WHO uppskattar att ca 200 miljoner kvinnor utsatts för könsstympning och att ytterligare 3 000 kvinnor riskerar att utsättas för detta varje år. Redan 2015 rapporterade Socialstyrelsen att många kvinnor som lever i Sverige utsatts för könsstympning.
Igår, den 6 november, inföll FN:s internationella dag för nolltolerans mot könsstympning av kvinnor. Hur rapporterades det i media? Hur uppmärksammade den s k feministregeringen detta? Var fanns regeringens talesperson för jämställdhet, den högljudda Annika Strandhäll, som aldrig missar en chans att få medial uppmärksamhet? Var det bara jag som inte märkte någon aktivitet bland ’aktivisterna’? Ord och ’partifluff’ som inte följs upp av handling är inget värda.
Märta Stenevi valdes för några dagar sedan till nytt språkrör för Mp. Ett par dagar senare utnämndes hon av regeringen till jämställdhets- och bostadsminister. I sitt introduktionstal sa hon bl a:
–Var tredje vecka mördas en kvinna av sin man, sin exman eller pojkvän.
Kommer hennes jämställdhetspolitik att innebära att hon tar tag i de stora problem och hot som könsstympning, barnbrudar och hedersvåld, som idag förekommer i vårt land, innebär?
Annie Lööf höll i december ett jultal. När hon med anledning av talet intervjuades av Svt, lyfte hon fram att “hon vigt sitt liv” åt att bekämpa våld mot kvinnor och barn. Det är inget som visat sig i de motioner hon lagt fram sedan hon kom in i riksdagen. Kan hennes nya fokus ha något att göra med den pedofilskandal som hennes parhäst och partikamrat Fredrik Federley före jul spelade huvudrollen i? Hans dåvarande sambo visade sig vara en pedofil dömd till 9 års fängelse för att sexuellt ha våldfört sig på sin dåvarande sambos två små döttrar. Dessa och alla andra unga flickor (och pojkar för den delen) som drabbats av pedofiler skulle sannerligen behöva politiker som på allvar tar tag i dessa vidriga problem.
Vänsterpartisten Linda Westerlund Snecker skriver på sitt partis hemsida bl a följ:
”Vänsterpartiet har bäst feministisk politik. Det pirrar fortfarande i mitt feministiska hjärta när jag tar tåget till riksdagen varje vecka för att arbeta för jämställdhet, det är så häftigt! Jag vet också att det går att göra skillnad.”
Vilken skillnad har hon då gjort? Några konkreta förslag för att förbjuda könsstympning, hedersrelaterat våld och import el export av barnbrudar har jag inte sett från henne. Det hon oftast framfört i debatten är att kriminella inte blir mindre brottsliga av att sitta i fängelse. Fängelsestraff skulle dock åtminstone temporärt kunna skydda offren och i bästa fall avskräcka en och annan potentiell förövare från att utföra dessa avskyvärda brott.
Nyligen krävde Snecker att få veta var KD står i abortfrågan:
”Det är dags att förklara sig, var står KD i frågan om att kvinnor själv ska få bestämma över sin kropp? Det är dags att förklara sig, var står KD i frågan om att kvinnor själv ska få bestämma över sin kropp?”
Så var står Snecker själv när det gäller flickors och kvinnors rätt att själva få bestämma över sina kroppar och sina liv? Vad har hon konkret gjort för att möjliggöra detta?
En annan person som ofta är ute och gör reklam för sitt partis jämställhetspolitik är såssarnas talesperson för jämställdhet, Annika Strandhäll. Var fanns hon igår? Och vad har hon konkret gjort för att lagföra/förbjuda könsstympning, barnbrudar och hedersrelaterade brott? Vad har hennes högljudda och ständiga twittrande konkret bidragit till inom dessa områden? Vad har den självutnämnda feministregeringen gjort för skillnad för de flickor och kvinnor som drabbats av dessa vidrigheter?
Den 1 jan 2020 blev FN:s Barnkonvention svensk lag. Hur har den gjort konkret skillnad när det gäller könsstympning för både flickor och pojkar samt barnbrudar/tvångsgiften och hedersrelaterat våld? Finns exempel på åtal som resulterat i domar och straff tack vare Barnkonventionen eller är den bara en pappersprodukt eller ett signalpolitiskt slag i luften?
Sveriges första lag mot könsstympning infördes 1982. Den förbjöd könsstympning oavsett om den utförts i Sverige eller utomlands och brottet kan leda till fängelse i upp till 10 år för grova fall. Under de nästan 40 år som gått sedan lagen infördes, har 62 fall anmälts men bara 3 fall har gett fällande domar! Hur är detta möjligt? I Socialdepartementets handlingsplan mot könsstympning fr 2018 skriver man att könsstympning är ett övergrepp djupt sammankopplat med en viss typ av hederskultur. Kan det förklara oviljan eller rädslan att döma i dessa mål?
Det rapporteras då och då att vårdpersonal på skolor tvekar att anmäla fall av könsstympning som de ibland upptäcker. En orsak antas vara att det finns en stor rädsla bland myndighetspersoner att pekas ut som rasister. Också för svenska journalister och media verkar omsorgen om alla de flickor som tvingas till könsstympning och tvångsäktenskap väga lätt jämfört med omsorgen om det egna varumärket. Journalisternas tystnad talar högre än ord.
Journalisterna har själva drivit fram denna tystnadskultur genom att i tid och otid och utan närmare reflektion kalla människor rasister, när de påtalar de problem som hederskulturen kan medföra. De könsstympade flickorna och barnbrudarna får nu betala priset för denna tystnadskultur. Hade journalisterna istället granskat det som sker bakom det som synes ske, hade hederskulturen fått betydligt svårare att växa i vårt land.
Att media igår inte tycks ha uppmärksammat FN:s internationella dag för nolltolerans mot könsstympning av kvinnor var bara ytterligare ett tecken både på journalisters och feministregeringens talande tystnad.
