Antalet smittade av coronaviruset är ungefär lika stort i Sverige och Spanien i relation till befolkningen. Dock har Spanien fler dödsfall orsakade av viruset. I fredags (13/3) gick regeringen ut och meddelade att f o m midnatt natten mot lördag skulle kaféer, barer, restauranger, nattklubbar, biografer, idrotts- och simhallar, stränder, parker och i stort sett alla andra platser där människor möts utanför arbete stängas. Skolor och universitet stängs också och alla som kan uppmanas att arbeta hemifrån utan att en statsepidemeolog påpekar att detta skulle vara ojämlikt, då inte alla kan jobba hemifrån. Jämställdhet går inte före smittspridning utanför Sverige.
Igår (14/3) hade den spanska regeringen ett långt möte, där man beslutade att utlysa nationellt nödläge och sätta hela landet i karantän i 15 dagar f o m imorgon (16/3). Vidare införs utegångsförbud. Det innebär att man bara tillåts röra sig utomhus, när det är absolut nödvändigt; man får endast gå till närmaste livsmedelsaffär, apotek och andra nödvändiga ställen. Samtidigt tar centralregeringen nu kontroll över alla regionala myndigheter och poliskårer. Inför ett så allvarligt hot som coronaviruset tar den spanska regeringen sitt ansvar, uppvisar ledarskap och intar tätpositionen. Det känns tryggt med en handlingskraftig, tydlig och beslutsam regering, som vågar kliva fram och ta obekväma och tuffa beslut.
Dagens rödgröna röra i Sverige är kanske den mest inkompetenta, valhänta och senfärdiga regering landet någonsin haft. Att pandemin kombineras med förlamade samhällsinstitutioner, dramatiskt fallande konjunktur, konkurser och stigande arbetslöshet, mycket dålig beredskap och otillräcklig krisberedskap är alarmerande.
I Regeringsformen, kap 1, ”Statsskickets grunder” fastslås tydligt att ”Regeringen styr riket.” Det har vi inte sett många prov på. Den feministiska regeringen har uppvisat en alarmerande inkompetens och häpnadsväckande brist på styrförmåga i kritiska lägen, något som lett till skarp och återkommande kritik från KU, riksdagens konstitutionsutskott. Ett exempel är regeringens hantering av säkerhetshaveriet på Transportstyrelsen. KU slutsats var att ”Statsministern bär det yttersta ansvaret för att rutinerna inte har fungerat.” Kommande oberoende utredningar lär utvärdera hur han hanterat den nuvarande epidemin.
Utvärderade lär också Folkhälsomyndigheten, FHM, bli. De har under de senaste veckorna kommit med flera märkliga uttalanden, som visat att de underskattat coronavirusets kraft och försenat hanteringen av det. I en intervju med Expressen (27/1) sa statsepidemeolog Anders Tegnell att:
-… risken att smittas i Sverige är obefintlig – viruset sprids inte heller i andra länder.
Tegnell hävdade dessutom följande om sportlovsresor i Alperna (8/2):
-När det gäller den här typen av resor finns det absolut ingen anledning att bekymra sig för Coronaviruset. I exempelvis Alperna och Sydeuropa finns det ingen spridning överhuvudtaget.
FHM:s och Tegnells agerande och motsägelsefulla budskap sedan epidemin startade har aktivt bidragit till att tilliten till, och förtroendet för, dem allvarligt skadats. Motsägelsefulla, felaktiga och förvirrande budskap lugnar inte en oroad befolkning. Vi måste kunna lita på att myndigheternas information är både snabb och tillförlitlig. Inte heller känns det förtroendeingivande eller respektingivande att dagens myndighetspersoner ofta är både arroganta och vaga. Man får nästan uppfattningen att de vill hålla oss utanför snarare än att informera oss. Resultatet blir i värsta fall att de misstänks ha en politisk agenda med syfte att undanhålla oss sanningen. Men verklighetens folk såg det komma och räds ingalunda klarspråk.
Löfven har inte hunnit ge så många motsägelsefulla budskap; han försvinner så fort det krisar och avslöjar därmed sin totala brist på ledarskap. I flera veckor höll han sig borta från scenen i motsats till sina kollegor i övriga Europa, som bl a stängt gränser och skolor. Löfven och hans entourage ställde in högskoleprovet, men de har i övrigt intagit en undanskymd roll. Våra nordiska grannar däremot har stängt sina gränser och infört inreseförbud, inte minst för att de sannolikt ser Sverige som en säkerhetsrisk. Det förstår jag.
Men så plötsligt händer det. Förra tisdagen (11/3) höjde FHM, risknivån för smittspridning till ”mycket hög”. Då tvingades Löfven ut tillsammans med socialminister Hallengren. De öppnade upp för ett förbud mot större folksamlingar, men först måste FHM lämna en rekommendation om detta. I onsdags (12/3) kom denna rekommendation och regeringen gick då ut och förbjöd sammankomster med mer än 500 personer. Varför kunde regeringen inte i likhet med andra regeringar fatta detta beslut redan när coronaviruset drabbade Sverige? Varför beslöt de sig för att ta skydd bakom FHM:s rekommendation, en ’expertmyndighet’ som till att börja med missbedömt hotet och hävdat att coronaviruset inte kommer till Sverige, att vi har kontroll över det inom några veckor etc?
Nationalekonomen Lars Calmfors konstaterade följande i en kritisk krönika i DN (10/3):
–Min uppfattning är att betydligt kraftigare åtgärder borde ha vidtagits på ett tidigt stadium, eftersom kostnaderna för dessa förefaller begränsade jämfört med de kostnader som kan uppkomma på längre sikt vid omfattande smittspridning. Men dessa avvägningar är i grunden värderingsmässiga och bör göras på politisk nivå”.
Sanningen är att Sverige idag står tämligen tomhänt och mycket illa rustat inför coronavirusets härjningar. Brist på vårdplatser, testutrustning, skyddsutrustning, personal m m löser man inte genom att gå upp i stabsläge eller genom att hemlighålla hur stora bristerna faktiskt är. I mitten av veckan hade man redan ändrat strategi. Tegnell sa då följande till AB:
–Nu är det inte längre viktigt att veta exakt hur många som är smittade i Sverige.
Det innebär att varken allmänheten eller WHO kommer att kunna informera sig om smittans utbredning i samhället. Har man redan efter någon vecka nått maxnivån för antal test man klarar av att utföra? Va’ fa’n får vi för pengarna?
Landets handlingsförlamade, ’naiva’ politiker och handfallna myndigheter bådar inte gott. Inte heller duger det med en mumlande, frånvarande statsminister, som ofta är mer förvirrad än ’sitt folk’. Det mesta tycks saknas, när krisen är ett faktum. Ändå ansåg regeringen att de hade råd att skänka 40 miljoner kronor till WHO för att bekämpa coronaepidemin. Dessa miljoner hade behövts för att höja vår egen beredskap inför coronaviruset. Fast de såg det kanske inte komma.
När vi kämpat oss igenom coronapandemin, måste vi utvärdera vilka preventiva åtgärder som borde ha funnits på plats och när. Också tillgången på test och provtagningar för att identifiera, spåra och förekomma spridningen av coronaviruset måste utvärderas. Inte minst måste man utvärdera hur kommunikationen med ’verklighetens folk’ fungerade. Dessutom måste man ta reda på varför Sverige inte införde flygstopp för flyg från Iran och Italien på ett tidigare stadium. Självfallet måste oberoende proffs utan politisk agenda sköta dessa utvärderingar.
I många länder har man under rådande omständigheter till skillnad från Sverige beslutat att stänga gränserna för asylsökande. Under januari och februari tog Sverige emot 3 294 asylansökningar och 7 094 ansökningar om familjeåterföreningar enligt Nyheter Idag. Många av asylanterna kommer från eller via Iran, där smittspridningen av coronaviruset är omfattande och var känd redan i januari. Hur planerar man asylanternas ankomst? Finns tillräckligt med testutrustning och vårdplatser för dem? Eftersom man mottagit deras asylansökningar kan man åtminstone inte skylla på att man inte sett dem komma.
