Det är Elsa Beskows fel

DSC_0018Glögg och pepparkakor. Skinka. Hemgjord senap och inlagd sill. Kärlek och värme. Upplandskubb. Tomtar och bockar. Apelsiner och korinter. Vättar. Risgrynsgröt och knäck. Glittrande ljus. Väldigt många ljus. Det räcker inte med tillräckligt många. Julsånger. Grishuvuden. Med äpple i munnen. Pepparkakshus så raffinerade att man baxnar. Galet många prylar.
Och så var det den där omtalade julefriden.

Jag undrar ibland vad som skulle hända om jag låg däckad i feber veckorna innan jul. För någon måste ju se till att friden infinner sig, Den kommer inte av sig själv. Någons arbete ligger bakom. Denne någon börjar ibland känna sig lite trött.
Och allt är Astrid Lindgrens och Elsa Beskows fel.

Artisten, musikern, arrangören, basisten, sångaren, koldioxidbantaren och uppsalabon Staffan Lindberg redogör för en lite udda men tveklöst intressant hypotes i sin bok ”Jag skulle ha bytt till energilampa i hallen”. Han växte upp med Georg Wadenius underbara grammofonskiva ”Goda´ Goda´”, med texter av Barbro Lindgren, och han berättar i boken om när han som liten pojke kröp omkring på golvet bland alla bilar och truckar sjungandes När jag blir en miljonär ska jag köpa mig en Volvo Sport och en Ford Mustang, ni ska få se. Tre Porschar och en grävmaskin, en mörkröd limousin och har jag pengar kvar köper jag en Jaguar. Och om jag krockar med Mustangen så köper jag en bärgningsbil och bärgar den femtusen mil. Sen köper jag en Folkvagn och två Oplar ifall min limousin går sönder …”
Staffans slutledning: Den globala uppvärmningen är Barbro Lindgrens fel.

Nu råkar jag själv känna det som att Barbro Lindgren inte är ensam om förstörelsen. Elsa Beskow och Astrid Lindgren har fullständigt impregnerat mig med tomtebolycka och bullerbybarnsjular med vilka jag under min utveckling från barn till medelålders jämfört vårt eget julfirande. Pippi underbart undantagen.
Men verkligheten ser inte riktigt lika romantisk ut. Den perfekta familjen och den gullinuttiga julstämningen existerar mest bara i sagoböcker och i våra drömmar. Alla har vi våra sorger, våra i hjärtat dolda smärtor över att julen inte blir som den beskrivs i sagan: vacker, vilsam, trygg och underbar, innesluten i en stor familjegemenskap som nästan spricker av kritvita leenden och kärleksrus. Det är inte ens en självklarhet att ha snälla barn som står och tindrar framför julgranen.

Julen är glädje, men också sorg. Men vi spelar med i traditionen och skyndar snabbt förbi de fattiga som i rännstenen ropar efter ett liv.
Vi skyndar, så att vi inte hinner beröras.
Vi rusar vidare, för att undvika risken för en stunds reflektion.
Vi lämnar de sjuka utan kläder och mat, medan vi gottar oss i våra späd- och marsipangrisar och tackar Gud för brödet för dagen.

Julefriden är mest en kuliss, svår att riva ner. Julen är också den tid då spriten fördärvar som mest. Många lever i skräck. Barn misshandlas och kvinnofriden störs mer än någonsin. Detta medan de som är skickligast på att hålla skenet uppe sitter i kyrkan och sjunger om ett Jesusbarn som stod upp mot allt det som vi, både inom och utom kyrkan, har åstadkommit: Överhet. Hierarki. Lyx. Egogödning. Materiellt överflöd.

Och på toppen av juleberget, glimmande ljusår från stallet i Betlehem, tronar konungen från Närke, han som bara genom att visa sin kreativa blick får mina eventuella pysselambitioner att tvärdö och som därtill får mig att känna mig alltigenom usel som både julmatlagerska och julstämningsskapare:
Ernst Kirchsteiger himself.
Han är så perfekt och så begåvad att jag nästan blir arg.
Snygg är han också. Den jäveln.

Jag erkänner dock villigt att jag njuter av all julbelysning som ramar in broarna över Kungsgatan, om jag bara förmår att samtidigt blunda för dem som gömmer sig i gatans skuggor. Jag skänker matpengar till de fattiga och sänder förnödenheter till barnhem i Lettland, men jag bjuder inte in de uteliggare som trängs längs rännstenen för traditionen att skapa julefrid i mitt eget hem tar all min kraft.
Om jag bröt mot våra traditioner skulle mina barn nog gå sönder. Jag vill inte att de går sönder just på en julafton så jag håller julfirandet här hemma vid liv. Och jag försöker åstadkomma ett uns av den sagolika julstämning med vilken Elsa Beskow och Astrid Lindgren under hela min femtio- och sextiotaliga barndom har proppat mig full.
Jag förmår inte att lämna min varma sekelskiftesvilla för att likt Moder Theresa ge mig ut bland de fattiga. Men någonstans har jag ändå förhoppningen om att vi inte helt ska glömma Jesu kärleksbudskap när vi runt vårt julbord firar hans födelse.
Vi kan väl åtminstone ha det i bakhuvudet.

Av hela mitt hjärta önskar jag er alla en God Jul och framförallt ett Gott Nytt År!
Vem vet – kanske blir 2014 det år då vi tillsammans räddar världen?

Hur man vingklipper en sångfågel

Alice repar med Lill-Arne o Siljabloo

På bilden: Alice Babs, Gunnar Siljabloo Nilsson och Lill-Arne Söderberg
© Jan Allan

Ett anonymt brev damp i midsomras ner i min låda. Kuvertet innehöll urklipp från två olika nummer av en lokaltidning. En tidning som inte har någon nätbilaga och vars innehåll därför inte kommit till så många människors kännedom. Ingen lapp följde med brevet, ingen hälsning. Bara två urklippta tidningssidor daterade 21 februari respektive 28 mars 2013. Det som där stod, fick mig att rysa.
Artiklarna handlar om Lena Arenbjörk, den förvaltare som är satt att sörja för Alice Babs Sjöblom. De finns nu utlagda på nätet. (Länk finns längst ner på sidan.)

Jag har tidigare berättat om tragiken kring Alice Babs Sjöblom och om bristen på empati, mod och civilkurage hos flera av dem som finns runt henne. Jag har berättat att både anställda på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden och personer i ansvarsställning förfärats av det som händer henne men att de inte öppet vågat uttala sig, av rädsla för att förlora jobbet. Jag har också berättat om hur vissa förvaltare tar över sin huvudmans hela liv. Detta medan eventuella anmälningar och klagomål tar så lång tid att utreda att huvudmannen hinner både dö och begravas, flera gånger om. 

Det sägs att vi lever i ett öppet samhälle. Det är inte sant. Sekretessen ligger som en skyddande vinge över både medmänsklighet och övergrepp. Där avsaknad av transparens och en väl utnyttjad tystnadsplikt hägrar – där möjliggör man för illviljan att blomma och ondskan att slå rot.

Det sägs att samhället skyddar den svage. Inte heller det är sant. Samhället skyddar den som av lämplig eller olämplig ansvarig person bedöms som mest trovärdig. Den som är skickligast på att manipulera, vinner.

Konsekvenserna av ett förvaltarskap har för många blivit förödande. Det finns mängder av exempel där gamla och sjuka behandlas ovärdigt på grund av en förvaltares eller god mans brist på omdöme, empati, sociala kompetens eller ärlighet.
Vem som helst kan bli förvaltare. Men det vore önskvärt att vem som helst inte tillåts att bli det. En ordentlig utbildning samt någon typ av lämplighetstest vore nödvändig. För vi är alla olika. Vi har olika gåvor och olika förutsättningar och vi måste hjälpas åt att finna våra respektive rätta sammanhang.
Jag tycker att det är vår skyldighet att hjälpas åt.
Förvaltare borde vara rustade med en minst lika hög grad av ödmjukhet och empati som en diakon, en terapeut, en läkare eller en präst. Det räcker inte med att kunna sköta någons ekonomi och hålla ordning på papper.
Ett varmt, inkännande, öppet sinne och kärleken till sin nästa är de största och viktigaste av egenskaper, särskilt då man har att göra med en gammal eller sjuk människa.

Under lång tid har en tanke gnagt i mig: Är det verkligen rimligt att ta ifrån en småsnurrig gammal människa rätten att fatta beslut över sitt eget liv, då vi samtidigt låter mer eller mindre kloka och insiktsfulla människor härja i maktens sällsamma korridorer?
Vem är frisk? Och vem är sjuk?
Jag känner människor med både Altzheimer och andra typer av demens, men de är för den skull inte satta under förmyndare. Och jag hade själv aldrig kommit på tanken att utsätta min egen dementa mamma för en sådan. Inte mot hennes dementa vilja. En god man räckte för henne och hon fick själv välja sitt umgänge och bestämma över sina pengar. Detta trots att hon de sista månaderna, vad jag kunde bedöma, inte hade koll på något som helst.
Men det var hennes ägodelar. Inte mina. Och hon fick göra det hon själv önskade. Jag skjutsade henne dit hon ville och jag lät henne skänka bort det hon ville, till vem hon ville. Jag lät henne fortsätta att ösa sina pengar över Läkare utan gränser, Greenpeace, UNICEF, Rädda Barnen  och godisvagnen på hemmet (hon trodde att de hade provision på varorna) för jag visste att det var hennes innersta vilja. Sjuk eller ej. Hon var generös till sin läggning. Och jag ville inte ta ifrån henne en av hennes finaste egenskaper.
Vid vilka tillfällen tänkte hon “friskt”? Och vid vilka ögonblick tänkte hon “sjukt”?
Jag är inte människa att vare sig vilja eller våga bedöma en sådan sak och jag har inte hört talas om någon som med bestämdhet, utan minsta lilla tvekan, kan göra det heller.
Så jag lät henne vara sig själv.
Intill döden.

SVT:s “Dokument Inifrån” har sedan nio månader granskat skeendena kring Alice Babs och samtidigt tagit sig an begreppet förvaltarskap.
“Alice Babs förlorade rättigheter” sändes i SVT2 den 5 december. Det kan nu ses på webben.
I dokumentären får man bland annat stifta bekantskap med Alices förvaltare, Lena Arenbjörk. Förvaltaren har tagit över rollen som Alice och anser sig ha rätt att bestämma allt som rör sin huvudman. Arenbjörk säger:
”Jag är min huvudman. Det är jag som bestämmer.”
Ja. Hon säger så. Och mitt i detta absurda och ofattbara scenario förbjuder hon Alice att visa sig ute bland människor:
“Det är inte den bilden vi vill förmedla.”

För bara ett par månader sedan fick Alice hjälp av en anhörig att ringa upp en av sina “meste” pianister och gratulera honom på födelsedagen. Alice var sig precis lik. De pratade länge och hade lika roligt som alltid! Alice till och med joddlade i telefonluren!
Alice får fortfarande prata med några utvalda personer och man förbjuder henne inte att joddla. Men ett kyrkobesök – det får hon se sig om i himlen efter. Förvaltaren säger: ”Varför sätta henne i en rullstol och köra henne till kyrkan? Man gör inte så. Av respekt för henne själv och hennes sjukdom. Hon är inte var mans egendom.”
Alice vill att det ska bli ett ramaskri för att hon inte tillåts att komma till kyrkan. Själv vill jag utbrista:
Biskopar, präster, pastorer och diakoner: Förenen eder!

Nybildade Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO, har riktat skarp kritik mot Överförmyndarnämnden och Socialnämnden i Nacka Kommun för att man inte tagit hänsyn till Alices rätt till självbestämmande, och IVO krävde en omedelbar åtgärdsplan. Att plötsligt införa ett besöksförbud och bryta all kontakt mellan en gammal och sjuk människa och hennes mest förtrogna vänner samt de gamla kollegor som betytt så mycket för henne, människor som hon har en historia med och som hon själv har bett att få besök av, något som varje nu levande expert och tänkande människa VET är läkande och helande,är mycket vågat av de ansvariga. Vad följden kan bli för den enskilde, särskilt då det handlar om en mycket social person, behöver jag inte orda om.

Efter kritiken från IVO flyttades Alice till hemlig ort. Det tog två timmar att föra ut henne och tömma hennes rum. Varken Alice själv eller personal på äldreboendet förbereddes på flytten och de fick inte ens säga adjö till varandra.
Gud vare med det som är kvar av Alice Babs.

Om det blir som Alice önskade – om detta leder till en förändrad syn på förvaltarskap, om det kan få oss att se på våra gamla och sjuka som en naturlig och självklar del av vårt öppna samhälle, istället för att ta ifrån dem deras rättigheter och gömma undan dem på en institution – då kommer Alice Babs att skriva historia inte enbart som en gudabenådad och banbrytande sångerska. Hon kommer att toppa sin karriär som varande upphovskvinna till en revolution för äldre människors livsvillkor och hon kommer att avsluta sitt liv på samma sätt som hon har levt det: Med flaggan i topp!

Jag vill avsluta med att delge er Alices svar på några frågor publicerade i DN den 4 oktober 1998:

MIN DRÖM OM LYCKA: Att känna att man är till glädje för en annan människa.

FAVORITFÖRFATTARE: Alf Henriksson.

HJÄLTE I VERKLIGHETEN: Jesus. Kärleksbudskapets Jesus, inte fanatikernas.

AVSKYR MEST: Att man inte tar bättre hand om äldre människor.

MITT MOTTO: 99% won’t do – så sa alltid Duke Ellington.

SÅ SKULLE JAG VILJA VARA: Så att jag inte gör andra illa.

 

 

Ett tillägg:

Jag vill göra helt klart att det inte var jag som avslöjade Alices identitet. Och hennes eventuella diagnos har jag inte ens nämnt. Jag vill inte felaktigt bli anklagad för detta. Jag vill enbart sätta fokus på sakfrågan och begreppet förvaltarskap. Det var hennes egen dotter som gick ut med både identitet och sjukdomsdiagnos. Första gången för ett drygt år sedan, i “Fråga Doktorn” och nu i våras i Expressen och Demenstidningen.
Medan somliga under flera år beskrivit Alice som varande en gammal och sjuk människa som med alla medel måste gömmas undan, vill jag och andra påvisa att hon fortfarande är en levande människa med en egen vilja. En människa som måste få åtnjuta fundamentala mänskliga rättigheter. Vi måste få finnas ute i samhället, även om vi är gamla och sjuka. Att för gott stoppa in en människa på institution bara för att hon är dement är inte försvarbart. I sydliga länder lever och synliggörs småbarn, ungdomar, vuxna, gamla och sjuka i en enda kärleksfull röra ute i samhället. Så vill jag ha det. Så sa Alice till mig att hon ville ha det.

I kvällspressen har de ansvariga för besöksförbudet försvarat sitt handlande med att säga att hon mått dåligt efter “vissa besök”. Ingen har dock frågat varför hon mått dåligt. Det finns en förklaring: Alice öste inför sina nära vänner ibland ur sig sin ilska. Hon upplevde att de var de enda som lyssnade på henne. Hennes förtvivlan över hur hon behandlades, hennes desperation över att i praktiken vara omyndigförklarad gjorde henne sjuk. Och hon blev än mer upprörd då hon insåg att ingen gjorde något för att rädda henne. Samtidigt stoppades hennes överklagan om förvaltarskapet in under sekretessens beskydd och hon kände att hon trampades till småsmulor, av systemet självt.
Alices vanmakt var stor och hon behövde ösa ur sig. Det var just det hon ofta gjorde under dessa “vissa besök”, vilket fick till följd att hon ibland var uppriven. Detta talade Alice själv om för mig.

Det har också varit ett dividerande om Alices “vänner”. Där finns uppenbarligen olika definitioner på ordet “vän”. Man kan ha gamla vänner och nya vänner, perifera vänner eller bekanta som med tiden blir viktiga. Man kan ha vänner som man tappar kontakten med men som återkommer senare i livet. Arbets-kamrater kan kännas nära även om man inte umgås efter jobbet. Och så vidare …

Det är nu åtta månader sedan kontakten mellan Alice och de vänner som ligger henne närmast om hjärtat, plötsligt och utan minsta förvarning bröts. Hennes närmaste väninna sedan hela sextio år, en kvinna som Alice tidigare haft i stort sett daglig kontakt med, är fortfarande utestängd.

På frågan om man får skicka blommor till Alice är svaret nekande.

Både jag själv och en av Alices nära vänner har personligen kontaktat Drottning Silvia i ärendet och hon har svarat att hon är tacksam över vårt stora engagemang.
Jag har också fått en hälsning från Silviasystrar som starkt reagerat på behandlingen av Alice och tackar för kloka ord och en bra film.
En riksdagsledamot som arbetar med äldrefrågor har skrivit till mig att filmen om Alice kommer att påskynda de lagändringar som redan är på gång vad gäller förvaltarskap.
Ovanpå detta har ett stort antal jurister tagit kontakt och sagt att detta absolut måste anmälas till Europadomstolen.
Människors engagemang är rörande.

Jag önskar att efterföljande debatter kommer att handla om vårt samhällssystem, inget annat. Jag hoppas att frågan om förvaltarskap kommer upp till kraftfull konstruktiv diskussion vilket ända från början varit min intention. Och jag upprepar ännu en gång mitt mantra:
Det är hög tid för en Lex Alice.

 

 

Artiklar om Lena Arenbjörk.

http://www.e-magin.se/paper/gp4vxg11/popup/4

 http://www.e-magin.se/paper/591bsjp7/popup/4

http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gKey=9mddfr9k&gInitPage=5

Här ett pressmeddelande som bestrider Arenbjörks uppfattning om en förvaltares befogenheter/

Nedan en länk till en bra sammanfattning av reaktioner på filmen.

http://al-lodenius.com/2013/12/10/manga-har-reagerat-pa-alice-babs-filmen/

Dokumentären, tillsammans med artiklar i ämnet, har djupt berört svenska folket och våra politiker. Nedan en länk till justitieminister Beatrice Asks konkreta förslag och lagändringar som presenterades en månad efter sändning.
Tack Beatrice!

http://www.expressen.se/debatt/battre-villkor-for-gode-man-och-forvaltare/?fb_action_ids=10201391157363439&fb_action_types=og.recommends

Jag har publicerat fler inlägg i ämnet:
”Du bad mig berätta … lilla sångfågel” (19 april 2013)
”Den lilla sångfågeln Alice Babs mörklagda nationaldagsfirande” (7 juni)
”Alice Babs egna ord (13 juni)”.
”Alice Babs förlorade rättigheter” (3 dec)
”Nytändning i änglakören” (12 mars 2014)

Alice Babs förlorade rättigheter

Det är nu ett drygt år sedan min man Jan fick ett telefonsamtal som skulle förändra bådas våra liv. Alice hade just mottagit en gåva i form av en cd-box innehållande fyra cd-skivor med Bengt Hallberg, Georg Riedel och honom själv som en hälsning från de tre musikanterna. Alice ringde och tackade och var strålande glad.
De samtalade länge, länge. Hon var precis som förr i världen; pigg, alert och skarp i sitt intellekt och hon bad Jan att hälsa på henne.

Det var så det hela började. Åtminstone för mig och Jan.
För Alice hade det börjat långt tidigare och hon skulle snart komma att berätta …
Hon bad mig och ännu en skribent att gå ut med hennes historia.
Engagemanget för äldres mänskliga rättigheter har sedan dess stått högt upp på vår agenda.

Se ”Dokument Inifrån” torsdagen den 5 december kl 20.00.
Länk till filmen:

http://www.svtplay.se/video/1650580/alice-babs-forlorade-rattigheter#sthash.rTQ2iS4R.dpuf

”Anna-Lena Lodenius och Lotta Hellman undersöker systemet som ska skydda våra äldsta och svagaste. Ska det vara så enkelt att frånta gamla människor grundläggande mänskliga rättigheter?”

Sändningstider:
SVT2 Torsdag 5 dec 2013 kl 20.00
SVT2 Söndag 8 dec 2013 kl 23.40
Det ligger under 90 dagar på SVT Play.

Nedan en länk till en bra sammanfattning av reaktioner på filmen.

http://al-lodenius.com/2013/12/10/manga-har-reagerat-pa-alice-babs-filmen/

”Du bad mig berätta … lilla sångfågel” (19 april 2013)
”Den lilla sångfågeln Alice Babs mörklagda nationaldagsfirande” (7 juni)
”Alice Babs egna ord (13 juni)”.
”Hur man vingklipper en sångfågel” (5 dec)
”Nytändning i änglakören” (12 mars 2014)
Texterna ligger också på www.annallan.se