/dr/Ygeman och anständigheten

Socialdemokraterna har de senaste dagarna betonat hur viktigt det är att vara ödmjuk i dagens svåra parlamentariska läge. Som ett led i detta sträcker de nu ’generöst ut en hand till de borgerliga inför valet av talman. Anders Ygeman, gruppledare för S i riksdagen, säger att det är viktigt att ”anständiga partier” kan samarbeta över blockgränsen men inte över ”anständighetsgränsen”. S föreslår därför en ny princip för val av talman; genom samtal med de borgerliga. Alliansen valde dock att avvisa detta ’oemotståndliga’ erbjudande om samtal och kommer, som de tidigare meddelat, att presentera en egen gemensam talmanskandidat.

Såssarnas valkampanj har saknat både ödmjukhet och anständighet och de har svartmålat både M och SD på svenska, arabiska och somaliska för att ingen skulle missa de negativa budskapen. Men nu är det förstås mer lönsamt att göra helt om och istället visa sig ’ödmjuk och anständig’; de inser att oavsett vilken talmanskandidat de själva lanserar, kommer han/hon med stor sannolikhet att röstas bort av Alliansen och SD. Därför väljer S att förekomma i hopp om att inte förekommas. De torde också hoppas på att kunna härska genom att söndra Alliansen.

Jag skulle råda alla som bjuds in till samtal med dr/Ygeman att tacka nej, speciellt om ärendet ifråga brådskar. Under sin tid som inrikesminister tog det honom hela 12 månader att informera statsministern om Transportstyrelsens IT-haveri. När han ställdes till svars för detta förklarade han det med att ”det här är information som man inte kan prata om på fikarasten eller i fikarummet, utan att det krävs att man är i speciella lokaler för att kunna delge den här typen av information”.

Apropå Transportstyrelsen fick den arrogante Ygeman skarp kritik av riksdagens konstitutionsutskott som granskade regeringens hantering av IT-haveriet. Själv ansåg han att han istället borde ha fått beröm, eftersom det var han som var ansvarig för den myndighet (Säkerhetspolisen) som ”avslöjade skandalen och såg till att lagföra den som hade gjort fel”. Så magstarkt att försöka få ’credit’ för Säkerhetspolisens arbete! Som tur var, såg Alliansen och SD till att han tvingades avgå.

Som plåster på såren för att Ygeman begått ett så allvarligt misstag, belönade Löfven och partiet honom strax därefter genom att välja honom till gruppledare för S i riksdagen. Det innebär att Ygeman har chansen att bli statsråd om vi får en ny socialdemokratisk regering. Maktpartiet S tycks inte förstå att man inte kan återanvända politiker som begår så stora misstag och som dessutom visar en sådan brist på självinsikt och på respekt för medborgarna.

I samband med Ygemans undermåliga agerande under transportskandalen avslöjade Expressen (17/6-17) att han redan i yngre dagar smitit undan ansvar och agerat respektlöst. Han dömdes t ex för att inte ha betalat hyran och för att ha förstört en villa i Huddinge. Villan hade han sedan utan tillstånd låtit ett kollektiv ta över. De förvandlade villan till oigenkännlighet. Tingsrätten beslutade att Ygeman måste betala hyran i en förhandling som han inte ens dök upp på. Vad säger det om hans ansvarskänsla och moraliska kompass?

De tre snickarna, som ägde huset, drabbades av en ekonomisk katastrof som innebar livstids existensminimum för dem. När Expressen konfronterar Ygeman med detta svarar han att eftersom det gått 25 år sedan dess, borde snickarna kunna lägga det bakom sig och gå vidare. Det hade han gjort!! Men tidningen kunde visa att beteendet fortsatte. När de tar upp att Ygeman hade 31 betalningsanmärkningar och hade dömts för olaga intrång skyller han på att han var ”i en period mellan ströjobb och arbetslöshet”. Innebär det att man slipper göra rätt för sig enligt Ygeman? Också efter att han blivit riksdagsman hamnade han hos Kronofogden för obetalda skulder. Orsaken till dessa torde vara bristande moral snarare än dålig ekonomi. Eller bor det kanske en Mona Sahlin i honom? Förtroendeingivande är det då inte.

Låt oss nu hoppas att vi slipper den ”ödmjuke, anständige” /dr/Ygeman! Nu behöver landet en ansvarsfull regering, som kan reda upp den oordning och de brister den rödgröna regeringen lämnar efter sig inom många områden.

Dalai Lama rasist?

Återvandring är en av punkterna i SD:s partiprogram. Många som kommit hit och lever här skulle vilja åka tillbaka till sina hemländer. Många har dessutom kommit till Sverige på felaktiga grunder. SD vill därför, när det är möjligt att flytta tillbaka till ett område som varit drabbat av krig, satsa på generösa bidrag för att underlätta för människor att återvända och bygga upp ett liv i sitt hemland.

En annan person som talar om återvandring är Tibets andlige ledare Dalai Lama, som besökte Malmö i veckan. Han var inbjuden av biståndsorganisationen Individuell människohjälp, en konferens om hur alla kan bidra till att skapa lyckligare och fredligare samhällen. Han slog bl a fast att Europa tillhör européerna liksom Tibet tillhör tibetanerna. Han sa vidare att det är bra att t ex Sverige och Tyskland tagit emot migranter, att vi hjälper dem och utbildar dem, men migranterna ska inte stanna här utan återvända hem så snart de kan för att återuppbygga sina hemländer. Han sa inte ett ord om integration eller assimilation. Är Dalai Lama rasist för att han säger att Europa tillhör européerna och att migranter ska återvända hem så snart de kan för att återuppbygga sina hemländer?

Den rödgröna regeringen har under sin tid vid makten bedrivit en tidvis okontrollerad migrationspolitik som inte haft stöd av en majoritet av folket. S har på senare tid stramat upp sin migrationspolitik och därmed närmat sig SD:s migrationspolitik, något de bestämt förnekar. S säger nu t ex att alla som inte har asylskäl ska lämna Sverige. Det låter bra i retoriken, men praktiken motsäger detta. Så sent som för några månader sedan röstade S+Mp+V+C igenom den hårt kritiserade ’gymnasielagen’. Denna lag betyder att ca 9 000 afghanska migranter, i huvudsak män, som inte kan styrka sin identitet och i flera instanser fått avslag på sina asylansökningar, får rätt att stanna här för att studera på gymnasiet.

Just nu råder emellertid oenighet bland migrationsdomstolarna om hur gymnasielagen ska tolkas. Följden är att många av dessa afghaner f n saknar både bostad och mat, eftersom bosättningslagen inte omfattar personer som saknar uppehållstillstånd. De som prioriterat medmänsklighet före rättssäkerhet har bidragit till detta juridiska haveri. Hur kunde Annie Lööf, som ofta påpekar att hon är juristutbildad, aktivt bidra till detta haveri? Den totala kostnaden för gymnasielagen har inte redovisats, antagligen för att ingen vet, eller för att någon vet men inte vågar redovisa totalsumman.

SD vill minska kostnaden för migrationen bl a genom att hjälpa flyktingar på plats, vilket skulle vara både billigare och effektivare. Det skulle dessutom betyda ett slut på de livsfarliga båtresor över Medelhavet som skördar många människors liv men berikar skrupelfria flyktingsmugglare. Det skulle heller inte splittra familjer på flykt. För ett par år sedan sa Hans Rosling följande:

-Flyktingmottagandet i Sverige i år kommer kosta dubbelt så mycket som FN har för alla flyktingar i världen. UNHCR:s budget för 60 miljoner flyktingar är hälften mot de svenska flyktingkostnaderna. Och då säger inte jag någonting om de svenska flyktingkostnaderna, men vi borde ha öst in mer pengar för att hjälpa människor där de flesta är. Men man får inte göra det så ensidigt så att det antingen blir att hjälpa människor i Sverige eller på plats. Först och främst på plats. Rejält. Sen också välkomna flyktingar hit.

Varför lägger Sverige nu så mycket resurser på en specifik grupp utan asylskäl och ID-handlingar, när dessa resurser skulle kunna göra mycket större skillnad för många fler på plats, något som både Hans Rosling och SD talat om? Så var Rosling rasist? Nej, han var en mycket insiktsfull realist som utstrålade självförtroende och trygghet. Dessutom brann han för att dela med sig av sin kunskap. Han var ”en vuxen i rummet” som sa vad han trodde på och trodde på vad han sa.

En majoritet av 7-klövern anklagar ofta SD för att vara främlingsfientliga och rasister, särskilt när det kommer till invandring. Detta brunsmetande har blivit ett mantra i hopp om att minska SD:s inflytande och tillväxt. Just nu vägrar 7-klöverns samtliga partier att samtala, samarbeta eller samregera med SD. De som ser sig själva som ”de vuxna i rummet” kan inte ens i dagens låsta politiska läge och för landets bästa tänka sig att sitta ner och samtala med SD för att hitta gemensamma nämnare. Att Dalai Lama och Hans Rosling utan problem kan framföra åsikter som 7-klövern kritiserar när SD framför dem, visar att vem som säger något är viktigare än vad som sägs. Vi styrs uppenbarligen av politiker som inte tror på den s k värdegrunden och alla människors lika värde.

Det sägs ofta att män kan arbeta också med personer de inte gillar medan vi kvinnor har svårt att jobba med personer vi ogillar. Jag tror det när jag ser det. Bland de politiskt ansvariga verkar detta definitivt inte stämma. Fast det kanske beror på att ingen av dem är ”vuxen i rummet” eller vuxen sin uppgift.

Och vinnaren är…

Redan på valdagskvällen utropade sig alla partier till vinnare oavsett valresultat. Att det slutliga valresultatet inte blir klart förrän på fredag verkade sakna betydelse.

Vänsterpartiet ökade med 2,2% och gjorde ett av sina bättre val. Jonas Sjöstedt var snabb att säga att detta innebär att partiet nu kan ställa krav på sossarna att ge dem större politiskt inflytande och mer vänsterorienterad politik. För att lyckas hålla sig kvar som statsminister kan Löfven tvingas välja att samarbeta antingen med V (med rötter i kommunism och stalinism) eller med SD (som Löfven kallar rasister, nyfascister m m). Undra på att Löfven flirtat med både C och L för att slippa samarbeta med ’mörka krafter’! Annie Lööf har dock deklarerat att hon hellre äter upp sin högra sko än samarbetar med sossarna. Hur länge kommer det att hålla?

Miljöpartiet gick från 6,9% i förra valet till 4,3% i detta val. Trots att detta är deras sämsta resultat sedan de ramlade ur riksdagen 1991, såg de sig ändå som vinnare. Allt är relativt, men miljöpartiet var tidvis under riksdagsspärren och då är det förstås en seger att klara av att överleva som riksdagsparti. Språkrören Lövin och Fridolin påpekade att deras valresultat var en seger inte minst för Sverige och världen tack vare partiets mycket framgångsrika klimatpolitik. Att deras klimat- och skolpolitik inte levererat några imponerande resultat verkar inte ha nått dem.

Sossarna gjorde sitt sämsta val på över 100 år, men eftersom deras förvalssiffror var omkr 22-25% ansåg de att 28,4 var en seger trots att det innebar en förlust på 2,8% jämfört med valet 2014. De lyckades åter bli landets största parti. Det är häpnadsväckande med tanke på allt den rödgröna kalkonregeringen misslyckats med och alla allvarliga skandaler de varit inblandade i men inte tagit ansvar för. Att de lyckats med sin identitetspolitik och därigenom lockat invandrarröster torde förklara att de ändå lyckades bli största partiet. Bara var tredje väljare har röstat på den sittande regeringen i detta val, men de borde faktiskt tvingas stanna kvar vid makten och ta ansvar för de fördubblade vårdköerna, bostadsbristen, skolans problem, gängkriminaliteten, utanförskapsområdena, poliskrisen m m.

Liberalerna med major Björklund i spetsen fick 5,5%, en uppgång med endast 0,1% jämfört med förra valet. Han såg sig också som en vinnare för enl opinionssiffrorna innan valet låg partiet under riksdagsspärren. Det måste därför vara en seger för honom att få vara kvar i riksdagen om än som det minsta borgerliga partiet.

Den stora vinnaren i Alliansen var KD, som länge varit uträknade. Tack vare en energisk och kraftfull slutspurt lyckades Ebba Busch Thor lyfta partiet till 6,4%, en ökning med 1,8% sedan förra valet.  Möjligen är valresultatet delvis också ett resultat av stödröster, men framgången är nog främst ett resultat av ’Ebbaeffekten’ och partiets familje- och sjukvårdspolitik.

Centern och Annie Lööf var också vinnare. De fick 8,6%, en minskning mot de höga opinionssiffror hon haft under våren och sommaren men en ökning med 2,5% jämfört med valet 2014.

Också moderaterna såg sig som segrare med sina 19,8%, en minskning med 3,5% sedan förra valet. De befarade före valet att bli landets tredje största parti eftersom SD såg ut att bli landets andra största parti. Eftersom M nu blev det näst största partiet kunde också de se sig som segrare trots nedgången på 3,5%. De försatt inte chansen att tillsammans med övr allianspartier genast gå ut och kräva regeringen Löfvens avgång trots att hela valresultatet inte är räknat och kontrollräknat förrän på torsdag/fredag.

Flera opinionsinstitut tippade före valet att SD skulle bli landets näst största el t o m landets största parti. Partiet hamnade slutligen på 17,6% och sågs av flera ’kommentatorer’ som förlorare trots att de ökade med 4,5%, d v s betydligt mer än något av de andra ’segrarna’ ökade. Det är häpnadsväckande att t o m de som förlorat väljare i valet ser sig som segrare samtidigt som de betraktar SD som förlorare för att de inte lyckades bli det näst största el största partiet. SD är därmed vågmästare mellan de två blocken i ännu högre grad än 2014.

Nu kommer rapporter om att en av OSSE:s internationella valobservatörer, den danske politikern Michael Aastrup Jensen, som bevakat det svenska valet, säger till TT att det är ”långt ifrån europeisk standard”. Han kritiserar det svenska valsystemet, främst hanteringen av valsedlar, som inte garanterar valhemligheten.

Han säger vidare att han ”Aldrig sett ett så odemokratiskt val som det svenska” trots att han observerat val i Ryssland och unga demokratier i Östeuropa. Oegentligheterna i det svenska valet liknar inget han sett utomlands. På valdagen besökte han en vallokal i Malmö. Där såg han hur ”partisoldater” stod utanför och försökte pressa på väljarna sina valsedlar:

– Vi måste sända den skarpast möjliga signalen till Sverige om att de ska införa regler som vi har i Danmark och så gott som alla andra länder i världen, säger han inför sitt möte om det svenska valsystemet i Europarådet.

EU-kommissionen har f ö redan tidigare riktat hård kritik mot det svenska valsystemet. Så hur rimmar detta med Sverigebilden och vår uppfattning att Sverige är demokratins högborg?

Långsiktigt hållbar försörjning

Jakten på Makten XXX

Ante är mycket nöjd och stärkt av framgången i provvalet. Han är än en gång ohotad partistetta i Björksta. Det enda molnet på hans blå himmel är Allan, som återvänt till Björksta:

-Men har jag tagit mig så här långt, ska det väl funka sen också, tänker han. Allans trovärdighet är nu noll. Den nollvisionen blir min räddning. Vad Allan än påstår, kommer jag att avfärda det som fria fantasier. Vem kommer dom att tro på? Allan kommer inte att ha en chans. Han kan ta sig i kulorna. Det är nog dom enda kulor Skatteverket låter honom behålla.

Han skickar också en tanke till Emil Jonsson, som sitter i fängelse för att avtjäna sitt straff:

-Måtte Emil bara inte gå ut och börja prata om saker och ting igen! tänker Ante och börjar svettas.

Just då ringer telefonen.

-Har du hört nyheterna? frågar Ted.

-Nej, jag har precis kommit från ett styrelsemöte. Hur så? undrar Ante.

-Kristina Nord är i farten igen, säger Ted upphetsat. Hur kan hon få så mycket utrymme i medierna? Hon är ta mig tusan i Allans klass.

-Och vad har hon nu hittat på? undrar Ante.

-Hon säger att du borde vara den förste att ivra för att björkstapartisterna tvättar byken en gång för alla, eftersom ditt namn förekommit i två provval där fusk och manipulerade medlemsregister använts, svarar Ted.

-Att hon aldrig ger sig, säger Ante irriterat. Vilken himla tur för oss att ingen annan är lika ihärdig!

-Sen säger hon att det är nåt konstigt med provvalen i björkstapartisterna numera. 1993 fick ett provval göras om på grund av oegentligheter, 1997 var du med och manipulerade medlemsregistren och körde med kringströvande röstboskap, 2001 var du huvudmisstänkt för fusket i provvalet och i år är en fjärdedel av medlemsrösterna ogiltiga, då de är fel ifyllda och det har aldrig tidigare hänt, vare sig här eller nån annanstans, säger Ted upprört. Hur ska vi få tyst på henne?

-En kvinna i saltsyra är ett löst problem, svarar Ante sammanbitet.

-Men seriöst? fortsätter Ted. Hur får hon reda på allting? Är hon synsk? Hon säger att du måste ta ansvar för att väljarna återfår förtroendet för partiet i Björksta och det gör du inte genom att bara lägga locket på och ljuga om att valfusket är utrett. Hon vet att huvudfrågan inte utretts, eftersom utredaren vägrade kontakta de ’55 tvångsintagna’, som röstade i provvalet utan att ens veta om att de var nyblivna medlemmar i Partiet, som hon uttrycker det. Dessutom säger hon att du förstör möjligheterna för våra samarbetspartier att vinna valet genom att vägra att gå till botten med allt fusk. Du är ett hot mot vår valseger i Björksta.

-Det enda vi kan göra är att fortsätta att blåneka, svarar Ante. Allan skulle ha klarat det här mycket bättre än vi. Jag blir bara röd över hela kroppen, när journalisterna ställer besvärliga frågor. Värst är det när jag intervjuas i TV. Jag måste sluta ställa upp framför kameran och bara ge mina kommentarer per telefon.

-Kristina varnar dig också för att bli känd som en politiker som sätter demokratin och väljarna ur spel och bara tänker på position, pengar och makt, Hon verkar inte ha mycket förtroende för dig, konstaterar Ted ironiskt.

-Jag undrar vad hon säger nästa år, när jag blir Björkstas mäktigaste politiker, säger Ante leende. Det ska väl få tyst på henne en gång för alla. Säga vad man vill, men brott lönar sig. Så länge man inte blir avslöjad. Det är bara osmarta amatörer som åker fast. Och om nån skulle råka avslöja oss är det bara att blåneka tills ingen längre orkar kräva att vi ska

ställas till svars. Inget ska få stoppa oss nu när det bara återstår att bestämma hur vi ska fördela uppdragen nästa år.

-Men är inte det redan klart? frågar Ted förvånat.

-Jo, i princip, säger Ante. Vet du förresten vad som hände förra veckan? Britt Berg, som sitter i en av bolagsstyrelserna, sa nåt om att hon nästa mandatperiod vill satsa på politiken, så jag bjöd ut henne på lunch för att pressa henne lite närmare. Hon är intresserad av näringslivsfrågor. Jag upplyste henne om att dom frågorna tar jag själv hand om i egenskap av kommunalråd. Vet du vad den fräcka damen då sa? Jo, att det kan jag väl inte bestämma nu. Det avgör ju väljarna efter nästa val. Jag var tvungen att tala om för henne att så funkar det inte och att det är självklart att jag blir kommunalråd också efter nästa val. Hon vägrade att acceptera det och envisades med att det är väljarna som bestämmer. Snacka om att inte fatta hur det funkar. Hur kan man vara så dum och naiv efter så många år i vårt parti här?

-Det är väl en jäkla tur att väljarna också är så dumma, påpekar Ted. Dom skulle aldrig rösta, om dom visste hur det funkar. Låt dom gärna vara med och tycka, men låt dom för Guds skull inte vara med och bestämma! Det klarar dom inte.

-Som om deras röster egentligen spelar nån roll, fortsätter Ante. Det går lika bra utan väljare och valprocesser.

-Bättre, svarar Ted. För att inte tala om hur enkelt och billigt det skulle bli!

Med den sedvanliga grabbigheten och arrogansen och under ett tunt lager av ’mänsklig’ fernissa har de två representanterna för bunkergänget kopplat ett säkert grepp om regionpartisterna och sin egen fortsatta försörjning i åratal framöver. Deras grepp om det politiska innehållet verkar däremot lika osäkert som tillgången på öppenhet och demokrati i partiet. Det borde oroa både ev väljare och partiet.

 

Bästföredatum passerat

Jakten på Makten XXIX

Framgång har sitt pris

Från 2002 och framåt börjar Allan Lundsjö allt oftare att prata om att han är utsatt för svartmålning, antipersonvalskampanj, förföljelse och hotfulla anonyma brev. Han berättar i Björkstabladet hur en sjuk kvinna har förföljt och trakasserat honom i nästan 3 år. Nu har han lämnat in en polisanmälan och utredning har påbörjats:

-Som offentlig person måste man räkna med påhopp från olika håll, tåla granskning och ifrågasättas, säger han till tidningen. Men att behöva utsättas för grova förtalskampanjer och hot är fruktansvärt och mer än vad till och med en politiker ska behöva utstå.

Allan anser att kvinnan är sjuk och behöver professionell vård och hjälp:

-Hon är besatt av tanken att skada både mig personligen och min närmaste omgivning, fortsätter han.

Han hade inte räknat med att behöva gå till polisen, men det gick till slut för långt, när han upptäckte att transaktioner på hans personliga konton var kända av kvinnan:

-Det är en myt att vi skulle ha banksekretess i det här landet, säger han vidare. Jag trodde inte det var möjligt för någon utomstående person att kontrollera mina konton på banken, mina betalningsströmmar och vilka telefonsamtal jag ringer. Nu vet jag bättre.

Kvinnan har enligt Allan utgett sig för att vara en myndighetsperson, som endera företrätt skattemyndigheten eller kronofogdemyndigheten. Hon har lyckats i sitt uppsåt genom att göra ett trovärdigt intryck:

-Hon är förslagen och intelligent och folk är naiva och tror att hon är den hon utger sig för att vara. Jag känner mig både avklädd och genomlyst av hennes tilltag, säger Allan.

-Du påstår att du vet, vem det är som trakasserar dig. Hur kan du vara så säker på det? frågar tidningen.

-Det kan jag inte närmare gå in på, eftersom det pågår en utredning, svarar Allan. Tänk att inte kunna gå ut utan att vara rädd för att få en kniv i ryggen! Det är mycket obehagligt och påverkar mig i mitt dagliga arbete. Nu vill jag helst lägga allt det här bakom mig och fokusera på det politiska arbetet.

Det framkommer senare i riksmedierna att Allan och kvinnan ifråga haft en nära relation.

Vid ett annat tillfälle intervjuas han av medierna om den bomb som placerats på hans bil utanför hans lägenhet i Björksta. Polisens utredning visar dock att någon bomb inte placerats på hans bil och björkstaborna börjar spekulera om varför han gått ut och påstått detta:

-Han brukar visserligen säga att politik handlar om att synas, men nån måtta får det väl vara på synligheten, säger Fredrik. Annars tappar han den begränsade trovärdighet han fortfarande har.

-Allan balanserar hela tiden mellan att synas i medierna och att slippa synas av medierna, säger Ingemar. Han tror han kan diktera villkoren för alla i sin omgivning. När han gör nåt bra, vill han synas i feta rubriker, men när han gör nåt tvivelaktigt eller dåligt och granskas av medierna, då känner han sig förföljd av dom. Det påminner nästan om ett neurotiskt äktenskap.

Allan upprepar då och då att Börje Rhenman är rättshaverist och paranoid. Han anser att detta är en yrkesskada, som Rhenman dragit på sig i egenskap av f d säkerhetschef och försöker att avfärda honom som yrkesskadad eller rättshaverist. När han vid några tillfällen erbjuds att träffa Rhenman i radiostudion eller TV-studion vägrar han. Detta mönster upprepas gång på gång:

-Allan klarar inte av raka, direkta diskussioner eller konflikter, säger Kristina. Han och jag har aldrig haft en diskussion. Han skulle aldrig klara av att argumentera med mig. Det vet han och därför väljer han istället att anfalla genom bakhåll. Han är både feg och konflikträdd. Större än så är han inte. Det är den bistra verkligheten.

I många intervjuer i medierna berättar Allan att han är utsatt för en antipersonvalskampanj och att det pågår en maktkamp, som drivs framför allt av Kristina Nord, Ivar Sonesson och Ingemar Jonsson. Han varierar sig ibland genom att använda ordet personkonflikt. Denna omskrivning får många att tro att det bara rör sig om små oviktiga bråk, som bara berör de direkt inblandade. Han tycker att han omges av några onda partikamrater, vars enda ambition är att göra livet surt för honom och ta ifrån honom makten.

Allt eftersom tiden går, börjar han också anklaga medierna för att förfölja honom. Han känner sig utsatt för ett ’mediadrev’. En kväll i november 2005 ställer Allan därför upp på länets Mediaklubb för att gå till rätta med sina belackare:

-Det är Björkstabladet som förstört min politiska karriär, hävdar han.

-Det är säkert synd om dig men skyll inte på budbäraren! svarar en av tidningens representanter. Man kan diskutera enskilda rubriker och nyanser i vår bevakning, men du har varit en offentlig person och därför får du finna dig i att granskas.

-Från 1999 har jag blivit systematiskt misskrediterad av tidningen, inte minst av artiklarna om mina ekonomiska förehavanden, resor som politiker och det stora interna bråket inom björkstapartisterna inför valet, fortsätter Allan. Ni har därmed också påverkat den demokratiska processen och det är mycket allvarligt.

-I det uppdrag vi har från våra ägare står det klart och tydligt att vi ska granska makthavarna, säger en annan av Björkstabladets företrädare. Intresset att granska makthavare och människor i samhällets topp har ökat och det finns inga tecken på att den utvecklingen kommer att avta. Tvärtom. Jag tror att granskningen kommer att bli ännu tuffare i framtiden.

-Visst ska vi granskas men granska dom politiska besluten istället! Jag välkomnar en reflekterande debatt, men medan ni reflekterar har offret dött, säger Allan och syftar på det faktum att han numera har lämnat den politiska arenan.

Ingemar och Kristina läser Björkstabladet. Trots att de känner Allan och väntar sig nästan vad som helst från honom, förvånas de ändå över att han har det dåliga omdömet att gå till Mediaklubben, journalisternas eget territorium, och anklaga dem för att de har gjort sitt jobb.

-Nu håller hans hårddisk på att paja, säger Kristina.

-Ja, mycket omdömeslöst har han gjort sig skyldig till i sina dagar, men det här måste väl ändå vara bland det dummaste han tagit sig till. Tror han att han kan väcka deras sympati? säger Ingemar.

-Men vem skulle se honom som ett offer efter allt han gjort mot så många? frågar Kristina. Vet du vad jag tror? Jag tror att han försöker avleda uppmärksamheten från sin egen förföljelsemani genom att anklaga andra personer för att vara paranoida och lida av förföljelsemani. Han kanske verkligen är illa däran. Han upplever antagligen att vi alla förföljer honom och driver kampanjer mot honom.

-Jag slår vad om att Ante och Ted gnuggar händerna nu, fortsätter Ingemar. Dom kan bara lugnt sitta och se på, hur han gör bort sig. Dom vet att dom snart är av med honom för gott.

-Fortsätter han med sina omdömeslösa utspel, kommer ingen heller att tro på honom, om han en dag väljer att gå ut och berätta vad han vet om provvalet och Antes och Teds huvudroller i det. Allan vet mer än vad som är bra för ett antal personer, men vem kommer att tro honom, även om han säger sanningen? Ante med sin oskyldiga uppsyn kommer med hjälp av Teds bedyranden att ta hem segern i den trovärdighetstävlingen, säger Kristina. Det ska bli intressant att se vad Allan gör härnäst.

-Han säger ju att han ska flytta från stan, svarar Ingemar.

-Vem tror på det? frågar Kristina. Vart ska han ta vägen? Och hur ska han försörja sig nu, när den politiska arenan stängts för honom?

-Han sa förresten för några veckor sen att han nu skulle skriva färdig den där boken som stals för ett par år sen, och tävla med den i en romantävling. Vinner han den får han kanske kosing, säger Ivar.

-Han dyker säkert upp nån annanstans, kanske i nåt annat parti, svarar Ingemar. Han tycks alltid återuppstå, precis som gubben i lådan.    

-Kanske, men folkdemokraterna har då deklarerat att han inte är välkommen där, trots att han vill att länspartisterna ska rösta på deras riksdagskandidat, påpekar Ivar. Inget annat parti har heller sagt sig vilja rekrytera honom.

-Han påstår ju att han är en entreprenör, så han försöker kanske starta ett eget parti, säger Ingemar.

-Säkert, svarar Kristina. Den som lever får se. Nåt spektakulärt kan vi nog vänta oss i alla fall. Så stora förändringar lär han inte genomgå. Han ser inga fel hos sig själv och har därför ingen anledning att ändra sitt koncept. Det är alla vi andra som är fel och oss kan han ju välja bort.

-Han saknar motstycke, säger Ivar. Han anser på fullt allvar att om nån fuskare får personligt obehag av sitt fusk, då ska den som avslöjar fusket ställas inför rätta.

-Det känns tryggt att veta att högmod ofta går före fall, säger Kristina.

-Ja, vilken tur att hut går hem! utbrister Ingemar. Rätt vad det är har sanningen och verkligheten hunnit ikapp.

-En jäkla tid har det då tagit, konstaterar Ivar.

-Sein Kampf lär fortsätta, konstaterar Kristina.

Vänskapskorruption hotar demokratin

Jakten på Makten XXVIII

Att platsa i laget

Kristina har fortfarande inte hört ett ljud från nomineringskommittén, men dess ordförande, Gustav Sondell, upprepar med jämna mellanrum i medierna varför hon petats.

-Vår avvägning är att Kristina inte platsar i laget, säger han i feta rubriker. Vi gjorde uppenbart en bra bedömning för ombuden gick på vår linje. Det är inget fel på Kristinas politiska arbete, men vi vill ha slut på interna stridigheter. Nu behöver vi lugn och ro inför valet nästa år.

-Men medlemmarna som röstat på henne är ju många fler än det antal ombud som petat henne. Är det demokratiskt? frågar journalisten.

-Hon skrev för några år sen en debattartikel, där hon kritiserade partiets politik och den ligger henne i fatet, fortsätter Gustav snabbt.

-Har du läst den? frågar journalisten.

-Jaa, men jag kommer inte riktigt ihåg vad den handlar om. Jag tror hon kritiserade partiledaren bl a, säger Gustav.

-Nej, hon kritiserade varken partiets politik eller partiledaren. Tvärtom. Tror du ombuden, som nu petat henne huvudsakligen på grund av den artikeln, har läst den eller dömer dom ut henne på samma felaktiga grunder som du? fortsätter journalisten.

-Det kan jag inte svara på, säger Gustav kort.

-Men om den har använts mot henne för att motivera hennes petning, måste ni väl ha haft den som utgångspunkt, när ni ringde runt bland ordförandena i föreningarna, påpekar journalisten.

-Så går det inte till i den här processen, svarar Gustav. Vi gjorde en helhetsbedömning och kom fram till att hon inte skulle få förtroende bland ombuden på nomineringsmötet. Nu har vi klart markerat hur vi vill att våra företrädare ska agera för att få vårt förtroende.

-Så då är det som Kristina påstår. Demokrati och väljare är oviktiga för era kandidater. Det viktigaste är att bli populär och vald inom partiet av en intern maktelit som styr och ställer och sätter sig över medlemmar och väljare. Vänskapskorruption med andra ord? Om medlemmarna röstar på dig eller Ante respekteras det, men om dom röstar på Kristina respekteras det inte. Betyder det här då också att ombuden kanske inte representerar medlemmarna och väljarna? frågar journalisten.

-Ja, det är ju på det viset att föreningarna väljer själva sina ombud, svarar Gustav.

-När det gällde Allan ringde ni runt till alla ordförande i föreningarna för att höra om han var gångbar. Gjorde ni likadant i Kristinas fall? undrar journalisten.

-Nej, vi i nomineringskommittén fattade själva beslutet att plocka bort henne, svarar Gustav.

-Tycker ni att det är helt OK att behandla två kandidater så olika? Har ni inte konkurrens på lika villkor i Partiet? frågar journalisten.

Gustav svarar inte, så journalisten fortsätter:

-Jag förstår att ombuden röstar bort kandidater som är misstänkta för att ha begått brott och andra oegentligheter, men Kristina har ju inte gjort sig skyldig till några brott eller oegentligheter. Dessutom har hon uppenbarligen mycket stort stöd bland medlemmarna. Tycker du att det är hållbart eller demokratiskt mot alla medlemmar som röstat på Kristina att ombuden, som faktiskt borde representera medlemmarna, röstat bort henne? frågar  journalisten.

-Det är så här vår nomineringsprocess går till, svarar Gustav utan att tveka.

-Ja, åtminstone i västerbottenspartisterna. Det är uppenbart att Allan Lundsjö haft nån form av förhandling med er i nomineringskommittén, fortsätter journalisten. Varför måste ni ge honom garantier att Kristina skulle plockas bort? Han själv petades ju för att han är misstänkt för skattebrott.

-Vi har inte förhandlat med Allan och heller inte gett honom några garantier, svarar Gustav irriterat.

-Du påstår med andra ord att Allan ljuger, när han säger att ni lovat honom att Kristina var den första som skulle bort från riksdagslistan, fortsätter journalisten.

-Ja, jag påstår att Allan ljuger, svarar Gustav.

-Ja, han kan naturligtvis ha tagit en rövare och hittat på att Kristina skulle petas först av alla, men några veckor innan ni i nomineringskommittén, åtminstone officiellt, sa er veta hur riksdagslistan skulle se ut, informerade han oss i medierna att den kandidat som medlemmarna i provvalet placerat först på artonde plats, hade flyttats upp till tredje plats, d v s Kristinas plats. Hur förklarar du det? Att nr 18 ska ersätta nr 3 är så ologiskt att det kan man inte gissa sig till. Det måste han ha fått höra direkt av er, envisas journalisten.

-Jag kan inte svara på hur han visste det, säger Gustav besvärat.

-Men ni är väl bara tre personer i nomineringskommittén, fortsätter journalisten.

-Nej, vi är fyra, svarar Gustav. Ungpartisternas Klas Ström är också med.

-Det var intressant, säger journalisten. Vilket sammanträffande! Han har också helt otippat seglat upp som tvåa på kommunlistan och sägs ha mycket nära koppling till Ante Grenå. Har han nära koppling till Allan också?

-Det får du fråga Klas själv om, svarar Gustav kort.

Ella Grenlöf intervjuas också av Björkstabladet:

-Man ska nog se stämmans beslut mer som en markering om enighet än en politisk markering mot Kristina Nord. Det finns nog ingen som har nåt emot Kristina och hennes idéer, men det finns en rädsla för att hon ska ägna sig åt intern kritik istället för politik, säger Ella.

-Kristina har vid olika tillfällen krävt att det förra provvalet och misstankarna om fusk måste utredas och byken tvättas en gång för alla, säger journalisten.

-Det har utretts, svarar Ella kort.

-Men Kristina hävdar att huvudfrågan, de 55 ’tvångsintagna’ medlemmarna från södra Sverige, aldrig utretts eller kontaktats, fortsätter journalisten.

-Ja, det vill säga, man kontaktade dom ju inte, säger Ella undvikande.

-Men det var ju just det som frågan gällde, påpekar journalisten. Kristina med flera hävdar att många av dessa medlemmar inte visste om att dom tagits in som medlemmar i partiet och ändå var de med och röstade i provvalet. Huvudkravet var just att alla de 55 skulle kontaktas för att man skulle kunna ta reda på om dom visste att dom var med i partiet och hade röstat i provvalet.

-Det ingick inte i uppdraget att kontakta dom, svarar Ella.

-Men då är det alltså inte sant att ni utrett sakfrågan, säger journalisten häpet. Då har Kristina alltså rätt?

-Nja, den saken ingick inte i uppdraget, upprepar Ella.

-Flera av era aktiva partister är poliser och vet hur en utredning bör gå till. Hur kan dom spela med i detta utan att reagera? undrar journalisten.

-Det måste du fråga dom om, svarar Ella.

-Genom att kringgå sanningen slipper man alltså både att ljuga och att konfronteras med sanningen, fortsätter journalisten. Vad säger väljarna om det här? Och hur kommer det att påverka ert valresultat nästa år?                      

-Det där har vi nu lagt bakom oss. Man kan inte hålla på och älta det där längre. Nu vill vi jobba framåt och koncentrera oss på att göra ett bra valresultat, säger Ella.

-Men borde inte väljarna få veta att det är så här det går till i ert parti? frågar journalisten. Om ni vill ha deras förtroende och röster, är det väl viktigt att inte medvetet föra dom bakom ljuset. Falsk marknadsföring och missledande varudeklaration är inte tillåtet. Skulle dom rösta på er, om dom visste sanningen?

-Det får vi se i valet nästa år, svarar Ella lågmält.

-Kristina har i två provval fått många medlemsröster och i det allmänna valet 2002 fick hon många röster av väljarna. Det sänder märkliga signaler till väljarna om hur det funkar hos björkstapartisterna och hur ni sätter er över demokratin, påpekar journalisten.

-Nu är vi i alla fall mycket eniga inom partiet här, svarar Ella.

-Alla som förgäves krävt att själva huvudfrågan ska utredas och byken tvättas har lämnat partiet. Det betyder att Kristina nu är ensam om att kräva att misstankarna kring föregående provval ska utredas. Då förstår jag att hon inte platsar i laget, säger journalisten.

-Det har ju redan utretts, upprepar Ella med en dåres envishet.

-Eftersom ni nu tagit bort henne från listan, har ni också tagit ifrån väljarna möjligheten att välja en person som står upp för demokratin och väljarna, fortsätter journalisten. Det innebär att ni utsätter partiet för en stor risk. Väljarna kanske svarar med att inte alls rösta på er.

-Innan valet nästa år hoppas jag väljarna har glömt det här eländet, avslutar Ella.

Kristina läser och lyssnar med stigande förvåning på Gustavs och Ellas kommentarer i medierna:

-Herregud! tänker hon upprört, Ella vet vad Ante, Allan och Ted gjort sig skyldiga till under några år och i egenskap av Regionrådets styrelseordförande har hon haft ett stort ansvar utan att göra något. Hon var också den som först förstod hur dom hade fuskat. Jag har läst hennes handskrivna anteckningar och vet var dom finns. Dom skulle duga bra som bevis i en domstol. Att bara ha mage att gå ut och säga att det nu blir mindre stridigt i partiet, när hon varit med och plockat bort mig! Hon som bättre än dom flesta vet hur det har gått till i Klanens rike! Jag har träffat flera personer som skrivit till henne efter avslöjandet av fusket för att få veta, om dom enligt röstlängden varit med och röstat i provvalet 2001, men hon har, precis som Partisthögkvarteret, envist vägrat att svara på deras förfrågningar. Det förstår jag.

Ella vet mycket väl vad som hänt i provvalen och vilka som är hjärnorna och medaktörerna i det, men hon drar sig för att svara och ljuger medvetet för dem som kontaktat henne. Istället försöker hon mörka på samma sätt som Klanen för att kringgå sanningen och smita från det ansvar hon har både som aktiv Partist och som ordförande i Regionrådet. Makt och rädslan för att tappa makten korrumperar, den saken är klar. 

Kristina går ut och hämtar in posten, som just kommit och upptäcker det regionala Partistbladet, som kommer med jämna mellanrum. Ella har som vanligt en artikel på förstasidan. ’Trygga människor vågar mer!’

-Jaså, är det kanske för att hon inte är trygg som hon inte vågar, tänker Kristina. Ja, jag är säker på att hon är rädd. Det är ingen ovanlig känsla i björkstapartisterna. Alla vaktar på alla och när som helst kan man bli offentligt uthängd och avrättad. Och så är hon förstås rädd för att förlora makten och en riksdagsplats. Hon verkar vara mer rädd om sin position än om partiet. Därför låter hon allt fortsätta som vanligt, trots att hon är ytterst ansvarig för regionpartisterna. Jag, som vill göra nåt för att förändra, kan inte medan hon, som kan förändra, vill inte eller vågar inte. Vilken ironi!

Kristina har känt sig uppgiven många gånger tidigare, men den här gången känns det värre än vanligt. Hon berättar för sina arbetskamrater om sin uppgivenhet:

-Jag hoppas att arbetslösheten fortsätter, så fler människor söker sig till politiken. Det är nog enda sättet att få bättre politiker, säger Lisa, en av hennes arbetskamrater.

-Men vem ger sig in i detta epicentrum frivilligt? frågar Kinna, en annan av hennes arbetskamrater. Man blir ju totalt avskräckt, när man ser hur du, Kristina, blivit behandlad  i flera år. Av dina egna partikamrater! Så hemskt! Detta beteende skulle aldrig få försiggå ostraffat på en arbetsplats. När man tänker på att det är politiker som beter sig så och som också är dom som stiftar lagar, förstår man att våra lagar är luddiga och tandlösa. Dom inser så klart att lagarna annars skulle slå tillbaka mot dom själva. Fy tusan! Och så går de ut och ber om vårt förtroende!

-Men finns det inga riktiga människor som är normala och funkar i ditt parti? frågar Berit upprört.

-Det är klart att det finns, svarar Kristina. Problemet är bara att dom inte sitter på positioner, där man har nåt att säga till om. Alla med civilkurage som protesterar, ’packet’ som Ante kallar dom, rensas ut så fort maktkartellen förstår att ’dom inte går att lita på’ och därför får aldrig demokratin, eller de justa Partisternas vilja och uppfattning, nåt genomslag. Nej, här är det noggrann gallring, toppstyrning, total kontroll och utrensning som gäller.

-Det är bara brunskjortorna som saknas, påpekar Helena bistert.

Välregisserat och förutsägbart

Jakten på Makten XXVII  

 Makten och härligheten                                                                        

 -Nu tror jag vi har full kontroll över vad som ska hända på nomineringsmötet, säger Ante lättat.

-Fattas bara som vi har slitit, svarar Ted. All energi vi lagt ner på planeringen och genomförandet av våra senaste provval och nomineringar skulle räcka för att driva ett kärnkraftverk.

Tidningarna har skrivit spaltmetrar om partiet och provvalet. En del kritiska partister har också väckts till liv igen och ger sina kommentarer i medierna.

Nomineringsmötet blir en välregisserad föreställning utan överraskningar. Inte ett enda ombud föreslår att Allan Lundsjö ska återinföras på riksdagslistan. Några ombud försöker förgäves få andra ombud att ta sitt förnuft till fånga och sätta tillbaka Kristina på listan, men för övrigt går allt helt enligt Hux Fluxklanens plan.

-Äntligen! Nu kan vi andas ut. Både Allan och Kristina är bortrensade. Segern är vår, säger Ante triumferande.

-Och makten och härligheten i evighet, yesss! tillägger Ted. Because we’re worth it! Vilken tur att vi lyckades få till och med Ella att stödja Allans krav att Kristina skulle petas!

-Ella inser självklart att hon är den som tjänar mest på att Kristina försvinner och därför vill också hon peta henne, påpekar Ante. Vi två behöver inte konkurrera med Kristina på riksdagslistan. Det måste Ella. Bara genom att ta bort Kristina från listan kan Ella vara helt säker på att Kristina inte försvårar hennes chanser att ta sig till riksdagen. Ella behöver alla kryss hon kan få för tvåan på riksdagslistan blir en farlig konkurrent för henne.

-Men håll med om att det verkar helt galet att Ella är överens med Allan efter allt han sagt och gjort mot henne, invänder Ted. Hon verkar inte tveka att byta sida när det passar henne.

-Säg nåt vi inte vet! svarar Ante. Det har hon visat förr, så det är ingen nyhet. Henne vet man aldrig var man har.

-Då får vi lobba för att alla kryssar Ella så att inte tvåan kryssar sig förbi henne, säger Ted. Tar han sig in i riksdagen nu, blir det svårt för mig att ta mig dit i nästa val.

-Ja, det vore en mardröm, svarar Ante allvarligt. Jag delar Allans syn på Ella och hade aldrig trott att jag en dag skulle bli tvungen att uppmana folk att rösta på henne. Men nöden har ingen lag och om några år ryker hon ändå. I nästa provval kör vi vårt väl beprövade provvalskoncept och då blir vi som vanligt ettor på dom listor vi är med på. Jag är säker på att det räcker för att säkra en riksdagsplats åt dig.

-Tänk om Kristina då kandiderar igen! säger Ted leende.

-Henne klarar vi, svarar Ante. Det ordnar våra ombud. Det lovar jag att se till även då. Har jag klarat av att rensa bort henne i två provval i rad, fixar jag det nästa gång också. Inga problem.

Dagen efter nomineringsmötet går Kristinas telefoner varma. Precis som hon misstänkt har ombuden visat sig följsamma och röstat enligt nomineringskommitténs förslag. De har fullgjort vad de valts för att göra, vilket innebär att hon nu är borta från riksdagslistan. Det kan hon leva med, men att de inte förstår vad de ställer upp på eller, ännu värre, ställer upp trots att de förstår, är för henne helt obegripligt.

-Hur kan Ante och Ted m fl så till den grad dupera alla inklusive medierna? frågar hon sig gång på gång. Har alla tappat känslan för vad som är rätt och fel? Varför finns det inte fler reportrar som Janne Josefsson? En journalist av hans kaliber skulle ha full huggning i björkstapartisterna.

Journalister ligger på och vill att hon ska uttala sig om utgången av nomineringsmötet, men hon vill reflektera några dagar, innan hon ger sina kommentarer och luftar sina tankar offentligt. Flera personer som ringt henne har påpekat saker som hon känner att hon måste kontrollera, innan hon låter sig intervjuas. Därför ber hon journalisterna att återkomma senare.

Samma dag ger Björkstabladet i en debattartikel en träffande beskrivning av hur orättvist dagens personval slår mot många kandidater:

Men alla står inte på samma startlinje. Partiernas favoriter är på så kallad valbar plats, d v s placeras högst upp på valsedeln och hamnar i troligt läge för inval. De andra tävlar sålunda både mot sina egna partikamrater och mot sitt parti på valdagen. De måste inte bara vinna väljarnas förtroende utan också knäcka den rangordning av kandidaterna som det egna partiet gjort upp.

Det är ett föga rättvist system som tillämpas i personvalet. Principen skall vara att den som får fler röster går före andra kandidater från samma parti med färre röster. Men det gäller alltså inte i personvalet. Där är det inte ens så att 1 röst alltid slår 0 röster.’

Kristina, Ingemar och Fredrik träffas på lunchen och kommenterar utgången av nomineringsmötet och Björkstabladets debattartikel:

-Det är helt otroligt att svensk demokrati vilar på en så tveksam och lös grund, säger Fredrik upprört. Det viktigaste är att bli vald av sina partikollegor, inte av väljarna. Fattar väljarna verkligen att det är så här det funkar? Inte ens jag som aktiv politiker har insett detta förrän nu.

-Det ligger inte i politikernas intresse att låta väljarna förstå, säger Kristina. Om alla förstod hur lite demokrati som ryms i vårt eget valsystem, skulle inte så många rösta. Det enda som valet egentligen avgör är hur makten mellan partierna ska fördelas.

-Dom flesta förstår inte att det är den interna rankningen, inte antalet kryss, som avgör vilka som väljs in i kommun och landsting, påpekar Ingemar. Kryssen kan däremot avgöra riksdagsvalet, men då måste en kandidat passera en svår spärr för att ta sig förbi den kandidat som internt lyckats bli rankad som etta av sina egna partikamrater.

-Varför tror ni att det finns svåra spärrar att ta sig förbi? undrar Fredrik ironiskt. Tror ni verkligen, att dom politiker som redan sitter vid makten frivilligt skulle gå med på att väljarnas röster ska gälla fullt ut? Då skulle ju många politiker sitta löst och riskera att bli av med sin försörjning.

-Det är väljarna som ska avgöra om mitt politiska ’bäst före datum’ inte passerats eller om jag ska förpassas till det politiska livets slutskede, inte en inre korrumperad och maktfullkomlig kartell. Klanen måste ha varit rädd för att jag skulle kunna kryssa mig in i riksdagen, säger Kristina.

-Självklart. Allan skulle aldrig överleva det, säger Fredrik. Inte Ante och Ted heller. Att de såg till att få bort dig från riksdagslistan är ett verkligt erkännande av dig, Kristina.

-Vad menar du? frågar Kristina. Dom kunde väl ha placerat mig sist på listan istället.

-Men fattar du inte? Då hade dom riskerat att du lyckats kryssa dig in i riksdagen, säger Ingemar. Ella är den som tjänar mest på att du plockats bort för nu slipper hon konkurrera med dig.

-Snacka om att lägga energi på fel saker, som Allan brukar anklaga oss andra för, när vi kräver ordning och reda, suckar Fredrik. Jag är mest chockad och besviken på Ella. Hon har verkligen visat vilken falskspelare hon är bakom den släta fasaden. Hon har banne mig oss att tacka för att hon sitter i riksdagen idag. Hade vi inte gått ut och avslöjat hur Allan varit med och fuskat i provvalet, hade hon aldrig slagit ut honom. Hon vann över honom inte för att hon var bäst utan för att hon blev den minst dåliga på valsedeln. Och vad gör hon nu? Jo, hon ställer sig aktivt på fuskarnas sida. Är det såna politiker väljarna vill ha? Har inte regionpartisterna gjort sig förtjänta av ett bättre ledarskap?

-Dom här kandidaterna tycker ju att dom är dom absolut bästa partisterna som länet kan få, påpekar Kristina. Rensar man bort dom som utgör ett hot mot ens egen karriär, framstår man själv som det bästa eller enda alternativet. Svårare än så är det kanske inte att bli vald till riksdagsledamot.

-Ja, dom själva kanske tycker att dom är bäst, men det visar bara ännu tydligare hur dåligt omdöme dom har, påpekar Ingemar. Vi får bara hoppas att väljarna har så gott omdöme att dom inte röstar på dom. Politiker utan civilkurage och moral har vi redan alldeles för många av.

-Vi får facit efter valet nästa år, säger Kristina. Det ska bli intressant att se hur väljarna då värderar våra kandidater. Än tycks till exempel Ante inte ha gjort nåt bestående intryck på väljarna, om man ska tro på Björkstabladets senaste undersökning. Alla hans annonser verkar inte ha gett nån större effekt. Allting går kanske ändå inte att sälja med mördande reklam och partisternas pengar.

-Tydligen inte och det är därför Klanen också ser till att rensa ut dom kandidater som står i vägen för deras makthunger, säger Fredrik. Om dom rensar bort alla duktiga färgstarka kandidater, ökar deras egna chanser att bli valda. Tänk, att bara våga jämföra sig och tävla med dom kandidater som är sämre! Vilka ynkliga ’lågoddsare’!

-Om man rensar ut alla starka ’besvärliga’ partikollegor försvinner också mycket av dynamiken i en politisk grupp, säger Kristina. Maktbalansen går förlorad och ’likboden’ blir norm. Man klär sig lika, säger och skriver lika, speglar sig i varandra och konstaterar lättat hur lika man är och hur bra man samarbetar. Alla som inte är ’rättrogna’ och platsar i ’sekten’ upplevs som hotfulla och jagas bort. Tänk, att just Ella är med och aktivt bidrar till den dåliga kultur och sektmentalitet jag pekade på för några år sen och som hon gick ut offentligt och förnekade så kategoriskt! Dom här människorna förtjänar verkligen varandra.

-Och tänk att rensa ut dig för att du sa sanningen! säger Fredrik upprört. Den slutliga triumfen för medelmåttornas tyranni!

-Ella förstår nog inte bättre, säger Ingemar. Viljan kanske finns men förmågan saknas. Inkompetens och dumhet är inte straffbart.

-Förstår man inte bättre i hennes ålder och position, då finns det inte mycket hopp för henne, konstaterar Fredrik. En sak tycks hon i alla fall förstå och det är att hon vill hänga sig kvar i riksdagen. Hon borde inse att hon har sin framtid bakom sig. Min röst får hon inte, för jag satsar bara på vinnare. Vinner hon blir det en äkta pyrrhusseger.

-Då är ni minst två personer som inte kommer att rösta på henne, säger Ingemar leende. Allan kommer nog inte heller att välja Ella.

-Det här är nog enda gången han och jag är överens om något, svarar Fredrik kort.

-Jag tror att fler än du är överens med honom i just det fallet, konstaterar Kristina.

Partiet, det är jag

Jakten på Makten XXVI

Vinna eller försvinna

Mystiken och spänningen kring västerbottenspartisternas riksdagslista 2006 växer i Björksta. Det enda som läckt ut är att Allan petats från listan, eftersom föreningarna inte längre säger sig ha förtroende för honom.

Allan kallar omedelbart till presskonferens. Bättre förekomma än förekommas. Han är en mästare på dramatiska utspel och på att skaka av sig kritik. Nu har han riggat upp för en av sitt livs viktigaste föreställningar. Han ser det ingalunda som sin ’grand final’. Tvärtom anser han att det här är det enda som kan rädda honom från politisk härdsmälta och slutförvaring på tundran. Av alla sina utspel och misstag har han lärt sig att det är nästan omöjligt att agera klokt när man är i affekt. Och i affekt är han. Han gör en snabb kalkyl:

-Vad har jag att förlora om jag går ut i media nu? Ingenting. Vad har jag att vinna? Allt, eller åtminstone en hel del.

Han har gått många tuffa matcher tidigare och överlevt och tycker nu att han lärt sig att hantera media:

-Politik handlar om att synas och det spelar ingen roll vad det handlar om. I slutänden är det bara namnet man kommer ihåg.

Han får kickar av att befinna sig i rampljuset och behöver medierna för att ta sig dit. Samtidigt vet han att medierna behöver honom. Han ser sig själv som en färgstark och karismatisk politiker med förmågan att förse journalister med en häftig story och feta rubriker med jämna mellanrum.

Helt i enlighet med planen har han än en gång vunnit provvalet till riksdagen. Han har visserligen just hoppat av från alla sina politiska uppdrag för att inte smutsa ner partiet p g a att han är misstänkt för skattefiffel. Eftersom Ante sitter i nomineringskommittén för riksdagslistan, kan Allan dock känna sig helt säker på att hans politiska comeback kommer att gå som på räls. Ända tills nu, när rälsen plötsligt drabbats av en kraftig solkurva och hans politiska karriärtåg hotar att spåra ur och göra honom till en politisk haverist. Eftersom det varken finns tid eller tillgång till någon haverikommission, får han fixa det med hjälp av en presskonferens:

-Det kanske är nästan samma sak, tänker han med galghumor.

Sagt och gjort. Leende och samlad möter Allan press och TV på Björksta Central. Hans mörka clubblazer gör sig bra mot de ljusa möblerna. Jeansen och skjortan, som för tillfället är uppknäppt i halsen, ger tillsammans med leendet ett avslappnat intryck. Manen är bakåtstruken på samma sätt som på finanslejonen runt vattenhålen vid Stureplan. Publiken är förväntansfull. Föreställningen kan börja.

Han har förberett sitt anförande efter talekonstens alla regler och inleder därför med att väcka de närvarandes intresse och skapa förtroende för frågan och för sig själv. Han säger att han respekterar att en del medlemmar inte har förtroende för honom. Sedan går han snabbt över till att tala om vad som hänt. Han tar upp att han har en tvist med Skatteverket och att han ett par veckor tidigare därför beslutat sig för att hoppa av alla sina politiska uppdrag. Han vill inte smutsa ner partiet.

Han berättar vidare hur glad och stolt han är över att så många medlemmar trots skattetvisten visat så stort förtroende för honom i provvalet. Medlemmarna har placerat honom på första plats på riksdagslistan. Därför har han beslutat sig för att ändå ställa upp och kandidera. Han har inte hjärta att svika alla dessa människor.

Därefter övergår han, som retoriken påbjuder, till att lägga fram fakta och förklaringar till varför det blivit så här, samtidigt som han försöker vädja till de närvarandes känslor för att väcka sympati. Han säger att medierna har styrt hans dagordning under årens lopp. Han känner sig mer granskad än andra. Det är mediernas sätt att vinkla tvisten som ställt till det för honom och partiet. Tidningarna har i sina rubriker utpekat honom som skattefifflare och

avslöjat att Skatteverket misstänker honom för att ha undanhållit skatt på hundratusentals kronor. Han känner sig utsatt för en antipersonvalskampanj. Medierna är därför ansvariga för medlemmarnas bristande förtroende för honom och för att han petats från riksdagslistan.

Han säger att han också är mycket besviken på partiet. Varför kan de inte ha tålamod och fördragsamhet och vänta tills domstolen sagt sitt? Varför petar de honom innan han ens fått chansen att bevisa att han är oskyldig? Det är ju bara en tvist han har med Skatteverket och han är övertygad om att han kommer att vinna. Varför kan de inte avvakta utgången? Han har trots allt varit en färgstark och mycket framgångsrik politiker. Är det inte längre värt något?

Han avslutar sin föreställning med att lägga fram sitt förslag; får han bara chansen att kandidera, kommer han med sin kända, färgstarka profil och utstrålning att kunna fixa två riksdagsmandat åt västerbottenspartisterna i valet nästa år. Det har ingen tidigare klarat och med de bleka kandidater som nu toppar listan, lär det bli helt omöjligt. Utan honom ser det dessvärre ganska hopplöst ut för partiet inför nästa års val. Napoleon hade sett sig själv som staten. Allan är blygsammare och ser sig själv bara som partiet, men jämförelsen ligger nära till hands.

Han känner sig riktigt nöjd så här långt. Under det noggrant förberedda och välregisserade talet har han haft kontrollen. Huvudet och tanken har styrt. När han avslutat sitt anförande, kommer frågorna och kommentarerna:

-Du säger att du har en tvist med Skatteverket, säger en av reportrarna. Kan man verkligen kalla det för tvist, när det handlar om att vara misstänkt för att ha undanhållit skatt på så stora summor?

Allan ignorerar frågan. Han vill till varje pris inte prata om skattefifflet och bestämmer sig tvärt för att byta manus. Magen och känslorna håller snabbt på att ta över. Han råkar i affekt trots att han bestämt sig för att inte göra det. Journalisterna känner honom väl efter alla år och utspel och vet hur de ska hantera honom.

Allan kan inte längre kontrollera ilskan, bitterheten och besvikelsen väller fram. Reptilhjärnan kopplar ett stadigt grepp om honom och journalisterna får sina förväntningar uppfyllda. Med råge. Allan undviker skickligt skatteaffären och börjar istället angripa Ella Grenlöf, sin partikamrat och konkurrent, som lyckades vinna över honom i förra riksdagsvalet trots att Klanen hade manipulerat provvalet så att han skulle hamna överst på riksdagslistan. Han hade absolut inte väntat sig att hon skulle kunna kryssa sig förbi honom och ta hans riksdagsplats ifrån honom. Han ser bekymrad ut när han säger:

-Om jag var Ella, skulle jag fundera över varför jag inte vann provvalet och blev etta på riksdagslistan. Det bevisar bara hur ointressant och färglös hon är. Inte många känner till henne. Dessvärre är ingen annan i toppen på listan heller nåt att skryta med. Det är ett blekt, ointressant och oerfaret gäng, som partiet både kan ha och mista.

Journalisterna antecknar så pennorna glöder. Nu börjar det bli spännande. När Allan väl fått upp ångan, kan inget hejda honom. Han säger det ena mer uppseendeväckande än det andra. På frågan vad han nu ska göra svarar han att nu ska han skriva sista kapitlet på den bok som försvann vid de två inbrotten i Spanien. Journalisterna ser frågande ut. Allan hade för några år sedan i pressmeddelanden hem till Sverige direkt efter inbrotten, eller var det kanske före, meddelat att datorn med den så gott som färdigskrivna boken stulits. Eftersom han inte sparat någon kopia av det stulna manuset någon annanstans, kunde han därför inte ge ut boken. Ja, det var åtminstone så han framställt det då.

-Sen ska jag skicka in den färdigskrivna boken till en romantävling, där jag kan vinna en miljon, fortsätter Allan.

-Ska du använda prispengarna till att betala skatt om du vinner, frågar en kvinnlig journalist.

Om blickar kunnat döda, hade hennes kollegor blivit tvungna att börja förbereda de tal de ska hålla på hennes begravning. Allan stirrar kallt på henne men svarar inte. Nästa fråga skär redan som en blixt genom den laddade tystnaden:

-Fick du ut nån ersättning från försäkringsbolaget för det som stals vid de två inbrotten i Spanien eller anmälde du aldrig stölden?

Alla håller andan, men Allan bara ler kallt och säger:

-Det avslöjar jag i min roman.

Hans förmåga att dra uppmärksamhet från själva sakfrågan, när det börjar brännas, får honom att hastigt byta ämne:

-Enda möjligheten för västerbottenspartisterna att göra sin stämma hörd i Stockholm är att rösta på folkdemokraterna och deras Stefan Lindberg i valet nästa år. Han är till skillnad från Ella en duktig och drivande riksdagspolitiker. Ella är det inte många som känner till.

Journalisterna tror inte sina öron. Uppmanar Allan verkligen västerbottenspartisterna att inte rösta på sitt eget parti? Har hans hårddisk kraschat? Mycket har han kläckt ur sig under årens lopp, men detta måste vara det mest kontroversiella. Får man verkligen vara kvar som medlem i partiet, om man uppmanar väljare att rösta på ett annat parti? Det är en intressant fråga som genast måste utredas.

Nu är goda råd dyra. Allan måste till varje pris se till att det inte uppstår någon paus, för då kommer journalisterna att tjata om skattefifflet igen. Alltså måste han fortsätta att prata för att undvika själva sakfrågan. Eftersom detta är hans verkliga styrka, känner han sig lite säkrare och släpper därför nästa bomb:

-Jag har förresten fått klara garantier av nomineringskommittén att även Kristina Nord kommer att plockas bort från riksdagslistan. Dom försäkrade att hon var den första som skulle bort.

Åhärarna hämtar andan. Nu måste han väl ändå vara ute och cykla.

-Är hon också misstänkt för nåt brott? undrar journalisterna intresserat.

-Nej, inte direkt men hon har inget förtroende bland medlemmar och väljare, svarar Allan kort.

-Men hon kom ju på fjärde plats i provvalet, påpekar en journalist. Dessutom säger hon sig vara emot allt vad fusk och fiffel heter, så jag förmodar att hon inte fuskat till sig sin placering.

-Hon har skadat mig med sina skriverier, säger Allan irriterat. Hon har fört en lång antipersonvalskampanj mot mig.

-Det är kanske en definitionsfråga. Hon har åtminstone speglat vad som hänt och krävt att det ska granskas. Mig veterligen har ingen av er hittills lyckats bevisa att hon, eller vi i medierna för den delen, påstått nåt som inte är sant, inskjuter TV-reportern.

-Själva sakfrågan har ju aldrig utretts, fyller en annan journalist i.

-Hennes agerande har kostat mig många röster och gjort stor skada, konstaterar Allan kort.

Nu blandar sig ytterligare en journalist in i samtalet:

-Menar du att det är den som berättar vad som hänt eller vad nån gjort som är den skyldige? Är det därför du gör medierna ansvariga för att du petats? Intressant. Det skulle ju t ex kunna innebära att en åklagare, eller ett vittne, som avslöjar hur ett brott gått till och vem som gjort det egentligen är den skyldige eller brottslingen. Det var en helt ny och mycket kreativ vinkling, utbrister journalisten förbluffat.

Allan känner att det nu är läge att försvinna. Hans tåg ska strax avgå och föra honom bort från Björksta, så han avslutar hastigt presskonferensen. Han hinner dock toppa föreställningen med ett litet extranummer och drämmer därför till med att han är klar med Björksta och har bestämt sig för att flytta, när han återkommer från den här resan. Med sportbagen på axeln och fladdrande clubblazer försvinner han med raska steg mot perrongen.

Hans snabba sorti gör det omöjligt för journalisterna att ställa fler frågor. De packar istället ihop sina utrustningar och åker direkt till sina redaktioner för att ta itu med allt hett stoff Allan försett dem med. De måste också ringa ett och annat samtal för att checka av sanningshalten i det han sagt. Tanken på hur morgondagens förstasidor kommer att se ut kittlar och tiden är knapp. Det gäller att hinna först till alla källor.

25% ogiltiga röster mörkas

Jakten på Makten XXV

Pojken med guldbyxorna får inte vaska guld längre                                                   När provvalet sammanställts, visar det sig plötsligt att ungefär en fjärdedel av rösterna är ogiltiga, eftersom de fyllts i på fel sätt. Provvalet har gått till på samma sätt i åratal, men det här är första gången så många fyllt i provvalssedlarna fel. Hur förklarar man det?

Eftersom provvalet gjorts på samma sätt som tidigare, är detta ett fullständigt mysterium. Vad har hänt? Har det hänt i provvalet någon annanstans eller är det bara i Björksta? Vilka medlemmar har fyllt i fel och vilka kandidater har drabbats av det? Finns det ett mönster eller tydligt samband? Kristina, Ivar, Marianne och Fredrik ler igenkännande. Ella Grenlöf ler inte. Hon anar vad som hänt.

Nomineringskommittén beslutar sig för att prata så tyst som möjligt om mysteriet med alla ogiltiga valsedlar för att inte dra på sig uppmärksamhet och krav på närmare granskning. Det gäller att till varje pris undvika en repris av bråket och kravet på granskning som förra provvalet resulterat i. De säger därför att ett hundratal ogiltiga röster inte på något sätt påverkar slutresultatet. Ante ligger av naturliga skäl särskilt lågt.

Nu börjar spekulationerna kring Allan. Ska han återuppstå och kandidera, eftersom han i provvalet blivit etta på riksdagslistan eller hade han menat allvar, när han några veckor tidigare sagt att han beslutat sig för att lämna alla sina politiska uppdrag för att inte smutsa ner partiet? Han håller sig undan medierna några dagar men meddelar därefter att han tänker ställa upp eftersom så många medlemmar visat förtroende för honom och vill ha honom överst på listan. Många frågar sig hur han nu helt plötsligt kan tro att det bara är att komma tillbaka. Misstanken om skattefiffel finns kvar, men det viftar Allan bort:

-Vill så många av medlemmarna ha mig, kan jag självklart inte svika dom, säger han.

Det kanske mest märkliga är att nomineringskommittén trots frågor, spekulationer och påtryckningar envist vägrar att offentliggöra provvalsresultatet. I tidigare provval har resultatet publicerats, när sammanräkningen avslutats. För varje dag som går utan att man får reda på hur provvalet gått, tilltar spekulationerna och frågorna. Det ryktas bland annat att Allan ska petas från listan på grund av misstanken om skattefiffel.

Allan börjar ana oråd och kontaktar Ante, som tack vare sin roll i nomineringskommittén nu fått möjlighet att göra sig av med Arne en gång för alla. Allan pressar Ante, som försäkrar att han kommer att göra allt för att rädda kvar Allan på listan. Ante avslöjar också att han är den ende i kommittén som kräver att Allan ska vara kvar. Ante rör sig skickligt mellan de två stolar han inofficiellt sitter på för att undvika att hamna på kollisionskurs med Allan.

-Om Allan misstänker att jag medverkat till att ta bort honom, kommer han att göra allt för att spoliera min karriär genom att gå ut och avslöja att det är jag som är hjärnan bakom allt i björkstapartisterna, tänker Ante. Det skulle innebära politiskt självmord för mig. Inte för att många kommer att tro på honom, men jag har inte råd med en massa negativ publicitet igen. Jag kan inte riskera min egen position genom att gå Allans ärenden. Han har blivit en riktig belastning, men nu har jag chansen att bli av med honom utan att ens lyfta ett finger. Jag ligger lågt och låter dom andra i kommittén peta Allan. Däremot ska jag lägga energi på att rensa ut Kristina. Jag ber helt enkelt Klas Ström föreslå att vi ska försöka blidka Allan genom att peta henne också. Det gäller att passa på att utnyttja den makt platsen i nomineringskommittén ger mig. Om Klas lägger förslaget, är det ingen som kommer att anklaga mig för att ha med hennes petning att göra.

Kristina har trots Hux Fluxklanens gerillakrigföring och provvalsmanipulationer hamnat i toppen på riksdagslistan. De har gång på gång gjort allt för att rensa ut henne men misslyckats. Nu svär Ante dyrt och heligt att den här gången ska han lyckas.

-Nu ska hon en gång för alla röjas ur vägen, lovar Ante. Hon har försvårat och försenat min karriär ända sen hon kom in i partiet. Eftersom jag, Klas och Marie inofficiellt är på Allans sida, kommer vi utan minsta problem att få igenom förslaget att rensa ut henne. Gustav är visserligen ordförande i nomineringskommittén, men har inte en chans, även om han skulle gå emot förslaget. Två problem försvinner i ett enda drag. Kan det bli bättre?

Ante inser att Klas inte på egen hand skulle klara av att sälja in idén om Kristinas petning. Därför ringer han själv runt till alla föreningar och medlemsvänner i regionen. Det gäller för honom att förankra ’Klas förslag’ innan det regionala nomineringsmötet, där alla de personer han nu kontaktar kommer att sitta som ombud. Som tack kan han i gengäld redan nu utlova dem vissa favörer efter valet 2006. Eftersom Ante och Ted genom provvalet sett till att de kommer att få stanna vid makten också efter 2006 års val, kan Ante tryggt lova både det ena och det andra till dem som ställer upp och hjälper till att rensa ut Kristina.

Allan väntar otåligt på besked och när pressen efter några veckor blir för stark, tvingas Gustav Sondell, nomineringskommitténs ordförande, gå ut och släppa bomben. Han meddelar att föreningarna inte vill ha Allan kvar på riksdagslistan. Ante med flera håller andan i väntan på Allans reaktion. Den låter inte vänta på sig. Allan blir rosenrasande och tvekar inte att berätta om det för medierna. Hans raseri blir inte mindre av att Gustav går ut och säger att det inte finns något beslut om att även Kristina ska petas från riksdagslistan, vilket Allan krävt.

-Får hon stanna, ökar min ilska, säger han. Om hennes agerande nu är förlåtet, men min skattetvist är så hemsk att jag måste bort, då är det här inte klokt.

-Men hennes artikel innebär ju inget brottsligt, som hon måste svara för i domstol, påpekar en journalist. Eller menar du att det anses brottsligt i Partisterna att offentligt uttrycka en åsikt? Jag trodde ni var ett frihetsparti.

Allan stirrar kallt på journalisten utan att svara. Hans enda mål nu är att sätta press på nomineringskommittén och att låta Ante få veta vad som väntar, om inte Kristina petas. Allan har inte längre någon anledning att ligga lågt. Ju tydligare han är i sina uttalanden, desto större blir pressen på nomineringskommittén:

-Ante är medveten om att jag vet alldeles för mycket för att det ska vara bra för honom och några till, tänker Allan. Om han inte passar sig ska jag se till att det blir riktigt jobbigt för honom. Nu har jag inget att tjäna på att hålla tyst. Tvärtom. Jag måste få dom att förstå att jag är mindre farlig för dom om jag får vara kvar på listan än om jag plockas bort.

Pojken med guldbyxorna får nu inte längre vara med och vaska guld, men hans överlevnadsinstinkter påverkas inte av det. Nu gäller det hans ekonomiska och politiska överlevnad och den är han beredd att gå långt för att säkra:

-Om jag tvingas avslöja Ante och Ted, så gör jag det, tänker Allan beslutsamt. Dom får skylla sig själva. Nu är det vinna eller försvinna, dom eller jag.

Att spela Allan

Jakten på Makten XXIV

Money, money, money……

När provvalet nästan är över, rapporterar medierna att Skatteverket beslutat sig för att granska Allan Lundsjös affärer litet närmare. Allan misstänks för att ha undanhållit stora inkomster från sitt företag. Granskningen har varit svår, eftersom det saknas verifikat, kassaregister och andra viktiga underlag som behövs för att kunna bedöma hur mycket skatt han undanhållit.

De som hängt med i medierapporteringen om Klanens framfart under många år nickar igenkännande. Försvunna verifikat, borttappade underlag och stulna dokument utgör återkommande inslag.

Allan går i taket, när ha slår upp morgontidningen. Det dröjer inte länge förrän telefonerna börjar ringa. Han kittlas av att vara i händelsernas centrum igen, men anledningen känns besvärande just nu. Visserligen tycker han att all media är bra, men tidpunkten är synnerligen illa vald:

-Nu måste jag sätta mig och skriva ner vad jag ska säga, när medierna ringer, tänker han. Jag måste försöka avleda uppmärksamheten från själva sakfrågan. Det fixar jag utan större svårighet. Kanske kan jag dra till med att detta bara är ett påhitt av nån sjuk person, som vill skada mig.

Han gör sig oanträffbar en stund och tänker så det knakar. I tidningen har han svarat att Skatteverkets anklagelser är fria fantasier, deras anklagelser bygger på missförstånd och de har gjort felaktiga bedömningar. Han är inte det minsta orolig över hur det ska gå i länsrätten. Han är säker på att få rätt där. Det här är ju dessutom bara en tvist.

När han i lugn och ro åter läser tidningen, känner han sig inte fullt så säker längre. Det ser inte helt övertygande ut för hans del. Som lök på laxen har tidningen haft mage att ta med hans tidigare ’affärer’ och det gör honom heligt förbannad. Det förbättrar inte hans situation. Nu är goda råd dyra. Han har en medfödd talang att prata sig ur saker och ting och han kan vrida och vända på nackdelar tills de framstår som verkliga fördelar. Den här gången blir det inte lätt. Därför är han tvungen att anstränga sig till bristningsgränsen. Nu gäller det hans existens, både den ekonomiska och den politiska, och det triggar honom till att försöka överträffa sig själv. När nöden är som störst, är hjälpen som närmast. Plötsligt får han en genialisk idé:

-Jag säger att jag bestämt mig för att lämna alla mina politiska uppdrag av hänsyn till Partiet.  Att skada Partiet är det sista jag vill. Och så drar jag till med nåt om att jag är trött på politik och på att stå i rampljuset. Jag avslutar med att be om ursäkt för att det blivit så här och att jag känner att priset för att vara politiker är alldeles för högt.

Han känner sig mycket nöjd med upplägget och testar det på sina närmaste, men de tycker bara att det är dumt av honom att avgå så plötsligt. Eftersom han är säker på att Skatteverket kommer att förlora mot honom i länsrätten, finns det ingen som helst anledning att hoppa av nu. Det handlar ju bara om en liten tvist. Men hans sinne för dramatik, rubriker och effekter har större inflytande över honom än hans kumpaner har.

-Det är smart att hoppa av nu, förklarar han. Det väcker sympati hos människor och ger mig ännu fler kryss i provvalet. Med alla kryss som bara upplägget med Ungpartisternas provvalssedlar kommer att ge mig, blir det hur enkelt som helst att komma igen. Folk kommer att fatta att jag inte kan svika alla som röstat på mig och vill ha mig med i politiken. Vid det laget har man glömt det här med Skatteverket och jag kan ta tillbaka min riksdagsplats.

Han ringer Ante för att berätta om sitt beslut att tillfälligt hoppa av. Han delger honom också sina planer på att komma igen, när resultatet från provvalet blir offentligt och det står klart för alla hur många kryss han fått. För att låta trovärdig och övertygande när medierna kontaktar Ante kommer de därför överens om att Ante ska säga att Allan gjort helt rätt som bestämt sig för att hoppa av för att inte smutsa ner partiet och att han inte försökt övertala Allan att vara kvar. Ante lovar att vidarebefordra denna information till Ted, så att också han vet hur han ska svara om någon journalist ringer honom. På så sätt kommer ingen att misstänka att det finns något samband mellan de tre, när det snart visar sig att alla tre, som planerat även efter detta provval, toppar var sin lista.

Ante och Ted träffas för att prata igenom den nya situationen. De tackar sina lyckliga stjärnor för att de är så mycket smartare än de andra kandidaterna, som bara sitter helt passiva och väntar på att bli valda. Klanens ideal är skräddarsydd demokrati, en sorts demokrati light:

-Väljarna får förresten skylla sig själva, påpekar Ante. Eftersom dom inte klarar av att välja rätt personer, är det vår förbannade skyldighet att ta saken i egna händer och fixa så att rätt personer väljs.

-Ja, hur skulle det gå om opålitliga och okunniga väljare fick härja fritt? Vem skulle vinna på det? frågar Ted.

Ante ler när han tänker på Allans avhopp. Numera ser Ante honom mer som ett varnande exempel än som en förebild. Han säger dock ingenting till Ted om detta.

-Vilken jäkla tur att Allan är så omdömeslös! tänker han för sig själv. Skattefusk! Det här kan vara början till slutet för Allan. Ju mer han gör bort sig, desto mindre trovärdig blir han. Nu behöver jag kanske inte vara så orolig för vad han kan ställa till med för mig och min karriär. Fler och fler kommer att börja ifrågasätta vad han häver ur sig och hur han beter sig och det gynnar mig att folk inte längre tror på vad han säger.

Kristina får många kommentarer på jobbet om Allans plötsliga avhopp. Hon har för länge sen insett att detta bara är ännu ett av alla hans taktiska och oväntade utspel och ler åt kommentarerna.

-Mig lurar han inte så lätt. Det här är som vanligt bara taktik. Hade Allan varit rädd för att smutsa ner partiet, skulle han aldrig ha fuskat och gjort en massa oegentligheter under årens lopp. Jag är säker på att han vinner provvalet till riksdagen och då kommer han tillbaka under förevändningen att eftersom så många fortfarande har förtroende för honom, måste han naturligtvis ställa upp. Han kan bara inte svika alla som vill ha honom, säger hon leende.                                                                                                                              Hon är helt övertygad om att även detta val har manipulerats för att Allan, Ante och Ted än en gång ska toppa var sin lista.

-Det förekommer kanske en del variationer, men i stort sett är deras koncept nog detsamma som i förra provvalet, tänker hon. Varför ändra ett så framgångsrikt koncept?

Ante och Ted hade trots avslöjanden och misstankar lyckats ta var sin toppost efter förra valet och Allan skulle nu också få det efter detta provval. Dessutom har de lyckats rensa ut packet, som Ante brukar kalla sina värsta konkurrenter. Inget kan hejda dem den här gången. Makten och härligheten är nu deras. Brott lönar sig. Åtminstone i politiken. Kristina kommer plötsligt att tänka på en artikel hon läst i senaste Partisttidningen, där två av de ledande Partisterna  skrivit om moral och om att moral handlar om hur man drar gränsen mellan rätt och fel. De tar också upp den nygirighet som breder ut sig i Sverige idag:

Med denna nygirighet hotas de värderingar och den moral som bär upp ett fungerande samhälle.”

”I sina värsta former ser vi hur människor organiserar sig i gäng eller olika former av grupperingar med enda syfte att tillskansa sig fördelar och låta andra stå för notan.”

”För den här typen av grupperingar är det egna uppsatta regler som gäller, inte demokratiska värderingar eller de lagar vi gemensamt satt upp. Deras uppmuntran till fusk och vandalisering vittnar om en samhällssyn där det bara är den som hänsynslöst tar för sig som ska få sin vilja igenom.”

”Ett annat samhälle avtecknar sig i förlängningen av denna nygirighet och uppluckring i synen på rätt och fel. Då våra värderingar trasas sönder och de små övertrampen inte möts av tydliga reaktioner öppnar det för den värsta formen av girighet, den rena brottsligheten. När inte regler gäller, när inte rätt och fel är tydliga, utkristalliseras ett annat samhälle. Den starkes rätt tar över. En värld av kontakter och beskydd avtecknar sig.”

”Mycket skulle gå att vinna genom ett nytt politiskt ledarskap som inte tar makten för given och verkar för människor…….”

”I grunden handlar det om att vi måste känna ett större personligt ansvar som människor.”

-Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv, tänker Kristina. Synd bara att dom tror att detta gäller alla utom Partisterna! Dom borde lämna retoriken och ta sig ut och studera praktiken och verkligheten. Dom behöver inte ens gå utanför sitt eget parti för att se hur illa det är.