”Han drabbade mig likt en stormande orkan en dag i februari.
Han kom samtidigt som den bitigaste vinterkyla, men det som strömmade emot mig när jag öppnade min dörr på vidare gavel än någonsin tidigare, var bara värme.
Kärleken är ju omtalat outgrundlig. Den tar bort vår förmåga att reagera på allt ovidkommande, som till exempel att känna om det är varmt eller kallt ute.
Den raderar förmågan att bry sig om sina eventuella istappade och nykära tår.
Om jag nu hade frusit fast där i dörröppningen hade jag ändå nått en trettiosjugradig balans någonstans i nedre kroppshalvan. För i huvudet och hjärtetrakten rådde ett tropiskt klimat.
Det nästan brann.
Aldrig någonsin tidigare hade jag drabbats så av någon.
Plötsligt stod där min andra halva. Den där delen av mig som jag så länge hade saknat.
Plötsligt stod den där varma halvan framför mig på den iskalla förstubron.
En halva på två ben.
Ett vackert och resligt praktexemplar av mitt saknade jag.
Hur skulle man kunnat ana att man en dag skulle finna resten av sig själv, det som var så viktigt för helheten, men som ramlat av någonstans på den krångliga vägen genom det märkliga fenomen som kallas livet?
För nog föddes man väl hel?
Nog trasades man väl sönder först under resans gång, någonstans på vägen från vaggan till det vi tror anar gissar hoppas kanske är evigheten?
Somliga av oss dör hela. Åtminstone halvhela.
Andra dör trasiga. Kanske till och med heltrasiga.
Jag hade tur. Jag fann min frände som bara genom att finnas till stärkte mig, så att jag till slut blev både en hel och en stark människa.
Nu är jag helare än någonsin. Jag är så hel att jag tror hoppas vill måste ska klara mig utan min externa halva den dagen det bara är den ena halvan av mig kvar.
Om det nu blir så. Att den andra halvan går före den ena.
Jag har ju ändå inget annat val än att klara mig utan den.
Den dagen…
Den där varma fast kalla februaridagen tog livet plötsligt en annan vändning.
Jag vände på en femöring. Det trodde jag inte att jag hade begåvning till.
Inte alla vågar och kan vända på femöringar.
Jag visste inte att jag hade vare sig modet eller förmågan, och jag har efteråt förstått att det är en tillgång.
Det borde finnas obligatoriska kurser i grundskolan där man får lära sig att vända på femöringar.
Femöringsvändarkurser.
Men det förstås, femöringarna har ju för länge sedan dött ut. Det får kanske bli en dollarkurs istället … eller en eurokurs …
Oavsett börskurser är jag djupt tacksam över mitt liv, i mitt hus, tillsammans med min alldeles egen trumpetare.”
TV 2:s porträtt av Jan Allan ligger kvar på webben till mitten av december.
http://www.svtplay.se/video/585419/trumpet-pa-svenska
Texten är hämtad ur boken ”Kan någon ta ett snack med mina uppnosiga blåsippor?”
Illustration; Dag Söderberg
