[dagens musiktips]

Detta är mitt 60:e inlägg i mitt försök att blogga i 100 dagar i sträck. Men vad innebär det då att varje dag i 60 dagar fundera på vad man ska skriva i sin blogg? Ja, min arbetsgivare borde vara nöjd med mig då jag kanske ännu mer koncentrerat än vanligt har följt vad som händer inom de sociala medierna. Det innebär också att jag har lagt i runda slängar 60 timmar av min fritid på att skriva här, vilket kanske inte alltid min omgivning har uppskattat – så ett extra stort tack till familjen som står ut måste jag ju också passa på att dela ut!

Jag har under de här 60 dagarna haft cirka 6.600 unika sidvisningar. Alltså i genomsnitt drygt 100 personer har läst om mina tankar varje dag, även om det givetvis varierar rejält mellan inläggen. Populärast har varit när jag skrev om Google Glasses. Jag har även fått många träffar när jag har skrivit om svenska tv-tjänsten Magine, som för övrigt ska öppna för alla användare nu, läs deras pressmeddelande här. Och regga dig för ett konto här.

Vad har det gett mig då? Jag tycker att det har gett mig en förmåga att ännu hårdare sålla och välja ut kunskap ur det enorma flöde av information som sköljer över oss hela tiden. Vad är viktigt, vad kan jag ha behov av att läsa mer om, vad behöver jag inte lägga tid på? Jag tror helt enkelt att det har vässat min förmåga att omvärldsbevaka och värdera.

Kärlek, beröm och intresse
Det har också gett kärlek tillbaka. Det värmer så oerhört när någon kommenterar eller skickar ett tweet vidare som handlar om min blogg. Att få beröm kan nog aldrig underskattas som drivkraft! Men jag tror ändå att det som främst krävs är att man är väldigt intresserad av det man skriver om, det skulle nog inte gå att tvinga sig att varje dag skriva om något man inte tyckte var intressant.

Det har också gett mig möjligheten att varje dag få dela med mig av ett musiktips. Idag tipsar jag om Miriam Bryant som släpper nytt album. Hela listan med musiktips hittar du här. Jag fyller på varje dag, så idag är där 60 riktigt bra låtar.

Jag kan, som vanligt, ha helt fel, men den genomsnittliga tid du som besökare har lagt på min blogg är 2 minuter och 29 sekunder, och det har jag nog ungefär förbrukat nu, så jag får passa på att runda av och tacka för visat intresse. Vi ses i morgon, då är det 61 dagar, och förhoppningsvis något helt nytt ämne…

/ @jmjobring

Mer statistik om alla som bloggar under taggen #blogg100 hittar du här.

[dagens musiktips]

Jag är tredelad. Hade egentligen inte tänkt skriva något om Black-historien, men kan inte låta bli. Det är alltid farligt att ge sig in och recensera andra byråers förehavanden, men det här har ju faktiskt växt förbi kampanjstadiet, så jag ger mig på några korta reflektioner.

Hur då tredelad? Jag är utbildad journalist och arbetade några somrar och något år på Sveriges Radio innan jag blev reklamare på heltid. Jag arbetade sedan som copywriter och projektledare på reklambyrå i tio år innan jag sökte mig till Umeå universitet. Där hjälpte jag universitetet bland annat igång med sociala medier, vilket lockade mig ut i näringslivet igen. Och nu arbetar jag med rådgivning kring sociala medier och med mer traditionell PR.

Jag har alltså haft tre olika inriktningar på mitt yrkesliv, och kan kanske därför också se lite mer problem och storheter med Black-historien.

1) Som reklammänniska är det ju bara att ta på stora hatten för att få lyfta den! Lysande exempel på hur man skapar buzz i de sociala medierna idag. Man ger helt enkelt folk något att berätta om. Punkt. Det är klart att det gör folk nyfikna på den där chokladkakan. Risken finns förstås att några konsumenter känner sig ”blåsta” och lite dumförklarade som gick på det hela, men jag tror nog att det positiva överväger. Ett gott skratt, helt enkelt.

2) Som PR-konsult och rådgivare kring sociala medier är jag mer tveksam till hur bra detta var. Att luras är aldrig någon bra idé om du vill skapa ett långsiktigt förtroende, vilket du oftast vill med din traditionella PR och i dina sociala kanaler. Å andra sidan vill du, som sagt, ha något att prata om på dina sociala plattformar. Men, ändå, det här naggar alldeles för mycket på förtroendet för att vara långsiktigt smart för kunden. Ur ett strikt PR-perspektiv.

3) Som journalist blir man lite beklämd. Visst anade många journalister att det var något lurt med det hela, men ingen tog egentligen reda på något. Och kanske ska journalisterna ägna sig åt mer viktiga gräv än just det här. Dilemmat för journalisterna är ju när alla på de sociala medierna pratar om något så måste de hänga på för att få läsare och trafik till sina sajter. Men så fort de hänger på gör de exakt det som företaget bakom buzzet vill. Nu blev alla dessutom ”tvingade” att redovisa exakt vad det var för lurigt bakom det hela, eftersom de hade rapporterat så mycket om det från början.

Jag kan, som vanligt, ha helt fel, men detta är bara en bris av den storm som kommer om vi inte lär oss att bli bättre på att hantera källkritiken. Av gemene man kan vi kanske inte begära allt för mycket, mer än att hoppas att vi får in källkritiken tidigt i skolan så att våra barn lär sig att värdera. Däremot tycker jag att vi kan begära mer av journalisterna.

/ @jmjobring

Detta är blogginlägg 58 i mitt försök att blogga 100 dagar i rad tillsammans med ett gäng andra bloggare i Sverige under taggen #blogg100. Läs mer här.