Tack för förtroendet! Jag ska göra mitt bästa, Monica Z.

Monica Zetterlund … få människor har påverkat mina inre rum, som hon. Få människor har så finkänsligt krupit innanför skinnet, kilat in sig bland hjärte-kamrarna, triggat igång känslor av de finaste slag och gjort mig så förundrad, så obeskrivligt välmående, som hon. Få människor har gett så mycket av äkta vara, till så många. Få människor har vågat vara så naturligt avskalade, så fria i sitt uttryck, så okonstlade. Och ingen sångpedagog, eller röstcoach, för att använda ett av universums mest osköna nyord, skulle någonsin kunnat göra något för Monica Zetterlund. Annat än förstöra.

Jag minns, med stora leende solar som strålar ikapp inne i min minnesbank, hennes insatser i ”Söderkåkar” och i ”Utvandrarna”. Hennes mångåriga och mångsidiga artisteri tillsammans med Beppe Wolgers, med Hasse & Tage. Den magiska, legendariska inspelningen den där eftermiddagen 1964, tillsammans med pianisten Bill Evans … Listan kan göras så lång, så lång … Men jag stannar där. För alla har sina minnen, sina upplevelser. Ni får fylla i er egen lista över Monica-pärlor. Jag är säker på att den blir lång.

Jag fick nyligen frågan om jag vill bli ordförande i Monica Zetterlunds minnesfond. Lätt förvånad, det blev jag. Smickrad, förstås. Och helt tagen på sängen. Men jag sa; ”okej, jag ska göra mitt bästa”. För efter endast en mycket kort stunds övervägande insåg jag att jag ända sedan minnesfonden kom till, känt en stark vilja att lägga mig i diskussionerna och en stor lust att gå på djupet gällande det stora ansvaret att dela ut stipendiet i Monicas anda. Det är helt enkelt något som engagerat mig.

Att dela ut stipendier till personer som verkar i Monicas Zetterlunds anda …?
Ingen annan än Monica har Monicas anda. Hon är ensam om den andan. Ingen ligger ens i närheten. Hon är fullkomligt unik. Men det finns andra sorters andar, tvåäggstvillingsjälar, som närmar sig Monicas; ett konstnärskap som inte kräver några åthävor.
Under åren efter Monicas alltför tidiga död har det utsetts fantastiska stipendiater som ägt dessa egenskaper; Lovisa Lindkvist, Meta Roos, Bernt Rosengren, Rune Gustafsson, Ulf Andersson, Maria Winther och många fler.

Att bara öppna sig … och ändå förmedla precis … allt …  Få har den gåvan. Och det finns idag inte mycket plats för det enkla, naturliga, självklara och omedelbara. Det visuella och akustiska rummet upptas mest av gastande, självupptagna coacher, av stylister, av marknadsförare, av säljare, av gap och skrik och sexism och av ett obegripligt antal blinkande lampor, fullproppade av obegripligt många kilowatt, i fler färger än regnbågen kan åstadkomma.
Monica stod över allt sådant.
Det finns så lite plats för den av konstnärskap fullmatade själ som vill vara enbart sig själv. Och det finns så lite utrymme för dem som vill och vågar använda sig av lågmälda nyanser, av pausering … Pausen – den gastkramande tystnaden som kittlar, den magiska stunden av förväntan … Där och i artikulationen, boar den starkaste informationen. Ett, av mig, ofta använt citat av mat- och vingurun Håkan Larsson tittar plötsligt ut från tankarna i huvudet, genom hårknuten;
”En sup är aldrig så god som sekunden innan man sveper den”.

Det så ljuvliga porträttet av Monica, samma fotografi som möter de nyanlända passagerarna i utrikeshallen på Arlanda, sitter här hemma på väggen, men i ett mindre, mer hanterbart format. Hon har skrivit en hälsning till maken på framsidan och en dedikation till mig, på baksidan. Det känns stort att ha fått den bilden av henne. Hon kom farande med fotot en dag, mest på skämt och som vanligt med ett stort garv skrivet över hela ansiktet. För oss blev det ett oförglömligt minne.
Nu sitter skönheten där på väggen, intill trappen upp till övervåningen och uppmanar mig, dag efter dag, varmt men bestämt, med sin oundvikliga klara blick, att förvalta minnet av henne på bästa sätt. Och nu kommer jag än oftare att betrakta bilden av Monica och genom att se in i hennes ögon försöka utröna hennes önskan. När de svåra besluten ska fattas, då ska jag be henne att hjälpa mig och stötta mig och ge mig små vinkar där uppifrån paradiset, i sin ljusa vackra himmel.
Ja, hennes himmel är ljus och vacker och där skrattas och festas det ständigt. Det vet jag. För där leker hon ju, Monica. Och där sjunger hon och där svänger det utav helvete. För sådan var hon, sådan är hon.
Allas vår Monica Zetterlund.

 

 

läs mer om mig; www.annallan.se

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>