Tystnaden borde få en Grammis

10391057_435095406649872_2131434192092204914_n

Det känns som om man skulle behöva ta itu med mediautsläppen, TV-utsläppen, musikutsläppen. Det får vara nog snart. Det börjat bli överfullt av skräp och sopor i mitt huvud, som en följd av stigande grad av tomhet på innehåll i tidigare nämnda utsläpp. Kanske börjar det bli dags att lämna det offentliga rummet och som nyutsprungen självutnämnd eremit ge sig ut i skogsmarkerna?

Det är inte enbart de onödigt många skitprogrammen på TV:n som trasar sönder mig. Det talas om omröstning för Orkesterjournalens Gyllene Skiva, det är Guldbaggar och Grammisar och Kristaller och Melodifestivaler hit och dit och jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är både skrämmande och hopplöst. För jag kan inte ställa en musikant mot en annan. Inte heller en sångare/sångerska, en komposition, en skådespelare, en regissör eller för den delen en Gyllene Skiva mot en annan.
Jag kan inte rösta. Jag vill inte rösta. Jag tycker att det räcker med de utslagningar som finns i det verkliga livet.

Vårt enorma behov av bekräftelse, helst i skenet av ett så överdådigt rampljus som bara är möjligt, är ett samhällsproblem. Det är inte klokt helt enkelt. Måste vi bli så till vanvett älskade av Gud och Jesus och magistern och chefen och Fan och hans moster hela tiden så är det kanske dags att skaffa klippkort till terapeuten?

“Varför måste vi hela tiden synas? Räcker det inte med att bara leva?”, sa min kusin Christina häromveckan. Hon som varken har ett konto på Facebook eller Twitter eller Netflix utan lever sitt liv som en annan gjorde på sjuttio-åttiotalet; Hyfsat basic.

Själv räddar jag mitt offentliga internetskavda skinn genom att understundom ta min tillflykt till skogen, eller till havet här nedanför. Jag försöker gömma min skruttiga kropp, med dess tillhörande förvirrade själ, i tystnaden och mörkret. Jag finner vila i det nästintill ljudlösa svarta men moderniteter, såsom till exempel elektriciteten, gör det hart när omöjligt för mig att existera utan att betraktas.
Jag önskar att man kunde lämna mörkret ifred, för i skuggorna kommer ingen åt mitt uttryck. När det är svart runtomkring mig, då kan jag skratta eller gråta eller bara stå och se tom eller dum ut. Utan att någon ser, utan att någon till varje pris ska analysera varför jag ser ut som jag gör.
I mörkret får jag ha mig för mig själv.

Mörkret kräver inget av mig och tystnaden bannar mig inte. Men det civiliserade samhällets femtioperiodiskt surrande gatlyktor tvingar mig att vara i blickfånget, uppmärksammad intill tröttsamhet. Gatlyktan exponerar mig. Den vill att jag är alert och vaken och ständigt existerande, den tvingar fram tydliga konturer av en person som periodvis inget hellre önskar än att fly undan. Och den vill att jag ska gå att identifiera, den vill att jag har ett namn, ett personnummer, ett yrke, ett pensionssparande …

Idag måste man leta med ljus och lykta för att hitta ett naturligt mörker. Gatlyktorna förföljer mig, de står i givakt längs hela förbannade gatan ända ut på piren. Och i skogen har man satt upp ett elljusspår! Vart har de egentligen tänkt sig att jag ska ta vägen? Måste man dö för att få lugn och ro och kunna njuta av stjärnhimlen? Jag tycker det vore ball att få finnas till ännu en liten tid. ”Dö ung, men så sent som möjligt”, som poeten Lars Nordlander uttrycker det.*

Ibland behöver jag total vila. Ibland orkar jag inte vara någon, bara det som var jag, innan jag blev jag. Mörkret omsluter mig, varsamt, utan att synas och den tillåter mig att vara ingen. En o-människa. Bara en massa osorterade och omkringvimsande atomer och molekyler. Utan form. Utan intellekt.
Jag tycker det är jobbigt att ha en form. Jag tycker att det är besvärligt att ha ett intellekt. Jag skulle vilja kunna stänga av mig, bara för en stund.
Snälla Tekniska Kontoret i min kommun; släck de femtioperiodiskt surrande gatlyktorna, och ge på det lilla viset min kropp och själ en liten välgörande paus.

Mörkret är nog bäst. Jag röstar på det.
Och tystnaden borde få en Grammis.

 

 

 

*
De som missade Tom Alandhs synnerligen underbara film om konstnären och poeten Lars Nordlander; ”Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv”, kan se den på SVTPlay.

Texten ovan ligger också på min hemsida.

 

.

4 kommentarer

  1. Min onkel Gösta som var filrmgissör och filmprofessor sa efter att som 91-åring ha presenterat sin sista film (han var under en tid världens äldsta verksamma filmregissör) att tystnaden är den viktigaste ljudeffekten. Har alltid tyckt att det var väldigt klokt

  2. Tystnad talar, förtydligar, fördjupar. Förstärker toner, ord, meningar. Exempel:

    Poesins Prototyp

    Tyst
    i en allt betvingande gest
    slungar känslan sin väldiga näve
    ut
    pekar med manande fingertopp på

    Omkring tiggarn från Luossa

    ”Detta, mina vänner, är Poesins Prototyp
    synlig för lyssnande
    de
    som hör månstråles tassande
    på mjuka mossan i mörkan skog
    de
    ser den Där
    på tidlöshetens berg av Ljus

    ovan tiden tomma trasmoln.”

    © s-e forslin

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *