Jag vill ha tanterna tillbaka!

11 Farmor046Jag saknar dem. De långsamma gamla tanterna. De som rörde sig långsamt, talade långsamt, skrattade långsamt och bjöd på bondkakor, jordgubbstårta och hemkokt hallonsaft i syrenbersån. De tanter som var tjocka, stillsamma, skrynkliga, osminkade och hade grått hår med knut i nacken och runda glasögon och hatt och lång vid kjol och mamelucker och lätt skägg och hemstickade gråa raggsockor och fotriktiga skor.
De tanter som utan att ens reflektera följde med i östrogenets svängar då hormonerna signalerade att chansen till en eventuell befruktning ändå var överstånden.
De tanter som aldrig kom att äga en mobiltelefon, en Mac eller en PC men ändå fick dagarna att gå, i sakta mak, efter ett långt liv där arbetet för överlevnad varit, för oss yngre, obegripligt hårt och slitsamt.

Jag saknar det lugn och den trygghet och värme som både tanter och farbröder utstrålade, och det sätt på vilket de kommunicerade.
De kunde sitta alldeles stilla, i flera timmar, och bara finnas till. De hade både tiden och den inre ron, för de gick inte på gym och de hade lagt ner självförverkligandet och stavgången var ännu inte uppfunnen och de såg inte på TV och deras ande uppslukades heller inte av internet eller 3:s mobilnät.
Allt de gjorde skedde i tant- och farbrortempo, och jag saknar det.

Jag saknar den tjocka gamla tanten, hon som tronade i den av breda träplankor hemsnickrade vitmålade trädgårdsmöbeln placerad i skuggan under den stora linden, med en filt över sina ben och en sjal runt sina axlar.

Jag saknar den gamla tandlösa farbrorn som varje dag, vid samma tidpunkt, satt vid det enkla lilla köksbordet och läste tidningen med kaffekoppen på den broderade duken, med pipan i munnen och de slitna filttofflorna på fötterna.

Jag saknar den gamla gumman som vinglande på sin cykel trampade ner till torget för att köpa rotfrukter då gårdens egenodlade tagit slut.
En cykel utan växlar, med runda former, högt styre, stor bred sadel och tjocka däck.

Jag saknar den gamla gubben som lät tiden lunka på lite som den ville. Som vilande i den noppiga fåtöljen använde den stillastående stunden till reflektion, istället för att kasta sig över ett globalt nätverk som ger oss moderna människor allt, men ändå inget.

Jag saknar rynkorna, de gulnade tänderna och det lite torra, ofärgade håret utan tonade slingor.
Jag saknar det ärliga, det enkla och det oförställda.
Jag saknar livets naturliga gång. Jag saknar den romantiska idyllen.
Även om romantiken och idyllen bara vara en lögn, så saknar jag dem.
Även om allt det ljuva bara var en chimär, så saknar jag den.
Även om det på den paradisiska scenen dolde sig något annat, så saknar jag det.

Ibland skulle jag vilja återinföra den gamla tanten, den gamla farbrorn och den gamla livsstilen där det enda som är modernt är total jämlikhet och allas rätt till bondkakor, jordgubbstårta och hemkokt hallonsaft i syrenbersån.
Kanske borde jag börja med mig själv? Jag har några år på mig till tantstadiet men när det än infinner sig kommer omställningen att bli påtaglig. Jag måste nämligen dra mig upp ur både Twitter-, Facebook- och bloggträsket och strunta i allt utom ICA, apoteket, systembolaget, matkällaren, radioapparaten, böckerna, papperet och pennan, fåglarna, träden, blommorna, bären, frukten, katten, fiskarna i dammen och de vilda djuren i min trädgård. Och så min gamla cykel, den som överlevt ända sedan 30-talet.
Cyklar från 30-talet dör inte. Man måste bara byta slang och möjligen däck vart femtionde år.

Kanske tillåter jag mig så småningom att konvertera till tant, för mina barnbarns skull, så att jag får än mer tid och sinnesro att lyssna till deras glada skratt, deras ivriga berättelser och alla frågor.

Jag plockar fram bilden av min farmor ur lådan och låter mig inspireras.

 

 

_________________________________________________________________________

 

 

Med denna lilla betraktelse vill jag önska alla mina läsare en skön sommar.
Jag går nu till vila.
Texten ligger också på min hemsida. Där kan ni få information om mina böcker som  lämpar sig väl för sommarens favorithängmatta.

 

PS. Någon tipsade mig om en underbar film i ämnet. Ha det så trevligt!

 

2 kommentarer

  1. Lite sent för en kommentar kanske, men nog är det väl ändå märkvärdigt! Just i dag på morgonen, mer än ett år sen inlägget skrevs, måste mamma Gerdas efterlämnade fotosamling tittas till. Fastnar förstås i bilderna, minns och saknar! Men, tid går fort och annat väntar.Tittar vidare i morgon. Så, dyker dom upp mitt i samlingen, tanterna! Fint inramade och glasade med mormor Anna till vänster och Wera i mitten. Den söta lilla tanten till höger minns jag inte namnet på. Men, minns att de åkt ända från Amerika för att hälsa på i Östervåla! Vid datorn några timmar senare, dyker fotot upp igen…Tack kusin Ann!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>