‘Avslöjad’ feministregering i hatten på borggården

Sveriges ’feministregering’ går från klarhet till klarhet, eller snarare, från dumhet till dumhet. Innan slöjdebaclet lagt sig, är den i färd med att passera skamgränsen. I ett försök att offentligt sätta liberalernas partiledare Jan Björklund på plats efter att han kritiserat ’regeringsfeministernas’ ’huckleri’ under statsbesöket i Iran, poserade de kvinnliga ministrarna, självvalt och utan något som helst tvång, i hatt på borggården utanför Slottet i väntan på Kanadas generalguvernör.

Min första reaktion var att det handlade om ’fake views’ av ’regeringsfeministerna’. Men icke! I sin iver att håna dem som haft mage att kritisera ’huckleriet’ i Iran publicerar finansminister Magdalena Andersson på Facebook (20/2) en bild på sig själv, forskningsminister Helen Hellemark Knutsson och jämställdhetsminister Åsa Regner med följande raljanta text:

– Vad tycker Björklund om att kvinnliga statsråd måste ha hatt på sig vid statsbesök?

Att de främsta ’regeringsfeministerna’ sänker sig till att jämföra hattarna de frivilligt tar på sig med slöjtvånget för kvinnor i Iran och andra muslimska diktaturer är både respektlöst och ovärdigt. Den Sverigebild som Löfven är så bekymrad över blir sannerligen inte bättre av att ’feministregeringens’ främsta företrädare, det självutnämnda ”smartaste bästa tjejgänget”, uppträder så aningslöst och omoget. Hela charaden verkar vara en kul grej för dem, ett rollspel utan tanke på vad det innebär för de kvinnor som lever under livslångt förtryck och underkastelse utan rätt till självbestämmande.

Var finns självinsikten och förnuftet? Vem kan känna förtroende för dessa ministrar? Eller för en statsminister som lägger tid och kraft på att oroa sig för Sverigebilden istället för att oroa sig för den faktiska verklighet bakom denna bild? Just nu används Rinkebyupploppet i måndags som ”ett globalt slagträ”. (Nu undrar förstås Carl Bildt om fler än Trump ”rökt på”, men Bildt själv måste ha ”rökt på” rätt ordentligt för att missa alla ’carbecues’ i Rinkeby och andra svenska no-go zoner). Både politiker och opinionsbildare har valt att mörka vidden av problemen och relativiserat, men jag och många med mig, som vägrar att blunda för verkligheten och för Löfvens brist på ledarskap, är djupt oroade. Hur kunde det bli så här galet och varför får galenskaparna fortsätta?

Istället för att ta tag i sina respektive sakområden lägger ’feministregeringen’ energi på att bete sig som ett omoget, hämndlystet ’tjejgäng’ som havererar på sociala medier. Inte minst Åsa Regner borde t ex istället lägga kraft och energi på att ta itu med ’barnbrudarna’ i Sverige samt de ojämlika villkor som många kvinnor i Sverige tvingas leva under p g a patriarkalt förtryck och religion. Vi blir allt fler som anser det oacceptabelt att våra skattepengar ska gå till regeringsmedlemmar som beter sig så infantilt och arrogant istället för att sköta sina ministerportföljer och ’leverera’.

Sveriges ”feministiska regering” har blivit ett skämt både hemma och utomlands. Bilderna på ’huckleriet’ i Iran visade bortkomna ’regeringsfeminister’ som inte står upp för sin egen värdegrund och som hellre kritiserar och hånar Trump än protesterar mot islamiska diktaturers utbredda kvinnoförtryck och människosyn.

Efter ’borggårdsdemonstrationen’ riktade en välkänd iransk kvinnorättsorganisation i ett öppet brev svidande kritik mot Magdalena Andersson för att hon jämfört slöjtvånget i Iran med att bära hatt vid statsbesök. Denna jämförelse ses som ett hån mot organisationens frihetskamp.

Jag förstår att folk tagit illa upp och jag ber naturligtvis om ursäkt för detta, säger Andersson.

Det är klädsamt av Andersson att ’pudla’, men borde inte hon och de andra ’regeringsfeministerna’ själva ha haft omdöme nog att förstå hur deras foto och kommentar skulle kunna uppfattas av dem som kämpar för frihet mot kvinnoförtryck och slöjtvång? Eller för oss som tvingas bevittna ’feministregeringens’ höga svansföring trots regelbundna klavertramp?

Jag instämmer till fullo med gästkrönikören Fredrik Johansson som i SvD (21/2) skriver om Sverigebilden och avslutar så här:

-USA har en president som twittrar sina uppfattningar om vårt land. I versaler. Då gäller det att agera med en kombination av tydlighet och klokskap. Och inte minst: det gäller att agera vuxet. Så det är hatten av nästa gång en utländsk regering kommer till Stockholm. I en värld där alltför många uppträder som barn, är det ett ansvar att vara vuxen.

 

 

‘Huckleri’ och 50 nyanser av grått

Den svenska ’feministiska’ regeringens besök i Iran förra veckan har skapat rubriker både i och utanför Europa. Anledningen är att alla de kvinnliga regeringsdeltagarna täckte sitt hår inför mötet med mullorna. På de foton som spridits via olika medier ser de deltagande ’feministerna’ mer ut som en grupp kvinnor som varit och shoppat i en ’second-hand’ än som svenska regeringsrepresentanter på officiellt statsbesök.

Den iranska journalisten Masih Alinejad anser att ’feministerna’ borde ha fördömt slöjtvånget för kvinnor i Iran istället för att underkasta sig och själva bära ’slöja’ vid mötet med president Rouhani. Alinejad påpekar att som feminist och förespråkare för jämställdhet bör man utmana ojämlikheten överallt. Hon säger i intervju med BBC att de svenska ministrarna ”måste stå upp för sina egna värderingar”, en åsikt de av oss som tror på jämställdhet, allas lika värde och demokrati delar.

Världens första ’feministiska’ regering i synnerhet och svenska politiker i allmänhet påtalar ständigt allas lika värde och värdegrunden samt hur viktigt det är att bryta mot normer som  inte respekterar dessa. I Iran företrädde ’feministregeringen’ Sverige. De borde därför inte ha underkastat sig Irans kvinnofientliga regler och kultur som förtrycker och diskriminerar kvinnor. Denna kultur och religion försöker mullorna sprida till oss i väst. ”Allt är politik” som Olof Palme sa.

Handelsminister Ann Linde försvarar ’huckleriet’ med att det är iransk lag att kvinnor ska använda slöja och försöker tysta kritiken genom att kalla den ”främlingsfientlig”, men attack är inte bästa försvar. Varken Angela Merkel eller Theresa May täckte sitt hår när de träffade iranska regeringsföreträdare. Dessa kvinnliga toppolitiker stod upp för sina egna seder olikt världens första ’feministiska’ regering, som valde att ’betäcka’ sig inför mötet med mullorna. Detta var ett svek mot de förtryckta kvinnorna.

Också IKEA har nyligen trampat i klaveret. IKEA i Israel, som drivs som ett franchiseföretag, har skickat ut en broschyr riktad till en liten del av befolkningen där. Till skillnad från IKEAs standardkatalog  ”finns det inga döttrar, systrar eller mödrar vid sidan av papporna och pojkarna” i broschyren. Inte en kvinna så långt ögat når. Detta har gjort många människor upprörda och är inte förenligt med de värderingar IKEA står för. Företaget har tagit till sig kritiken och nu gått ut och bett om ursäkt för misstaget. Den svenska ’feministregeringen’ kör dock med hög svansföring och Linde väljer att moralisera och avfärda kritiken mot ’feministregeringen’ som rasistisk.

Det påpekas ofta att man ska ta seden dit man kommer, men om man nu anser att en ’feministregering’ är så viktig och avgörande för demokratin och utvecklingen borde man ha använt sig av möjligheten att göra avtryck och intryck när chansen att göra det infann sig. Att bara ’jamsa med’ och ställa upp på en religiös fundamentalistisk ideologi som går emot allt vi står för och tror på underminerar ’feministregeringens’ trovärdighet och styrka. Att klart och tydligt vägra att ställa upp på mullornas kvinnoförtryck m m hade däremot varit ett styrkebesked värt respekt. Dessutom hade de varit en konkret manifestation av den ’feministiska utrikespolitiken’ som man slår sig för bröstet för i tid och otid.

 

P S: Jimmy Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare, skulle på torsdag kväll hålla ett möte i kulturhuset Väven i Umeå. De protester som arrangerats urartade och efter att brandlarmet i Väven av okänd anledning plötsligt utlösts, tvingades SD ställa in mötet.

Sven-Olov Edvinsson, (C), 1:e vice ordförande i Umeå kommunfullmäktige, reagerar starkt på det som hände vid Umeå kulturhus. I ett uttalande i VästerbottensKuriren skriver han att mötesfriheten i Umeå kommun är okränkbar:

-Det inträffade har skapat välgrundad ilska hos många umebor. Därför måste de personer och organisationer som medverkat till det som inträffade på Väven klart och tydligt och snabbt be om offentlig ursäkt!

Han riktar sig speciellt till de personer och organisationer som stod bakom protesten:

-Bakom demonstrationen som urartade fanns representanter för bl.a. ung vänster, vänsterpartiet och ABF samt kulturaktörer som Profilteatern m.fl”

Edvinsson avslutar med följande uppmaning:

-Stå upp för allas mötesfrihet! Erkänn att händelserna i Väven gynnar en växande intolerans.

http://www.vk.se/1935455/politiker-be-snabbt-om-ursakt

Jag instämmer till fullo med Edvinsson och välkomnar politiker som vågar stå upp för sina åsikter och sätta ner foten.  Nu förväntar jag mig att de styrande i Umeå går ut och tydligt tar avstånd från vänsterextremisternas och övriga demonstranters utomparlamentariska sagerande. Vi har alla ett ansvar att stå upp för yttrandefriheten, organisationsfriheten och mötesfriheten. Våld och sabotage löser ingenting och är ett allvarligt hot mot demokratin.

Umeås varumärke skadas också av att man inte klarar av att hålla ordning när ett av riksdagens demokratiskt valda partier ska hålla möte. Skulle samma sak ha kunnat drabba ett möte arrangerat av t ex socialdemokraterna eller ett annat riksdagsparti?      D S

Springare sätter Kungen i rörelse

-Jag har mycket, mycket svårt att ta in den bilden. Jag vill påstå att det är fel.

Så kommenterar Löfven polisvisselblåsaren Peter Springares uppgifter. Varken Löfven eller någon annan i ansvarig ställning har bemött Springares uppgifter i sak. Den växande våldsbrottsligheten där invandrare är dramatiskt överrepresenterade är ett tabubelagt område. Ansvarige justitieminister Morgan Johansson har nyligen deklarerat att han inte tänker uppdra åt BRÅ att ta fram färsk statistik för sambandet mellan etnicitet och våldsbrott. Han verkar anse att statistik som inte stödjer regeringens politik är ointressant. Den senaste statistiken är sedan 2005!

Peter Springare har fått stor uppmärksamhet i utländsk media och massor av blommor och stöd av allmänheten här hemma. Facebookgruppen ”Stå upp för Peter Springare” fortsätter att växa och har nu enl uppgift upp emot 150 000 medlemmar. I myndighetssverige och bland journalister däremot utmålas han som boven i dramat, misstänkliggörs, rasiststämplas och brännmärks. Ännu har dock ingen lyckats motbevisa Springares bild, som nu intygas också av andra poliser. De politiskt ansvariga vägrar bemöta problematiken som Springare m fl vill lyfta och belysa. Han slår larm om en totalt ohållbar situation ifråga om kriminalitetshantering, men Löfven har mage att påstå att Springares bild är fel. Så talar en tondöv politiker som inte rör sig i verkligheten.

Kampen om verkligheten blir allt intensivare. Trots ständiga försök misslyckas Löfven, Johansson, Ygeman m fl allt oftare att mörka verkligheten. Förra året kallade Löfven folks beskrivning av vad som sker i närsamhället för ’surrealistisk’. I höstas gick UD ut och föreskrev hur svenskar ska beskriva Sverige utomlands för att ge ’rätt’ bild av landet. Vilket förtroende makteliten har för folkets omdöme! Respektlöst! Anledningen är det växande antal artiklar i utländsk media om nedmonteringen av Sverige.

För någon månad sedan kritiserade Löfven författaren Katerina Janouchs för att sprida en negativ bild av Sverige utomlands. I DN, åsiktskorridorens intensivaste försvarare och verklighetsförnekare, fick Janouch löpa gatlopp. I ett land med lagstadgad åsiktsfrihet!!Det gick så långt att hennes förlag (Piratförlaget, som f ö drivs av Jan Guillous fru) reagerade och en liten bokhandel i Uppsala plockade demonstrativt bort hennes böcker från hyllorna.

Janouchs kritik av Sverige i jugoslavisk webTV ter sig harmlös jämfört med den skada som incidenten med den Facebook-filmade våldtäkten i Uppsala, där tre män med invandrarbakgrund figurerar, tillfogat Sverigebilden. Varför kritiserar Löfven inte dessa gärningsmän för att smutsa ner bilden av Sverige utomlands? Varför tar han inte tydligt avstånd från våldtäkten? Och varför går inte feministregeringen ut och fördömer våldtäkten?

Förra veckan lanserade Tino Sanandaji, nationalekonom, forskare och en av mina favoritkällor, sin bok Massutmaning. Sanandaji redogör pedagogiskt för statistik, fakta och forskning som redan finns inom området. Han visar att problemen i hög grad är kopplade till den del av befolkningen som har invandrarbakgrund. Utrikes födda utgör 17 % av befolkningen men 53 % av dem med långa fängelsestraff. De utgör 54 % av de arbetslösa och mottar 60 % av de utbetalda socialbidragen. 71 % av Sveriges barnfattigdom finns bland hushåll med utländsk bakgrund trots att dessa utgör sammanlagt 22 % av befolkningen. Vidare har 76 % av medlemmarna i kriminella gäng invandrarbakgrund. Också stenkastning mot blåljuspersonal och anlagda bilbränder är starkt koncentrerade till invandrartäta områden.

Boken har gjort stor succé och toppar just nu Bokus lista över mest sålda böcker. Efter bara en vecka har den fått skickas till nytryck. Det visar att behovet efter en verklighets- och faktabaserad bok är utomordentligt stort. Det ska bli mycket intressant att se hur intresserade de offentliga biblioteken är av att köpa in Massutmaning.

Deckarförfattaren Camilla Läckberg föredrar nog fiktion framför krass verklighet. Utan att ha läst boken gick hon direkt ut och kritiserade den och hävdade att Sanandaji haft konstant fel i alla påståenden han gjort. Inte nog med det. I en tweet till Karin Sedvall, politiskt sakkunnig hos moderaterna, krävde Läckberg ett officiellt ställningstagande till ”Tinos siffror”. Sedvall poängterade att Tino Sanandaji använder statistik från officiella källor, d v s samma siffror som myndigheter och regeringen bygger sina beslut på. Men det är inte ett argument som biter på Läckberg. Nu väntar jag bara på att Schyffert, Ernman, Virtanen, Lindberg m fl ska stämma in i kritiken mot boken. Vi andra som lever i verkligheten och fått mer än nog av ’känslosåsen’ välkomnar den dock.

Oroad över SD:s tillväxt och att ”landet ska glida isär” åker Löfven nu runt i gamla bruksorter m m på jakt efter de tider och väljare som flytt. Man skulle nästan kunna tro att han inspirerats av de resor Trump gjorde i ’rust belt’ under presidentvalskampanjen. Nu har Löfven också meddelat att han skippar Almedalen i sommar för att istället ge sig ut och prata med ”vanligt folk”. Så dags! Tänk, om han istället skulle lyssna och ta in vad ”vanligt folk” har att säga! Vi vill inte ha prat i kvadrat utan konkreta svar på hur Löfven tänker få Sverige på rätt köl igen. Numera låter han mest som en politisk kommentator utan verklighetförankring, inte som en statsminister som vet hur ’massutmaningen’ ska åtgärdas.

Vi är många som kräver att få veta vad regeringen tänker göra konkret och när det ska ske. Hittills har Löfven blivit svaret skyldig. Däremot har han varit tydlig med att han avser att sitta kvar som statsminister efter 2018. Men vem vill ha en statsminister som saknar konkreta lösningar på dagens massutmaningar och problem, en statsminister som inte respekterar åsiktsfrihet utan sänker sig till att gå ut och kritisera enskilda medborgares uppfattning och uttalanden om verkligheten eller en statsminister som inte står upp för alla väljares och riksdagspartiers lika värde? Nej, Sverige förtjänar bättre, långt bättre!

Annie Lööf statsminister 2022?

Centern har just haft kommundagar i Göteborg, partiledaren Annie Lööf har kraftig medvind i medierna och partiets opinionssiffror växer. Centern är med sina dryga 9 % dock fortfarande ett relativt litet parti, men det har Lööf tänkt ändra på. Hennes målsättning är att bli statsminister 2022. Hur det ska gå till återstår att se.

Lööf har just nu något av stjärnstatus på den politiska scenen. Hennes tydlighet, energi och förmåga att tala så att väljarna förstår vad hon säger går hem. Så länge konkurrensen från övriga partiledare i dessa ’grenar’ är obefintlig, kommer Lööf att ’äga’. Hon är dessutom mycket skicklig i att hantera sociala medier. Idag är hon den partiledare som har högst förtroende bland väljarna och dessutom har hon blivit något av mediernas gunstling. Men trots sin tydlighet och talförmåga ger hon inga förtroendeingivande svar på hur hon tänker lösa dagens allvarliga problem.

Lööf slog i Agenda nyligen fast att Centern aldrig kommer att ”ingå i ett regeringsunderlag som behöver aktivt stöd från Sverigedemokraterna”. Aktivt stöd från SD verkar i alla fall vara helt acceptabelt på kommunal nivå, t ex i Högsby i Småland, där Centern styr med stöd av Sverigedemokraterna, som blev näst största parti i valet.

När Lööf valdes till partiledare var hennes mål inte att göra sitt bästa för Sverige tillsammans med allianskollegorna:

Alliansen är medlet för att nå Centerpartiets mål, inte ett mål i sig”.

Nu meddelar Lööf att hennes ambition är en ny alliansregering 2018.

-Tillsammans med Alliansen och väljarnas stöd ska vi nästa år byta ut Stefan Löfven”.

Och om en ny alliansregering inte kan bildas utan SD:s aktiva eller passiva stöd?

-Då går jag hellre i opposition, fastslår Lööf.

Löfven har f ö deklarerat att han oavsett valresultat vill sitta kvar som statsminister och tycker att det är upp till de borgerliga partierna att samarbeta med honom.

Lööfs höga svansföring och tydliga avståndstagande ifråga om SD är inte särskilt konsekvent eller logiskt. Mig veterligen har hon inte tagit tydligt avstånd från vänsterpartiet och deras mörka historia. Fredrik Antonsson skriver 27/1 på sin blogg I Otakt:

-Sverigedemokraterna har sin historia, och de säger att de skäms för den. Varenda Sverigedemokrat av rang har varit ute i medierna och etern och förklarat att det finns en historia i SD som man inte skulle vilja ha idag. Åkesson, Karlsson, Jomshof. Alla har varit tydliga med att historien stinker och är jobbig.

Svensk vänster när den är som den var på förintelsens minnesdag är en vidrig vänster. Man drar sig inte för något när man skall kladda brunfärg på sina politiska motståndare. Ingenting. Vänsterledaren Sjöstedt förtränger sitt eget partis mörka historia och svingar vilt, utan en tanke på att dåtidens VPK-idol faktiskt spöade Hitler i förintande. Det är ett hyckleri bortom vett och sans. Det är kontraproduktivt trams, som kommer att få helt motsatt effekt än att skrämma bort folk från SD och sätta käppar i hjulen i samtalen mellan två riksdagspartier……..

Inte heller Centern är fläckfri, men de behöver numera aldrig svara på frågor om sitt mörka förflutna. Under hela 1920- och 30-talet fanns inom dåvarande Bondeförbundet (som Centern hette på den tiden) drag av antisemitism och rasmystik. Det var på 30-talet det mest rasistiskt färgade partiet i riksdagen och vid sidan av nazisterna var Bondeförbundet det enda parti som hade rasismen inskrivet i sitt partiprogram:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda flyktingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”

I mitten av 1990-talet avslöjades att den populäre centerpolitikern, akademiledamoten, riksdagsmannen och författaren Per Olof Sundman varit en brinnande nazist. I samband med detta uppstod en intensiv debatt om Centerns ’bruna’ förflutna. Partiet har konsekvent blundat för sin egen historia. Mot slutet av 1990-talet lovade Centern dock att tillsätta en forskargrupp för att skriva partiets historia och reda ut nazistkopplingen, men än har inget hänt trots att nästan 20 år gått.

Med tanke på de lik också Centern har i garderoben vore det klädsamt av Lööf att klart och tydligt göra upp med sitt eget partis mörka förflutna och att visa att hon respekterar demokratins spelregler. Att vägra samtala med ett demokratiskt valt parti och aktivt delta i vuxenmobbning är ett svaghetstecken och knappast en egenskap någon som vill bli statsminister bör ha.

http://www.svd.se/var-sjatte-dog-efter-lobotomi

https://www.svd.se/att-fiska-i-grumligt-vatten

http://www.dn.se/arkiv/ledare/ingen-gron-vitbok-om-det-bruna/

Vem tar vem?

Anna Kinberg Batra, moderaternas partiledare, meddelade som bekant förra veckan att det inte fungerat att låtsas att Sverigedemokraterna inte finns. Hon och partiet är därför nu beredda att samtala med SD i utskotten. Det innebär att M och SD ska börja prata med varandra, på tjänstemannanivå. Därmed intensifierades debatten om hur partierna ska förhålla sig till SD.

Centerns Annie Lööf var snabbt ute och meddelade att hon och partiet inte kan tänka sig att samtala eller samarbeta med SD. Liberalernas Jan Björklund valde samma avvisande linje som C medan KD kunde tänka sig samtal med SD, något de senare tog tillbaka. Idag kan de inte tänka sig att samtala med någon av partiets företrädare ens för att få igenom en politik som alla i ’de fyras gäng’ anser viktig för Sverige.

Hur man ska förhålla sig till SD har sedan valet 2010 varit en ständig knäckfråga för både makteliten, myndighetschefer och MSM (main stream) media. Vad måste man ’mörka’ för att inte gynna SD? Vad måste man lyfta fram för att missgynna SD o s v?  Häpnadsväckande och oacceptabelt! Tänk om man istället använde motsvarande tid och energi till att komma med förslag på hur Sveriges problem skall lösas!

Efter 2014 var det viktigare för de borgerliga att ta avstånd från både SD och S än att kunna påverka statsbudget och regeringssammansättning. Men för att en alliansregering ska kunna fungera i dagens parlamentariska läge krävs stöd av SD. Det innebär i praktiken en organiserad samverkan med SD, vilket ingen i ’de fyras gäng’ säger sig vilja ha. Att både Alliansen och socialdemokraterna sedan 2010 tagit emot passivt stöd av SD för att få igenom sin politik pratar man tyst om. Ja, såvida man inte i debatten kan anklaga och ’brunmåla’ motståndarna för att de tagit emot SD:s stöd för att få igenom sin politik. Vem som stöder ett partis förslag i riksdagen tycks idag vara viktigare än att få igenom sin politik. Hur skulle en sådan inställning fungera i företagsvärlden?

Löfven har inte varit sen att försöka dra nytta av situationen och ’splittringen’ i Alliansen. I Svt:s Agenda förra veckan sa han:

-Inte ens moderaternas Allianskollegor vet ju vad som menas

Det avslöjar Löfvens begränsade förmåga eller vilja att förstå. Dessutom försöker han att dra maximal nytta av splittringen. Härska genom att söndra är en gammal strategi. Han har mycket att vinna på att C och L väljer honom istället för välja M, KD och SD.

Hur svårt kan det förresten vara att förstå vad det innebär att samtala med sina demokratiskt valda riksdagskamrater? Innan 2010 verkade det fullt naturligt att respektera samtliga partier i riksdagen och att samtala med sina riksdagskollegor. Men efter valet 2010 när SD valdes in i riksdagen tog det naturliga plötsligt slut genom Reinfeldts oförsonliga inställning till SD. Nu har AKB och moderaterna slutit cirkeln genom att i praktiken möjliggöra en normalisering av SD. AKB har som enda partiledare insett och erkänt att det inte fungerar att låtsas som om SD inte finns.

Att AKB meddelat att hon och partiet därför nu ska börja samtala med orsakar beskrivs som oförståeligt, splittrande, kontroversiellt m m. Hur kunde 7-klövern och MSM-media aktivt delta i den odemokratiska och respektlösa behandlingen av SD och deras väljare? Hur ser egentligen etablissemangets värdegrund ut? Och hur kunde vi väljare acceptera deras brist på respekt för demokratin och alla människors rätt till likvärdig behandling?

Inte bara Löfven gör sitt bästa för att förstora splittringen i allianspartierna. Etablissemangets vänsterorienterade media gör också allt de kan för dramatisera splittringen och hejda SD:s normalisering och alla former av samarbete mellan SD och M. Lyckligtvis håller ’vänstermedias’ stora inflytande på att minska.

Om ’de fyras gäng’ ska kunna bilda en ny Allians till valet 2018 måste de nu enas om gränserna mot SD. C och L gillar varken SD eller vänstern och måste därför klargöra vem de ogillar mest. Nu fungerar de som stödpartier åt Löfven. En röst på Björklund och Lööf kan därmed betyda ytterligare 4 år med Löfven efter 2018. Vi väljare kräver dock klara besked av Lööf, Björklund och Busch Thor redan nu.

Sist men inte minst kräver vi klara besked av vänsterregeringen och oppositionen om hur de tänker fixa fram bostäder, jobb, skolor, sjukhus, infrastruktur, vårdplatser och bättre vård till alla äldre och behövande människor m m. Nu får det vara slut på ’käbbel’ och förutsägbara inövade repliker. Nu krävs att de politiskt ansvariga sätter landet före makten. Motsatsen håller på att förgöra oss

Vinglig signalpolitik eller kraftfull oppositionspolitik?

Drygt en vecka efter att de nyare moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra i riksdagen förklarat att hon inte kan tänka sig samarbeta med SD och att de inte är att lita på, deklarerar hon nu plötsligt att hon är villig att fälla regeringen med hjälp av SD:s aktiva eller passiva stöd. Hon meddelar också att partiledningen sanktionerar samtal mellan M och SD i riksdagens utskott. Taktiken späder därmed på kritiken och skapar misstro, snarare än blidkar. Som ett brev på posten har oppositionsrådet Anna König Jerlmyr, moderaterna i Stockholm, nu meddelat att de ”utesluter inte” att partiet kan komma att föra samtal med Sverigedemokraterna efter nästa val.

För bara en vecka sedan meddelade AKB att det inte blir någon gemensam Alliansbudget innan nästa val. Nu deklarerade hon att hon vill fälla regeringen med hjälp av en alliansgemensam budget redan i år. Om både Alliansen och SD röstar på denna budget skulle regeringen eller regeringens egen budget falla. Kristdemokraterna är positiva till detta förslag, men Centerns partiledare Annie Lööf meddelade omgående att hon och hennes parti vägrar att fälla regeringen med hjälp av SD. Centern och Liberalerna vill sålunda inte att en borgerlig regering ska kunna få stöd av SD. Däremot  accepterar de en socialistisk regering stödd av kommunisterna. Det är anmärkningsvärt att borgerliga partier ser kommunister mer ’rumsrena’ än sverigedemokrater.

Kvällen innan AKB:s utspel fick Annie Lööf beskedet på sms att moderaterna ville fälla regeringen. På en pressträff dagen efter sa Lööf följande:

– Jag är fast besluten att bilda en Alliansregering, men jag är inte beredd att göra det med aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

Lööf var tydlig med att hon inte vill medverka till att kasta in Sverige i ”politisk osäkerhet och politisk cirkus” i de oroliga tider som redan råder i landet. Det är ett märkligt uttalande med tanke på den ”politiska cirkus” som har bedrivits av sittande vänsterregering sedan 2014 och som Lööf nu föredrar att stödja.

Lööf deklarerade senare också att centern är ”främsta motpol till både S och SD”. Partiet vill inte att Alliansen presenterar ett gemensamt budgetalternativ i höst för att därigenom medverka till att kasta ut Löfven från Rosenbad. För att kunna bilda en alliansregering måste de ’fyras gäng’ ha aktivt eller passivt stöd av SD och det kan Centern inte acceptera.

Lööfs uttalande om att centern inte tänker göra något som kräver stöd av SD omöjliggör i praktiken bildandet av en ny alliansregering efter nästa val. Det blir spännande att se hur hon resonerar inför valet 2018. En ministerpost kan bli svår för henne att motstå och för att uppnå den kan hon kanske ändå acceptera SD:s aktiva eller passiva stöd. Fridolin och Mp har ju svängt både hit och dit för att hålla sig kvar på maktens taburetter. Visserligen har det kostat Mp både väljare, medlemmar och pengar, men litet spill måste man räkna med för att få tillhöra den politiska eliten.

Inte heller liberalerna ställer upp på moderaternas förslag. Det innebär att endast 2 av 4 oppositionspartier är villiga att fälla regeringen trots att samtliga i de ’fyras gäng’ ständigt kritiserar den förda regeringspolitiken och kallar den ”skadlig för Sverige”. Trots högermajoritet i riskdagen får den vänsterstyrda minoritetsregeringen därför fortsätta. Om Löfven till äventyrs skulle vara statsminister även efter valet 2018 torde det bli mycket svårt för honom att med vänstern samla en majoritet i riksdagen. Även om Alliansen och SD inte regerar ihop, kommer de att kunna göra upp i sakfrågor och därigenom göra det svårt för en vänsterregering att få igenom sina förslag.

Det kan verka märkligt att AKB utan att ha förhandlat med sina allianskollegor går ut och meddelar att hon vill fälla regeringen med en alliansgemensam budget redan i år. Är det ett tecken på att de allt nyare moderaterna inte går att lita på? Hur allvarligt menat är hennes utspel? Och hur påverkar det bilden av liberalerna och centern? Är detta dödsstöten för Alliansen?

De nyare moderaterna har fått allt sämre opinionssiffror. Aftonbladet/Inizios senaste mätning visar att SD nu gått om moderaterna och blivit landets näst största parti. Dessutom har AKB:s ställning försvagats i hennes egna led och moderaternas partistämma närmar sig. Utspelet är antagligen ett desperat försök av AKB både att lugna en kritisk och högljudd falang inom partiet och att få stopp på medlemstappet till SD. Genom att visa plötslig handlingskraft hoppas hon antagligen kunna stärka bilden av sig själv som oppositionsledare och av partiet som oppositionsparti. Genom att dessutom visa att två av de övriga allianspartierna säger nej till den gemensamma budgeten kan hon nu skylla på dem att regeringen får sitta kvar.

Utspel, taktik och strategi har ersatt politik, innehåll och ideologi. Om AKB:s utspel blir början till slutet för Alliansen eller om det blir ett magplask för AKB och de nyare moderaterna återstår att se. Risken finns att AKB:s utspel ses som ännu ett taktiskt drag som späder på misstron. Det positiva med utspelet är dock att 7-klövern inser att SD inte längre går att tänka eller önska bort. Frågan om vem som tar vem inför och efter valet 2018 är m a o aktuellare än någonsin.

Dubbla måttstockar?

För några veckor sedan (30/12-16) kom domen för de fem afghaner som i oktober misshandlade, våldtog och knivhotade ett barn i Uppsala under de vidrigaste former. Våldtäkten filmades dessutom av gärningsmännen.

Alla fem döms för grov våldtäkt och straffet är sluten ungdomsvård i drygt ett år.  Några av dem döms dessutom för narkotikabrott, grov misshandel och barnpornografibrott. Då domstolen inte ansett sig kunna bestrida att de var under 18 år blev domarna milda. Dock är en av dem enligt Migrationsverket 18 år men han ses som en 17-åring av tingsrätten och får därför samma straffrabatt som de andra. Är 18 år men ses som 17? Hur är detta möjligt?

Tingsrätten ogillar åklagarens yrkande om att tonårspojkarna skulle utvisas eftersom Afghanistan anses vara allt för farligt. Tingsrätten motiverar de milda domarna med att förövarna skulle drabbas mycket hårt om de utvisades och därför slipper fyra av dem utvisning efter avtjänade straff. Den femte mannen är över 18 och saknar asylskäl. Han kommer därför att avvisas efter avtjänat straff.

Domstolen var helt enig i sin dom (http://snaphanen.dk/2017/01/06/hur-ruttet-ar-det-svenska-rattssamhallet/). Tyder det på att nämndemännen från C, M och Lokala partiet i Heby och deras partier delar värdegrund? Är t ex den moderate nämndemannens värdegrund och rättsuppfattning representativ för de nya moderaterna i allmänhet och för de nyare moderaterna i synnerhet? Det vore mycket intressant med en undersökning av hur nämndemän följer sina partiers resp värdegrund när de dömer i domstolar.

Sexuella övergrepp på pojkar är en barbarisk sedvänja och en del av kulturen i Afghanistan, något jag skrev om här redan förra våren. Homosexualitet är visserligen förbjudet i islam, men kryphål gör det möjligt att utnyttja minderåriga pojkar, ibland bara 8-10 år, som sexslavar. Pojkarna sminkas och kläs ut till kvinnor, tvingas att dansa för män och bjuds ofta runt och utnyttjas sexuellt. Detta kallas Bacha bazi och är utbrett. ”Boys are for pleasure, women for marriage”.

Det finns dokumenterat att amerikanska FN-soldater chockades över  pojkvåldtäkterna när de tjänstgjorde i Afghanistan, men de uppmanades att vända bort blicken. Med vår vetskap sker idag övergrepp både på överfulla asylboenden och på hvb-hem, där män trängs ihop med pojkar och det är mycket svårt att kontrollera och skydda enskilda. Denna barbariska sedvänja kan radikalfeminister m fl inte ’relativisera bort’ genom att förklara att den är vanlig också bland svenska män.

Av de 163 000 personer som förra året sökte asyl i Sverige var drygt 70 % män varav drygt 41 000 var afghaner. Av de ca 35 000 var ensamkommande ungdomarna var 66 % (23 000) från Afghanistan och 92 % av dem var män eller pojkar. När så många av dessa afghanska /unga/ män kommer till Sverige får det naturligtvis följder för oss här.

Pojkar från Afghanistan (eller som påstår sig komma därifrån) utgör en majoritet av de ”ensamkommande barnen”. De kommer undantagslöst till Europa med hjälp av kriminella människosmugglare som tjänar grova pengar på sin verksamhet. För att komma hit betalar ’barnen’ i regel motsvarande 100 000 svenska kronor. Det är m a o inte några utblottade stackare som kommer hit. Genom att Sverige urskillningslöst tar emot dem bidrar Sveriges regering och myndigheter aktivt till en världsomspännande kriminell verksamhet.

De som kommer till Sverige och uppger sig vara 16-17 år kommer från ett brett åldersspann, säg 16 till 35 år. De “ensamkommande flyktingbarnen” är en statlig propagandabluff som okritiskt förs vidare av massmedia. Gruppen består oftast av unga män upp till 30-årsåldern som saknar asylskäl men ändå söker asyl som ”minderåriga”, eftersom det är det lättaste och snabbaste sättet att ta sig in i Sverige.

Domen har rört upp känslor. Detta är inte första gången som afghanska män har dömts för våldtäkter eller sexuella övergrepp på pojkar. Expressen listar sju domar under 2015 och 2016. (http://www.expressen.se/nyheter/gruppvaldtakten-i-uppsala-inte-unik/) Hur är det möjligt att ett så fruktansvärt brott mot ett barn kan ge så milda straff i Sverige? Skulle straffen vara lika milda om svenska unga män hade begått samma brott?

Är det dags att ändra våra lagar för att rättsstaten ska få kontroll på denna nya situation? En annan relevant fråga är hur väl rättsväsendet använder de verktyg de redan har och om de kan anses vara ’agendastyrda’. Principen att hellre fria än fälla är god, men om det räcker med att man säger att man är ett barn för att gå fri, är det ett hot mot rättssäkerheten. Vi är många som idag anser att rättvisan tar mer hänsyn till förövarnas väl och ve än till brottsoffren. Det undergräver allmänhetens förtroende för rättsstaten och demokratin och ger fel signaler inte minst till brottslingar.

Mesallians

Anna Kinberg Batra har uppenbara problem att tala så att hon når fram till väljarna, fastnar ofta i sina väl inövade repliker och upprepar dem, eller ändrar möjligen ordföljden i dem, hellre än att ge tydliga svar på direkta frågor. Hittills har hon nog snarare varit ett problem än en lösning för de nyare moderaterna. Hurtrovärdiga är hennes och andra moderaters erkännanden UPA idag, när det inte kostar dem något att erkänna? Vem tror förresten att stockholmare, som enligt AKB är intelligentare än lantisar, inte visste vilka stora konsekvenser deras migrationspolitik skulle få?

Tobias Billström, migrationsminister i Alliansregeringen, ledde en arbetsgrupp i integrations- och migrationsfrågor och påpekade redan 2013 sambandet mellan volymer och kostnader, något som fick Reinfeldt att gå i taket och läxa upp Billström på ett förödmjukande sätt. Billström valde partipiskan och att inte ta upp volymernas betydelse igen förrän i sin offentliga bekännelse i pressen för ett par veckor sedan. Så kan man alls lita på de nyare moderaterna?

AKB säger sig också dela mycket av svenskarnas oro:

– Det finns ju skäl att oroa sig för att hur ska vi klara vår styrka, när omvärlden förändras. Hur ska vi klara inte minst en enorm integrationsutmaning, när vi redan har ett stort utanförskap? Det är ju frågor som vi är många som ställer och ställer oss. Jag är missnöjd med utvecklingen i Sverige och vill vända den och leda förändring.

Det enda AKB antagligen oroar sig för är hur hon och partiet ska säkra makten i nästa val, inte hur Sverige ska få en regering som är bra för Sverige, som kan ’vända på kuttingen’ och utvecklingen och som kan leda en förändring. AKB har inte ens lyckats leda oppositionen.

När jag lyssnar på AKB får jag känslan att hon ’har tagit del men ej förstått’. I det ovanförskap hon lever och rör sig är alla integrerade – inom sin egen lilla och gynnade krets som inte drabbas i någon högre grad av den misslyckade integrationens konsekvenser. Hon låter sig enl egen uppgift inte påverkas av missnöjda populister; de ’missnöjda populister’ hon har i sitt eget parti vet vi redan hur hon behandlar. Ett tydligt bevis på partiledningens och AKB:s toppstyrning av partiet är att medlemmar och aktiva inom partiet inte tillåts lägga fram egna motioner inför partiets kongress 2017 (bara vänsterpartiet har denna ordning idag). Det innebär troligen mer av samma från det gäng som toppstyrde tillsammans med Reinfeldt.

Hur ser då de nyare moderaternas ”lösningar ut på de samhällsproblem som orsakar missnöjet”? Hur ska de kunna genomföra så mycket som möjligt av sin politik? Och hur ser AKB:s plan ut för att förändra utvecklingen eller avvecklingen i Sverige och lösa de allvarliga problem hon och partiet varit med om att skapa? Som vanligt är hon otydlig i sina svar i intervjun. Min slutsats är att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. En annan slutsats är att partiets fortsatta triangulering och återkommande utspel vittnar om brist på ideologisk kompass.

Om AKB och de nyare moderaterna är seriösa ifråga om sin nya migrationspolitik kan de knappast bilda en ny alliansregering med centern, som i SvD nu gått ut med garantier om att en röst på Alliansen är en röst för en mer generös asylpolitik. Hur kan då moderaterna tro att en allians med centern är ett trovärdigt eller möjligt regeringsalternativ? Att klamra sig fast vid centern och liberalerna bara för att man hade ett framgångsrikt samarbete under några år verkar inte hållbart. Alliansen ser nu snarare ut att övergå i en mesallians.

I AKB:s jultal var förändring den röda tråden:

-Vi måste ompröva det som inte fungerar.

Alliansens framgång byggde bl a på att man undvek allt som kunde skapa konflikter. Migrations- och integrationspolitiken lämnades till SD.  AKB och partiet har nu mer gemensamt med SD ifråga om migrationspolitiken än med centern och liberalerna. Likt SD har hon nu också krävt Dan Eliassons avgång. Men att stödja sig på SD, som AKB kallar ’rasistiskt’, är förstås kontroversiellt för henne. Dock innebär det en möjlighet att få igenom delar av hennes och partiets politik. Kan hon tänka sig en så radikal förändring? ”Sverige kan mer” enligt moderaterna, men kan de och AKB mer?

Aftonbladet/Inizios senaste mätning visar att moderaterna tappar väljarstöd för fjärde månaden i rad. AKB tycks ännu inte ha förstått att väljarna vill ha en tydlig ledare med en tydlig politik, inte en politiker som räds ledarskap och ansvar. AKB har i intervjuer berättat att Margaret Thatcher är en förebild. Tyvärr verkar hon ha mycket litet gemensamt med Järnladyn.

Dessvärre saknar AKB och de nyare moderaterna också det som gjorde Gösta Bohman och de ’gamla’ moderaterna framgångsrika; tydlighet, beslutsamhet, en konsekvent och rakryggad hållning, en hållbar inställning till lag och ordning, förmåga att bedriva oppositionspolitik och vilja att ta ansvar och leda Sverige. Gösta Bohman var en orädd och ideologiskt förankrad och trovärdig politiker, inte en försiktig och otydlig medelmåtta som tagit sig fram genom att trampa så få som möjligt på tårna, som inte utmärkt sig och som gjort varken intryck eller avtryck. Vem kan känna sympati eller förtroende för en sådan politiker?

Moderaterna och populismen

Det finns många vittnesmål om att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen gjorde Reinfeldt ursinnig och fast besluten att straffa väljarna genom att öppna gränserna. SD:s intåg i riksdagen blev ett streck i räkningen för honom och har fått mycket allvarliga och oöverskådliga konsekvenser för Sverige och migrationspolitiken. För SD var inträdet början på såväl framgång som ’brunstämpling’, politisk mobbning och utfrysning inte bara av de nya moderaterna utan också av de övriga riksdagspartierna. Det torde idag stå helt klart att skambeläggande och brännmärkningar för rasism tenderar att stärka de populistiska krafterna.

Efter valnederlaget är moderaterna det parti som har tappat flest väljare till SD. I en intervju med SvD (15/12-16) hävdar nu Anna Kinberg Batra att ”Moderaterna kunde ha stoppat SD:s tillväxt för länge sedan”. Detta var ju Reinfeldts största ambition så varför gjorde man inte det? Vem hindrade vem? Och varför ser moderaterna SD som ett större problem än det egna partiets avsaknad av en politik som attraherar väljarna? Om SD är symptomet på de nyare moderaternas brist på en tydlig och trovärdig politik, varför tar AKB inte tag i orsaken? Eller är det kanske det man delvis gjort genom att kopiera SD:s migrationspolitik?

AKB säger också att många SD-väljare har känt ett berättigat missnöje med invandringspolitiken. Det är snarast en klen ursäkt som riktar sig bara till kritiker i hennes egna led. Hennes smutskastning och nedlåtande attityd till SD fortsätter däremot oförminskat liksom kopieringen av deras migrationspolitik. Moderaternas mobbning och rasiststämpling av SD och deras väljare är ovärdigt ett riksdagsparti i allmänhet och ett regeringsparti i synnerhet. Det är dessutom oförenligt med politiskt ledarskap i en demokrati.

En av AKB:s slutsatser är att om moderaterna – redan under Fredrik Reinfeldts ledning – hade agerat annorlunda så skulle den svenska varianten av ”trumpismen” ha varit mycket svagare. ”Trumpismen” ser hon som ett utslag av populism. Jämför hon Trumps väljare med SD:s väljare?

Den klassiska populismen innebär att man exploaterar missnöje, men moderaterna låter sig inte påverkas utifrån och ändrar inte sin politik p g a att väljarna är missnöjda:

– Det gör jag inte utifrån något annat parti, och det är ju det som skiljer mig från populister. Den klassiska populismen innebär ju att man exploaterar missnöje.

Vem tror hon att hon lurar? Exploateringen innebärenligt AKB att man använder missnöjet för att få framgångar i opinionen men utan att ha några lösningar på de samhällsproblem som orsakar missnöjet. Men varför lyssnade hon inte ens till alla kritiker som fanns i hennes eget parti? Ansåg hon att också de var populister? Vem är förresten populist om inte alla politiker som ivrigt försökt inbilla oss att gränslös migration är förenligt med bibehållen välfärd?

AKB, som fortfarande ”vill undvika ordet volymer”, var Reinfeldts högra hand i åratal och efterträdde honom utan partiledarstrid. På Fredrik Antonssons skriver blogg I otakt läser jag bl a:

-Gruppledaren Anna höll ordning på den interna debatten i riksdagsgruppen och såg till att alla moderata ledamöter dansade på partilinjen efter Reinfeldts pipa. Gruppledaren Anna piskade upp dem som signalerade att de hade andra synpunkter där och då, sådana synpunkter som Kinberg Batra har gjort till sina här och nu. När Reinfeldt pratade på Norrmalmstorg om ”Öppna hjärtan” klappade Kinberg Batra händerna på ett sätt som hade gjort Nalin Pekgul grön av avund.

Varför ska vi nu lita på hennes snabba omsvängning eller förmåga att leda Sverige efter nästa val? Nej, de nyare moderaternas tal om en ansvarsfull politik är nog bara en läpparnas bekännelse och ett sätt att locka tillbaka förlorade väljare. Moderaterna fungerar inte ens som ett trovärdigt oppositionsparti längre.I Dagens Industri (21/12) sa sig AKB nu vara redo för tuffare tag mot Löfven. Hon anser att ”det är för många tillkännagivanden som inte leder till konkreta resultat” och att nu är det dags för regeringen att leverera. Vi är många som väntar på att AKB ska leverera, men hittills har det varit mer snack än verkstad. Nu är det upp till bevis. Hur ser hennes och partiets plan för ett Sverige som kan mer ut och hur ska de genomföra den?

Gott nytt år!

P S Nationalekonomen Tino Sanandaji är en av få som vågat framföra fakta i flyktingkrisens spår. Just nu aktuell med en ny bok, Massutmaning, där han citerar förre statsministern ”och spinner vidare på Reinfeldts retorik”.  Omslaget visar ett ”Netflix-abonnemang, en flaska rödvin, en kokbok med 291 sätt att tillaga din egen Quattro stagioni, ett öppet hjärta som hänger i granen, en DVD med ”Familjen brunråtta firar jul”, den skönlitterära klassikern ”Mina drömmars kåkstad”, samt barnboken ”Oändliga fält och skogar”.

-Det är referenser till den debatt vi haft det senaste året. Man kan se det som olika diskussionsämnen som man kan ha roligt med familj och vänner under julen.

www.tino.us kan du läsa mer om boken.  D S

 

Ryggradslösa kameleonter (del 3)

Mellan 2006 och 2014 var Fredrik Reinfeldt statsminister. Under den tiden såg han till att 800 000 invandrare fick permanent uppehållstillstånd eller uppehållsrätt. Likaså såg han till att ett okänt antal illegala migranter utan asylskäl belönades med fri tand- och sjukvård trots utvisningsbeslut. Som ledare för det parti som förespråkat lag och ordning har han i högsta grad och mycket medvetet medverkat till att Sverige blivit ett otryggt land vars ekonomi nu kraftigt försämrats som ett resultat av den gränslösa migrationspolitiken som Reinfeldt och Alliansen införde med Miljöpartiets stöd. Ett annat resultat är det växande utanförskapet och svårigheten att upprätthålla lag och ordning.

I slutet av 90-talet ansåg Fredrik Reinfeldt, Ulf Kristersson och MUF att Sverige borde ha fri invandring. De ’gamla’ konservativa moderaterna stod då fortfarande för ett restriktivt flyktingmottagande. Bo Lundgren, dåvarande partiledare, avslöjade nyligen följande i en uppmärksammad radiointervju:

”Skälet till att Ulf Kristersson och hans del av ungdomsförbundet och många andra hade sin inställning var att man ville krossa det svenska välfärdssystemet. Det ville ju Fredrik också i sin bok ‘Det sovande folket’. Det är lite hemskt att säga det men delvis förespråkade man en fullkomligt fri invandring till Sverige för att vi då inte skulle kunna bibehålla väldigt mycket av de här olika förmånerna. Då skulle människor tvingas att försörja sig själva eller inte klara sig själva.”

2006 vann moderaterna och Alliansen valet och bildade regering. Stora skattesänkningar genomfördes, kommunala och statliga fastigheter, företag och institutioner såldes ut till underpriser.  De nyblivna privata ägarna kunde därefter sälja vidare med bra förtjänst. Detta stämde väl överens med den liberala linje som Reinfeldt och MUF drev på 90-talet.

I juni 2014 säger Reinfeldt i Sydsvenskan:

-SD vill ge sig på invandrare, det vet alla. Därför var det viktigt att göra upp med miljöpartiet om att öppna upp migrationspolitiken. Med asylinvandring och arbetskraftsinvandring har Sverige den utvecklade världens mest liberala regelsystem. Det bidrar till befolkningsökning och att fler får sysselsättning. Jag är beredd att göra det den kommande mandatperioden också.

Senast i Svt:s Skavlan för några veckor sedan upprepade Reinfeldt sina uttjatade fraser om vilken välsignelse öppna hjärtan och invandring varit för Sverige. Han stöder sig på ”forskning om hur Sverige har blivit Sverige”, forskning han aldrig namngett. Så talar en person som är van att vara en auktoritet och ovan att bli krävd på bevis för det han hävdar.

-Sett över min tid har min erfarenhet varit att får de lite mat och värme, blir väl mottagna, startar de om sitt liv, gör nya ansträngningar, lär sig nya språk, och betalar tillbaka till det nya samhälle som har tagit emot dem.

Han gör ingen som helst skillnad mellan gränslös migration och arbetskraftsinvandring. Det gör forskningen.

Fredrik Reinfeldts namn och trovärdighet minskar för varje erkännande om en misslyckad migrationspolitik som hans gamla partikamrater och partikompisar nu gör. De flesta av dem som igår tyckte något helt annat är idag kvar och styr partiet. Anna Kinberg Batra, Tomas Tobé, Tobias Billström, Johan Forssell eller någon annan av Reinfeldts bundsförvanter vägrade i åratal att lyssna. I ’likboden’ skulle alla tycka lika, foga in sig i ledet och lyda partipiskan. De få kritiker som fanns i partiet mobbades och folket kallades främlingsfientliga eller rasister när man kritiserade migrationspolitiken.

Migrationskritiker i allmänhet och SD:are i synnerhet insåg för länge sedan hur galen migrationspolitiken var och fick för detta utstå hån, förlöjliganden, uppsagda kontrakt och kalla handen från vänner och släktingar. Man avfärdades som mindre vetande. AKB, Mikael Sandström m fl i partiledningen uppmuntrade detta. Att ta till skamstämpeln istället för att lyssna till folks oro och frustration vittnar om dåligt ledarskap.

Idag finns facit som ger upprättelse till de hånade men kastar skam över de ansvariga mobbarna och verklighetsförnekarna. På bloggen I otakt läser jag bl a följande:

”Kvar finns Reinfeldt, i det närmaste ensam och övergiven av alla som stöttade honom i vått och torrt när han stod upp för det han fortfarande står upp för. Reinfeldt kommer inte göra avbön. Aldrig. Reinfeldt kommer aldrig att säga förlåt eller ursäkta. Han kommer aldrig erkänna att allt var feltänkt och dömt att misslyckas, att Miljöpartiet var och är extrema – och helt fel umgänge för någon som malde på om att ta ansvar…”

Det är magstarkt av en man som ständigt talat om ansvar att tro att han själv bara kan smita undan ansvaret och utan ett uns av självrannsakan raljera över de allvarliga skador han tillfogat Sverige. Politik ska inte värderas utifrån avsikten utan utifrån de konkreta resultaten.