Du bad mig berätta … lilla sångfågel

Hon ringde mig då hon var glad. Hon ringde mig då hon var ledsen. Hon ringde mig då hon var arg, ilsken eller bara uppgiven. Hon ringde för att tala om musiken, och om hur fin hon tyckte att den där cd:n med min gamla sånggrupp var …
Hon ringde för att berätta om händelser och upplevelser som behövde dryftas.
Hon ringde då hon var förtvivlad, hon ringde då hon behövde tröst …
Nu ringer hon inte längre.

Hon bad mig om hjälp. Hon bad mig, under fem månaders tid, att skriva om hennes situation, inte bara för hennes skull utan för alla utsattas skull.
Jag ville inte, jag vågade inte … Inte kunde väl jag ta ansvaret att offentliggöra denna tragedi och inte trodde jag heller att det skulle gagna henne. Tvärtom.
Hon sa till mig att hon kände en stor vanmakt över att ingen lyssnade till henne, att ingen brydde sig om hennes rop på hjälp, att hon inte fick tillgång till till färdtjänst, eller en sjukgymnastik värd namnet, att hon förvägrades att med vänners hjälp åka till kyrkan, att hon inte kunde nås på telefon och heller inte kunde ringa upp sina vänner, att hon inte fick ta del av sin post och sina hundratals födelsedagsgratulationer, att alla beslut fattades över hennes huvud, att all makt över hennes eget liv hade tagits ifrån henne.
Och det allra värsta; att ingen agerade, trots att man såg.

Nu kommer eländet så sakteliga upp till ytan, för alltför många människors rättspatos kräver nu att man tar den svages parti mot en icke fungerande samhällsapparat. En vårdapparat som inte klarar av, alternativt inte lägger manken till att bedöma vad som är sant och vad som är falskt, vad som är rätt eller fel. Hennes vänner och kollegor, runt om i landet, förfäras över det som sker …
Det hade förstås varit bäst om den gamla sångerskan hade fått leva i lugn och ro, i fina möten med sin familj och sina vänner.
Det blev inte så.

Äldreboendet där sångerskan hamnade efter sin stroke, klarade inte av att handskas med de svåra konflikterna runt henne och man bad om att tillsätta en förvaltare.
Förvaltaren klarar inte av situationen. Krafterna är för starka. Kvinnan själv är för svag. Man kan inte längre ringa henne och förvaltaren har beslutat om besöksförbud.
Hon är sedan flera veckor inlåst på sitt rum.
Dörren får öppnas endast av “ordinarie personal”.
Enbart familjen får hälsa på. Ett barn bor på andra sidan Atlanten, ett i norra Sverige och ett annat reser utomlands flera månader per år …
Hennes närmaste vänner, inklusive den 84-åriga kvinna som bor alldeles nära och som varit hennes bästa väninna under hela 60 år och ringt henne nästintill varje dag, får inte ens kontakta henne.
Inte ens församlingens diakon tillåts besöka henne.
Den gamla sångerskan ligger isolerad på sitt rum trots att hon inte kommer ur sängen, utan hjälp.
Ingen förstår varför.
Det strider dessutom mot lagen. Men ingen bryr sig.
Hon har lämnat in en överklagan, men den behandlas inte.
Hon är rättslös. Hennes egen vilja har övertagits av annan part.

Strax före jul gav ett par av sångerskans vänner henne en liten musikspelare och några skivor att lyssna till. Hon fick äntligen tillgång till det som betyder mest av allt för henne; musiken. Och det gavs henne via de personer som nu, av okänd anledning, belagts med besöksförbud.
Hennes egen musik, hennes fina musikanläggning, hela hennes skivsamling, alla kläder, alla smycken, hennes konst, hennes videoband, bilder, minnen, ja, hela hennes kulturarv skingrades för ett drygt halvår sedan, då hennes hem såldes. Hon själv vet inte var hennes saker är.

