Sverker Olofsson – ÖPPNA DIN SOPTUNNA!

Jag har just laddat upp för ett krig mellan min mobiltelefon och CDON, som allierat sig med Sony Ericsson.
Å ena sidan blir det inte lätt.
Å andra sidan lär jag och min mobil inte ge mig.

Jag längtar tillbaka till det liv jag levde innan mobilens och datorns intrång i min vardag. För det var enklare då. Jag hämtade mjölk i bruna glasflaskor i affären. Jag gungade i hammocken och tänkte på ingenting medan jag betraktade humlans smaskande i ringblomman. Jag behövde inte tänka på att välja rätt abonnemang eller det billigaste elbolaget eller rätt fetthalt på filen. Livet flöt på utan andra problem än att skaffa sig en lämplig utbildning och rätt livspartner.
Det är annorlunda nu …

Det som händer idag, det kunde inte hända när våra samhällen var mindre och mer personliga, då vi talade i telefonen eller mötte varann på gatan. Förr, för 20-30 år sedan och ännu längre bakåt i tiden, fanns en rak och öppen kommunikation mellan människorna i mitt liv.
Det är inte så längre.

Om jag betalat pengar för en pryl, oavsett om det är en hårtork eller ett cykellås eller en roddbåt eller en resväska eller en Ferrari, så vill jag att den ska fungera. Inte bara när produkten själv behagar, utan också när användaren av produkten ifråga, har lust.
Det håller de inte med om, CDON och deras illvilliga kumpan, Sony Ericsson. Och jag är förbannad … För jag behandlas inte med respekt.
Det skulle inte kunna hända, på 60-70-80-talet. För då kunde man inte gömma sig och vara anonym bakom datoriserade kommunikationssystem.
Jag saknar den personliga kontakten.
Och respekten.

Min sprillans nya Sony Ericsson XPERIA Mini Pro lever ett eget liv.  Den funkar när den har lust. Vilket är oftast. Men inte alltid.
Den är rent opålitlig. Precis som CDON.
Och Sony Ericsson.

En kund har alltid rätt. Nu – som förr i världen.
Somliga har ännu inte lärt sig det.
Somliga borde slänga sig i väggen.

Jag har skickat in min telefon på reparation. Två gånger. Inom loppet av några få veckor. Och jag gjorde det inte för att det var nöjsamt. Varken första eller andra gången. För det har varit ett elände, ett oerhört tröttsamt krångel.
Jag skulle gärna ha sluppit allt det praktiska tjafset och snurret med att uppdatera bilder och misslyckas med att spara mina femhundrafyrtiofem kontakter och det ena med det tredje.
Trots detta har de mage att skicka tillbaka samma telefon enbart av den anledningen att de inte kan hitta något fel på den.
Sopprötter.

De livegna anställda på kundtjänst är programmerat trevliga och halvt tillmötesgående då de pysslar med sitt anonyma mailande. De uppför sig som de blivit tillsagda och de äger inte modet att fatta beslut som för en normalt tänkande femtiotals-människa är fullständigt självklara. De tillåts inte att vara rädda om människor. Än mindre att vara generösa.
Deras svar på min förtvivlan, mestadels i form av färdigformulerade internet-länkar, liknar ett inlärt mantra. Där skrivs långa rader av betydelselösa formuleringar med en innebörd av lika med noll.
Och tro inte att man kan få ett snack med en levande varelse i en eventuellt fungerande telefon …
I den nya världen talar man inte längre med varandra. Och de i kölvattnet efterföljande missförstånden, står därför som spön i backen.

Redan första gången jag skickade in mobilen för reparation kom den tillbaka, lika eländig som den alltid varit.
Andra gången var det ännu värre. Då kom den tillbaka med än fler fel och med ett fotoalbum fyllt av bilder på telefonsladdar och datorer och skrivbord och tapeter och kaffekoppar och små konstiga instrument. Allt för att bevisa att det minsann visst går att ta foton med telefoneländet.
Javisst! Det går jättebra! Kruxet är bara att varannan, var tredje gång jag klickar på kameran för att ta en bild så hänger sig hela telefonen och stänger sedan av sig själv. Plus att det är lite annat smått och gott som förändras och flyttar omkring på displayen utan att jag ens nuddar vid den.  Detta fenomen har bevittnats av otaliga i min närhet.
Men man väljer att inte tro på mig.

Garantin gäller helt enkelt inte när det är ett fel som inte går att mäta med deras apparater eller hjärnor. Men det berättar man inte i kontraktet.
Min telefon fungerar inte som den ska.
Deras hjärnor fungerar ännu sämre.

Egenskapen empati – de vågar inte visa att de har någon, om de har någon.
Förnuftet har de gömt i en omsorgsfullt försluten liten ask.
Respekt … jag tror inte att de ens känner till begreppet.
Förmåga att kommunicera … en svart rullgardin från himlen rakt ner i avgrunden.
Och deras apparater och mätinstrument – ja, dem hittar jag, helt otippat, inte ord för att beskriva. Prylarna verkar programmerade att vägra felsökning och blunda för allt utom sådant som höjer företagens styrelsers bankkonton med tillhörande avfallsskärmar.

Jag vill ha en fungerande telefon.  Med fungerande tillbehör. Och jag tänker fortsätta med mitt korståg så länge jag orkar och lever.
Hjälp mig gärna. För jag vet fler som upplevt samma sak.

Det kallas vanmakt, det jag just nu känner. Och jag vill inte ha än mer insikt i hur det är att stå öga mot öga med dumdristighet och girighet och mänsklig omänsklighet.
Det får vara nog nu.

Sverker Olofsson – ÖPPNA DIN SOPTUNNA!

 

 

1 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *