Jag bloggade häromdagen om det fenomen som under självaste melodifestival-veckan och trots det fokus som låg på densamma, lyckades med konststycket att spränga nätet, med 200.000 delningar och 800.000 unika besökare, på en vecka.
Den internetsida som stod för sprängningen var ”33 anledningar”. 33 starka, berörande bilder med tillhörande texter som beskriver det fasansfulla som drabbar mänsklighetens kvinnor, men också med tydlighet tar ställning för mannens rätt och ett jämlikt samhälle. Att den kvinna som skapat sidan råkar vara min dotter gör det förstås än mer rörande för mig personligen. Men det är inte på grund av det personliga engagemanget som jag just nu är både skakad och förfärad …
Den bloggtext som jag skrev på Västerbottens Folkblad, den om “33 anledningar” försvann plötsligt från min blogg på WordPress och en arla morgon stod jag öga mot öga med en blogg där min senast publicerade post, den om feminism, var försvunnen.
Min reaktion var ilsken och omedelbar. Och jag ondgjorde mig i mitt innersta över de mörka krafter som relativt fritt härjar i vårt samhälle. Krafter som är så starka att de har makten att radera skrivna ord. Ord som för dem är obekväma och oönskade.
Bloggtexten som gick upp i rök innehöll inga starka eller känsliga bilder. Den innehöll endast en länk till nämnda sida, samt berättelsen om en ung kvinna som efter att ha fött sitt första barn börjar fundera över den stora mängden gruppvåldtäkter, över jargongen hos unga pojkar som dagligen och stundligen kränker sina jämnåriga flickkompisar, över hur anorektiker värvas till modeller, hur kvinnors mänskliga rättigheter ständigt kränks, hur domstolar lättvindigt friar våldtäktsmän, hur kvinnor i somliga länder straffas för att de blivit våldtagna, hur unga flickor fostras att banta, hålla formen och dagligen och stundligen framstå som attraktiva, hur utseendet är viktigare än människan. Inuti.
I ett upprört tillstånd och med känslan av att ha blivit bestulen på rätten att vara en fri människa, skrev jag dagen efter en ny bloggtext.
Också den är föremål för misstankar.
Om man går in på min blogg här på folkbladet.nu, via facebook och twitter, blir man varnad för att sidan kan vara skräppost och man måste, för att komma åt texten, göra ett aktivt val; Skräppost eller inte skräppost.
Jag har bloggat under cirka ett år. Harmlösa texter, oftast, även om en ganska nyligen publicerad text beskriver den tragiska och i dagarna mycket aktuella vårdsituationen runt en av våra världsstjärnor; “Du bad mig berätta … lilla sångfågel”. En text som också den exploderat på nätet.
Men förutom denna lite känsliga text har min blogg hittills fungerat i lugn och ro, i sakta mak. Ingen har opponerat sig så vidare.
Inte förrän jag skriver om feminism och 33 anledningar därtill.
Jag vill ha mina ord ifred. Jag vill heller inte vara försedd med varningslampa på vare sig Facebook eller Twitter. Hjälp mig gärna att finna de hackers och ord-tjuvar som tog mina ord ifrån mig.
Ge mig därtill 33 anledningar att skrota det fria ordet och avdemokratisera vårt land. Om ni kan. Jag inväntar dem, med spänning. Alla 33. Och jag önskar att det fanns ett enklare sätt att få kontakt med levande människor som gömmer sig bakom Facebooks administrativa betongmurar. För nu sitter jag här, som ett fån, och känner mig mer och mer som en levande skräppost.
Rädda Barnens Ungdomsförbund anordnar en demonstration på Sergels Torg i Stockholm, lördagen den 25 maj kl 15, där man utgår från 33 anledningar och dess budskap.