Man påstår att hon har glömt … Kanske hon har glömt, men berätta det då. Igen. Skriv upp det på en lapp och sätt det bredvid hennes säng. Istället tar man bort kort, bilder, fotografier och lappar med telefonnummer till hennes närmaste vänner, som en gång suttit vid hennes säng.

Hon har levt upp då många av hennes gamla kollegor har besökt henne, då de satt igång den lilla musikspelaren och hon för en stund har fått lyssna, minnas, stimuleras och inspireras till att leva ännu en liten tid. Detta medan man förklarar att hon inte getts möjlighet att lyssna till musik av den anledningen att hon inte orkar.
De säger att hon inte orkar lyssna på musik.

De säger också att hon inte orkar med besök. De tar till och med telefon- och mailkontakt med min man där de ifrågasätter varför han överhuvudtaget tar kontakt med henne.
Sångerskan har vid många tillfällen under det senaste halvåret, tillsammans med besökande vänner som kommit med händerna fulla av ljud- och bildmaterial, lyssnat till musiken, sett på videofilmer där hon medverkar, berättat, sjungit med i egna inspelningar, skrattat, levt upp och blivit sitt gamla vanliga jag, under flera timmar.
Detta då de fortfarande tilläts besöka henne.
Man säger att hon sedan inte minns vem som varit hos henne … som om det skulle vara viktigt … Ändå har hon till mig och min man, då hon fortfarande hade möjlighet att ringa, uttryckt sin glädje över att han och andra kollegor och vänner besökt henne samma dag, dagen innan eller kanske för en vecka sedan. Visst, hon är förvirrad ibland. Men inte alltid.
Hon är 89 år.
Unna henne att vara lite virrig.

Hon har massor att förtälja om sitt liv som sångerska och hon älskar att berätta, hon njuter av att dela med sig av allt det som hon har upplevt. Hon skulle kunna fylla radioprogram efter radioprogram med fantastiska berättelser, med sitt glada skratt och sina minnen.
Hon är nu tystad. Återstår att se om det är för gott.

Inom äldrevård och demensvård använder man mänsklig kontakt, samvaro och musik som helande, läkande.
Det gör man inte där denna vår världsstjärna vårdas.
Själv vågar jag inte bli gammal i vårt nuvarande vård-Sverige.

Och förlåt kära sångfågel, för att jag inte hälsade på dig före påsk, som jag hade lovat.
Din dörr var låst.

Dörrskylten

 

Nedan ett tillägg skrivet några veckor senare:

Bilden togs på långfredagen. Det är sångerskans dörr, på äldreboendet.
Vår son åkte till henne för att lämna påskblommor.
Han blev inte insläppt, men en sköterska gick in till kvinnan med buketten.
Sköterskan hälsade efteråt till sonen att kvinnan blev mycket glad och att hon målande hade beskrivit vem musikkollegan och hans familj var, de vars namn stod på det kort som hörde samman med blommorna.
Skylten togs ner efter 5 veckor, pga medias ifrågasättande av situationen, men dörren är fortfarande låst.

Det finns en fyra timmar lång bandinspelning där sångerskan själv berättar om sin situation. Den är ett bevis på att hon fortfarande, åtminstone veckorna före påsk, hade intellektet i behåll och det hon har att säga är djupt berörande.
Hon själv säger på bandupptagningen, att hon känner sig levande begravd och att hon inget har att leva för då hon inte får umgås med, eller tala i telefon med sina många vänner.
Hon berättar också om då hon fick ett nervöst sammanbrott och skällde ut den ena vännen efter den andra för att de inte gjorde något åt hennes situation, utan bara såg på. Hon vill be om ursäkt, men hon tillåts inte ringa dem.

Hur hennes hälsa är i nuläget, då hon under lång tid varit isolerad, är det ingen som vet, men förvaltaren säger att hon mår bättre sen besöksförbudet och att
hon är inte lika svårskött”.
Sedan den enormt kraftiga reaktionen hos tusentals människor runt om i landet, säger de nu att sångerskan får besök av sina ”riktiga” vänner. Den 84-åring som varit sångerskans allra närmaste väninna under hela 60 år, har fortfarande inte fått kontakt med henne. Detsamma gäller de två övriga närmaste vännerna vilka, på sångerskans egen begäran, ofta besökte henne.
Förvaltaren hänvisar till familjen då man ber att få kontakt med sångerskan.

En jazzorkester hade i mitten av maj konsert på äldreboendet, med speciellt material tillägnat sångerskan. Hon fick inte tillåtelse att närvara.

Jurister och sakkunniga inom demensförbundet, socialstyrelsen samt hälsovårdsministeriet är konsulterade. De ger samtliga rådet att omedelbart anmäla ärendet, vilket nu sker.

Jag har själv inte träffat sångerskan ifråga sedan hon blev sjuk. Min berättelse bygger på ett stort antal telefonsamtal med henne, samt på berättelser av hennes närmaste vänner, kollegor, vårdpersonal, tjänstemän och politiker på kommunen ifråga, samt det som min man och andra kollegor upplevt då de besökt henne.

Nedan en länk till fler artiklar i ämnet, skriven av författaren och journalisten Anna-Lena Lodenius.
Min text ovan ligger också på min hemsida www.annallan.se
Jag har publicerat fler texter i ämnet:
”Den lilla sångfågeln Alice Babs mörklagda nationaldagsfirande” (7 juni)
”Alice Babs egna ord (13 juni)”.
”Alice Babs förlorade rättigheter” (3 dec)
”Hur man vingklipper en sångfågel” (5 dec)
”Nytändning i änglakören” (12 mars 2014)
Över 200.000 har läst texterna.

 

30 kommentarer

  1. Jag blir alldeles mållös trots att det inte är första gången jag hör något liknande.vad är det vi gör vi människor mot varandra.Inte alla förstås men det räcker med den hjärtlöshet som finns.Det är verkligen sorgligt att höra hur det kan gå till när man inte själv kan styra över sitt liv.Det är ju främst när man mår så dåligt som man måste kunna få ta all hjälp man kan få. Både utanpå och innanför.Livet ska väl levas så gott det går tills man dör.Det fattas också stor inlevelseförmåga. Det tror jag är jättefarligt.

  2. Känner mig ganska skeptisk till denna berättelse. Har kvinnan kanske någon diagnos som gör att man är orolig för hennes reaktioner gentemot eventuella besökare? Något exceptionellt är det, för så här kan jag inte tänka mig att något äldreboende eller någon institution tar hand om någon…
    Har själv haft mina båda föräldrar och min svärmor på äldreboende med fantastisk personal, omvårdnad, kulturupplevelser, utflykter, bakning, sång och jag besökte dem varje vecka, när det fanns tid.
    Om du anser att detta är sant – kontakta media!!!
    Något skeptisk…

    • Ulla, jag har också en fantastisk erfarenhet gällande min mamma som blev dement. Och då menar jag verkligen dement , hon var inte alls vid sina sinnen, vissa perioder… Men hon fick en fantastisk omvårdnad och jag var så tacksam då vänner och släktingar besökte henne. Det spelade ingen roll hur eller vilka, bara hon fick mänsklig kontakt.
      I detta aktuella fall isoleras patienten. Jag förstår inte det. Det gör mig ont.

      Människor behöver varandra, vi behöver musiken och kärleken och närheten. I detta fall tar man ifrån en människa just detta. Och det gör mig ledsen och upprörd för jag vill inte att man ska tillåtas behandla människor så.
      Samtliga konsulterade på demensförbundet, överförmyndarenheten och socialstyrelsen råder att genast anmäla ärendet.
      Klicka på länken nedan så får du ännu ett vittnesmål.

      http://al-lodenius.com/2013/04/20/att-begrava-en-levande-sangerska/

      • Jag tycker detta är fruktansvärt.Arbetar själva inom äldrevården.
        Man får inte behandlas på detta viset.
        Personalen på äldreboendet?
        Vad gör dom?
        Detta får inte fortsätta
        MVH Anki

  3. Tack Anki, för din kommentar. Äldreboendet begår ett misstag. De har inte rätt att låsa in en person som inte är en fara för sitt eget eller andras liv. Men de är hårt styrda av andra krafter.
    Just nu händer det väldigt mycket och jag kommer att återkomma med info.

  4. Jag har arbetat under hela mitt liv inom sjukvården…
    Detta kan bara inte vara sant, varför låter dessa individer inte Alice Babs göra som hon vill. Bara för att man blir äldre och behöver viss hjälp så kan det ju inte betyda att livet tar slut och man inte själv får bestämma över vad man vill fylla sin dag med?
    När jag läser detta så känns det tvivelaktigt att människor behandlas på detta inkompetenta sätt mot behandlingen av Alice Babs. Att liksom inte ha familjen med sig utan emot sig som det verkar, det måste ju vara väldigt jobbigt. Det vore väl skillnad om man var så borta att man inte visste vad som hände, men så verka det inte vara!

    Alla hennes vänner har fått besöksförbud. Är det inte någonting i detta som är fundamentalt galet?

    Tala om fångad och totalt utlämnad till de anhöriga som verkar vilja behandla sin anhörig på ett sätt som hon själv inte alls gillar.

    Låt Alice träffa sina vänner och prata med dem på telefon så ofta hon vill. Hur svårt kan det vara?

  5. Jag har en bakgrund som god man och besöker ofta äldreboenden med dementa personer, de flesta är kvinnor. Idag åker jag till Enebacken i Åkersberga och dansar med några av dem, pratar och håller om andra som inte kan dansa. Inez, som bor där är barndomskamrat med Alice. Med alla så gläds de av musiken och jag blir mycket väl mottagen av både personal och de boende. I mars 2008 träffade jag och pratade med Alice i pausen, när Titti och Erling sjöng melodier av Kai Gullmar i Medborgarhuset i Stockholm. Vi hade ett trevligt samtal, Alice var pigg och glad då. Senare har jag fått bli vän med Titti på Facebook. Visst ska man kunna besöka Alice i begränsad omfattning tillsammans med demensutbildad personal. I lördags besökte jag anhörigdagen i Stadshuset.

    • Javisst är det väl naturligt att få besöka en gammal människa under planerade former … Jag var överlycklig för varje besök och telefonsamtal som min egen dementa mamma fick. Oavsett vem det var. Huvudsaken var att mamma fick fortsätta att leva sitt eget liv. Jag hade aldrig kommit på tanken att bestämma vilka hon skulle få ringa eller få besök av.
      Det går inte ens att skicka blommor till Alice …

  6. För de som följer kommentarerna i denna blogg vill jag berätta att ”Dokument Inifrån” under nio månader har granskat händelserna kring Alice och samtidigt tagit sig an begreppet förvaltarskap. Dokumentären ”Alice Babs förlorade rättigheter” sänds i SVT2 torsdagen den 5 december kl 20.00.

    • Vilket program!
      det visar bara hur människor har svårt att fatta anhörigas beslut, vänner och bekanta som tror sig veta vad som är bäst och inte respekterar vad egna barna tycker. Lägg bara ner och låt henne vara ifred den tid hon har kvar, för programmet visar ju bara att vad lite kunskap människor har egentligen, och i Alice fall vill alla stå henne nära trots att några bara känt henne en kortare tid. Hon lider dessutom av alzheimers så läs på ved det innebär.

