansvarig för detta i egenskap av ordförande. Han avslutar med att yrka att styrelsen inte ska beviljas ansvarsfrihet.

Peter Stenberg, vice ordf i Regionrådsstyrelsen, går upp och säger att ledningen för Regionrådsstyrelsen kommer att överväga att göra Rhenmans inlägg till föremål för rättsliga åtgärder. Stämningen är tryckt och även de ombud som vet att det ligger mycket sanning i Rhenmans påståenden, väljer att inte säga något.

Ivar Sonesson, regionrevisor, kritiserar också styrelsen på en del av dessa punkter, men hans kritik finns i ett PM, som undanhållits alla utom Regionrådsstyrelsens ledamöter. Hans kritik har därför inte nått ut till mötesdeltagarna. Ivar Sonesson föreslår dock att ansvarsfrihet ska beviljas men petas som regionrevisor efter mötet, trots att valberedningen inte långt före mötet frågat, om han vill fortsätta och han svarat ja. När Ivar på mötet ser möteshandlingarna, upptäcker han att en ny person föreslagits istället för honom.

Allan vet om att vissa ombud inte vill ha honom kvar som ordförande. I en paus i förhandlingarna får han syn på Ingemar och går fram till honom.

-Jag har förstått att du inte tänker rösta på mig på mötet, säger han.

-Hur kan du ha förstått det? frågar Ingemar. Ingen mer än jag vet vem jag tänker rösta på.

-Så mycket kan jag säga att om du inte röstar på mig, är dina dagar räknade, svarar Allan kallt.

Några mötesdeltagare hör vad Allan säger och ser hur Ingemar blir alldeles vit i ansiktet. Han är helt chockad och kan inte tro att han hört rätt, men han får det genast bekräftat av dem som råkat bevittna Allans hot.

Ingemar och de andra i björkstagruppen är vana vid att Allan ibland använder hot och maktspråk för att skrämmas. De har också lärt sig att han inte alltid gör allvar av sina hot, men den här gången känns det farligt. Ingemar bestämmer sig för att gå till den person som många vill ha som ordförande istället för Allan. Han berättar upprört vad han just varit med om och Partistkamraten lyssnar och häpnar. Han ber Ingemar ringa honom under följande vecka.

Gustav Sondell, ledamot i valberedningen, säger på mötet att han inte vill ge Allan nytt förtroende som ordförande i Regionrådet, eftersom han tycker att Allan inte är den lagledare som regionens Partister behöver. De övriga i valberedningen vill ha Allan kvar, så Gustavs förslag röstas ner och hela Regionrådsstyrelsen väljs om.

Allan är inte sen att gå till motattack.

-Du och din Partistgrupp borde fundera på om ni verkligen företräder Partiets politik. Jag har lett det bästa valet i Björksta, säger han till Gustav.

Till Ivar Sonesson säger han:

-Med valbox menar Partiet ett låst förvaringsutrymme. Några ytterkuvert finns det ingen anledning att behålla.

Rhenman sammanfattas av Allan på följande sätt:

-Alla partier har sina rättshaverister. Det är bara att beklaga att det finns personer, som kan ägna tid och kraft åt grundlösa icke-frågor. Rhenmans beteende är inte friskt. Han blev väl paranoid av sitt jobb som säkerhetschef. Vi bevittnade alla hur han skämde ut sig och inte fick nån annan på mötet med sig. Han borde lämna Partiet.

Rhenman tar det hela med ro och säger att han ska fundera på det. Han säger också att Allan spårar ur, när han kommer med så svepande anklagelser.

 Utrensningsförsöken fortsätter                                        

Två dagar efter Regionrådsmötet i mars 2002 meddelar en enig Regionrådsstyrelse att de tänker kontakta Partiststyrelsen för att se, om det går att utesluta Rhenman.

Efter detta meddelande ringer journalister runt bland styrelseledamöterna för att intervjua dem om deras begäran om uteslutning. Det dröjer inte länge, förrän Ingemar blir uppringd.

-Jag har meddelat att jag inte står bakom beslutet. Jag var inte ens med på mötet, säger han. Jag ringde Partistkontoret vid lunchtid samma dag som de bestämt sig för att ha det där mötet, men ingen sa nåt till mig om att man skulle ha möte några timmar senare, så jag hade ingen aning om det.

Han berättar att han senare på eftermiddagen fått ett meddelande via sitt mobilsvar, men eftersom han inte haft möjlighet att läsa av sin telefon, kände han inte till att de skulle träffas. När han läst av sitt telefonmeddelande, meddelar han skriftligen Regionrådets styrelse att han inte står bakom beslutet om uteslutning av Rhenman.

-Rhenman har bara visat att man kan tolka saker och ting på olika sätt, tillägger han. Vi lever i ett demokratiskt samhälle med yttrandefrihet och där har alla rätt att ge uttryck för olika åsikter.

Hans företrädare på ordförandeposten i Föreningsrådet i Björksta säger till tidningen att han också är tveksam över den nya Regionrådsstyrelsens agerande:

-Under alla mina år som ordförande var det aldrig tal om att förvara provvalsförsändelser i låsta källarutrymmen. Vi hade klara rutiner för hur det skulle gå till och vi använde postboxar som våra valboxar. Det gjorde det omöjligt att fuska.

Han är också kritisk till hur Ivar Sonesson behandlats av Regionsrådets styrelse.

-Sonesson pekade på vissa brister och resultatet blev att han sparkades som regionrevisor. Det är jag mycket kritisk till.

Han tillägger att han är förskräckt över det som händer i Partiet och över att det sker inför öppen ridå.

Rhenman intervjuas naturligtvis också men anklagar inte ledningen rent ut för valfusk. Han säger bland annat:

-Ledningens slapphänta sätt att hantera valförsändelserna kan ha uppmuntrat till manipulation och fusk. När valförsändelserna kom in till Partistkontoret, låg de tillgängliga för vem som helst, innan de så småningom bars ner i källaren. Hade jag haft bevis för valfusk, hade jag gått direkt till polisen. Resultatet av provvalet för landstinget fick många garvade Partister att höja på ögonbrynen.

Hux Fluxklanen med Allan i spetsen får också möjlighet att kommentera misstankarna om bristerna i hanteringen av provvalet.

-Rent nonsens, säger de. Valförsändelserna förvarades i ett låst källarvalv, som bara Katarina Ström hade tillgång till under provvalsperioden.

Deras påstående stöds av Mari Högstedt, f d styrelseordförande i Regionrådet, som säger:

-Det har aldrig funnits mer än två nycklar till källarvalvet under Partistkontoret i Björksta. En av dom två nycklarna har Katarina hand om och den andra nyckeln förvaras i ett kassaskåp på kontoret.

Katarina bekräftar uppgifterna och tillägger:

-Under provvalsperioden hade jag båda nycklarna i min nyckelknippa, som jag tog med hem varje kväll.

Detta hade varit en ren säkerhetsåtgärd. Under den aktuella perioden arbetade nämligen två personer, som själva kandiderade i provvalet, på Partistkontoret. Eftersom de hade tillgång till kassaskåpet, där reservnyckeln förvarades, ville man eliminera deras och andra obehöriga personers chanser att komma åt valförsändelserna. Därför hade Katarina under den perioden också hand om reservnyckeln.

Katarina berättar att hon var den som tagit emot provvalsförsändelserna och prickat av de medlemmar som röstat i röstlängden allt eftersom rösterna anlänt till Partistkontoret. Hon var också den som sett till att valförsändelserna hamnat i källarvalvet. Alla valförsändelser prickades i samband med röstsammanräkningen även av en andra gång mot röstlängden. En revisorssuppleant övervakade den avstämningen.

När Ivar Sonesson läser detta i tidningen stärks hans misstankar. Partiststadgarna kräver att han som ordinarie revisor kallas in för att övervaka den avstämningen, men ingen hade kontaktat honom. Han har sina misstankar varför man inte gjort det.

Ante och Ted intervjuas också och säger att de känner sig illa berörda av debatten om provvalet:

-Medlemmarna belönar kandidater som är aktiva och syns, säger de för att förklara varför de två hamnat på första plats på var sin lista. Vi känner oss faktiskt illa behandlade i den debatt som Rhenmans utspel på Regionrådsmötet har lett till.

-’Kandidater som är aktiva och syns’. Och hur förklarar det t ex Tora Mohléns topplacering på landstingslistan? fnyser Ivar.

Antes och Teds oväntade framgångar i provvalet har bland många Partistveteraner förstärkt spekulationerna om fusk. Ante hade lyckats med bedriften att besegra både Gunnel och Allan. Ingen kan hävda att Allan inte varit aktiv och synts, men tydligen hade det inte hjälpt. Ante var suverän etta på kommunlistan, medan Ted var suverän etta och Tora suverän tvåa på landstingslistan. Peter Stenberg, som var en väletablerad och kompetent landstingsföreträdare för Partisterna, hade inte haft en chans mot Ted. Inte heller mot den totalt okända Tora. Kanske kunde Peter trösta sig med att han var den mest kryssade av alla kommunpartister i hela landet, vilket var en verklig bedrift. Hans popularitet räckte dock inte till någon topplacering på Partisternas landstingslista.

-Våra framgångar i provvalet är medlemmarnas belöning för hårt och idogt arbete, fortsätter Ante och Ted. Vi deltar i massor av debatter och sammanhang för att synas och höras och på nätterna skriver vi insändare. Vi tar också varje chans att komma ut och träffa väljarna.

-Det är ingen som har ifrågasatt resultatet förrän nu, hävdar Ante.

Han säger också att han står till förfogande för kommunalrådsposten.

-Men det är fullmäktigegruppen, som i slutändan avgör vilka poster man får efter valet, påpekar han blygsamt.

När Ingemar läser detta, blir han oerhört upprörd.

-Så utstuderat! säger han upprört till Kristina i telefonen. Ante hade full kontroll över nomineringskommittén för kommunlistan, eftersom det var Gunnel, Allan, Ted och Tora som tillsammans med mig satt där. Sen utgjorde Ante, Allan och Gunnel den valberedning som satt och föreslog sig själva till topposterna i kommunen. Och, som om det inte var nog, bestod kommunfullmäktigegruppen av Allan, Gunnel, Ante och två andra personer, vilket innebar att de själva hade majoritet och makt att på egen hand besluta att deras egna förslag till hur posterna skulle fördelas också gick igenom i fullmäktigegruppen. Kan man ha större kontroll ens i det land Mugabe styr? Och som Ante och Ted helt fräckt la beslag på alla inbjudningar till debatter m m för att själva delta ”i massor av debatter och sammanhang för att synas och höras” och stänga ute oss andra! Så fegt och ojuste! Rena diskrimineringen! Men det tyder på en viss insikt; de insåg att de aldrig skulle bli ettor på sina egna meriter. En värdig vinnare nedlåter sig inte till att fuska.

Ingemar minns också en annan händelse med Klanen.

-Tänk när dom bjöd ut mig på en öl en kväll i vintras för att pressa mig och ta reda på, om Ante kunde räkna med att jag skulle stötta hans kandidatur till kommunalrådsposten!

-Va säger du? Lovade du det? undrar Kristina nyfiket.                                                      –Jag svarade att jag tänkte stötta alla som kandiderar i valet, svarar Ingemar. Förresten, bjöd inte Allan ut dig också ifjol?                                           

-Jo, minsann! Han ringde och ville träffa mig, för han tänkte prata med alla kandidater som planerade att ställa upp i valet i år, säger Kristina. Han snackade om lite av varje och frågade hur jag såg på min roll och min framtid inom Partiet. Han berättade att han får många frågor av folk här och där om min styrka som politiker och sa att han brukar svara att jag är som en oslipad diamant. Det du! Jag har nog hunnit bli mer slipad än vad den juvelen har förstått. Jag klämde i med att jag tänkte försöka bli kommunalråd och han såg inte ens förvånad ut. Nån viskade förresten i mitt öra, hur Ante reagerade ifjol när Björkstabladet intervjuade mig efter att jag hamnat i Partistkvinnorna och jag sa att jag skulle kandidera till en kommunalrådspost. Ante lär ha blivit upprörd och sagt nåt om att nu ska hon bli kommunalråd också! Gissa om Allan visste det!

Kristina kommer plötsligt att tänka på att Ella Grenlöf på nomineringsmötet hösten innan gått upp och berättat att Ante före nomineringsstämman ringt runt till sina medkandidater för att sälja ut de bästa platserna på listan till dem som lovade att välja honom till kommunalråd efter valet i år.

-Allt det här bevisar bara att Ante själv insett att han aldrig skulle vinna på sina egna meriter och det har jag sagt honom rakt i ansiktet, säger Kristina.

-Va? Har du? Vad svarade han på det? frågar Ingemar

-Ingenting. Han blev blodröd ända upp i hårvikarna och sa inte ett ljud. Den fifflaren har fullständigt klart för sig att jag m fl vet vad han gjort sig skyldig till. Han kanske lurar många, men en fullfjädrad rugguggla lurar han inte med den duvungetaktiken. Sina blå dunster får han slå i nån annans ögon, konstaterar Kristina.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *