FN:s jultomte

Imorgon (10 dec) kommer FN:s avtal ”Global compact for safe, orderly and regular migration” att skrivas under på ett toppmöte i Marrakech, Marocko, men kritiken mot detta migrationsavtal växer. Enl Göteborgs-Posten säger Krister Thelin, statssekreterare under Bildt-regeringen och domare i krigsförbrytartribunalen i Haag, nu att Sverige bör avstå att skriva under avtalet så länge vi har en expeditionsregering. Det enda partiet som sagt nej till avtalet är SD.

Nu meddelar allt fler länder att man inte tänker skriva under avtalet, t ex USA, Österrike, Australien, Bulgarien, Kroatien, Tjeckien, Ungern, Italien, Israel, Polen, Slovakien och Schweiz. I en rad andra länder, t ex Danmark, Estland och Finland har migrationspakten mött hård kritik där länderna antingen står och väger i frågan eller försöker förhandla en s k ”opt-out”-möjlighet.

I ramverket fastställs en gemensam vision och vägledande principer för samarbetet som består av 23 mål. Avtalet kommer inte att vara bindande, men som konstaterades i Sveriges radio (14/7):

-Målen är vida och ger utrymme för tolkningar och sannolikt väger målen olika tungt i de 192 medlemsländerna.

Ramverket är varken en överenskommelse, ett avtal eller en konvention. Det är endast ett icke rättsligt bindande ramverk. Om det nu inte ska vara bindande frågar sig vän av ordning varför det ska skrivas under och varför vår övergångsregering, som har ett begränsat mandat, hastar att skriva under det. Det finns dock punkter i dokumentet som förpliktigar stater att sträva efter att införliva avtalets normer i sina nationella lagstiftningar. I sitt remissvar till FN inför detta ramverk krävde den svenska regeringen att ”förbättra implementeringen” – bl a genom att använda ”internationella verktyg på migrationsområdet för att skapa förpliktelser för stater som skriver under”. Sverige försöker som vanligt vara bäst i klassen även om det innebär att man inte har en majoritet av folket med sig.

Det är både anmärkningsvärt och oacceptabelt att expeditionsministären varken förankrat avtalet i riksdagen eller gjort en konsekvensanalys av det. Den enda information som presenterats har getts på möten i ’slutna sällskap’ bakom stängda dörrar. Den rödgröna regeringen fick en hel del kritik av Riksrevisionen för bristen på konsekvensanalyser under den gångna mandatperioden. Det borde rimligtvis innebära att den tagit till sig och dragit lärdom av den kritiken. Men icke.

En expeditionsministär har ett begränsat mandat, speciellt på det internationella området, och bör därför i detta läge avstå från att skriva under avtalet. Istället bör den genomlysa, analysera och debattera avtalet likt EU-länder som t ex Danmark och Norge verkar göra. Att anta ramverket utan en debatt i riksdagen väcker funderingar för att inte säga misstankar. Formellt antas ramverket i FN:s generalförsamling senare i december. Det brådskar m a o inte att fatta beslut om avtalet. Så varför denna tystnad och brådska? Varför inte låta kommande regering hantera frågan så att vi inte redan under kommande mandatperiod åter drabbas av ’naiva’, handfallna politiker, ogenomtänkta beslut och usel invandringspolitik.

Denna resolution omfattar alla migranter som inte skyddas av flyktingkonventioner: gästarbetare, ekonomiska migranter som söker ett bättre liv liksom det svenska ”skuggsamhället”. Den är fluffigt skriven, vilket lämnar stort utrymme för olika tolkningar. Vad innebär t ex:

”Vi har en skyldighet att respektera, skydda och uppfylla alla migranters mänskliga rättigheter, oavsett migrantstatus”?

Kan detta tvinga Sverige att t ex erbjuda bostad åt papperslösa EU-migranter? Det ordrika och fluffiga avtalet verkar dela ut rättigheter till många som innebär skyldigheter för ännu fler, något ansvarsfulla politiker bör avhålla sig ifrån. Vidare kräver jag som skattebetalare att få veta vilka avtal våra /o/ansvariga politiker skriver under. Det är inte för intet som Sverige kallas FN:s jultomte. Tänk bara på vilka summor vi pytsat in till FN bara för att S-märkta politiker och ’politrucker’ ska få jobba där.

Nu är det inte bara ansvariga politiker som underlåtit att analysera och debattera resolutionen. Inte heller ’mainstream media’ har ägnat den något större intresse. Det är både upprörande och märkligt då det är oklart hur den globala migrationspakten kommer att påverka medier. Särskilt en punkt i avtalet har ifrågasatts – delmål 17, punkt 33 C. Där står att man ska

”stoppa tilldelning av offentlig finansiering eller materiellt stöd till medier som systematiskt främjar intolerans, främlingsfientlighet, rasism eller andra former av diskriminering mot invandrare, med full respekt för mediefriheten.”

Både det norska journalistförbundet och ordföranden för svenska Journalistförbundet, Jonas Nordling, har kommenterat resolutionen och dess skrivningar om att stater inte ska kunna ge ekonomiskt stöd till medier som rapporterar kritiskt om migration. Till SvD Ledare säger Nordling:

-Det öppnar för smakdomstolar och gör i förlängningen att pressfriheten undergrävs.

Alternativa medier’ har däremot diskuterat resolutionen. De har också skrivit om den opolitiska demonstration som anordnats på Mynttorget i Stockholm några gånger den senaste veckan.

De senaste dagarna har FN än en gång visat hur genomkorrumperat det är och ”präglat av patriarkal kultur med etisk blindhet”. SvD avslöjar att:

-FN:s egen metoo-skandal får förödande kritik i en rapport om FN-organet UNAIDS.

Enl SvD (9/12) är rapporten ”rena krutdurken”:

-Hela ledningen för FN-organet UNAIDS blir fullständigt nedsablad av den oberoende expertpanel som upprättades i juli 2018 för att utreda FN:s egen metoo-skandal.

Undrar hur mycket av Sveriges bidrag på 2,6 miljarder som hållit korrupta chefer under armarna och hjälpt dem mörka skandalen. Skandalens offer lär knappast ha fått del av dessa pengar. Fast vad kan man förvänta sig av en organisation som med stöd av svenska regeringen valde in Saudiarabien i FN:s kvinnokommitté? FN gör det mer än lätt för Trump att motivera drastiska nedskärningar av bidragen till FN och dess organisationer.

Så hur ska Isabella Lövin, som i SvD-artikeln säger att ”Förtroendet är förbrukat”, och Margot Wallström m fl kunna försvara att de och regeringen inte skurit ned bidragen till FN? Den rödgröna regeringen är snabb att åberopa FN utan att bry sig om att organisationen är genomkorrumperad samt påverkad och styrd av länder som de rödgröna annars vill isolera, t ex genom att neka vapenköp.

Behöver jag tillägga att jag saknar Inga-Britta Ahlenius?

SveTsarens ‘day of fame’

I nov förra året bjöd Löfven in till toppmöte i Göteborg. Den sortens inbjudan görs normalt bara av EU:s ordförandeländer. Den konventionen bröt Löfven mot och drygt 20 stats – och regeringschefer från EU kom på besök. Som värd för det stora toppmötet kapade Löfven åt sig sin stund i rampljuset och fick en dag med statsmannaglans i den europeiska solen.

-Om vi inte klarar av detta har hela EU ett gigantiskt problem med människor som är rädda för framtiden och som kommer att lockas till extremism, populism och nationalism, sa han till TT inför toppmötet.

Han tvekar aldrig att ge uttryck för sin besatthet av extremism, populism och nationalism.

Mötet la grunden till den s k ”sociala pelaren”. Tillsammans med EU-kommissionens ordförande Juncker försökte Löfven att locka med ett nytt och ambitiöst område tänkt att regleras av EU:s lagstiftning. Detta skulle innebära en EU-gemensam politik för sociala rättigheter och arbetsmarknad. Det är häpnadsväckande att en fackets man som Löfven aktivt försökte medverka till den svenska modellens undergång och till att överföra ytterligare makt till EU.

I Sverige är det som bekant arbetsmarknadens parter som själva styr genom avtal, inte genom lagstiftning. Detta har gynnat både företag och anställda. Det har dessutom gett fackföreningsrörelsen utomordentligt stor makt och mycket inflytande. Att införa denna ”sociala pelare” skulle innebära att Sverige går från kollektivavtal till överstatlig lagstiftning, vilket skulle utgöra ett direkt hot mot den svenska modellen. Hur kunde den f d fackförbundsbasen Löfven flytta makten från den svenska fackföreningsrörelsen till EU?

Många politiker och debattörer kritiserade förslaget då det kan hota den svenska modellen med fria förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Löfven uttalade sig hånfullt om dessa kritiker och kallade deras varningar för ”en skröna som passar dem som egentligen inte vill prata om sociala villkor”. Det vittnar nog mest om att han tagit del men ej förstått vad denna ”sociala pelare” skulle resultera i.

Faran med inkompetens och bristande insikt hos politiker ska inte underskattas. Den f d fackföreningsbasen Löfven om någon borde ha insett att detta skulle innebära slutet för den svenska arbetsmarknadsmodellen, en utveckling där EU-lagstiftning påverkar innehållet i svenska kollektivavtal och där EU-domstolen får tolkningsrätt i arbetsmarknadsfrågor.

-Statsministern har varit aningslös, säger Fredrick Federley, EU-parlamentariker (C).

En sådan naiv och aningslös statsminister kan landet inte ha. Låt oss hoppas att han inte får en ny mandatperiod präglad av naivitet, aningslöshet och inkompetens!

I sitt årliga tal i EU-parlamentet i september tydliggjorde Juncker målet med den ’icke bindande’ ”sociala pelaren”:

-Låt oss omsätta föresatserna från toppmötet i Göteborg till bindande lagstiftning.

Sedan dess har det tagits ytterligare ett konkret steg i den riktningen. I förra veckan röstade EU-parlamentet igenom arbetsvillkorsdirektivet. Om det blir en bindande lag inom EU, innebär det slutet för Sveriges arbetsmarknadsmodell. Svenska EU-parlamentariker, inklusive socialdemokrater, röstade emot förslaget men direktivet antogs med bred majoritet.

-Det är ironiskt att det blev en socialdemokratisk statsminister och socialdemokraterna som begravde den svenska modellen, sa Jasenko Selimovic, EU-parlamentariker (L) i en presskommentar.

Såssarnas initiativ till den sociala pelaren tog dock en annan vändning än partiet avsåg under Löfvens stund i rampljuset fjol. Nu råder bred enighet om att svenska arbetsmarknadsmodellen måste försvaras mot överstatlig lagstiftning och klåfingrighet. Förra veckan blev Löfven överkörd av samtliga partier i riksdagen inkl sitt eget parti.

Det ska bli mycket intressant att se hur han och hans partikamrater ska klara av att förklara för de EU-stater som vill införa den ”sociala pelaren” att initiativtagaren och den svenska riksdagen nu beslutat att säga nej till den.

Sve-Tsarens ’day of fame’ hotar sålunda att sluta i ’days of shame’.

Lööftunt

 Annie Lööf gillade inte att Kristersson och Busch Thor motsatte sig att hon skulle få ett sonderingsuppdrag av talmannen eftersom de ansåg att alla möjligheter redan var uttömda efter två sonderingsrundor. Lööf däremot ansåg att Kristersson inte ordentligt uttömt alla möjligheter att få till en ny regering. Därför tjatade hon sig som ett barn till att få sondera förutsättningarna för en regering. Då hon själv tillsammans med Björklund utgjort det största hindret för en ny regering, kände man sig nog tvingad att låta henne försöka. Dessutom krävde Stefan Löfven att hon skulle få sonderingsuppdraget. Det kanske fick henne att hoppas att hon skulle lyckas och kanske t o m få en statsministerpost.

Men ”Framåt” gick det inte för Lööf under hennes vecka av samtal. Det är märkligt att två mindre partier (C och L) håller svensk politik som gisslan p g a sitt behov av samtalsterapi och egensinnig ’kan själv’-mentalitet. Det som stått fullt klart för de flesta andra av oss ända sedan 9 september tycks nu i alla fall äntligen ha gått upp för henne. Ingen utom möjligen hon själv och Björklund trodde att hon skulle lyckas sy ihop ett regeringsförslag med samarbete över blockgränsen. Hon fick ändå chansen att bevisa att också hon misslyckats med sitt uppdrag och med att få stöd för att själv bli statsminister. Det måste ha varit tungt och pinsamt för den självgoda Lööf att erkänna sitt misslyckande och att tvingas inse den verklighet alla vi andra redan insett.

Björklund har på sistone f ö utsatts för press från sitt eget parti. I Aktuellt i tisdags sade han att partirådet får bestämma och att de som en sista åtgärd kanske får acceptera den M-KD-regering de hittills röstat mot. Minsann! Enligt källor till Expressen driver dock Björklund internt linjen att partiet ska gå ur Alliansen för att söka samarbete med S. Källorna rapporter även att Björklund börjat dela ut ministerposter i partiet för att få stöd för sin linje. Klart är att han under alla sina år som partiledare inte lyckats lyfta partiet. Det torde innebära att hans dagar som partiledare kan vara räknade. Att i det läget säkra en ministerpost i en S-regering skulle antagligen kunna förhindra att han avsätts som partiledare de närmaste åren.

Lööfs budskap är nu att M och S blockerar regeringsbildningen, då de bara vill rösta ja till sig själva som statsministrar. Vilken blixt från klar himmel! Trots att C aktivt fällt Löfven och röstat mot sin egen statsministerkandidat Kristersson har hon mage att hävda att:

– Blockeringen finns inte hos C och L.

Alltid någon annans fel och ansvar, inte minst folkets, som röstat fram fel valresultat. Att hennes egna och Björklunds låsningar har förvärrat regeringskrisen ytterligare har tydligen inte föresvävat henne. Inte heller att hennes sondering inneburit ännu mer meningslöst slöseri med tid. Lööf säger kategoriskt nej till de regeringsförslag som är tänkbara och ja till regeringsförslag som är otänkbara och som ingen annan vill ha. Hur tänker hon egentligen?

Både Lööf och Björklund kunde tack vare SD:s aktiva stöd fälla Löfven och regeringen. Hur rimmar denna inkonsekvens med hennes höga moral och värderingar? Varför är det OK att ta SD:s stöd att rösta bort Löfven men vägra att ta hjälp av SD:s aktiva eller passiva stöd för att rösta för en alliansregering med Kristersson som statsminister? Hur förklarar hon och Björklund för oss väljare att det är viktigare att isolera SD än att driva igenom sin egen politik? Hur förtroendeingivande är det med politiskt ansvariga som vägrar genomföra den politik de gått till val på? Räcker det inte med att Alliansen förra mandatperioden genom DÖ helt i onödan gav bort makten till de rödgröna enbart för att utestänga SD från makten? Lärde de sig inget av det misstaget?

-Jag vill helst se en alliansregering med stöd över blockgränsen och med Kristersson som statsminister.

Vilket trams! Varför röstade Lööf och Björklund då ned sin allianskamrat Kristersson och möjligheten att genomföra en borgerlig politik? Varför föredrar de en socialistisk regering och politik som tar stöd av Vänsterpartiet med sina kommunistiska rötter? Lööf och Björklund underkänner helt enkelt valresultatet som gav SD 17,5% av rösterna. De borde fundera på hur deras eget agerande har bidragit till att SD nu växt i flera val, men konsekvensanalys verkar inte vara Lööfs och Björklunds styrka. Inte heller förmågan att se sina egna låsningar och begränsningar.

SD pekade tidigt på flera av dagens växande problem, men 7-klövern vägrade debattera dessa av rädsla för att det skulle ’gynna mörka krafter i samhället”, d v s SD. I åratal har 7-klövern vägrat att ta upp problem och frågor som skulle kunna gynna SD. Det stora problemet för 7-klövern har emellertid varit att också verklighetens folk sett och drabbats av de växande problemen. SD blev därmed partiet för allt fler väljare som inte längre tror på maktelitens ’sverigebild’.

Politik handlar dock inte längre om vad man planerar att genomföra utan vem man vill göra det med. Eller rättare sagt – vem man inte vill göra det med. Dessutom har känslor och moraliska överväganden tagit kommando över ansvar och förnuft. Björklund har t ex gjort klart att det är löftet till hans söner som styr hans ställningstagande, fast nu tycks även L:s partiråd vilja vara med och styra. Lööf styrs av ett uppblåst ego, moraliskt högmod och makthunger. Hennes fokus är att bygga sitt varumärke med Thatcher och Macron som förebilder. Om Lööf och Björklund istället hade prioriterat landet bästa, hade de inte låst upp sig så hårt med motstridiga, ogenomförbara löften utan accepterat valresultatet, sett till att bilda en borgerlig regering och genomfört sin borgerliga politik med eller utan aktivt stöd av SD.

Årets julklapp lär bli begagnat. Lööf och Björklund borde kanske önska sig ett bättre begagnat folk, eftersom de inte godkänner det valresultat verklighetens folk röstat fram.

‘Annieansen’ still going wrong

Hade ca 14% av väljarna röstat på ’Annieansen’, d v s C och L, om Lööf och Björklund innan valet klart och tydligt informerat väljarna om att det viktigaste för dem är att stänga ute SD? Idag är det glasklart att C och L prioriterar isoleringen av SD framför att välja Kristersson till statsminister och att genomföra den borgerliga allianspolitik de gick till val på.

Innan valet lovade C och L att rösta bort Löfven, att deras mål var en alliansregering med Kristersson som statsminister och att SD inte skulle ges något inflytande. Det första de gjorde var att med SD:s hjälp och inflytande rösta bort Löfven. Egennytta, hyckleri och dubbelmoral! Sedan har de mage att kräva att Löfven och S ska stödja en alliansregering med Kristersson som statsminister, d v s stödja den allians som fällde honom. Verklighetsfrånvänt och enfaldigt!

Löfven har varit mycket tydlig med att han i egenskap av ledare för det största partiet (som trots sin identitetspolitik fick det sämsta valresultatet sedan 1911) ska bilda regering och vara statsminister – med eller utan SD:s stöd. S är ett maktparti och till skillnad från Alliansen avstår de inte från makten och politiken av rädsla för SD:s ev inflytande. (F ö kan såssarna gott få regera ihjäl sig under kommande mandatperiod och ta hand om de problem de skapat/förvärrat genom sin inkompetens och sitt svaga ledarskap).

Så hur tänker ’Annieansen’? Varför röstade de bort Löfven? Varför var det OK att rösta bort honom med hjälp av SD:s aktiva stöd men helt omöjligt att rösta för Kristersson som statsminister med SD:s hjälp? Och hur förklarar ’Annieansen’ att den prioriterar strategi och spelteori framför sakpolitik och landets skriande behov av borgerlig politik?

’Annieansen’ håller ihärdigt fast vid att Alliansen som helhet ska regera ihop. Därför vill de nu testa en regering med Alliansen och Mp. Till vilken nytta? Den konstellationen skulle inte få egen majoritet i riksdagen och är därmed dömd till undergång redan på förhand, om inte S stöder den. Det har Löfven som bekant sagt blankt nej till. Björklund påpekar visserligen att Alliansen och Mp nu styr tillsammans i Stockholm. Han undviker att samtidigt påpeka att där har den konstellationen egen majoritet och är därmed oberoende av om andra partier stöder deras politik eller inte.

Enl uppgift har liberalernas partisekreterare, Maria Arnholm, på sistone rest runt i L-distrikten för att söka stöd för att partiet ska kunna gå in i en regering med Socialdemokraterna. I partiets riksdagsgrupp finns dock ett betydande motstånd mot det. Innebär det att tamburmajoren håller på att falla i farstun för Löfvens ev lockrop? Man ska inte underskatta maktens drivkrafter. Att desertera till en S-ledd regering skulle trots L:s svaga valresultat kanske kunna rädda en kortvarig ministerpost åt majoren. Att gå emot sina medlemmars och väljares önskemål ger dock ingen varaktig seger. Är det förresten anständigt av en f d major att prioritera jaget före laget och överge sin armé utan ledaré?

I Expressen -TV i fredags konfronterades Björklund med Demoskops novembermätning. Den visar att L rasar och SD rusar i opinionen. Björklund svarade då:

-Vad mätningarna säger nu är inte så centralt.

Även om det är långt till nästa val (såvida inte ett extraval inträffar inom några månader) är det en märklig inställning av ledaren till ett liberalt parti. Men det är i linje med hans intention att rösta nej till Kristersson som statsminister – trots att han säger sig vilja ha en alliansregering med Kristersson som statsminister och trots att en majoritet av väljarna vill ha en borgerlig regering istället för en socialistisk. Undra på att Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni lämnade partiet! Deras uttåg lär snart följas av många andra mot bakgrund av partiets nuvarande brist på borgerlig politik och en stark och demokratisk ledare.

Idag publicerar SvD/Sifo en mätning som borde kyla ner Björklund. Den visar att varannan L-väljare är emot hans linje att på onsdag rösta nej till Kristersson som statsminister. SvD rapporterar att endast 18% av L:s väljare stödjer partiets avsikt att rösta emot en moderatledd regering med Kristersson  som statsminister. Har Björklund samma inställning till de åsikter som hans medlemmar framför i dagens SvD/Sifomätning som han hade till de åsikter som väljarna i Demoskopmätningen framförde, kommer han utan att tveka att sätta sig över också sina medlemmars vilja att han ska rösta ja till Kristersson på onsdag. Är kanske hans löfte till sönerna viktigare för honom att hålla än löftet till väljarna att genomföra den borgerliga politik han gått till val på?

Om ’Annieansen’ på onsdag väljer att inte ta chansen att rösta för Kristersson blir det i så fall andra gången Alliansen, nu i form av ’Annieansen’, istället väljer att aktivt, eller passivt, hjälpa fram en vänsterorienterad regering. Enligt Nyheter idag (8/11) ”uppger ’tunga’ källor inom L till Expressen att Björklund alltmer lutar åt att vilja byta block till de rödgröna. Nu inväntar han Lööfs besked så att de kan gå över tillsammans”.

Löfven torde vara måttligt intresserad av Björklund eftersom de få mandat L har att erbjuda gör varken till eller ifrån för en rödgrön regering. Men om det är villkoret för att få över Lööf, kommer han att ta med Björklund på köpet. Det innebär knappast Framåt för Lööf. Därför misstänker jag att hon har andra mål i kikaren. Oavsett vad L nu, kommer det att bli mycket svårt att försvara t o m för en duktig retoriker som Björklund.

Vad landet skyndsamt behöver är politiker och ledare som agerar med övertygelse och ansvar, som står stadigt med båda fötterna på jorden och som inte tappar huvudet och seglar iväg upp i det blå. Vi måste kunna kräva att den som gör anspråk på regeringsmakten ska klara av att styra landet och att hantera det resultat som väljarna röstat fram. Verklighetsfrånvända drömmerier, megalomani, egennytta, trams och ’schvammel’ har vi haft mer än nog av nu.

Mästermanipulatören Lööf

Annie Lööf är ute på en egotripp och gottar sig åt journalisternas uppmärksamhet. Först fällde hon tillsammans med Alliansen och med SD:s benägna bistånd Stefan Löfven och hans regering. Sedan föreslog hon att Löfven skulle stödja en alliansregering med Kristersson som statsminister. Vilket verklighetsfrånvänt trams! Nästa ogenomtänkta förslag var att S och M skulle bilda regering. Också det stupade på sin orimlighet då inget av partierna gick med på det. Lööf har också ’frågat chans’ på Mp, men de har sagt nej till att samarbeta med Alliansen. Varje vettig person inser idag att inget av de traditionella ”blocken” har några som helst förutsättningar att kunna bilda regering utan SD:s stöd. Ändå försöker Lööf med div krystade krumbukter och floskler förklara sitt ställningstagande.  Så hur ser Lööfs ’masterplan’ ut i den mån hon har någon?

Populisten Lööf är allt annat än blygsam. Hon rider belåtet på sina höga moraliska hästar, missar aldrig en chans att lyfta fram sig själv och försöker framstå som den naturliga ledaren trots sin vägran att acceptera normala krav på logik och konsekvens. Som ett led i sin politiska strategi har hon nu också börjat tala om att hon i teorin skulle kunna bli nästa statsminister (OK, we don’t agree on that). Kanske försöker hon få tiden att gå i hopp om att trötta ut både Kristersson och Löfven för att de till slut ska köpa idén att det bästa för landet är Lööf som statsminister. (Personligen börjar jag luta åt  att den rödgröna regeringen borde få fortsätta att regera. Att ta över allt elände deras inkompetens och vanskötsel ställt till med är ett politiskt självmordsuppdrag för en ny regering).

C är förvisso ett maktparti, men det är utmanande mot väljarna och rätt magstarkt av ledaren för ett parti som endast fick 8,6 % i valet att ens i teorin prata om att bli statsminister. Att hoppas på att Löfven med sina 28% skulle avstå från statsministerposten till förmån för den konstellation som röstade bort honom efter valet är tramsigt. Hur kan Lööf med trovärdigheten i behåll ens föreslå detta? Det krävs mod, ledarskap, bredd, mognad och pragmatism för att styra landet, inte dagdrömmar, utopier och låsningar. Dessutom måste en politisk ledare kunna se och hantera målkonflikter. Det kan inte Lööf. Likt en robotgräsklippare tuggar hon på tills hon stöter på verkligheten. Då vänder hon bara med ett leende och går åt ett annat håll.

Mästermanipulatören Lööf är både faktaresistent och inkonsekvent och har nu försatt sig själv i en svår situation; hur hon än väljer måste hon bryta löften. Väljarna och demokratin liksom landet struntar hon i under sin jakt på makt till varje pris. Likaså bortser hon ifrån att över 90% av väljarna inte röstade på C. En plats i solen och på heta stolen är hennes primära mål och ”Framåt” är hennes valspråk. Uppåt hade kanske passat bättre.

Inför valet försäkrade både Lööf och Björklund att en borgerlig regering, helst med hela Alliansen, och med Kristersson som statsminister var målet. Ett annat löfte till väljarna var att se till att SD aldrig får något att säga till om. Det är naivt på gränsen till enfaldigt att avge ett sådant löfte; SD:s opinionssiffror innan valet pekade på att de skulle bli större än M. Så blev inte fallet, men SD blev med 17,9% landets tredje största parti och betydligt större än C och L tillsammans. Det är absurt att inte ens kunna samtala med SD för att ta reda på i vilka sakfrågor man har en samsyn och kan samverka för att få igenom den borgerliga politik Sverige så väl behöver.

När jag som väljare röstar på ett parti och en politik som är bra för landet, tar jag för givet att partiet ifråga ska göra allt för att ta makten och förverkliga den politik det gått till val på. Därför är det svårt att förstå varför C och L genom sitt kontaktförbud med SD hindrar Kristersson från att förankra en borgerlig regering i riksdagen. De ’fyras gäng’ har upprepade gånger innan valet hävdat att de står varandra närmare nu än under Alliansregeringens år. Rent sakpolitiskt står också SD idag närmare allianspartierna än tidigare, men kontaktförbudet väger tyngre än demokratin, respekten för över 1,1 miljoner väljare och landets behov av en borgerlig politik. Tyvärr domineras de politiska samtalen i dagens Sverige istället av 7-klöverns interna tävlan om vem som avskyr SD mest. Praktiskt taget alla politiska diskussioner handlar om hur SD ska förhindras från politiskt inflytande istället för hur man ska genomföra nödvändiga reformer och få landet på fötter efter den rödgröna regeringens stora inkompetens och misslyckade politik.

Så ska C och L svika de borgerliga väljarna genom att rösta fram en rödgrön regering som stöds av V, d v s en liknande regering som den de fällde efter valet? Eller ska de acceptera att aktivt eller passivt stödja en M-regering för att ge landet en borgerlig regering? Det är dags för Lööf och Björklund att sluta drömma, att stiga ner från sina höga moraliska hästar och bekänna färg. Om C och L väljer att rösta ner en alliansbudget som stöds av SD innebär det dödsstöten mot Alliansen, som redan nu visar många svaghetstecken. Dessutom kan ett sådant svek och väljarförakt slå tillbaka mot C och L i ett kommande /extra/val.

Nu krävs handfast och konkret handling för att gå från låsning till lösning. Det enda som kan sätta stopp för den utdragna politiska farsen med fria fantasier och önsketänkande är att talmannen nu presenterar skarpa förslag på statsminister till riksdagen. Då får vi se om allianspartierna än en gång väljer att avstå regeringsmakten till vänstersidan för att hindra SD från inflytande. Genom att förra mandatperioden införa decemberöverenskommelsen avstod de frivilligt från att genomföra sin egen politik och gav därmed bort makten till den rödgröna regeringen. Oförlåtligt! Hur de än gör denna gång kommer SD som tredje största parti att påverka vem som får bilda regering.

För ett par dagar sedan liknade Carl B Hamilton, nationalekonom, f d liberal riksdagsledamot och ekonomisk talesperson, C och L med åsnan som inte kunde bestämma sig om hon skulle välja hötappen till höger eller hötappen till vänster och därför föll ner död mittemellan av svält. Att dö av svält torde varken Lööf eller Björklund göra, men de borde kanske betänka att den som gapar över mycket mister ofta hela stycket.

 

Follow the money!

Det är inte lätt för oss väljare att hänga med i den pågående politiska cirkusen. Allianspartierna i allmänhet, C och L i synnerhet, vägrar som bekant att ta emot passivt eller aktivt stöd av SD. Så hur kom det sig att de accepterade att SD röstade för den borgerliga talmanskandidaten Norlén, som därmed valdes? Eller att SD hjälpte Alliansen att fälla Löfvén? Hur förklarar C och L denna inkonsekvens? Byter de helt enkelt fot när det passar? Hur trovärdigt är det?

C och L säger tydligt nej till en alliansregering då den inte kan röstas igenom utan SD:s aktiva eller passiva stöd.  Kristersson föreslog då en M-regering eller en M- + KD-regering, men det säger Lööf och Björklund också bestämt nej till. Med sådana vänner behöver man inga fiender.

C och L vill istället samarbeta över blockgränsen fast på sina egna villkor; S ska ingå i ett regeringssamarbete med hela Alliansen utan att få statsministerposten. Den ska Kristersson ha. Löfven har tydligt avvisat detta förslag, men C och L framhärdar. De säger ja till nej och nej till ja och förespråkar regeringsalternativ som är omöjliga att forma. Det hela reduceras till ett skådespel som börjar bli alltmer absurt och verklighetsfrånvänt. Det handlar nu främst om maktspel och förhalningstaktik för att trötta ut motståndaren och vinna tid; den som är minst angelägen om att få till en regering vinner.

Det är nog dags att begrava Alliansen; den mår helt enkelt inte bra. Vidare verkar de fyras gäng ha saknat en gemensam plan för hur de ska ta makten. Utan en sådan plan saknas förutsättningarna för en hållbar alliansregering. Nu behöver man agera utanför boxen för att lösa landets problem. Rent sakpolitiskt skulle en hel del av allianspartiernas politik kunna vinna stöd hos SD, t ex inom migration och integration, bostadsbrist, sjukvård, kriminalpolitik och äldrefrågor. Likaså skulle en alliansbudget kunna få stöd av SD, som vill sänka skatten på arbete, sänka arbetsgivaravgiften och pensionärsskatten, skrota sjuklöneansvaret för småföretagare, höja och bredda Rot och Rut, ta bort sjuklöneansvaret för småföretagare och göra en ordentlig satsning på försvaret. Att SD skulle fälla ett budgetförslag som liknar deras egen politik till förmån för en V-MP-S-budget är inte särskilt troligt.

Lööf och Björklund anser det viktigare att inte prata med Åkesson än att leda landet och genomföra sin politik. Att tala med SD verkar vara ett värre hot mot samhället än utanförskap, hedersvåld och förtryck, antisemitism, dåliga skolresultat, tilltagande otrygghet, gängkriminalitet, urholkad välfärd etc. Varför väljer Alliansen att avstå från att ta makten och genomföra reformer som är bra för Sverige? Beröringsskräck eller motvilja mot SD kan inte vara viktigare än alla sakfrågor.

Att avstå från att få genomslag för sin politik för att SD tycker likadant var kärnan i DÖ, men den tiden är förbi. Hade de borgerliga partierna haft en gemensam plan för att gripa makten, hade förutsättningarna för en alliansregering funnits och sakpolitiken hade bildat den gemensamma kärnan. Nu handlar det mest om strategi, taktik och spelteori. Beröringsskräcken mot SD underminerar demokratin och hotar att lamslå hela partisystemet. Det är oacceptabelt att politiska ställningstaganden ska styras utifrån låsningen kring SD.

En ny regering verkar dröja, men redan 15 nov ska förslag till budget för 2019 läggas fram. Flera röster har i veckan höjts för att M snarast ska lägga fram ett eget budgetförslag. Det skulle kunna vara ett sätt att komma vidare i dagens låsta position. SD har redan sagt att de kan tänka sig att stödja M:s förslag om det överensstämmer med SD:s politik. KD torde också kunna tänka sig att stödja det. C och L har visserligen redan klargjort att de kommer att rösta nej till en M-regering.  Skulle de också välja att aktivt, eller passivt, fälla en M-budget som överensstämmer med den budget  Alliansen gemensamt redan tagit fram, om det budgetförslaget kräver aktivt eller passivt stöd av SD för att gå igenom? Det skulle i praktiken innebära att de aktivt, eller passivt, röstar fram en rödgrön vänsterorienterad budget. Där måste väl ändå gränsen för Lööf och Björklund gå, i alla fall för deras väljare.

Peter Santesson, chef för opinionsinstitutet Demoskop, gick nyligen ut på Facebook och talade om en ”lucka i lagen”. Den innebär att om talman Andreas Norléns tolkning av grundlagen vinner, d v s att han kan låta sonderingarna pågå hur länge som helst utan att lägga fram förslag till riksdagen, blir talmannen enväldig. Santesson påpekade att talmannen m a o kan förhala en regeringsbildning i evigheter utan att riksdag eller regering har några formella möjligheter att agera.

Enl Johan Westerholm /ledarsidorna.se/ finns en vilja att dra ut på tiden då risken för ett extra val under 2019 är stor. Bara tre av partierna har pengar till detta; S med tillgång till LO:s kassa, C med en kassa som är störst i Europa och SD, som fått pengar över i detta val och som dessutom budgeterat för ett extra val. Det innebär att bara tre av åtta partier klarar av ytterligare en valrörelse under mandatperioden utöver den redan planerade valrörelsen inför valet till EU-parlamentet.

-Talmannen försöker nu dels låsa upp blocken men samtidigt förbereder han partierna för ett extraval och då ge de små partierna utan ekonomi en möjlighet att kombinera valrörelserna. Både den till riksdagen och den till EU-parlamentet i likhet med ”supervalåret” 2014. Två valrörelser i en. Det skulle Liberalerna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Moderaterna klara av. Dessa skulle däremot inte klara av två separata. Att ladda om med en valrörelse som kanske börjar i december och slutar i mars för att sedan ladda om på nytt inför EU-valet i maj kommer inte gå för något parti utom socialdemokraterna. Deras partiorganisationer är för små helt enkelt och redan idag baseras valspurterna på att medlemmarna ställer upp på sin fritid och sparade semesterdagar.

Vad vi ser kan mycket väl vara en medveten förhalning i tyst samförstånd mellan de ekonomiskt svaga partierna och talmannen till mitten av februari.

Westerholms antagande verkar ganska rimligt, inte minst mot bakgrund av den förhalning som Lööfs och Björklunds orimliga och inkonsekventa regeringsalternativ innebär och de låsningar som finns inom 7-klövern.

Läs också Westerholms inlägg på ledarsidorna.se!

Prussiluskan och majoren

Valresultatet blev en stor besvikelse för Alliansen då det innebar att allianspartierna fått 1 mandat mindre (143) än de rödgröna (144). Ändå inledde Alliansen mandatperioden med att fälla den rödgröna regeringen. Utan SD:s 62 mandat hade detta inte gått. Så hur tänkte de? Hade de inte ens tänkt tanken att de kunde få färre mandat än de rödgröna? De gick till val på att inte göra sig beroende av passivt eller aktivt stöd av SD. Ändå är deras första insats helt beroende av SD:s stöd, något de inte med ett ljud kommenterat. Hur har de tänkt att få igenom alla sina kommande förslag och budgetar i riksdagen med 1 mandat mindre än motståndarlaget, de rödgröna, och utan SD:s stöd? Löfven hade ju i god tid sagt att han inte skulle stödja en alliansregering och att V skulle stödja dem fanns nog inte på kartan.

Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) har med dårars envishet målat in sig i hörn som det är svårt att komma ur.  De lovar att inte bli stödparti till S och att inte sitta i en regering som är beroende av passivt eller aktivt stöd av SD. Med så kategoriska utfästelser och svåra låsningar förtjänar de att få stanna i sina hörn ett bra tag. Att SD:s röster hjälpte dem att fälla regeringen nämner de inte. Inte heller att det varit helt OK att SD under den gångna mandatperioden röstat för 39% av allianspartiernas förslag i riksdagen.

Kristersson har med en dåres envishet upprepat:

-Vi vill inte samarbeta med SD lokalt, regionalt eller nationellt!

Han har i många år stått i skuggan av Reinfeldt och dennes oförsonliga hat mot SD.  Men nu höjs många moderata röster i protest mot detta oförsonliga SD-hat. Kommunpolitiker, riksdagsledamöter och f d moderata toppolitiker som Bildt och Tobisson har börjat ifrågasätta det rigida förhållningssättet.

Trots dessa nya ifrågasättanden har Kristersson (mot bättre vetande) gjort sitt bästa för att förverkliga Alliansens gemensamma politik, som de fyras gäng gick till val på. Alla allianspartier, främst L och C, har med stor övertygelse, särskilt efter valet, hävdat att de ska bilda regering utan passivt eller aktivt stöd av SD. Det omöjliggör en borgerlig regering. Nu har C och L sina rätta jag: det viktiga för dem är vem som röstar på vem i riksdagen, inte den politik som behöver föras. Hur ska Kristersson kunna bilda regering när t o m C och L säger att de kommer att rösta nej till hans senaste förslag – en moderat minoritetsregering eller en M+KD-regering?

Nu försöker Lööf och Björklund övertyga oss om att Kristersson inte gjort tillräckligt för att pröva alla regeringsalternativ. Både Kristersson och Lööf har samtalat med Löfven, men han har konsekvent sagt nej till att stödja en alliansregering. Ändå anser Lööf att man måste vara ”envis” och att varken Fridolins eller Löfvens nej ska ses som ett nej; S måste få fler chanser att säga ja till att ställa upp för en alliansregering. Alternativt kan Mp erbjudas att rycka in som stödparti/nödparti åt en alliansregering. Det är bisarrt mot bakgrund av att Lööf hösten 2013 på Twitter som svar på Löfvens inviter om samarbete efter valet 2014 kaxigt deklarerade:

-Det finns tre saker som jag tycker riktigt illa om: 1) socialism 2) arrogans 3) män som inte förstår ett nej.

C och L har mer el mindre förbrukat sitt förtroende då de tydligt visat att politiskt maktspel och taktiserande är viktigare för dem än att få igenom sin politik och måna om landets bästa. Jag misstänker att en mycket tuff och välförtjänt svekdebatt nu väntar dem: de har både omöjliggjort en borgerlig regering och att få igenom en borgerlig politik för landets bästa. Borgerligheten har inte gett dem mandat att göra så. Är det kanske så att Lööf i hopp om att betraktas som moraliskt överlägsen och ideologiskt renlärig föredrar att sitta kvar på läktaren istället för att ta ansvar för landet? Men hur moraliskt och ideologiskt renlärigt är det att släppa fram en S-regering stöttad av f d kommunister?

Att varken S eller SD kravlöst tänkt släppa fram en bred alliansregering var känt långt innan talmansrundorna började, men ’the political show must go on’ (skon måste gå på i Lööfs fall såvida hon inte äter upp den). Kristersson ’did what a man has to do’ och undvek därmed att vara den som krossade Alliansen, men C och L tvekade inte att sätta spiken i kistan.

Alliansen var medlet, regeringsmakten var målet, men det verkar inte gälla längre. C och L ställer nu så många krav och villkor att inte ens de själva kan få ihop ekvationen. Att kräva att Kristersson ska väljas till statsminister samtidigt som Löfven ska stödja detta är ett förslag ovärdigt ’vuxna politiker’.

Trots Allianspartiernas ihärdiga försök att övertyga ’marknaden’ om att Alliansens kemi och stämning, politik och varumärke är mycket bra, har fasaden under det senaste året krackelerat, inte minst under sommaren. Främst är det solisten ’Annie get your gun’ som skjutit från höften, t ex när C som enda borgerliga parti förra sommaren drog tillbaka misstroendeförklaringen mot Peter Hultqvist, försvarsminister (S) efter att Transportstyrelsens IT-haveri sent omsider avslöjats. När hon i somras (också som enda borgerliga parti) röstade ja till den lagvidriga ’gymnasielagen’ och därmed stöttade de rödgröna fick det mig att tänka på Svarta Änkan, spindeln som dödar med sitt gift. Med sådana vänner behöver man inga fiender. Hur hon landar efter att ha satt spiken i Alliansens kista återstår att se men hon tillhör ju numera Bilderberggruppen, så hennes framtid lär vara tryggad. Dessutom är hon jurist, vilket hon ofta påpekar. Dock utan erfarenhet från yrket skulle jag gissa.

Björklund verkar ofta ta rygg på Lööf trots att han verkar full av eget självförtroende och ofta pekar med hela handen. Hans ställning i partiet har blivit allt svagare eftersom han under sina 11 år som partiledare inte lyckats lyfta partiet. Hans enda chans att få vara kvar som partiledare sägs vara att han blir minister nu. Det verkar inte så troligt. I Almedalen i juli talade han dock som ende partiledare om EU. Misstänker att han inte så lätt ger upp en plats på stolen eller i solen. En ’reträttpost’ som EU-parlamentariker med ännu fler privilegier och större inkomster utgör nog en attraktiv fortsättning för majoren. En av partiets nuvarande EU-parlamentariker, Jasenko Selomovic, varnades i vintras av parlamentets talman Schulz efter anklagelser om mobbning och trakasserier från talmannens tidigare medarbetare i staben.  Det bör innebära att där uppstår en vakans förutsatt att L får behålla sina nuvarande mandat där. En hake är förstås att Bryssel och Belgien inte är en trygg miljö för hans adoptivbarn.

DÖ, decemberöverenskommelsen, innebar att Alliansen under fyra år avstod från att få igenom sin politik av rädsla för att SD skulle stödja den. De gav villkorslöst bort regeringsmakten till de rödgröna och avstod också från att bedriva aktiv och framgångsrik oppositionspolitik. Nu måste borgerligheten visa ryggrad och mod att stå upp för sin politik och för landets bästa, även när SD har en liknande politik. Annars är det dags att lämna politiken.

En DÖ 2,0 är inte ett alternativ. Nu eller aldrig är vad som gäller för Alliansen. Så kom igen med kraft och övertygelse och låt bra förslag bli viktigare än vem som framför dem! Varför inte börja med att lägga ett förslag om satsning på SD-ångestterapi? Kom ihåg att även de rödgröna lider av SD-ångest och kommer att behöva SD:s stöd för att få igenom sina förslag då det är borgerlig majoritet i riksdagen! Fast de rödgröna struntar nog varifrån stödet i riksdagen. Att ta makten och att behålla den är deras prioriteringar. Det borde också vara Alliansens.

EU:s miniminivå?

Den okontrollerade migrationen är vår tids ödesfråga. Den politiskt oansvariga 7-klöverns ödesfråga är däremot hur man med alla medel och gemensamma ansträngningar ska förhindra SD att få något politiskt inflytande. Att hantera det migrationskaos som hotar att växa de kommande åren verkar inte finnas på 7-klöverns agenda. Kristersson (M) sa visserligen under partiledardebatterna att årets 23 000 asylsökande är för mycket, men att vi under 2018 kommer att bevilja runt 130 000 uppehållstillstånd (inklusive asyl, anhöriga, utomeuropeisk arbetskraft och en mindre grupp gäststudenter) valde han att utelämna. Samtliga partiledare talade sig varma om vikten av ordning och reda i migrationspolitiken, men det var bara signalpolitik, floskler och drömmar.

Makteliten och deras underhuggare försöker ge sken av att invandringen till Sverige nu stramats åt och är under kontroll. Regeringen hävdar obekymrat att vi nu anpassat oss till ”EU:s miniminivå”. Rena bluffen! Utfallet talar sitt tydliga språk. Av Migrationsverkets prognos 1 okt framgår att läget är mycket allvarligare än PK-media och partiledarutfrågningar visat. Efter 9 månader har man i år beviljat 95 766 uppehållstillstånd. Vi kan m a o förvänta oss ett nytt invandringsrekord.

Om man inte klarar av att se hela bilden utan bara tar upp den tillfälliga minskning av asylsökande som sker just nu, kan man förstås luras att tro på 7-klöverns fabler. Synar man deras bluff kan man se att enl Migrationsverket antas Sverige fram till 2021 bevilja närmare 130 000 uppehållstillstånd. Därtill kommer ca en halv miljon anhöriga och arbetssökande utanför EU/EES att söka sig hit. Därutöver kommer tillfälliga uppehållstillstånd som ska förlängas.

I slutet av aug redovisade de övr nordiska ländernas migrationsverk antal beviljade uppehållstillstånd t o m sista juli. Därmed stod det klart att Sverige hittills i år har beviljat tre gånger så många personer asyl som Norge, Danmark och Finland gjort tillsammans. Alarmerande! Skulle vårt asylmottagande i förhållande till folkmängd ligga på samma nivå som grannländernas, skulle vi ha beviljat bara ca en femtedel av den asyl vi beviljat. Etablissemanget inom politik, media och myndigheter väljer medvetet att mörka den invasion som bara rullar på. Vilket svek mot landet, folket och kommande generationer! Är detta förenligt med etablissemangets ’värdegrund’?

Regeringen beslutar också om Sveriges årliga flyktingkvot efter dialog med FN:s flyktingorgan. Kvoten har gått från 1 900 personer 2016 till 5 000 personer 2018. Det innebär att vi nu är det land som efter USA och Kanada tar emot flest kvotflyktingar i världen. Är det rimligt?

Enl uppgift avslöjar regeringskansliet nu att Sverige i dec ska skriva under FN:s migrationsramverk (Global compact for safe, orderly and regular migrtation). Det öppnar i princip för fri invandring och gör ingen skillnad mellan flyktingar och ekonomiska migranter. Dessutom tar det ifrån medlemsländerna alla möjligheter att värna sina gränser och öppnar nya och säkra migrationsvägar. Invandrare ska på hundratals punkter särbehandlas positivt och ges ekonomiska förmåner. Vidare ska media förbjudas att publicera negativ information om invandring.

Ovanför våra huvuden och utan debatt ska de politiskt /o/ansvariga tydligen ha beslutat att Sverige ska skriva under FN-dokumentet skrivet på kansliengelska. Av rädsla för hur det skulle ha påverkat valet valde regering och PK-media att mörka avtalet. Ett rättmätigt krav från verklighetens folk är att omgående kräva att en korrekt översättning till svenska snarast publiceras. Vi har rätt att få veta vad som pågår bakom kulisserna! Det är trots allt verklighetens folk som ska betala notan. Det enda vi kan hoppas på är att detta är fake news. Om inte får vi hoppas att vi i dec inte har en regering som kan skriva under detta avtal.

En annan uppgift, som en seriös och granskande journalistik hade kunnat avslöja innan valet, var en rapport från Schengen som avslöjar att svensk gränskontroll är bland de sämsta inom EU. Rapporten tydliggör att Sverige ligger öppet för återvändande jihadister, presumtiva terrorister och grova brottslingar. Trots att forskarvärlden länge varnat för bristerna har man bara lagt locket på eller också har man riktat uppmärksamheten mot annat håll i sina försök att i möjligaste mån mörka den politiska ledningens kompetens innan valet. 7-klövern har fört väljarna bakom ljuset och PK-medierna inkl public service har valt att spela med i dessa charader. Det överordnade syftet har varit att inte gynna ’mörka krafter i samhället’, d v s SD.

Så vad har vi att se fram emot med en ny regering, eller i värsta fall en nygammal regering? Mot bakgrund av dagens utanförskap, segregation, ekonomiska kostnader, bostadsbrist m m borde våra politiska partier nu sansa sig och anpassa sig till våra grannländers asylnivåer. Den första åtgärden borde vara en temporär nollvision med tanke på den oordning och oreda som kännetecknat invandringen de senaste åren. Låt därför Sveriges tid som humanitär stormakt gå i graven med den rödgröna regeringen!

Den som gapar över mycket…..

Annie Lööf (C) har blivit mer och mer av en populist under denna mandatperiod och har inte mycket gemensamt med det parti Torbjörn Fälldin en gång ledde. Hon är bra på att ta plats och noga med att påpeka att hon har en juristexamen, men mig veterligen har hon aldrig jobbat som jurist. Däremot visade hon sitt förakt för svensk rättstillämpning genom att godkänna den s k ’gymnasielagen’ trots att hon på en presskonferens dömde ut den och förkunnade att regeringens lagförslag var ”ett haveri”. Hon deklarerade tydligt att hon höll med Lagrådet om att ”gränsen är nådd för vad som är acceptabelt.” I nästa andetag meddelade hon att centern skulle rösta igenom lagen. Därmed visade hon att hennes personliga moral står över svensk rätt.

Att centern utger sig för att vara ett feministiskt parti rimmar illa med att de röstat för detta omfattande flyktingmottagande från starkt patriarkala kulturer.  Nästan 100 % av de ’särskilt utvalda’ afghanska ungdomarna utan asylskäl är män. Vilka konsekvenser får en så stor invandring från sådana kulturer för kvinnors frihet i Sverige?  Hur går det att förena med de ”feministiska framsteg” partiet hävdar att de gjort? Men Lööf vägrar att se och hantera ev målkonflikter. Framåt manar hon och fortsätter att lägga ut sina feministiska dimridåer obekymrad om bristen på logik och konsekvens.

Lööfs retorik innehåller mer ”jag” än övriga partiledares; ”jag vill vara tydlig med att jag” ……, ”jag och partiet står upp för….”. Väljarna förstår vad hon säger och hennes energi och tydlighet går hem hos många, inte minst för att konkurrensen från övriga partiledare saknas när det gäller energi, tydlighet och svansföring. Hon ses som en politiker som vågar ta ställning och stå upp för sina åsikter. Men i rättvisans namn, vilket parti vill inte ha nolltolerans mot hedersbrott, sexuella övergrepp och våld mot blåljuspersonal?

-Tryggheten ska finnas överallt i Sverige, i varje stad, i varje stadsdel, i varje by, i varje förort, varje dag på året”.

Så ska vi ha’t men hur ska Lööf genomföra detta? Ingen som vet.

När Lööf valdes till partiledare deklarerade hon inte att hennes ambition var att göra sitt bästa för Sverige tillsammans med allianskollegorna. Redan då var det jaget före laget:

-Alliansen är medlet för att nå Centerpartiets mål, inte ett mål i sig.

Lööfs mål är att partiet 2022 ska vara lika ”agendasättande” som DN, ha minst 20% och ha en egen statsministerkandidat. Drömma går ju.

Lööf talar gärna och ofta om sin tydlighet och sitt ledarskap. Den piruett hon gjorde när hon röstade igenom ’gymnasielagen’ visade med all önskvärd tydlighet att hennes moral står över svensk rätt. Likaså visade hon tydligt att hon struntar i normala krav på logik och konsekvens. Med sitt stora självförtroende och sin självbild av moralisk överlägsenhet och humanitär och ansvarstagande politik rör hon sig ”framåt” och missar aldrig ett tillfälle att ”tydligt” påpeka att hon ALDRIG skulle acceptera att ingå i en alliansregering som behöver SD:s passiva eller aktiva stöd för att få igenom sin politik. Men är inte målet med att vinna ett val att faktiskt få igenom sin politik?

Lika tydlig har hon länge varit med att hon hellre skulle äta upp sin högra sko än sitta i en regering med Löfven. Däremot erbjuder hon obesvärat Löfven och sossarna att samarbeta och stötta en alliansregering. De har dock sagt blankt nej till detta ’oemotståndliga erbjudande’. Att inget av de traditionella blocken kan bilda regering utan SD:s stöd verkar inte bekymra Lööf. Som den politiska populist hon är, vägrar hon att inse att hennes sandlådebeteende och låsta position omöjliggör en alliansregering. Hon verkar m a o inte ha lärt sig något av DÖ och det haveri den inneburit för landet.

Hon är också tydlig med att de väljare som röstat på SD inte ska få något inflytande trots att SD blev dubbelt så stort som C i valet. Demokrati och praxis är underordnad Lööf moraliska överlägsenhet. Väljer väljarna fel får de skylla sig själva. Hon är mycket tydlig med att hon vägrar respektera demokratins spelregler och samtala med alla demokratiskt valda partier. Istället ägnar hon sig åt vuxenmobbning och negativ särbehandling. Det är ohederligt och ovärdigt av en politiker som aspirerar på att bli statsminister 2022 att inte stå upp för alla människors lika värde. Hittills har jag f ö inte hört eller sett att Lööf vägrar samtala med vänstern, som har en mycket blodig och våldsam historia som de själva gärna g/l/ömmer.

När DN i feb i samband med Centerns kommundagar tog upp frågan om en ev regeringsbildning svarade Lööf bl a att väljarna ”…… söker ett parti som tar ansvar, visar ledarskap, som står upp tydligt för sina principer men som också är berett att smutsa ner fingrarna för att styra landet. Till syvende och sist så är det viktigt att vi politiker tar ansvar för det valresultat som väljarna ger oss på valdagen”.

I Lööfs ögon innebär förhandling över blockgränserna, d v s med socialdemokrater och miljöpartister, i syfte ”att hitta ett alternativ som gör att vi får en långsiktig och stabil regering som kan regera Sverige tryggt” att smutsa ner fingrarna. Vilket häpnadsväckande uttalande! Att vägra samtala med alla riksdagspartier och därigenom inte ta ansvar för hela valresultatet borde då rimligtvis innebära att hon smutsar ner inte bara fingrarna utan hela kroppen. Det är bra att hon är tydlig med sitt väljarförakt, men hur rimmar det med hennes moraliska högmod?

Hur mycket ansvar tog hon f ö under den gångna mandatperioden när hon och Alliansen så lättvindigt gav bort regeringsmakten till de rödgröna, en inkompetent minoritetsregering på vänsterkanten stöttad av kommunisterna? Med Decemberöverenskommelsen valde Alliansen att ”sitta på läktaren” och där har de suttit ganska passiva, fega och bleka i fyra år. Nu tycks hon tillsammans med Jan Björklund (L) vara på väg att stjälpa hela Alliansen. För dem verkar det viktigaste vara att SD inte får något som helst politiskt inflytande, inte att Alliansen kan bilda regering och få igenom sin politik. Liten tuva stjälper ofta stort lass.

Så kommer Lööf att sätta Alliansen och landets bästa före de rödgröna eller jaget? Oavsett hur hon väljer lär hon få en svår svekdebatt att hantera. Fast då gör hon nog bara en ny piruett och säger att hon ”försökte ända in i kaklet” att få till en alliansregering, men det gick inte. Istället tvingades hon rädda jaget med en topposition i det rödgröna laget, som hon med stor energi just varit med om att fälla. Hennes agerande kommer med stor sannolikhet att utplåna Alliansen för åratal framöver.

Sjöstedt anständig och demokratisk?

/Dr/Ygeman och Löfven har efter valet gått ut och pratat om riksdagens 7 anständiga partier. SD ser de som ett oanständigt parti. Jonas Sjöstedt (v), sprickfärdig av stolthet för att hans parti gjorde ett bra val, antagligen tack vare att F! försvann.

Sjöstedt är inte sen att spinna vidare på denna mobbningskampanj. På en presskonferens på torsdagen klargjorde han att vänsterpartiet inte kan tänka sig att acceptera Björn Söder (SD) som andre vice talman i riksdagen. Vi är nog många som kommer ihåg hur hans partikollega, Rossana Dinamarca, respektlöst och mot gällande riksdagsetikett demonstrerade mot Söder genom att vägra adressera talman Söder, när hon inledde ett anförande i den nya riksdagen 2014. När hon tillrättavisades sa hon med ’juvenil trotsighet’ ”Du är inte min talman”. Ska vi ha riksdagsledamöter som inte klarar av att uppträda bildat, respektfullt och vuxet i riksdagen?

Sjöstedt anser att SD ska utestängas från politiskt inflytande och kallar SD för både odemokratiskt och oanständigt. Det är att kasta sten, eller snarare betongblock, i glashus. Sjöstedt säger bl a:

-Vi kan inte ha en talman som uttrycker sig rasistiskt och som säger att samer och judar inte är svenska.

-Han kan omöjligt företräda alla svenskar.

Sjöstedt drar sig inte för att ljuga offentligt. Hans vana att dra ifrån kontroversiella saker om sitt eget parti och lägga till förvanskade fakta eller osanningar om motståndarpartier är mer regel än undantag. Hans attack mot Söder gränsar till förtal och motsägs av representanter för de grupper som Söder refererade till. Stefan Ritter, svensk jude och stockholmare, har kommenterat Söders uttalande om judar:

-Vad Björn Söder sagt om oss judar är helt korrekt. Jag har inga problem med det. Vad Björn Söder menade var att de fem nationella minoriteterna, däribland vi judar, har en särskild status som innebär att vi kan upprätthålla våra språk och vår kultur. Det är väl bra, även om det finns få som talar jiddisch i dag. Men att ytterligare 25 minoriteter skulle få samma ställning blir omöjligt, det var vad Björn Söder menade.

Också den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén kommenterade i SVT (14 12 16) att:

 -/han blir/personligen nästan mer bekymrad när alla andra partier från höger till vänster tar debatten och säger att samer är svenskar – för det är vi inte. Det är därför vi har ett Sameting, rätt till att ha undervisning och utbildning på samiska och det är därför vi har särskilda rättigheter till landområden och naturresurser.

Han menar vidare att det i grund och botten är farligt att säga att samer är svenskar:

-Därför att det leder till assimilering och i slutändan till att den samiska kulturen försvinner.

Vänstern har under hela valkampanjen otaliga gånger visat hur oanständiga och odemokratiska de är. Partiets ungdomsförbund, Ung Vänster, har utan någon som helst respekt gång på gång stört och sabbat SD:s torgmöten runtom i landet. Istället för att påverka sina motståndare med argument har de förstört och tystat med megafoner och slagord och överröstat istället för att övertyga. Amanda Nyberg, ordf i UV, gick ut med uppmaningen ”Let’s crash this party” när SD skulle ha torgmöte i Göteborg. Hon anser tydligen att hennes egen åsikt är den enda rätta och att alla andra ska hålla käft. Det är knappast ett exempel på den yttrandefrihet som har gjort Sverige till ett tryggt samhälle att leva i utan påminner snarare om läget i de kommunistiska regimer som vänsterpartiet har sina rötter i.

Sjöstedt har valt att blunda för Ung Vänsters oanständighet och odemokratiska agerande, men kan vi i riksdagen ha ett odemokratiskt parti, som öppet hyllat flera av världshistoriens värsta mördarregimer? Kan ett parti vars medlemmar systematiskt terroriserat andra partiers representanter och återkommande stört och skapat upplopp vid andra partiers torgmöten tillåtas få politiskt inflytande? Och kan vi låta ett parti som inte gjort upp med sin mörka och våldsamma historia få politiskt inflytande? Hur många vet att kommunismen en gång stöttade både Hitler och Stalin? Nazistiska rötter, Sjöstedt?

Alltsedan 1970-talet har den dåvarande östeuropakorrespondenten Kjell Albin Abrahamson rapporterat från och om det kommunistiska Östeuropa och det postkommunistiska Central- och Östeuropa. I sin bok Låt mig få städa klart (2014) vänder den folkkäre utrikeskorrespondenten för första gången på perspektivet och granskar vänsterpartiets och kommunismens roll i Sverige. Det är en ytterst läsvärd och mycket skrämmande redogörelse för vänsterns rötter och historia.

Några veckor innan valet publicerade Magnus Utvik, litteraturkritiker och författare, sin bok Partiet på kant med (v)erkligheten (Carlssons förlag, 2018). ”Den är en svidande vidräkning med det svenska vänsterpartiet, dess kramande av kommunistdiktaturer världen över och, framför allt, dess svek mot den demokratiska oppositionen i Öst- och Centraleuropas kommunistdiktaturer ända fram till kommunismens fall.”

Utvik pekar på en beklämmande parad av namnbyten på partiet och pliktskyldiga fördömanden av uppenbara svinerier, samtidigt som de ”kamratliga” kontakterna med diktaturpartierna upprätthålls. Han anser att ingen verklig förändring verkar ske i partiets verklighetsuppfattning. Utvik redovisar hur V under Jonas Sjöstedts ledarskap så sent som 2017, och i år, fortsatt att ha kontakter med kommunistiska grupper som till exempel hyllar Nordkorea och förespråkar politiskt våld. Ändå behandlas V idag som ett normalt parti av etablissemanget. Häpnadsväckande och fullständigt oacceptabelt!

Utvik har själv en bakgrund i bokstavskombinationsvänstern, vilket han berättade om 2011 i boken Med Stalin som Gud – tre år i en kommunistisk sekt. Han vet m a o av egen erfarenhet vad han pratar om när han avslöjar alla vedervärdigheter.

Efter valet har Sjöstedt sagt att han kan tänka sig att bli vice statsminister eftersom vänsterpartiet är det näst största partiet i det rödgröna blocket. Han förutsätter att Löfven får sitta kvar. Men vill S regera med ett så odemokratiskt och oanständigt parti som vänstern?

Då Sjöstedt anser att Björn Söder ”omöjligt kan företräda alla svenskar” kan V inte nominera honom som kandidat till posten som andre vice talman. Nu har Sjöstedt och partiet därför nominerat Lotta Johnsson Fornarve (v) till posten som andra vice talman. Hon blev medlem i dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna 1979. Då var Sovjetunionen, Östtyskland och Kuba fortfarande partiets ideologiska föredömen. Johnsson Fornarve ljuger lika friskt som Sjöstedt och påstår att ”så länge jag har varit med har vi tagit avstånd från östblocket och Sovjetunionen”. Det rimmar illa med vad Utvik avslöjat, men det torde inte besvära Sjöstedt eller partiet. De har ljugit om betydligt värre saker än så under årens lopp.