  7. Pingback: ”Alice Babs förlorade rättigheter” torsdag 5/12 i SVT2 | En kvinnas betraktelser

  8. Jag läste ditt inlägg och blev berörd och skakad ända in i hjärterötterna. Jag har alltid haft en övertygelse om att vårt samhälle bygger på humanism. Jag har själv en allvarlig sjukdom, men har med enstaka undantag, bemötts på bästa sätt av specialistvårdens framkant. När jag läser ditt vittnesbörd känner jag ett stygn av dåligt samvete. Jag med intellektet i behåll och en intressant diagnos får vård i världsklass, medan demenssjuka åldringar behandlas som själlösa djur. Det måste kännas dubbelt svårt för er, som ser vården i sin uselhet, och dessutom har en vän som drabbas.

  9. Ryssland, släng dig i väggen. Vi har våran Svenska socialism. Förvaltningssystemet i Sverige är fullständigt livsfarligt, det framkom klart och tydligt i Dokument inifrån. Jag skäms……..

  10. Tack SVT och framför allt Ann med vänner för ett mycket intressant och skrämmande program. Jag har en far som är född samma år som Alice och var t.om på hennes bröllop!!! Pappa drabbades för ett antal år sedan även han av Alzheimers sjukdom och bor på ett äldreboende, dock inte inlåst och utan besök.
    Kram till alla som kämpar för de drabbades rätt!

  11. Jag har nu sett TV Programmet, Vad jag slogs av var hur den s k gode mannen (kvinnan) satt och skrattade och skröt över sin makt över Alice.. Kvinnan i fråga måste ha ngt allvarligt fel på sin empati.

  12. Jag mår fysiskt dåligt av att ha sett dokumentären om Alice Babs situation! Hur kan det vara möjligt att en gammal människa, som uppenbarligen vill och skulle må bättre av att träffa nära och kära, förvägras ett så grundläggande behov?! Och framförallt är det direkt pinsamt att en troende person fråntas rätten att utöva sin religion! Jag skäms över att Sverige har utvecklats på detta avskyvärda sätt. Finns det något man kan göra? Någon namninsamling att skriva på? Jag medverkar gärna på vilket sätt som helst för så här får det bara inte gå till.
    /Paula Schutz

  13. Jag såg SVT:s dokumentär om Alice Babs igår och trodde inte mina ögon – Alice nuvarande situation är fullständigt horribel!! Alla som såg programmet kunde tydligt se att Alice är hänvisad till en iskall och cynisk förmyndare som ABSOLUT INTE ser till sin huvudman, dvs Alice. Är inte det straffbart att agera så som Alice förmyndare gör? Frågan man ställer sig är: ”Var är Alice barn”? Varför ser inte Alice barn till Alice bästa? Jag har inte kunnat släppa dokumentären som sändes igår på SVT och har därför sökt efter mer information. Efter att ha läst det som står på http://alicelevandebegravd.blogg.se/ kan jag inte tycka annat än att Alice Babs barn är fullständigt HJÄRTLÖSA – det var bland det värsta jag har läst!! Eftersom två av barnen uppenbarligen vistas utomlands och det tredje barnet bor i Norrland förstår man ju att barnen inte besöker Alice särskilt ofta. Samtidigt har dessa barn förbjudit Alice att få besök av vänner och bekanta.

    I IVO:s beslut gällande Alice står bl a: ”Av lagens förarbeten framgår att socialtjänsten inte får vidta insatser ’över huvudet’ på den enskilde.” Social- och äldrenämnden i Nacka måste nu ”vidta åtgärder för att säkerställa den enskildes rätt till självbestämmande”, enligt beslutet.

    Men vad händer efter IVO:s beslut? Jo, då flyttas Alice till hemlig ort. Hennes vänner vet inte ens var hon befinner sig!! Är detta att se till ”den enskildes rätt till självbestämmande”? Nej, naturligtvis inte. Det är barnen och förmyndaren som är så giriga att Alice arv är mycket viktigare för dom än människan och personen Alice. Stackars Alice!! Tänk att fråntas rätten till precis ALLT – utav sina barn och sin förmyndare.

    Jag hoppas verkligen att SVT:s dokumentär får myndigheterna i Sverige att OMGÅENDE agera så att Alice Babs tillvaro säkerställs. Vem vet vad som händer Alice annars …?

  14. Skicka ett vykort även om det stannar hos förvltaren:
    Särskild postadress:
    Alice Babs Sjöblom
    c/o Arkenbjörk
    Högmovägen 31
    15168 Södertälje

  15. Det här är andra artikeln jag läser på er blogg. Hade bara sett reportaget på svtplay innan och det gjorde mig faktiskt konfunderad för det kändes så ofullständigt. Man pratade ingenting om motiven bakom isoleringen. När jag läser det här förstår jag det jag misstänke. Det handlar om pengar och girighet och det handlar om barn som inte bryr sig om sin mor. Ondska helt enkelt. Kan det vara så illa?

    Finns det NÅGOT jag göra för att hjälpa?

    • En förfärlig film en skam att den sänds.Det är pinsamt att höra alla dessa människor ösa ur sig hur hemskt det är och ingen fattar att kanske är det dom som inte förstår.Det finns utbildad personal som sköter dementa som vet vad som är bäst för deras patient,men ni alla som uttalar er ni har ingen aning om vad en demens diagnos är och hur den kan arta sig ni talar som om hon inte har en diagnos Läs om demens sjukdomar och skäms sedan över era ut brott.

      • Nacka har brutit mot flera lagar i detta fall. jag har fått tackbrev från Silviasystrar, demensutbildade, läkare, övriga sakkunnig samt jurister som alla är mycket upprörda över hanteringen av Alice.
        Min mamma var dement. Läs i min senaste blogg vad jag skriver om henne. Där finns mycker mer info i fallet som du bör ta del av för att förstå.

      • Min mamma var också dement. Jag var glad över de besök som hon fick. Jag skjutsade henne också till kyrkan när hon ville, även om hon blev trött efteråt. jag lät henne bestämma över sitt liv. Jag har fått mail från Silivasystrar, demensexperter, läkare o sköterskor som förfäras över Alices situation. Så detta är inte enkelt. Framförallt är man inte enig i hur man vårdar en dement. I Alices fall bryter man mot flera lagar och kommunen jobbar nu på att det ska rättas till och redas ut.

  16. Vi ska inte tala illa om människor. Alla tror säkert att de gör rätt. Vi ska försöka ändra på systemet och det är redan på gång. Det händer mycket bakom kulisserna. Engagemanget för äldres rätt är stort. Jurister, riksdagsmän, Silviasystrar, vanliga engagerade människor hör hela tiden av sig … detta har redan gjort skillnad.

  17. Vi har alla en stund på jorden, förstår inte hur detta kan ske. Bemötande av våra medmänniskor, det ska bara vara det bästa. Har arbetat med människor med svåra negativa beteenden, men det som Alice Babs varit med om, det ska bara inte ske. Ödmjukhet, det måste vinna. ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE.

  18. Nu är det för sent. För sent har jag deltagit genom att läsa alla de texter om Alice Babs år på boendet i Nacka.
    Det står väl klart att A.B. inte var typiskt dement …Det är bara att lyssna på hennes egna berättelser på You Tube. Så pratar inte en typiskt dement människa. Alla som varit sjuka någon gång vet hur trött och även litet virrig man kan bli …Glömma saker, glömma namn, inte hitta det och det, glömt vad man pratat om senast, kanske säger man en sak två gånger. Särskilt uppenbart lutar det åt det litet virriga hållet när man slutar arbeta. Det är i rutinerna vi har vårt bäst fungerande minne! Och däromkring föds logiken och vårt sociala jag –
    Likväl behöver alla människor ett liv även efter arbetslivet. Även efter en olycka. Även efter stroke! En stroke kan innebära så mycket att det hade behövts några hundra underdiagnoser … Några kan tänka men inte få fram orden. Andra har fysiska funktionshinder … Men ett LIV vill vi ha, det liv vi trivts bäst med, där bvår positiva identitet präglats. Med eller utan diagnos och med eller utan beteckning på hemmets karaktär där A.B. vistades, är det kriminellt att inte ha låtit hennes vänner ta del av hennes sorg och glädje, berättelser, umgänge, kyrkobesök mm. Har vi inte alla någon gång läst om en döende eller en människa i koma som ”höjde ögonbrynet, darrade litet på munnen och log svagt när jag sa att det är jag som är hos dig” … för att fortsätta vidare i koman, för att vakna upp – eller för att dra sista andetaget.
    Till vår död är vi beroende av våra medmänniskor, i synnerhet de som känner oss, våra behov, vårt språk. Vad vi gillar för färger, vilka blommor, vilken musik.
    Den här historien verkar höra hemma i en kriminalroman och borde inte höra till vårt lands demokrati. Uppenbarligen var barnen rädda att mamma A. B. skulle skänka allt hon ägde och hade till utomstående … och kanske göra dem arvslösa.
    Detta säger hon ju själv i en intervju. Med full kraft, logik och tydligt språk.
    Även om en del äldre kan bli misstänksamma av sig – även mot sin familj – så borde detta ha gått att ordna på smidigare sätt, framför allt borde man låtit henne ta del av sin självklara värld, sitt liv, som representerades av hennes vänner.
    Jag vågar inte bli äldre, inte dement! Man får inte slappna av ch tro att man får hjälp i bemärkelsen förstådd! Nu gäller det att dölja om man käner sig trött eller förvirrad, man får akta sig för att tala fritt, annat än i kortfattad klartext – annars kan man bli stämplad som omyndig. Inte en dikt vågar man läsa högt, man kan upplevas som stollig.
    Och att detta skulle drabba just A.B., en så varm och fin personlighet – och förstöra hennes sista år, är skrämmande, mycket skrämmande!
    Hoppas förvaltaren och hennes uppdragsgivare får straff i domstol för frihetsberövande och förtal med mera.
    Kan man inte vända sig till Anne Ramberg, en chef inom Juristförbundet?
    Kunde man gjort det då? Någon makt måste väl ha funnits / finns – utöver ett av barnen, och en förvaltare?
    Hur har det gått vidare?

    • Det har hänt väldigt mycket och regeringen har nu utsett Nacka Kommun att granskas i ytterligare två fall. Jag kan inte offentligt gå ut med det som hänt, men jag kan lugna dig med att förvaltaren blev av med sina uppdrag efter den dokumentär som SVT sände i ämnet, i dec 2013. Alice hade en demensdiagnos, men det som stod i media stämmer inte. Jag har tagit del av samtliga dokument men kan inte redogöra för detta offentligt Jag kan bara säga att det är en stor tragik.
      Jag har nu skrivit en bok i ämnet där jag utgår från min egen mamma. Hon fick en vård och ett bemötande som var precis tvärtemot Alices. Du kan läsa om den boken här:
      http://www.annallan.se/Ann_Allans_hemsida/Jag_sag_nagot_i_dina_ogon,_mamma.html
      Boken har uppmärksammats i ett tjugotal olika medier, inkl Gomorron Sverige och Radio P4 och den har fått stor spridning, även utomlands. Jag väver i min berättelse, som är vacker och poetisk, in problematiken i hur att bemöta och vårda människor som förändrar sin personlighet. Jag har ett stort antal läkare och professorer i ryggen, även riksdagsman Barbro Westerholm som har sagt mig att de jobbar hårt med pråblemen. Ämnet är hett efter det som drabbade Alice, men det är många svårigheter man måste tackla för att vara anhörig. Dessutom är okunskapen stor. Min bok ger tröst, stöd och kunskap.

  19. Hej Ann ..

    Om jag skrivit något sakfel (t ex Ramberg Juristförbundet ..har inte koll på henne nuförtiden … ) så korrigera gärna! Mvh Jeanna

  20. Pingback: Är du verkligen riktigt vaken nu Morgan Johansson? | En kvinnas betraktelser

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *